Rektorsbloggen

Den senaste tiden har varit vi läst och hört mycket om Mandela. Vi har läst om hans fantastiska liv och hans oerhörda gärning för fred och försoning. Hans sätt att resa sig och gå vidare efter år av frihetsberövande i sin kamp mot apartheid har ingjutit hopp och beundran världen över. Jag har haft förmånen att besöka Robben Island där han tillbringade 18 år i en cell på ca 2 kvadratmeter och under dagarna arbetade med stenbrytning. Det är en omtumlande upplevelse att som turist få lyssna till en av de forna medfångarna som idag arbetar som guide i fängelset om hur livet tedde sig. Mandela efterlämnar ett stort tomrum och förhoppningen är att vi förvaltar hans arv väl. Men tvivlen på det är många!

SLU:s nuvarande styrelse hade sitt sista möte den 18 december då fem av våra ledamöter avtackades för sina insatser. Vi har haft en mycket engagerad styrelse som har haft ett antal svåra frågor på sitt bord. Det har handlat om våra byggprojekt på olika campus med fokus på de omfattande byggnationerna och omflyttningarna i Ultuna. Det har handlat om att flytta utbildningar från Skara till Uppsala och det senaste året har arbetet med Framtidens SLU varit den allt överskuggande frågan. Jag och ledningen har haft ett stort stöd i en skicklig och kompetent styrelse som har tagit de beslut som krävs för att nå de mål vi strävar efter. Vid sista mötet med nuvarande styrelse konstaterades att ”manegen nu är krattad” för den kommande styrelsen – den stora utmaningen blir nu att implementera och visa för oss själva, de gröna näringarna och allmänheten att förändringarna faktiskt leder till Ett SLU! Och att vi på köpet får en mer sammanhållen och effektiv organisation med verksamhet i hela landet, ökad attraktivitet för forskare och studenter och därmed ökade möjligheter att nå visionen om att ”SLU är ett universitet i världsklass inom livs- och miljövetenskaper”!

God Jul och Gott Nytt År!

Lisa Sennerby Forsse

Skara blev sista anhalten – denna gång!- på informationsturnén om Framtidens SLU. Naturligt nog handlade frågorna och diskussionen inte bara om framtiden, utan i hög grad om samtiden. Dvs. vad som nu händer i Skara. Flytten av utbildningarna var ju det första beslutet som följde av framtidsarbetet med att omforma vårt universitet för att stå bättre rustat för ökande konkurrens. Nu pågår arbetet med att beräkna och bemanna de lärarkrafter som behövs för att klara utbildningarna på programmen och klara kvalitén på två håll under omflyttningsfasen. Det är känsliga processer, där det ibland också läggs ved på brasan genom tidningsartiklar. Senast var det publiceringen av kommentarerna under en artikel i JA som rev upp känslor. Återigen. Kommentarer som skrivits långt tidigare, och kanske i ett annat stämningsläge.

Låt mej som SLU:s rektor understryka än en gång detta: Beslutet att flytta utbildningarna till Uppsala har inget att göra med dålig kvalitet, ”brist på akademisk kompetens och tyngd”, eller missnöje med verksamheten i Skara! Tvärtom har Skaraenheten på många sätt varit både initiativrik och framgångsrik, såväl i vetenskaplig publicering som i att hitta samverkan med näringen, skapa eftersökta och efterlängtade utbildningar och bygga upp kompetens inom forskningsområdet. Beslutet har helt och hållet syftat till att garantera fortsatt kvalitet och framgång för utbildningarna inom djursektorn i ett längre perspektiv. Det handlar om att samla resurserna på bästa möjliga sätt och det innebär också stora fördelar att de som ska arbeta sida vid sida i djursjukvården möter varandra under utbildningstiden. Som statlig myndighet har vi ett berättigat krav på oss att vara resurseffektiva.

Detta är de avgörande skälen bakom beslutet. Skaras i många stycken framgångsrika verksamhet förtjänar verkligen inte att missuppfattningen att universitetsledningen skulle vara missnöjd med kvaliteten får vidare spridning. Vi är väl medvetna om att flytten kostar på för de berörda, men är övertygade om att beslutet är rätt på längre sikt. Och självklart arbetar vi mycket hårt på att få en så bra process som möjligt. Ett gott tecken för framtiden var kanske att bedömargruppen som har att ta ställning till alla de utvecklingsförslag som tagits fram av ”Stigson-gruppen”,  samlades för ett första fysiskt möte direkt efter stormötet. I februari nästa år väntas bedömargruppen kunna presentera sina slutsatser för universitetsledningen. Det handlar om att Skara fortsatt ska utgöra en tillgång för regionen och för hela SLU.

Lisa Sennerby Forsse

Det känns onekligen som att vi börjar närma oss slutet på inledningen av ”Framtidens SLU”.

De fakultetsgemensamma institutionerna (FGI) börjar ta form, de sista kompletterande besluten om överföring av personal och fakultetsmedel mellan fakulteterna är på gång, möten för att ta fram lämpliga samarbetsformer mellan prefekterna för FGI och de berörda dekanerna har inletts. Styrelsen har beslutat om finansieringen av stimulansmedel för FGI (totalt sju miljoner av gemensamma medel per år i fyra år) och för de tre fakultetsgemensamma ämnesområdena (växtskydd, växtförädling och odlingssystem) (totalt tre miljoner per område och år under sex år varav hälften är gemensamma medel). Universitetsstyrelsen har också beslutat hur organisationen ska se ut inom grundutbildningen med en central utbildningsnämnd och fyra programnämnder. Arbetet med det framtida utbildningsutbudet pågår för fullt.

Men mycket arbete återstår för att göra SLU till det internationella toppuniversitet inom den gröna sektorn som vi har alla möjligheter att bli. För att tydliggöra uppdelningen i verksamhetsområden mellan fakulteterna har de olika fakulteterna givits tydligare uppdrag och två av fakulteterna får från årsskiftet nya benämningar. Denna fakultetsindelning baserad på verksamhetsområden får inte, som vissa befarar, verka cementerade för SLU i dess gamla form med de olika högskolor vars sammanslagning en gång bildade SLU. Därför måste fakultetsledningarna nu tillsammans med rektors ledningsråd planera och föreslå vilka satsningar som SLU måste göra för att ta en nationellt och globalt ledande roll att utveckla kunskapen om de biologiska naturresurserna och hur samhället på bästa sätt skall förvalta och hushålla med planetens naturresurser.

Vi har nu börjat ett gemensamt ansvarstagande genom att avsätta de ovan nämnda stimulansmedlen till fakultetsgemensamma institutioner och till fakultetsgemensamma ämnesområden. Men detta är bara en blygsam start på de gemensamma satsningar som måste göras för att nå SLU:s fulla potential. Själv tror jag, till exempel, att vi inledningsvis måste avsätta medel till rekryteringen av unga framgångsrika forskare och lärare inom strategiskt viktiga ämnesområden och ge dessa personer ordentliga medel att utveckla verksamheterna. Här får ledningarna på alla nivåer ta ett gemensamt ansvar, dels för de prioriteringar som bedöms ha största effekt på den vetenskapliga excellensen inom SLU:s hela ansvarsområde, och dels för de nedprioriteringar som skall göras för att skapa utrymme för de nya satsningarna. Vi kommer inte alltid att vara överens men det är viktigt att diskussionerna sker i en öppen och lyssnande anda.

Jag kommer därmed in på ett av de arbeten som nu återstår inom Framtidens SLU, nämligen att utveckla de ledningsgrupper som framöver skall finnas runt prefekterna och dekanerna. För att framgångsrikt kunna möta de framtida utmaningarna tror vi att det är det viktigt att vi förändrar vårt interna ledarskap. En prefekt eller dekan skall naturligtvis kunna företräda sin institutions eller fakultets intressen men samma personer måste också kunna ta ansvar för vad som är bäst för fakulteten eller hela universitetet. Genom att aktivt ha deltagit i diskussionen före beslut blir det också lättare för prefekten eller dekanen att ta ansvar för besluten inför sina medarbetare. Andra bra effekter med ledningsgrupper är att prefekten eller dekanen får stöd i sitt beslutsfattande efter ingående diskussioner där olika perspektiv och argument har prövats mot varandra – detta leder naturligtvis till högre kvalitet i de beslut som slutligen fattas. Det är av avgörande betydelse att prefekter och dekaner känner sig delaktiga i arbetet och stolta över att vara med och forma Framtidens SLU.

Slutet på början av projektet ”Framtidens SLU” innebär att vi nu har beslutat om nödvändiga organisatoriska förändringar. Nästa steg blir att vi förändrar ledningskulturen till en mer kollektiv anda. Jag hoppas framöver också att alla viktiga beslut fattas i ljuset av vad som är bäst för SLU:s grundläggande verksamhetsidé, nämligen att utveckla kunskapen om de biologiska naturresurserna och människans förvaltning och hållbara nyttjande av dessa.

Torbjörn von Schantz