Landsbygder jag mött under semestern

Idag är min första arbetsdag efter semestern. Mestadels av semestern har jag varit på landsbygden. Även om jag under sommaren försökt koppla bort jobbet så mycket som möjligt så går det inte att sluta reflektera över begreppet landsbygd. Eller snarare begreppen landsbygd kanske. För landsbygden ser så olika ut på de platserna jag besökt under sommaren. Familjegården nere i Växjötrakten är kantad av skogens tystnad och där är en slinga av hus med olika generationer och några tomma hus. Här behövs bilen till allting, förskolan ligger en mil bort, närmsta mataffär ytterligare en mil bort. På Öland exploateras landsbygden i takt med att turismen spirar. På gott och ont används landsbygden i turistsyfte för sin skönhet, sin tystnad (åtminstone de dagar som turisterna inte är där?) och det uppbyggda sammanhanget kring service för stadsbor. Hemma i Hova, ett samhälle utanför Mariestad, är landsbygden något som för de flesta bara passerar bilfönstret på E20. Riddarveckan som brukade dra turister, drar nu färre och färre besökare. Och Gullspångs kommun, där Hova ligger, utsågs 2016 till Sveriges sämsta kommun att bo i, någon som inte ändrades 2017.

De här tre platserna är väsentligt olika när det kommer till en mängd olika faktorer. Bara de saker som jag plockat fram visar på helt olika utmaningar och förutsättningar. Samtidigt som Öland har problem med vattenbrist vattnar vi gräsmattan utan problem i Hova. Och till skillnad från mataffären i samhället utanför Växjö som, även om det är en bit att åka, är öppen årets alla dagar kanske mataffären på Öland stänger några av vintermånaderna. Men där Öland lever på ett bra rykte som drar turister år efter år, har Hova hamnat i en negativ PR-spiral, till synes omöjlig att ta sig ur. Ändå klassas de som landsbygd alla tre. De hamnar under samma policy och förväntas stöpas i samma form. Men jag kan inte se hur det ska kunna gå. Människorna som bor på de här platserna är precis som människor brukar vara, alltså olika. Att klumpa ihop allt det som finns utanför staden till en enda enhet kan inte vara det bästa sättet för att arbeta för att människor ska kunna verka på ett hållbart sätt på olika platser i Sverige. Och som så ofta förr har jag inget svar utan bara en fascination över människans sätt att organisera sig i familjer, byar, samhällen och länder. Sommarens tankar kring landsbygd har präglats av de platser jag mött och spenderat tid på. Hade jag spenderat tid på andra platser hade antagligen min uppfattning av begreppen landsbygd varit ännu mer mångfacetterat.

Kampradprojektet har under sommaren funnits på lite olika platser i Sverige, dels Heby och Gotland där Gustav och Anneli varit, dels har Thomas varit ute på äventyr. Och sen tror jag att de andra medverkande i projektet inte heller riktigt kunnat hålla sig från att reflektera kring entreprenörskap och landsbygden under sommaren. Nu till hösten drar projektet igång på riktigt, fram till nu har vi varit i en uppstartsfas. Snart kommer studenterna tillbaka till universitetsområdet och vi ska starta de kurserna som kommer drivas inom projektet. Mycket spännande och vi ser fram mot att dela upplevelsen med er.

/Annie

Det här inlägget postades i Det lilla extra, Om projektet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *