Kategori: Okategoriserade

I början av 1800-talet var lantbruket den dominerande näringen och sysselsatte ca 85 procent av Sveriges befolkning. Ett mer systematiskt intresse för förbättring av jordbruket tog sig uttryck i instiftandet av Kongl. Svenska Landtbruks Academien på initiativ av dåvarande kronprinsen Carl Johan, sedermera kung Karl XIV Johan. Akademien startade sitt arbete den 28 januari 1813 och blev 1956 Kungl. Svenska Skogs- och Lantbruksakademien.

Första sammankomsten hölls torsdagen den 28 januari 1813. På dagen tvåhundra år senare höll akademin sin jubileumssammankomst i Stockholms stadshus, med över 800 deltagare. Såväl preses Kerstin Nibleus som Kung Carl XVI Gustaf gav historiska tillbakablickar med fokus på vad akademin betytt för utvecklingen och moderniseringen av svenskt lant- och skogsbruk. Ett medryckande och intressant högtidstal ”Food, scarcity and abundance” hölls av professor Louise Fresco, Amsterdam. Hennes perspektiv var globalt och handlade om nu- och framtid. Budskapet var i korthet att vi måste använda oss av de verktyg forskningen erbjuder och vi måste ta klimatförändringarna på allvar.

KSLA:s priser och belöningar delades ut och det var glädjande att se hur många prominenta SLU:are som fick motta medaljer av Konungen: Harry Linnér,  Roland von Bothmer, Krister Sällvik ,Ingrid Ljungvall och Victor Johansson. Stort grattis!

Med en förväntad befolkning på jorden om 9 miljarder människor år 2050 så har det globala behovet av mat, foder, fiber och bränsle (Food, Feed, Fibre and Fuel) blivit en fråga av högsta politiska dignitet. De ökande behoven av ”de fyra F:n” innebär en hårdnande konkurrens om begränsade mark- och vattenresurser. Detta belystes i ett internationellt symposium på Norra Latin i Stockholm på temat ”Global Outlook – Future Competition for Land and Water”.

Flera talare pekade på vikten av forskning och utbildning, framförallt efterlystes mer holistiska perspektiv och mer interdisciplinär forskning för att lösa de komplexa problem vi står inför. Likaså måste det politiska etablissemanget gå från ord till handling och sätta frågorna högt upp på dagordningen. Två intressanta dagar som gav en god överblick över dessa områden och visade att SLU:s verksamhet ligger helt rätt i tiden och är synnerligen angelägen.

Lisa Sennerby Forsse

SLU är ett framträdande och framgångsrikt universitet. Jag är stolt över att vara en del av SLU och det är ett privilegium att som ny prorektor få vara projektledare för det viktiga och nödvändiga förändringsarbete som vi nu står inför.

För mig som kommer utifrån är det uppenbart att vi på SLU måste fortsätta värna om det som är unikt för oss i högskolesverige. Framförallt är SLU ett sektorsuniversitet med fokus på verksamheter av betydelse för många stora sektorer inom det svenska samhället som är direkta mottagare av vår forskning, våra analyser och våra programutbildningar. Jag vet av lång erfarenhet att en stark sektorsforskning måste gå hand i hand med en stark grundforskning.

Det andra som är unikt för SLU är våra yrkesutbildningar med stark anknytning till naturresurser. Även här är en stark sektors- och grundforskning en förutsättning för SLUs verksamhet i framtiden.

Huvudskälen för den nu förestående omorganisationen har konkretiserats i två utredningar som presenterades i höstas.

• SLU måste ha en fakultetsorganisation som medför att varje fakultet äger sitt verksamhetsområde. Detta för att fakulteterna ska kunna fatta strategiska beslut, om t.ex. utveckling eller avveckling av forskningsinriktningar, utan att detta hindras av konkurrens eller motstridiga uppfattningar från andra fakulteter eller annan intern splittring.
• Den nya organisationen måste samtidigt inbjuda till intern samverkan. SLUs administrativa rutiner måste därför harmoniseras. Samstämmiga modeller för finansiering av tjänster, forskningsverksamhet, lokaler och undervisning är viktiga förutsättningar för hög rörlighet mellan institutioner och fakulteter.
• SLU måste ändra styrningen och ledningen av utbildningarna. Detta så att ansvaret för utbildningsmål och utbildningsplaner går hand i hand med det ekonomiska ansvaret och där programmen utgår från tydliga utbildningsmål och inte från enskilda kursmål. Speciellt viktig här är att den nya utbildningsorganisationen bidrar till att knyta grundutbildningen närmare forskningen, vilket är en grundval för ett modernt lärosäte.
• Ledningsstrukturen inom SLU måste ändras så att vi får en tydligare ansvars- och beslutslinje i ledningen från institutionsnivå till universitetsnivå. Det är viktigt för att vi inom SLU skall kunna fatta de strategiska beslut som behövs för att vi skall kvarstå som ETT dynamiskt och framåtsträvande sektorsuniversitet.

I de flesta fall finns det redan ledningsgrupper eller ledningsråd runt rektor, dekanerna och prefekterna, men vi vill nu utveckla dessa grupper så att skilda åsikter på ett positivt sätt tas till vara för att finna de bästa lösningarna och där argument för och emot kan användas i det förankringsarbete som behövs för att få den nya organisationen på plats. Tanken är att denna ledningslinje skall bli en kanal för idéer och förslag både från rektors ledningsråd till institutionerna och från institutionerna till rektor. Här kommer prefekter och dekaner att vara viktiga för att föra diskussionen vidare i bägge riktningarna. Alla kommer inte få som man vill men det är viktigt att alla kan göra sin röst eller sina idéer hörda och dessutom få argumenten för att det inte alltid blev som man själv önskade.

Jag ser det som en tillgång att vi i detta läge har hårda deadlines att följa. Diskussionen om SLUs organisation har pågått länge internt och vi kan inte längre skjuta upp besluten till morgondagen. Styrelsen skall fatta beslut om den nya organisationen i juni och i januari 2014 skall vi börja jobba i framtidens SLU.

Målet är ETT SLU där medarbetarna får energi och arbetsglädje från organisationen och från känslan av att tillhöra samma universitet.

Torbjörn von Schantz

37 rektorer från landets alla universitet och högskolor samlades till en lunch- till- lunch konferens på Steningevik utanför Stockholm i veckan. Agendan för mötet – som hölls i SUHF:s regi – handlade dels om vad som nu händer på Vetenskapsrådet med anledning av forskningsproppen. (Den är faktiskt ännu inte beslutad, men beslutet bör komma när som helst). Dels fick vi en uppdatering av Jan Björklund om regeringens olika funderingar kring utbildningsfrågor, Horizon 2020 samt styrning och ledningsstruktur i högskolan. Det aviserades även att frågan om stiftelseformen för lärosäten kommer på remiss under våren.

Vetenskapsrådet har fått ett antal nya uppdrag i samband med forskningsproppen och man lyfte ett antal frågor som man önskar diskutera med lärosätena framöver. En högaktuell fråga är den om ett nytt resursfördelningssystem. Regeringen har aviserat att en höjning från 10 till 20 procent av basanslaget ska utsättas för konkurrens och fördelas efter excellens till lärosätena. Det handlar om hur kvaliteteten på forskningen ska bedömas vid våra lärosäten, och VR har i uppdrag att föreslå hur ett system baserat på peer-rewiev skulle kunna se ut. Ett seminarium om just detta hålls på Svenskt Näringsliv idag, där för- och nackdelar med ett sådant system diskuteras med flera inbjudna talare från länder som redan har ett sådant eller liknande system. Frågorna som ställs är t ex. vad ska bedömas, vilka aspekter och kriterier, hur är det med relevans och nytta, tvärvetenskap, peer-rewiev-panelernas sammansättning etc. Jag tycker dock att den första frågan borde vara om vi överhuvudtaget ska ha ett sådant system i landet? Vad är det bra för? Bidrar det till att öka kvaliteten på forskningen eller är det bara förvirrande? I dagsläget finns många frågor hur den nuvarande bedömningen egentligen beräknas. SLU finns med bland de lärosäten som kommer att få frågan från VR om erfarenheterna från vår egen peeer-rewiev utvärdering, (KoN 2009). Diskussionen om detta lär ta fart under våren!

Lisa Sennerby Forsse