När jag var barn lärde min mormor mig att kura skymning. Det innebar att vi satt en stund vid köksbordet och blickade ut genom fönstret och betraktade hur dagen övergick ikväll. Jag minns det som en behaglig stund då vi inte gjorde något särskilt. En tyst och omfamnande samvaro. Vi lät bli att tända lamporna. Vi gjorde ett aktivt val. Mormor föddes i en tid då elektriciteten ännu inte kommit till byn. Då var det inget aktivt val att vänta in mörkret. Det var mer av ett faktum. Men mormor fortsatte att kura skymning även i det nya tidevarv som växte fram runtomkring henne.  Det var ett naturligt inslag i hennes tillvaro.  

Idag, åtminstone i vår del av världen, kan vi ha lamporna tända dygnet runt. Vi har tillgång till Internet 24/7 och det finns inte längre några naturliga mellanrum i vår tillvaro. Inte ens när vi står i kö eller väntar på bussen. Vi har ju tillgång till hela världen via våra  telefoner.

Men vi kan ju förstås välja vad vi gör.  På ett sätt är det ganska enkelt, men jag måste erkänna att jag tycker det är svårt, jättesvårt. Att aktivt välja bort en möjlighet att kolla eposten, twitter, Instagram, att kolla upp  vad som händer i min omvärld att kolla upp något som jag går och funderar över. Allt finns ju bara ett eller två klick bort. ”Jag ska bara”….jag känner mig ofta som Alfons Åberg.

Men hur smart är det egentligen? Hur smart är jag när jag tar fram min smarta telefon så fort jag får en stund över. Och vad är det som jag väljer bort?

Vad är det som jag väljer bort där vid busshållplatsen? I ett första skede väljer jag bort att betrakta allt som händer runtomkring mig. Kaprifolen och flädern som blommar. Damen med den lilla lurviga hunden som går förbi. Humlorna som surrar i den gula ryssgubben vid vägkanten. Koltrasten och duvorna.Den lilla flickan som cyklar förbi med en  rosa cykelhjälm på huvudet Kanske har hon nyss lärt sig cykla?  Ju mer jag tänker på det desto längre blir listan – på allt jag aktivt väljer bort.

Och varje gång jag aktivt väljer att göra ingenting så blir jag mer och mer medveten om att ingenting är någonting. Någonting som rymmer något jag vill ha. Ingenting växer sakta från att vara ett tomrum till att bli ett utrymme, ett rum som jag behöver och vill ha. Ett rum som jag kan längta efter. Som när jag var barn och satt där vid köksbordet med mormor i en omfamnande tystnad. Ett mellanrum.

Mellanrum som i utrymme för reflektion, eftertanke och vila. Mellanrum som i utrymme för läkande tankevandring. Mellanrum som i att vända sig inåt och sortera i det jag  samlat på mig under dagen.

För det är först när jag stannar upp som jag blir medveten om  alla tankar och känslor som fladdrar runt som små fjärilar i mitt inre. Om saker jag gjort och känt och sånt som jag har framför mig. Fladdrande tankar jag plötsligt känner ett behov av att tänka färdigt och sortera innan jag fyller på med nytt. Och det där lugnet som plötsligt infinner sig. En slags nöjdhet mitt i en ibland lite kaosartad tillvaro.  Som lugnet i stormens öga. Och jag börjar välja att vila där en stund. Istället för ”jag ska bara”…så börjar jag återerövra mellanrummen. För de finns ju där, det gäller ju bara att upptäcka dem och att aktivt välja att låta dem vara….mellanrum. En slags stillhetens psykologi.

Jag har alltid tyckt om midsommar. Och nu börjar jag inse varför.  Vi kan ju kura skymning jättelänge. Det här är ju det längsta mellanrummet vi har på hela året. Och vi kan vara ute. Tillsammans med människor som betyder något för oss. Och låta tankar, förnimmelser och känslor komma och gå precis som de vill, inom oss och mellan oss, lågmälda samtal utan krav på avkastning och prestation. Vi kan tillåta oss att bara vara, precis som vi är och där vi är, mittemellan det som har  varit och det som komma skall. 

Glad midsommar!

Birgitta Hellmark Lindgren