Kategori: Okategoriserade

Livsmedelsförsörjningen står och faller med lantbrukets situation och framtida utveckling, och detta debatteras för närvarande livligt både här hemma och i vår närmaste omvärld. Det handlar både om produktion, handel och befarade klimatförändringar i en värld där behoven idag ökar snabbare än produktiviteten.

För ett par veckor sedan representerade jag (på Landsbygdsdepartementets önskan) Sverige vid ”International AgroForum Balticum” i Tartu, Estland. För inbjudan stod den estniske jordbruksministern, Estlands Life Science University och St Petersburg State University samt FAO. Temat var ”Food and Agricultural Potential of the European Region” och syftet med mötet var att adressera strategiska frågor inför framtiden i det baltisk-nordiska perspektivet.

Vid mötet fokuserade man på behovet av ökad produktivitet med mindre insatser, och på klimatförändringarnas påverkan på produktionen.  Bland de frågor som debatterades i olika sessioner mellan politiker, forskare och näringslivsrepresentanter lyftes tre faktorer som de viktigaste för en positiv och hållbar utveckling inom livsmedelsförsörjningen: samverkan, ökad produktivitet och nydanande forskning.

Samverkan mellan parterna inom lantbrukssektorn men också samverkan globalt – vi måste producera för oss själva men också för världsmarknaden. Ökad produktivitet måste ske med mindre insatsmedel och med bättre metoder och teknik för att klara hållbarhetskraven. Samtliga företrädare för universiteten vittnade om behovet av strategiska satsningar inom forskning och utbildning. För att klara de mål som EU satt upp inför 2020 behöver vi ny och bättre kunskap och vi behöver välutbildade ungdomar som vill producera maten.

Med stolthet och glädje kunde jag – som ofta är fallet i internationella sammanhang – konstatera att det finns ett stort intresse för SLU bland kollegorna från de deltagande Life Science-universiteten, med många förfrågningar om samverkan inom både forskning och utbildning.

Lisa Sennerby Forsse

Förändringsarbetet ”Framtidens SLU” har sin utgångspunkt i, bl.a., de två rapporter som avlämnades i höstas, dels ”Study of SLU’s Organization and Structure” och dels ”On the Education at SLU”. I den förstnämnda rapporten konstaterar författarna:

“SLU faces three major challenges: To make the university community and its stakeholders experience the university as “One SLU”, to cope with the fact that SLU is a multi-campus university, and to develop a strategy for cross-university collaboration. In order to realize its full potential, SLU has to function as one university rather than a number of separate organizational entities and locations”.

Framtidens SLU skall leda till ett gränsöverskridande och konkurrenskraftigt universitet vars unika betydelse för de gröna sektorerna bejakas av det omgivande samhället. I ett stort gränsöverskridande universitet med hög kvalitet i alla dess delar måste fakulteternas strukturer dels möjliggöra ett överlapp i forskning och undervisning, och dels samtidigt underlätta strategiska prioriteringar i en tydlig beslutslinje. Det är en stor utmaning och ett mycket komplext arbete att uppnå denna förändring med minsta möjliga störning av den pågående verksamheten. Arbetet ställer stora krav på tydlighet, öppenhet, lyhördhet och, inte minst, ömsesidig tillit.

Projektet bygger dessutom på flera andra förändringar – ledarskap, styrning och innehåll av utbildningarna och ett enhetligt internt finansieringssystem – som var och en är av stor betydelse för att uppnå en framgångsrik utveckling. Hela projektets bakgrund, upplägg, tidsplan, frågor och svar finns redovisat på medarbetarwebben.

“SLU should adjust its governance structure in order to create strong line-management with the ability to make strategic decisions that will move the university forward”. (Study of SLU’s Organization and Structure)

Jag vill här mycket kort beskriva hur vi tänkt vad gäller beslutslinje, fakultetsstruktur och fakultetsgemensamma institutioner.

Den fakultetsindelning som vi har idag, som är mer eller mindre baserad på orterna, har bidragit till förhållanden som kritiseras i organisationsrapporten, nämligen en oförmåga att göra rationella prioriteringar och en uppdelning av SLU i olika mer eller mindre geografiskt och organisatoriskt separerade enheter. Vi är många som uppfattar att ortsuppdelningen inte resulterat i några synergieffekter. I stället har den vissa fall bidragit till dubbleringar och en ogynnsam intern konkurrens med interna motsättningar där SLU:s statsanslag späds ut på flera mindre och suboptimala verksamheter istället för sammanhållna och välfinansierade verksamheter.

För att uppnå en beslutslinje som kan göra verksamhetsnära strategiska prioriteringar så anser vi i rektors ledningsråd att universitetet i nuläget måste vara indelat i fakulteter. SLU består idag av ett fyrtiotal institutioner och centra. Det går helt enkelt inte att leda universitetet om rektor skulle ha en direkt dialog med fyrtio prefekter. Det måste i dagsläget finnas en nivå mellan rektor och institutionerna – dvs. fakulteter.

Verksamhetsområden

Vi har valt att föreslå att fakulteterna skall indelas efter olika verksamhetsområden; skog, veterinärmedicin och husdjur, landskap och trädgård samt jordbruk. Vi anser att vi med denna lösning möjliggör bästa möjliga rådighet över prioriteringar inom ett någorlunda väl definierat ansvarsområde – med mindre genomgripande förändringar och med mindre negativa sidoeffekter än vad alternativa lösningar skulle leda till. Denna lösning tillmötesgår också de förutsättningar vi haft under arbetet. Till exempel att vi skall ha dekaner i Alnarp, Ultuna och Umeå och att vi skall nå en ökad samverkan mellan tillämpad och grundläggande forskning.

Indelning i vetenskapsområden, t.ex. biologi, veterinärmedicin, kemi, samhällsvetenskap, teknik, etc., bedömer vi som mindre optimal. Detta eftersom uppdelningen skulle bli mer genomgripande, medföra långt fler fakulteter, samtidigt som vi inte skull stärka beslutslinjen eller den interna och externa bilden av SLU som ett tydligt sektorsuniversitet.

En fakultetsuppdelning i de verksamhetsområden som vi nu föreslår kan inte bli helt perfekt, t.ex. så är uppdelning mellan trädgård och jordbruk till delar artificiell. Vi föreslår därför att både fakulteten för jordbruk och fakulteten för landskap och trädgård även på lång sikt skall ha ett gemensamt ansvar för forskning inom växtförädling och växtskydd inom både jordbruk och trädgård.

Gränsöverskridande

Vi vill också att den framtida organisationen skall underlätta gränsöverskridande verksamhet. Tvärgående forsknings- och samverkanplattformar är viktiga och skall utvecklas. Vi ser också de institutioner som enligt vårt förslag kommer att tillhöra mer än en fakultet som extra viktiga miljöer för SLUs framtida utveckling. Vi kommer därför att satsa särskilda medel på dessa institutioner för att stimulera deras utveckling. Institutioner med uppdrag från mer än en fakultet ska bibehållas i sin intakta sammanhållna miljö. Samtidigt som verksamheten inom dessa institutioner korsbefruktar flera fakulteter bidrar dessa institutioner också till att bygga broar mellan SLUs olika campus, och fakulteter, vilket därmed också bidrar till att bygga ETT SLU.

Mycket av den kritik jag mött är baserad på farhågor att förslaget med institutioner som ska ingå i två eller flera fakulteter är grundat på fakulteternas vilja att framöver flytta delar av dessa institutioner från den ena orten till den andra, så är absolut inte fallet. Det föreligger inga kort- eller långsiktiga planer på att all SLU-forskning inom, t.ex., skog skall lokaliseras till Umeå – en sådan agenda skulle verka rakt emot våra mål. Vi vill att fakulteternas verksamheter i så stor utsträckning som möjligt skall finnas på alla SLUs campus.

Det finns en oro att institutioner som ingår i mer än en fakultet kommer att belastas med en utökad administration. Vi kommer snarast att inleda möten och diskussioner med berörda prefekter, fakultetsdirektörer och dekaner för att identifiera och minimera befarade merarbeten på grund av dubbel (i ett fall tredubbel) fakultetstillhörighet.

Det är vår förhoppning att vi i Framtidens SLU skall omvandla våra olikheter, vår diversitet och att vi finns på flera campus till en ren styrka, där vi tillsammans skapar något som är större än delarna var för sig.

Torbjörn von Schantz

Vid årets installationshögtid den 12 april i Ultuna blev 23 nya professorer installerade i sina nya ämbeten. Av dessa var 13 kvinnor. I maj kommer vi att installera ytterligare tretton nya professorer i Alnarp och fem av dem är kvinnor – totalt alltså 18 kvinnor av 36 nya professorer. Det är mycket glädjande, och följer en ökande trend under den senaste femårsperioden. Andelen kvinnor av de nya professorer som installerades 2012 var 43 procent.

Men samma år, 2012, var andelen kvinnor totalt sett endast 25 procent av professorskåren. SLU har i regleringsbrevet ett uppdrag att öka andelen kvinnliga professorer till 42 procent till 2015. Med årets ökningstakt har utvecklingen gått åt rätt håll, men frågan är om trenden håller i sig? Målet på 42 procent kvinnliga professorer inbegriper både rekryterade och befordrade professorer. Fördelningen mellan kvinnor och män inom dessa båda kategorier skiljer sig inte nämnvärt. Dock ser vi under de senaste två åren att andelen kvinnor bland rekryterade professorer har varit något högre än andelen män.

Andra anställningskategorier inom SLU, som universitetslektor, forskarassistent samt forskare inklusive post doc, har en jämn könsfördelning, dvs. ligger inom intervallet 40–60 procent. Även om andelen kvinnor bland professorerna är alltför låg, så ser utvecklingen lovande ut, och förhoppningsvis ser vi ett trendbrott som håller i sig.

Det är en glädjande utveckling. Men vi nöjer oss inte med det, utan kommer att öka ansträngningarna för att skapa goda förutsättningar för ökad jämställdhet i professorskåren. Detta för att vi ska klara målet på 42 procent kvinnor till 2015. Bland de många självklara fördelarna med mångfald och jämställdhet inom universitetets alla områden är också att det skapar förutsättningar för nydanande och spännande forskning!