Etikettarkiv: Östhammar

Att driva projekt för nyanlända företagare

Under sommaren har jag, Nora, undersökt hur vägen till ett eget företag kan se ut för den som är nyanländ på den svenska landsbygden och hur organisationer och kommuner kan stödja den processen. Den som är nyanländ börjar i en enorm uppförsbacke där inte bara språket utan även kultur och regelverk är nytt. Samtidigt kan det finnas vissa fördelar, något jag ska återkomma till.

Jag har intervjuat projektledare för två projekt med samma syfte, hjälpa nyanlända som vill starta företag, men med väldigt olika tillvägagångssätt. Projektet på Gotland har gått ut på individuell rådgivning med tolk och drivs av en organisation med kontor i Visby. I Östhammar hålls en kurs för nyanlända som vill bli företagare, kursen turnerar runt och har genomförts på många platser i Sverige.

Projektet på Gotland har varit ovanligt framgångsrikt, med cirka 10 nystartade företag på ett drygt halvår. En nyckel till framgången kan vara att kontoret och medarbetarna där är lokalt förankrade, de har själva kunskap om Gotland och hur näringslivet ser ut där, och ett socialt nätverk till andra gotlänningar som de kan dela med sig av. När projektet är slut finns de fortfarande kvar på Gotland, och de som har startat företag kan vända sig till dem för hjälp i fortsättningen. Den turnerande kursen däremot har andra förutsättningar då kursledarna, precis som de nyanlända, inte är speciellt lokalt inbäddade.

Något som båda kursledarna vittnar om är att många nyanlända saknar en förståelse för kulturen och därmed även en förståelse för vilka målgrupper som finns. Det blir svårt att identifiera vilka personer som är intresserade av vilken produkt, och hur denna ska marknadsföras. Men det kan även finnas fördelar. Projektledaren på Gotland menar att många av de som ingått i projektet har kontakter i form av landsmän över hela världen. Han berättar även att då många är muslimer finns en ovilja till att ta lån, men att detta kan kompenseras av att det finns en större vana att låna pengar av vänner och släktingar. Det menar han även kan vara med positivt ut ett landsbygdsperspektiv då det kan vara svårt att få finansiering för företag på landsbygden.

Det var lite kort om de två projekten, snart kommer ett inlägg om ett av de företag som startades i och med projektet på Gotland!

/Nora

Läget för sommarjobbarna

I fredags hade vi ett möte där projektets sommarjobbare Sara, Rebecka, Nora och Sofie fick berätta mer om vad de ägnat sig åt under sommaren. Sommarjobbarnas insamlade empiri ska förutom att ligga till grund för deras egna reflektioner också komma till användning i de vetenskapliga artiklar som skrivs av projektets forskare. Kommer ni ihåg vad de alla håller på med? Här kommer en uppdatering om hur de ligger till just nu:

Sara har ägnat sommaren åt att träffa lantbrukare, och andra människor, som har visat vilket stort engagemang det finns på landsbygden runt om i Heby och i Östhammar. Något som har slagit henne, säger hon, är att många inte anser sig vara en ”engagerade person” men att det ändå under intervjuerna kommer fram att de hjälper till att renovera bygdegården, låter ungdomar köra gratis på crossbanan på gården, anordnar pubkvällar, en fotbollsturnering och så vidare. De ser det kanske inte som ett ”engagemang”, menar Sara, de bara gör det som faller dem in, är med på tåget och bidrar med det de kan i bygden. En gård har många funktioner och mycket potential som lokalsamhället har stor nytta av!

Sara är inte färdig med sin empiriinsamling utan fortsätter jobba med att intervjua fler personer, transkribera och ska så småningom skriva en reflekterande text över vad hon hittat.

Rebecka, som tittar närmre på diversifiering inom lantbruk, berättar att hon har utfört nio stycken intervjuer med lantbrukare där hon är extra intresserad av samarbetet mellan lantbrukare och deras olika verksamheter. Hon är just nu i full gång med att sammanställa det material som hon samlat in under intervjuerna.

Nora intresserar sig extra för nyföretagande bland nyanlända, och i sommar har hon tittat närmre på två projekt, ett på Gotland och ett i Östhammar, som syftar till att främja just detta. Hon har intervjuat projektledare och kursledare samt ett antal deltagare. Vilka människor Nora har mött, och lite om vad hon kommit fram till kommer du kunna läsa om i hennes egna blogginlägg inom kort. Framöver lutar det åt att Nora vill identifiera och samtala med nyanlända människor som redan har startat ett företag för att få reda på mer om hur de har upplevt processen.

Sofie som tittar på entreprenörskapsprocesser i ideell och kommunal sektor i Heby kommun har deltagit på möten mellan föreningar och kommunen, och utfört ett antal intervjuer med inblandade. På mötet visar hon oss en gedigen karta där hon försöker sätta fingret på kopplingarna mellan olika processer och organisationer, och Heby kommuns kultur- och fritidsförvaltning. Bland annat pekar Sofie ut fyra viktiga aspekter som lett till effekt när det gäller kultur- och fritidsförvaltningens arbete med föreningslivsutveckling: Omvärldsbevakning; En tydlig vision; Kombinationen av nya tankar och lokalkännedom, och Synliggörandet av handlingsutrymme och uppmuntran till handling.  Du kommer kunna läsa mer om Sofies slutsatser framöver!

/Ylva

Den samarbetande entreprenören

Efter många resor längst väg 288 har jag börjat förstå vilka fantastiska företagare som finns på landsbygden runt Alunda och Gimo. De är företagare som på ett eller annat sätt har hittat vägar för att kunna bo där de vill och sysselsätta sig hur de vill. De är innovativa, envisa och arbetsamma, ja som riktiga entreprenörer skulle definieras. Dock ofta en individualiserad definition där karaktärsdragen på en individ utgör en sann entreprenör. Men går det att enbart se åt individens karaktärsdrag och färdigheter, verkar de i isolering utan påverkan på eller av personer runt? Ni förstår säker var jag vill komma, svaret i min studie är nej. En artikel skriven av Diaz-Pichardo et al. (2012) lyfter fram hur entreprenörer ofta agerar i ett kollektiv och är beroende av sociala nätverk. I min studie har jag tydligt sett hur trådar sträcks mellan mina informanter på ett eller annat sätt. Det finns samarbeten mellan dem både med och utan pengar involverade. Björn har entreprenad med jordbruksmaskiner och kör åt de flesta i närheten. Jennie ska öppna en gårdsbutik och planerar att sälja kött och honung från en annan av mina informanter, samt andra lokalproducerade varor. Stephan har sina bin hos Kajsa och hyr kylsläp av henne till sina köttleveranser. Kajsa säljer andras köttlådor eftersom hon redan har ett etablerat nätverk. Elin köper halm av Björn. Carina och Kajsa startade upp Reko-ringen tillsammans och har ett idésamarbete som de kallar det. Elisiv och Stijn säljer grönsaker i Reko-ringen. Stephan får ha sina djur i grannarnas hagar när hans bete är slut på grund av torkan. Ja ni förstår, det finns ännu fler samband att räkna upp men jag nöjer mig här. Både de samarbetena med betalning och de utan fyller en funktion för dessa företagare. När en småskalig producent vill få ut sina varor krävs samarbete. Ett sådant samarbete är Reko-ringen som möjliggör att småskaliga producenter kan sälja och få bra betalt för sina varor. Även gårdsbutiker där lokalproducerade varor säljs. Eller ett digitalt samarbete där grannar och vänner delar varandras försäljningsinlägg på Facebook. När maskinerna blir bättre och dyrare än vad en liten producent har råd med, då är de som erbjuder jordbruksentreprenad extremt viktiga. Eller när betet tryter, då kan grannarna som lagt ned sin djurproduktion avvara bete.

Bredvid de ekonomiska aspekterna av dessa samarbeten finns även sociala och pedagogiska värden. De skulle kunna definieras som sociala entreprenörer, eftersom mycket av deras verksamheter bygger på engagemang för lokalsamhället och lantbruket. De vill bygga broar mellan konsumenter och producenter genom möten. Klyftan mellan stad och land är något som de flesta av mina informanter har talat om och vill göra något åt genom att sprida kunskap om livsmedelsproduktion. Allt detta är inget som kan växa fram om företag och individer inte samarbetar. Jag skulle säga att detta sociala entreprenörskap är beroende av ett kollektivt agerande, vilket egentligen inte är så långt ifrån den teoretiska definitionen av socialt entreprenörskap. Men utanför definitionen av socialt entreprenörskap ligger fortfarande fokus på individen och dess karaktärsdrag. Därför tänker jag att även bilden av den ”sanna” entreprenören skulle kunna reformeras och nyanseras från att vara individualiserad till att innefatta bilden av den samarbetande entreprenören som lyckas, just på grund av olika samarbeten.

/Rebecka

Almedalen – ”Visionära finansiärer”

Rebeckas tidigare inlägg om Almedalen finns att läsa här och här. Noras reflektion kring Almedalen finns att läsa här.

Under två seminarium, i Almedalen, om socialt företagande sattes ”visionären” mot ”finansiären”. Det talades om hur personer som drivs av att förändra något ofta inte har den ekonomiska kunskapen och de rätta kontakterna för att driva ett framgångsrikt företag. En representant från Företagarna uppmanade publiken i Dagens Industris tält att bidra med sin kunskap om och sitt kontaktnät i finansvärlden. Han påpekade hur många ”visionärer”, som har fantastiska idéer, hamnar i fällor som gör att deras idéer inte kan få sin fulla potential. Bland många av mina informanter i Östhammars kommun finns en vision om att förändra, förändra verkligheten för småskaliga bönder, arbeta mot ett hållbart resursanvändande och skapa mötesplatser för att öka förståelsen för hur mat produceras. Dessa värden är otroligt viktiga för att vårt samhälle ska kunna fortsätta varablomstrande. Jag menar inte att dess företagare saknar den kompetens som krävs, utan snarare att de skulle kunna få mer hjälp på vägen. Kanske ligger det något i det som sades på seminarierna, att de med kontaktnät och finansiella kunskaper har en skyl
dighet att hjälpa dess små visionära företag framåt? Men måste då inte dessa skapade motpoler, ”visionären” och ”finansiären”, blandas ihop till en och bli en ”visionär finansiär”? Eller är det en utopisk tanke hos mig, att alla, oavsett bakgrund, kunskap och ideologi tar sitt ansvar för en hållbar matproduktion där lantbrukarna kan överleva och fortsätta skapa samhällsnytta genom biodiversitet, rekreation och nationell matsäkerhet?

/Rebecka

Almedalen – Digitalisering

Rebecka reflekterar även i detta inlägget om sin vecka i Almedalen. Hennes tidigare inlägg går att läsa här. Även Nora har reflekterat över Almedalen, läs det inlägget här.

Jag fortsätter på tankar från Almedalen. Överallt talades det om den mer och mer digitaliserade världen. På ett seminarium där ICA och COOP -handlare var inbjudna för att tala om hållbar konsumtion blev det tydligt hur den digitala världen konkurrerar mot den traditionella dagligvaruhandeln och hur de söker nya vägar för att få konsumenter att handla hos just dem. Det talades om att hitta nya vägar så att handlingen blir en upplevelse där musik, socialt arbete och närproducerat var några ledord. I kontrast till detta är digitaliseringen snarare en möjlighet för småskaliga producenter, ja helt enkelt ett sätt för dem att nå ut och sälja sina produkter. När jag har samtalat med olika lantbrukare i Östhammar kommun är det tydligt hur viktigt digitaliseringen är för dem. Delvis genom att sprida och marknadsföra sina produkter och delvis genom nya försäljningskanaler. Ett exempel på en ny försäljningskanal är REKO-ringar som har sin plattform på Facebook. Producenter erbjuder varor till försäljning och konsumenter kan beställa direkt i kommentarsfältet. En gång varje månad samlas producenter och konsumenter på något praktiskt ställe och utbyter varor mot pengar. Kajsa, som var med och startade upp REKO-Uppsala säger att tanken är att minska mellanhänderna likväl som att skapa ett möte mellan konsument och producent. Tanken att vi måste öka förståelsen för hur mat produceras är genomgående bland de lantbrukare jag har besökt. Det leder mig in på nästa tema från Almedalen.

/Rebecka

Almedalen och nyanlända entreprenörer på landsbygden

Idag kan vi bjuda på ännu en reflektion från Almedalsveckan. Läs tidigare reflektioner här.

Fredag förmiddag på Almedalsveckan och det mesta verkar ha lugnat ner sig. De flesta har packat ner sina tält och det hålls bara några få seminarier idag. Ganska skönt, efter en intensiv vecka i ett fullproppat Visby.

Under veckan har jag, som i mitt projekt fokuserar på entreprenörskap hos nyanlända på landsbygden, hållit utkik efter seminarier som relaterar till temat. På tisdagen presenterade Coompanion Gotland sitt projekt där de ordnat företagsrådgivning med tolk till nyanlända. Projektet har varit ovanligt framgångsrikt men under den efterföljande debatten kritiserades ändå faktumet att all verksamhet kring nyanlända företagare sker i projektform, där ingenting blir bestående. Det är något jag märkt i min egen undersökning, där de första åren i Sverige som nyanländ verkar bestå av projekt, utbildningar och praktikplatser som avlöser varandra men sällan leder till någonting. Att ha ett starkt lokalt kontaktnät ses oftast som det viktigaste för företagare på landsbygden. Frågan är hur man som nyanländ kan skapa detta, och hur en verksamhet i projektform kan åstadkomma något som kvarstår, även efter projektets slut? Valbone Shala påpekade, under Landsbygdsnätverkets seminarium om nyanlända kvinnor på landsbygden, vikten av lokalt anpassade projekt. Kanske är detta en nyckel för att integrera nyanlända i den lokala arbetsmarknaden?

På många av seminarierna har komplexiteten i Arbetsförmedlingens olika program för introduktion till den svenska arbetsmarknaden kritiserats. Vd:n för Ica sa på ett seminarium om mångfald på arbetsplatsen att de gärna vill erbjuda nyanlända språkpraktik men att de lokala handlarna har svårt att förstå regelverket runtikring. På Landsbygdsnätverkets seminarium medgav både statssekreterare Elisabeth Backteman och analysdirektören på Arbetsförmedlingen att etableringen och SFI inte har fungerat så bra när det gäller att integrera människor i den svenska arbetsmarknaden. Även de projektledare jag intervjuat för min studie har uttryckt negativa erfarenheter av samarbete med Arbetsförmedlingen och SFI.

Många verkar överens om att ett stort problem när det gäller nyföretagande på landsbygden är finansiering. Jämfört med många på landsbygden äger den som nyligen kommit till Sverige ingen fastighet som kan användas som säkerhet för ett lån. Dessutom kan man fråga sig om fördelningen av lån verkligen sker på rättvisa grunder. Under Coompanions seminarium om nyanlända entreprenörer påpekade ordförande för Coompanion Sverige att det gäller att ha rätt namn och bo på rätt adress för att få ett lån, och att finansmarknaden inte är fri från fördomar.

Mer om min egen studie och lite tankar kring den kommer snart!

/Nora

WP4 – Livstilsföretagare

Nu kan vi äntligen presentera vår senaste del i vår skriftserien: WP4 – Livsstilsföretagare av Julia Marcopoulos. Hela titel lyder Livsstilsföretagare: med företaget som livsstil – en studie av åtta småföretagare i Alunda, Östhammars kommun. Ladda ner skriftserien i sin helhet här. Om du vill ha ett utskrivet exemplar går det bra att kontakta vår kommunikatör som du hittar här. Du hittar våra tidigare delar i skriftserien här. Här nedan kan ni läsa en sammanfattning av rapporten.

Alunda är en tätort i Östhammars kommun, ungefär en halvtimmes bilfärd nordost från centrala Uppsala. Tätorten har cirka 2500 invånare och i stadskärnan finns bland annat matbutik, café, restaurang och bensinmack. Fokus för rapporten är småföretag som dessa. Syftet med rapporten är att undersöka den ”småskaliga entreprenören” i Alunda. Finns det några generella egenskaper för den småskaliga entreprenören i Alunda? Vilka i sådant fall? Vilken roll spelar Alunda och nätverk för den småskaliga Alunda-entreprenören? Hur ser den småskaliga Alunda-entreprenören på sin livsstil och företagets roll i den?
Åtta olika småföretagare har intervjuats för att besvara dessa frågor. Företagen har varierande inriktning – alltifrån hundhotell och fotvård till museum och blomsterbutik. Insikterna från denna rapport är bland annat att företagarna drivs av praktiska skäl och intresse snarare än berömmelse och pengar, vilket motsätter en vanlig bild av entreprenörer som törstiga efter ära och rikedom. Rapportens resultat motsätter också bilden av en entreprenör som en ”ensam hjälte” likt Steve Jobs eller Richard Branson. Entreprenörerna som intervjuats till denna rapport visar i sina svar snarare på att ett företag är ett resultat av samarbete. De må alla ha fått arbeta mycket, men de har också haft stor hjälp och stöd från sina respektive nätverk. Ytterligare en slutsats som kan dras av detta material, som motsätter den traditionella bilden av entreprenörer, var att de intervjuade företagarna alla uttryckte att det var nöjda med sina företag – trots att ingen av dem drev något stort imperium med mångmiljonvinst. Entreprenörerna svarade att de alltid hade mycket att göra med sina företag, ibland så de knappt hann med något annat, men de var ändå nöjda med sin livsstil.
Julia Marcopoulos

Mångsidiga gårdar

Tuna grönsaker. Butiken syns tydligt när man kör förbi på vägen.

Vägen böljar fram mellan åkrar, betesmark och skog. Jag befinner mig mellan Österbybruk och Alunda, på väg till Tunaby där jag ska träffa Elisiv och Stijn. Plötsligt dyker det upp en skyllt med texten ” Grönsaker och ägg” längst väg 273. Jag parkerar och kliver in i gårdsbutiken där kassar med grönsaker är prydligt uppradade. Paret etablerade sig i Tunaby nyligen och har under de två senaste åren byggt upp en diversifierad gård med grönsaksodling, fårproduktion, höns och bin. Vissa kunder har abonnerat grönsaker och får därmed kontinuerligt hämta kassar i butiken. Andra stannar spontant när de kör förbi och handlar. Elisiv säger ” Äggen drar mycket kunder, många stannar för att köpa ägg och ser en fin sallad som de också köper”. För Elisiv och Stijn var det ett naturligt val att ha många olika produktionsgrenar. De säger att alla deras verksamheter är sammanvävda och behövs för varandra. Grönsaksodlingen är beroende av gödsel från höns och får och bina pollinerar växterna. När jag frågar om gårdsbutiken berättar Elisiv att det är det lättaste sättet för dem att sälja sina produkter. De säljer även en del till REKO-ringen i Uppsala, men de poängterar att helst skulle de vilja sälja så lokalt som möjligt. För mig var gården var en ren inspiration. Det som fascinerade mig var deras syn på entreprenörskap och diversifiering. Att nå ut till människor med kunskap om jordbruk är en viktig komponent i deras arbete, likväl som att bygga en mötesplats för lokalborna. Givetvis är det viktigt för dem att få inkomst genom sitt jordbruk samtidigt som de sätter stor vikt vid sociala värden som kommer ur gården.

Tuna grönsaker. Självbetjäning för de som vill handla i butiken

Tuna grönsaker. Inne i ladan som gjorts om till gårdsbutik står allt redo för de som har abonnerat grönsaker, senare kommer det även finnas grönsaker för dem som bara tittar förbi på vägen.

 

När jag några dagar senare besökte Gullinbursti lantbruk i närheten av Alunda fick jag chansen att fördjupa förståelsen för samverkan mellan aktörer inom lantbruket och deras betydelse för varandra. Stephan berättade att han lät sina djur beta i grannarnas beteshagar vilket har varit en nödvändighet under denna torra period samtidigt som det håller markerna öppna när allt fler lägger ner sitt lantbruk. Vad jag fann spännande var att han inte ser sig som en entreprenör eftersom han inte drivs enbart av ekonomisk vinning och har hamnat i lantbruket lite av en slump. För honom är lantbruket en möjlighet att få råda över sitt egna liv och det han vill göra. Och visst finns det en generell bild av entreprenörskap som målinriktat skapande av företag. Detta väcker många tankar hos mig. Är den ”sanna” entreprenören någon som har en utstuderad plan och verksamhet som är inriktad på ekonomisk vinning, eller finns det möjlighet att vidga begreppet där även de som väger in andra värden kan ses som entreprenörer? Handlar det då mer om att våga göra något som ingen annan gör och göra det med glädje? Eller att skapa en mötesplats och sprida kunskap? Dessa funderingar tar jag med mig in i mitt fortsatta fältarbete.

Tuna grönsaker. I det nybyggda växthuset frodas tomater och gurka.

Tuna grönsaker. Sallad och kål är redan klara för skörd.

/Rebecka

Turismen och företagandet

”Fint ska det va!” sa en bekant härom veckan när jag berättade att jag skulle till Öregrund. För honom, liksom för många andra, var Öregrund känt som en plats dit man åker på sommaren. Äter på restaurang, åker båt, tittar på solnedgången och åker hem igen dagen därpå. Eller åtminstone när semestern är över. Men jag skulle vilja se andra bilder av Öregrund; andra än de sedda genom Uppsalabornas ögon. Nu är jag såklart medveten om att det rent krasst inte är möjligt för mig att se Öregrund genom några andra ögon än mina egna, men nog kan man få andra perspektiv genom att lyssna på fler människors berättelser om platsen? Jag slängde mig in i min bil utan AC och körde dit en av försommarens riktigt stekheta dagar.

Jag pratade med företagare och andra engagerade om hur det är att vara verksam på en plats med så stora variationer i säsongen. Från mina intervjuer framkom det tydligt att bilden av Öregrund skiljer sig betydligt mellan ”öregrundare” och de som är aktiva på platsen bara delar av året. Samtliga jag har pratat med uttrycker, på ett eller annat sätt, en kärlek till Öregrund. Men olika saker lyfts som platsens fördelar. Synen på turister som närande eller tärande beror såklart kanske främst på vad man livnär sig på, men också på huruvida man är verksam under hela eller delar av säsongen. Butiker och restauranger och annan turistverksamhet får såklart ett uppsving under sommaren, och för de som håller öppet året runt kan det till och med vara så att det är sommarens vinst som gör att de kan driva företaget runt också resten av året. Samtidigt uttrycker ”öregrundarna” jag talat med att de känner en viss lättnad när turistsäsongen är över. ”Det är ganska skönt att det inte är sånt tempo året om”, säger en. En annan uttrycker sig mer negativt:

”Nu är du på besök så du kanske tycker att det är jättefint och gulligt här, men det är så förstört och sönderexploaterat. Sommartid så når vi upp till 12 restauranger. […] Och sen ska vi gå och titta på deras vinterförvaring resten av året tycker de.”

Öregrundsbon som står för citatet ovan uttrycker att det finns en stor skillnad mellan säsongs- och åretruntföretagarnas syn på turister som resurs och på Öregrund som plats. Andra har också, på en direkt fråga från mig, uttryckt att det finns en skillnad i drivkraft hos dessa olika typer av företagare. Det finns en underförstådd, eller rent av uttalad, bild om att Öregrundsborna inte har samma vinstintresse som de säsongsverksamma.

Det tycks, kanske föga förvånande, som att åretruntföretagarna skiljer sig från säsongsföretagare både vad gäller kundgrupp och relation till dessa kunder. En företagare som driver sommarrestaurang förklarar att turister och sommarbesökare är hans främsta kunder. ”De [åretruntöppna restauranger] skulle inte kunna ha öppet om inte lokalborna var där. Vi skulle inte kunna ha öppet så och klara oss”.  Trots att detta – att säsongsöppna företagen inte i förstahand har lokalbor som kunder tycker jag mig skönja en stark önskan att bli ”accepterad” av lokalborna: ”Man hoppas ju att de förstår att man inte bara är någon Stockholmare som kommer dit och inte bryr sig om Öregrund” uttrycker en.

Nämen hörrni! Mer om intervjustudien i Öregrund kommer ni kunna läsa mer om i skriftserien. Ta det lugnt i hettan så länge.

/Ylva