Hjärnan är ett viktigt arbetsredskap och en förutsättning i en kunskapsorganisation som SLU. En fråga vi kanske borde ställa oss oftare är därför vad vi kan göra för att vårda och återhämta våra hjärnor?
”Mind wandering” är ett hett ämne inom den neurovetenskapliga forskningen[1]. Och inom konsultvärlden håller det på att bli ”big buisness” att stödja ledare och medarbetare i konsten att träna mentalt genom exempelvis meditation. Mental träning är emellertid ett begrepp som döljer olika utgångspunkter, tekniker och inriktningar. Och det kan löna sig att sätta sig in i en del grundläggande skillnader och likheter. Ett sätt att skilja olika mentala träningsformer från varandra är att undersöka hur de förhåller sig till ”mindwandering”.
En studie som återkommande används som argument för träning i så kallad riktad uppmärksamhet publicerades av Matt Killingworth med titeln ”A wandering mind is an unhappy mind”. Killingworth hävdar i ett uppmärksammat ”TED-talk”[2] att vi är lyckligast när vi förlorar oss i stunden och att ju mer vi dagdrömmer, desto olyckligare bli vi.
Men det finns också forskning som indikerar att ”mind wandering” är ett naturligt tillstånd för vår uppmärksamhet och som upptar en stor del av vår vakna tid. Denna forskning fokuserar på ”mind wandering” som ett sätt för hjärnan att sortera och bearbeta intryck. Och frågan blir då om det är dagdrömmandet i sig som gör oss olyckliga? Eller är det kanske snarare vår oförmåga att fokusera som gör oss missnöjda, dvs när dagdrömmeriet inkräktar på vår förmåga att arbeta effektivt?
Inom buddismen talas det ibland om ”the monkey mind”, som vi alla nog känner av lite nu och då. Vad som åsyftas är när tankarna far hit och dit utan styrsel. Och botemedlet anses inom en del meditativa inriktningar vara att träna koncentrationsförmågan genom att systematiskt avvisa ovälkomna tankar. Andra inriktningar anser att en tillåtande hållning gentemot ”mind wandering” är vägen att gå om det kombineras med uppmärksamhetsträning.
Inom forskning om meditation görs ofta en åtskillnad mellan ledighetstekniker och koncentrationstekniker[3] Det görs alltså skillnad mellan meditationstekniker som baseras på en ledig hållning som accepterar mind wandering som en naturlig och läkande hjärnaktivitet och meditationstekniker som strävar efter en viss upplevelse eller ett specifikt tillstånd som exempelvis tanketomhet. I ledighetstekniker som exempelvis Transcendental Meditation och ACEM meditation[4] är det överordnat att etablera en ledig och accepterande hållning till flödet av tankar, känslor och inre aktivitet i form som tar sig uttryck i form av ”mind wandering”. ”Mind wandering” betraktas som en naturlig del av hjärnans aktivitet och betraktas vare sig som ett mål eller något som meditatören ska engagera sig aktivt i. I koncentrationstekniker leder den riktade uppmärksamheten till att den fria rörligheten i sinnet stängs av. Koncentrationsteknik kan ge fördelar för den som under en kort tid vill samla sig och ha fokus eller för idrottsutövare som vill öka sina prestationer inom ett avgränsat område. Här finns dock betydligt mindre forskning. För prestationer som varar över tid är troligen ledighetstekniker mer effektiva[5].
Även om en del meditationstekniker ”tillåter” ”mind wandering”/dagdrömmeri finns en viktig skillnad mellan dessa tekniker och att dagdrömma. Gemensamt för dessa ledighetstekniker är att de baseras på en enkel repetitiv uppgift i uppmärksamhetens centrum som kan utgöras av ett oansträngt och tyst upprepande av ett ljud (mantra) eller genom exempelvis ett öppet och inkluderande fokus på andningen.
Denna åtskillnad är viktig eftersom det är skillnad i effekt till fördel för ledighetstekniker som tillåter ”mind wandering”. Dessa former av meditation genererar en mer kraftfull stressbearbetning och har betydligt större potential beträffande olika dimensioner av personlig utveckling. Neurovetenskapliga studier av personer som under en längre tid mediterat regelbundet med ett ledigt förhållningssätt visar lägre aktivitet i hjärnans default mode network vilket är effekter som indikerar att de har lättare att påverka och avgränsa mind wandering. Enklare uttryckt så har dessa personer det lättare för att koncentrera sig när det krävs. Studierna visar också att hjärnans default mode network är mer aktivt när vi vilar eller riktar uppmärksamheten inåt. Det är alltså motsatt många andra delar av hjärnan – som är aktiva när vi fokuserar vår uppmärksamhet! En slutsats kan vara att en accepterande hållning till ”mind wandering” i samband med meditation kan minska hjärnans behov av ”mind wandering” i vardagen.
Varför inte prova? Nedan hittar du en länk med en guidad meditation som inte kräver något mer än en stol och 15 minuter:
Investera 15 minuter av din tid till att prova kroppsmeditation
Gunnar Sundqvist, specialist på arbetsmiljöfrågor på Sveriges kommuner och landsting och kurslärare i ACEM-meditation
Birgitta Hellmark Lindgren, mediterande ledarutvecklare på SLU
[1] On mind wandering, attention, brain networks, and meditation. Explore 2013; 9:136-141. (Översiktsartikel)
[2] Technology Entertainment and Design, konferenser som hålls i Vancouver, Kanada
[3] I forskningen beskrivs ibland även en tredje kategori tekniker som på engelska då ofta kallas för ”Open monitoring” som accepterar ”mind wandering” på ett mer passivt sätt jämfört med ledighetstekniker (non directive meditation) som oftast innehåller ett neutralt objekt som exempelvis ett metodljud/mantra eller andning som en slags fixstjärna att hela tiden återvända till.
[4] Andra exempel på ledighetstekniker är Relaxation response och Clinically standardized meditation
[5] Jian Xu et al. Front. Hum. Neurosci., 26 February 2014 | https://doi.org/10.3389/fnhum.2014.00086 och Hersoug et al. Nordic Psychology 2018, 1–14