WP5 – Entreprenörskap i Heby kommun

Nu kan vi presentera den senaste delen i skriftserien, WP5: Entreprenörskap i Heby kommun – En rapport baserad på ett 30-tal lokala aktörer av Kerstin Gauffin, Oscar Kanzler, Tilda Magnusson, Joakim Menjivar, Sofie Skalstad, Fredrik Svanberg, Emma Tegelid och Elin Östensson.

Rapporten presenterar utvecklingsmöjligheter som kan bidra till främjandet gällande entreprenörskap i Heby kommun. Allt ansvar ligger inte på en enskild aktör, med hjälp av gemensamma mål kan entreprenörskapet och landsbygden fortsätta utvecklas.

Under de senaste decennierna har Sveriges landsbygd blivit allt glesare vilket landsbygdskommuner försöker hejda. För att behålla en levande landsbygd krävs det nytänkande och där är det lokala entreprenörskapet är en viktig nyckel. Åtta studenter vid Sveriges Lantbruksuniversitet har valt att titta närmare på företags- och landsbygdsutveckling på tre orter i Heby kommun: Morgongåva, Heby och Östervåla. Rapporten baseras på empiriska fallstudier från ett 30-tal företag i olika storlekar och med olika förutsättningar. Syftet är att ta fram ett översiktligt underlag för företags och
landsbygdsutveckling i de tre valda orterna.

Nyckelbegreppen i rapporten är inbäddning och socialt kapital. Inbäddning syftar till förståelse för en lokal kontext vilket kan vara avgörande för att kunna bedriva sin verksamhet. Socialt kapital är en annan viktig resurs som bygger på förtroende, gemensamma normer och nätverk. 

Vad studenterna fick se var att Heby hade ett starkt socialt kapital samt en stark förankring i orten vilket skapar ansvar för fortlevnad som gör att föreningar och företag samarbetar. Lokala event, som exempelvis företagsfrukostar, stärker relationen mellan kommun och företag. Nackdelar som uppstår är det avstånd som skapas till övriga aktörer som inte känner sig  inkluderade. Det korta avståndet mellan Heby och Morgongåva skapar pendlingsmöjligheter vilket gör att dessa två orters gränser suddas ut och ett överbyggande socialt kapital skapas.

I Östervåla upplevdes det däremot som att det fanns ett avstånd mellan det lokala sammanhanget och det kommunala, detta skulle kunna bero på att Östervåla tidigare varit en egen kommun. En ”vi och dom” känsla bekräftade denna iakttagelse. Arbetet ledde fram till fyra punkter som skulle kunna hjälpa till att utveckla Heby kommun: stötta befintligt entreprenörskap, främja nytt entreprenörskap, synliggöra internt och externt arbete samt att utveckla användandet av de lokaler och bostäder som finns.

Rapporten avslutas med en reflektion kring hur gemensamma mål
möjliggör entreprenörskap på landsbygden.

Populärvetenskaplig sammanfattning skriven av Linn Gaddefors.

Gotlands första svampodlare

Under Almedalsveckan passade jag, Nora, på att intervjua Ahmad, som sedan en kort tid driver Gotlands enda svampodling. Han var del i det gotländska projekt som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ahmad kom med sin familj till Gotland 2015, efter att ha flytt kriget i Syrien. I Syrien, och i Jordanien där han bodde i tre år, drev han jordbruk och sålde grönsaker på marknaden. När han kom till Gotland var hans tanke hela tiden att han skulle börja odla även här. Under tiden på Gotland förstod han att det var vattenbrist och kom då på idén att istället för grönsaker odla svamp, eftersom han visste att svampodling kräver betydligt mindre vatten.

Genom ett tips från en kompis kom han i kontakt med projektet och de som arbetade med det. Tillsammans diskuterade de hans affärsplan. De hjälpte honom att hitta en lämplig lokal, och genom deras kontaktnät kunde han även hitta en grossist som var intresserad av att sälja hans svamp.

I sitt företag har han mycket nytta av kontakter från Syrien. Han känner personer i Syrien och i Tyskland som odlar svamp, när han har något problem är det dem han kontaktar för hjälp. Genom företagandet har han även fått kontakt med svenska svampintresserade, bland annat en kvinna som forskar på svampodling som han ibland diskuterar frågor med, och i höst ska de anordna ett studiebesök på hans odling.

Att ha företaget på Gotland innebär både fördelar och nackdelar. Ahmad säger att gotlänningarna är väldigt noga med var maten kommer ifrån och därför gärna köper hans svamp. Däremot kan det vara svårare med restauranger, som ofta köper billigare, utländsk svamp. Lokala media har även intresserat sig för hans företag och både lokaltidningar och radio har varit på besök, vilket gör att fler känner till hans produkter.  En nackdel är att det är dyrt att transportera till Gotland, när han köper in kompost och mycel får han ofta betala mer än om han hade haft företaget på fastlandet. Gotlands avgränsade läge gör det också svårare att sälja en större volym. Han funderar på om han i framtiden kommer att behöva flytta på sitt företag. Men han vill inte flytta från Gotland, i så fall får han arbetspendla. Han och hans familj trivs väldigt bra och vill absolut bo kvar.

/Nora

Att driva projekt för nyanlända företagare

Under sommaren har jag, Nora, undersökt hur vägen till ett eget företag kan se ut för den som är nyanländ på den svenska landsbygden och hur organisationer och kommuner kan stödja den processen. Den som är nyanländ börjar i en enorm uppförsbacke där inte bara språket utan även kultur och regelverk är nytt. Samtidigt kan det finnas vissa fördelar, något jag ska återkomma till.

Jag har intervjuat projektledare för två projekt med samma syfte, hjälpa nyanlända som vill starta företag, men med väldigt olika tillvägagångssätt. Projektet på Gotland har gått ut på individuell rådgivning med tolk och drivs av en organisation med kontor i Visby. I Östhammar hålls en kurs för nyanlända som vill bli företagare, kursen turnerar runt och har genomförts på många platser i Sverige.

Projektet på Gotland har varit ovanligt framgångsrikt, med cirka 10 nystartade företag på ett drygt halvår. En nyckel till framgången kan vara att kontoret och medarbetarna där är lokalt förankrade, de har själva kunskap om Gotland och hur näringslivet ser ut där, och ett socialt nätverk till andra gotlänningar som de kan dela med sig av. När projektet är slut finns de fortfarande kvar på Gotland, och de som har startat företag kan vända sig till dem för hjälp i fortsättningen. Den turnerande kursen däremot har andra förutsättningar då kursledarna, precis som de nyanlända, inte är speciellt lokalt inbäddade.

Något som båda kursledarna vittnar om är att många nyanlända saknar en förståelse för kulturen och därmed även en förståelse för vilka målgrupper som finns. Det blir svårt att identifiera vilka personer som är intresserade av vilken produkt, och hur denna ska marknadsföras. Men det kan även finnas fördelar. Projektledaren på Gotland menar att många av de som ingått i projektet har kontakter i form av landsmän över hela världen. Han berättar även att då många är muslimer finns en ovilja till att ta lån, men att detta kan kompenseras av att det finns en större vana att låna pengar av vänner och släktingar. Det menar han även kan vara med positivt ut ett landsbygdsperspektiv då det kan vara svårt att få finansiering för företag på landsbygden.

Det var lite kort om de två projekten, snart kommer ett inlägg om ett av de företag som startades i och med projektet på Gotland!

/Nora

Läget för sommarjobbarna

I fredags hade vi ett möte där projektets sommarjobbare Sara, Rebecka, Nora och Sofie fick berätta mer om vad de ägnat sig åt under sommaren. Sommarjobbarnas insamlade empiri ska förutom att ligga till grund för deras egna reflektioner också komma till användning i de vetenskapliga artiklar som skrivs av projektets forskare. Kommer ni ihåg vad de alla håller på med? Här kommer en uppdatering om hur de ligger till just nu:

Sara har ägnat sommaren åt att träffa lantbrukare, och andra människor, som har visat vilket stort engagemang det finns på landsbygden runt om i Heby och i Östhammar. Något som har slagit henne, säger hon, är att många inte anser sig vara en ”engagerade person” men att det ändå under intervjuerna kommer fram att de hjälper till att renovera bygdegården, låter ungdomar köra gratis på crossbanan på gården, anordnar pubkvällar, en fotbollsturnering och så vidare. De ser det kanske inte som ett ”engagemang”, menar Sara, de bara gör det som faller dem in, är med på tåget och bidrar med det de kan i bygden. En gård har många funktioner och mycket potential som lokalsamhället har stor nytta av!

Sara är inte färdig med sin empiriinsamling utan fortsätter jobba med att intervjua fler personer, transkribera och ska så småningom skriva en reflekterande text över vad hon hittat.

Rebecka, som tittar närmre på diversifiering inom lantbruk, berättar att hon har utfört nio stycken intervjuer med lantbrukare där hon är extra intresserad av samarbetet mellan lantbrukare och deras olika verksamheter. Hon är just nu i full gång med att sammanställa det material som hon samlat in under intervjuerna.

Nora intresserar sig extra för nyföretagande bland nyanlända, och i sommar har hon tittat närmre på två projekt, ett på Gotland och ett i Östhammar, som syftar till att främja just detta. Hon har intervjuat projektledare och kursledare samt ett antal deltagare. Vilka människor Nora har mött, och lite om vad hon kommit fram till kommer du kunna läsa om i hennes egna blogginlägg inom kort. Framöver lutar det åt att Nora vill identifiera och samtala med nyanlända människor som redan har startat ett företag för att få reda på mer om hur de har upplevt processen.

Sofie som tittar på entreprenörskapsprocesser i ideell och kommunal sektor i Heby kommun har deltagit på möten mellan föreningar och kommunen, och utfört ett antal intervjuer med inblandade. På mötet visar hon oss en gedigen karta där hon försöker sätta fingret på kopplingarna mellan olika processer och organisationer, och Heby kommuns kultur- och fritidsförvaltning. Bland annat pekar Sofie ut fyra viktiga aspekter som lett till effekt när det gäller kultur- och fritidsförvaltningens arbete med föreningslivsutveckling: Omvärldsbevakning; En tydlig vision; Kombinationen av nya tankar och lokalkännedom, och Synliggörandet av handlingsutrymme och uppmuntran till handling.  Du kommer kunna läsa mer om Sofies slutsatser framöver!

/Ylva

Husbyggaren i Östervåla

Hej läsare,
nu skriver jag för första gången på den här bloggen och jag tänkte dela med mig lite av vad jag har gjort hittills. Jag har tagit mig ut i Heby kommun och här har jag stött på husbyggare, akrobater och clowner, händiga mångsysslare och medmänsklighet som påverkar sin plats med ett alldeles speciellt sorts entreprenörskap. Här ska jag berätta lite om mitt första möte: husbyggaren i Östervåla.

Om människor ska kunna bo på landsbygden så behöver de….. någonstans att bo! Samtidigt kanske inte alla vill eller kan köpa ett hus. Det tog Per-Inge i Östervåla fasta på och genom åren har han startat och slutfört byggprojekt där resultatet har blivit ett antal hyreslägenheter i olika storlekar runt om i Östervåla och nu senast i Harbo. Hans huvudsakliga sysselsättning är något annat men det här med att bygga bostäder startade som ett intresse och ett engagemang som ännu inte har sinat. Jag träffar honom på hans kontor för en pratstund.

Att bygga bostäder som du gör, det kan man ju kalla landsbygdsutveckling, säger jag. Med eftertryck håller Per Inge med, och visar på kartan över Heby Kommun som ligger framför oss: inom en radie på ett par kilometer finns de hantverkare som han har anställt i bygget. Rörmokaren, elektrikern, en snickare – alla är de från trakten. Den hantverkare som kommer längst bort ifrån Harbo är från Rödjebro, en mil bort. Per Inge berättar att han försökte få till så att det mesta av hantverkarnas jobb skulle kunna ske under vintern, eftersom de då har en svacka i den övriga verksamheten. Det är ju nu på sommaren som annat folk vill ha hjälp med att renovera husen.

Det finns andra fördelar med att anlita de lokala hantverkarna, berättar han. Dels behöver han inte vara lika noga med avtalen då de litar på varandra. Men han vet också att de vill göra ett bra jobb, nästan lika bra som om de jobbade på sina egna hus, eftersom de i framtiden kommer bo så nära och ha kontakt med de hyresgäster som bor i husen. Han ger dem fria händer i stor utsträckning för att de ska göra ett bra jobb – som de hade velat ha det hemma hos sig själva. ”Snickaren sa att ‘hade jag byggt den här uteplatsen hemma hos mig hade jag gjort den några meter bredare’, så då fick han göra det även om det kostade lite mer”.    

Per Inge är drivande i projektet, men flera komponenter behövs för att idéerna ska bli verklighet. Han behöver få olika tillstånd från kommunen och även statsbidraget för byggande av hyresrätter har hjälpt till. Han behöver också människor runt omkring som tror på honom och som ger inspiration och energi när det känns tungt: en social miljö som tillåter honom att satsa och att lyckas. Reaktionerna i bygden är positiva: genom hans projekt kan bland annat ungdomar bo kvar i bygden. Att människor får möjlighet att bo kvar, eller möjlighet att flytta in, skapar underlag för skola, vård och annat som landsbygden behöver för att fortsätta vara en givande plats att leva på.

/Sara

Den samarbetande entreprenören

Efter många resor längst väg 288 har jag börjat förstå vilka fantastiska företagare som finns på landsbygden runt Alunda och Gimo. De är företagare som på ett eller annat sätt har hittat vägar för att kunna bo där de vill och sysselsätta sig hur de vill. De är innovativa, envisa och arbetsamma, ja som riktiga entreprenörer skulle definieras. Dock ofta en individualiserad definition där karaktärsdragen på en individ utgör en sann entreprenör. Men går det att enbart se åt individens karaktärsdrag och färdigheter, verkar de i isolering utan påverkan på eller av personer runt? Ni förstår säker var jag vill komma, svaret i min studie är nej. En artikel skriven av Diaz-Pichardo et al. (2012) lyfter fram hur entreprenörer ofta agerar i ett kollektiv och är beroende av sociala nätverk. I min studie har jag tydligt sett hur trådar sträcks mellan mina informanter på ett eller annat sätt. Det finns samarbeten mellan dem både med och utan pengar involverade. Björn har entreprenad med jordbruksmaskiner och kör åt de flesta i närheten. Jennie ska öppna en gårdsbutik och planerar att sälja kött och honung från en annan av mina informanter, samt andra lokalproducerade varor. Stephan har sina bin hos Kajsa och hyr kylsläp av henne till sina köttleveranser. Kajsa säljer andras köttlådor eftersom hon redan har ett etablerat nätverk. Elin köper halm av Björn. Carina och Kajsa startade upp Reko-ringen tillsammans och har ett idésamarbete som de kallar det. Elisiv och Stijn säljer grönsaker i Reko-ringen. Stephan får ha sina djur i grannarnas hagar när hans bete är slut på grund av torkan. Ja ni förstår, det finns ännu fler samband att räkna upp men jag nöjer mig här. Både de samarbetena med betalning och de utan fyller en funktion för dessa företagare. När en småskalig producent vill få ut sina varor krävs samarbete. Ett sådant samarbete är Reko-ringen som möjliggör att småskaliga producenter kan sälja och få bra betalt för sina varor. Även gårdsbutiker där lokalproducerade varor säljs. Eller ett digitalt samarbete där grannar och vänner delar varandras försäljningsinlägg på Facebook. När maskinerna blir bättre och dyrare än vad en liten producent har råd med, då är de som erbjuder jordbruksentreprenad extremt viktiga. Eller när betet tryter, då kan grannarna som lagt ned sin djurproduktion avvara bete.

Bredvid de ekonomiska aspekterna av dessa samarbeten finns även sociala och pedagogiska värden. De skulle kunna definieras som sociala entreprenörer, eftersom mycket av deras verksamheter bygger på engagemang för lokalsamhället och lantbruket. De vill bygga broar mellan konsumenter och producenter genom möten. Klyftan mellan stad och land är något som de flesta av mina informanter har talat om och vill göra något åt genom att sprida kunskap om livsmedelsproduktion. Allt detta är inget som kan växa fram om företag och individer inte samarbetar. Jag skulle säga att detta sociala entreprenörskap är beroende av ett kollektivt agerande, vilket egentligen inte är så långt ifrån den teoretiska definitionen av socialt entreprenörskap. Men utanför definitionen av socialt entreprenörskap ligger fortfarande fokus på individen och dess karaktärsdrag. Därför tänker jag att även bilden av den ”sanna” entreprenören skulle kunna reformeras och nyanseras från att vara individualiserad till att innefatta bilden av den samarbetande entreprenören som lyckas, just på grund av olika samarbeten.

/Rebecka

Almedalen – ”Visionära finansiärer”

Rebeckas tidigare inlägg om Almedalen finns att läsa här och här. Noras reflektion kring Almedalen finns att läsa här.

Under två seminarium, i Almedalen, om socialt företagande sattes ”visionären” mot ”finansiären”. Det talades om hur personer som drivs av att förändra något ofta inte har den ekonomiska kunskapen och de rätta kontakterna för att driva ett framgångsrikt företag. En representant från Företagarna uppmanade publiken i Dagens Industris tält att bidra med sin kunskap om och sitt kontaktnät i finansvärlden. Han påpekade hur många ”visionärer”, som har fantastiska idéer, hamnar i fällor som gör att deras idéer inte kan få sin fulla potential. Bland många av mina informanter i Östhammars kommun finns en vision om att förändra, förändra verkligheten för småskaliga bönder, arbeta mot ett hållbart resursanvändande och skapa mötesplatser för att öka förståelsen för hur mat produceras. Dessa värden är otroligt viktiga för att vårt samhälle ska kunna fortsätta varablomstrande. Jag menar inte att dess företagare saknar den kompetens som krävs, utan snarare att de skulle kunna få mer hjälp på vägen. Kanske ligger det något i det som sades på seminarierna, att de med kontaktnät och finansiella kunskaper har en skyl
dighet att hjälpa dess små visionära företag framåt? Men måste då inte dessa skapade motpoler, ”visionären” och ”finansiären”, blandas ihop till en och bli en ”visionär finansiär”? Eller är det en utopisk tanke hos mig, att alla, oavsett bakgrund, kunskap och ideologi tar sitt ansvar för en hållbar matproduktion där lantbrukarna kan överleva och fortsätta skapa samhällsnytta genom biodiversitet, rekreation och nationell matsäkerhet?

/Rebecka

Almedalen – Digitalisering

Rebecka reflekterar även i detta inlägget om sin vecka i Almedalen. Hennes tidigare inlägg går att läsa här. Även Nora har reflekterat över Almedalen, läs det inlägget här.

Jag fortsätter på tankar från Almedalen. Överallt talades det om den mer och mer digitaliserade världen. På ett seminarium där ICA och COOP -handlare var inbjudna för att tala om hållbar konsumtion blev det tydligt hur den digitala världen konkurrerar mot den traditionella dagligvaruhandeln och hur de söker nya vägar för att få konsumenter att handla hos just dem. Det talades om att hitta nya vägar så att handlingen blir en upplevelse där musik, socialt arbete och närproducerat var några ledord. I kontrast till detta är digitaliseringen snarare en möjlighet för småskaliga producenter, ja helt enkelt ett sätt för dem att nå ut och sälja sina produkter. När jag har samtalat med olika lantbrukare i Östhammar kommun är det tydligt hur viktigt digitaliseringen är för dem. Delvis genom att sprida och marknadsföra sina produkter och delvis genom nya försäljningskanaler. Ett exempel på en ny försäljningskanal är REKO-ringar som har sin plattform på Facebook. Producenter erbjuder varor till försäljning och konsumenter kan beställa direkt i kommentarsfältet. En gång varje månad samlas producenter och konsumenter på något praktiskt ställe och utbyter varor mot pengar. Kajsa, som var med och startade upp REKO-Uppsala säger att tanken är att minska mellanhänderna likväl som att skapa ett möte mellan konsument och producent. Tanken att vi måste öka förståelsen för hur mat produceras är genomgående bland de lantbrukare jag har besökt. Det leder mig in på nästa tema från Almedalen.

/Rebecka