Vad tar jag med mig från Gotland? – del 1

Jag heter Ylva och är ny medarbetare i projektet. I mitten av januari åkte jag tillsammans med delar av projektgruppen till Gotland och besökte en hel hop med sprudlande inspirerande entreprenörer. Det blev en rivstart för mig som tidigare sällan grävt särskilt djupt i entreprenörskap som kraft på landsbygden. Liksom oftast när jag börjar tänka, väcktes det nu mer frågor än vad det gav svar.  Gotlandsresan fick mig att fråga mig något så basalt som: Vad är egentligen entreprenörskap och vem är det vi väljer att kalla entreprenör?

Det verkar finnas en någorlunda vedertagen definition av entreprenörskap som ett ta-sig-för-skap. Ungefär såhär: Förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter. Eller om vi vänder på det lite: att våga ta risker och ta sig an problem och utmaningar. Entreprenören är ”en doer”. Hen ses av andra så, och har också den bilden av sig själv – det tycker jag framkom i våra intervjuer på Gotland. Så här långt är jag med. Entreprenören är alltså någon som är i ständig rörelse, ständigt på väg till något nytt och större. Entreprenörskap är med andra ord i princip synonymt med rastlöshet… Näe, vänta nu! Stämmer verkligen den här slentrianmässiga associationen?

När man har identifierat möjligheter och skapat resurser och har fullt upp med att ta tillvara på dessa; när man är upptagen med att betala ut löner till anställda, anordna fotbollsläger eller förvalta sina (välanvända) gemensamma byggnader – är man inte längre entreprenöriell då? Jag vet inte, men jag tror att många skulle svara nej på den frågan. Att entreprenörskap handlar om att aldrig nöja sig. Och nog är det väl den typ av entreprenörskap som ofta lyfts fram? Nog porträtteras väl idealentreprenören som den som ständigt växer?

Tillväxtdiskursen står som bekant inte helt oemotsagt, men det är inte direkt en överdrift att påstå att den fortfarande är rådande. Därför tyckte jag det var intressant att av de människor vi mötte på Gotland var det ingen, eller få, som tycktes ha utökning som främsta mål. Snarare var det som att det talades i termer av att göra tillräckligt. Tillräckligt för vad? Tillräckligt för att det ska fungera kanske. Tillräckligt för att det ska kännas bra, här och nu.

Med detta sagt, vad är egentligen det sanna entreprenörskapet och vilken drivkraft är det egentligen som borde lyftas? Att göra tillräckligt, eller att göra mer än tillräckligt? Jag har ett förslag på svar, men jag låter det stå osagt.

Vi ses,
/Ylva