Lunchseminarium om GM-mat och naturlighet

Är det rätt att säga att genetiskt modifierade livsmedel är onaturliga? Är det i så fall ett skäl för att inte äta dem? Denna ständigt aktuella fråga är ämnet för ett lunchseminarium på SLU torsdag 27 november med filosofen Helena Siipi från Åbo, Finland, som gästar SLU och institutionen för växtproduktionsekologi under november. Rubriken för seminariet är ”GM food – arguments on naturalness & authenticity”. Seminariet är på engelska och arrangeras av forskningsprogrammet Mistra Biotech. Här finns mer information och länk till anmälan (om man vill ha en lätt lunch).

Mer om Helena Siipi kan man läsa här.

 

Ökat tryck att inkludera djur som brottsoffer i lagstiftningen – motverka att brott mot djur ’konsumeras’ av lagen

I slutet av oktober höll SCAW, Nationellt centrum för djurvälfärd, en välbesökt seminariedag kring våld mot djur på temat obduktion och veterinär forensik, och nu den 18 november höll organisationerna Se Sambandet och Svenska Djurskyddsföreningen en likaså välbesökt konferens på detta tunga tema – våld i nära relationer – mot människor och djur.

Att hot och våld mot husdjur används som ett sätt att skada eller visa makt över familjemedlemmar (oftast kvinnor och barn) är väl känt. Det som uppmärksammas av Se sambendet är att djurens situation sällan beaktas, varken vid polisens förhör eller inom socialtjänstutredningar. Detta trots att vi vet att identifiering av våld mot djur bidrar till att känna igen våld mot människor, och vice versa. Detta är viktigt, inte minst för framtiden eftersom det finns starka samband mellan att som barn plåga djur och att senare i livet utöva våld inom familjen. För barn i våldsutsatta relationer är ett husdjur ofta en viktig källa till trygghet, och barnet tar extra skada när djuret plågas. Det vet förstås förövaren om…. Frågan är varför lagstiftare och myndigheter har så svårt att inkludera detta i sin handläggning. Forskning kring detta bedrivs sedan många år i Storbritttanien och USA under begreppet The Link, men ännu i begränsad skala i Sverige.

Arrangörerna Carin Holmberg, forskare inom området och grundare av Se Sambandet och Nathalie Nordén, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta (Voov), inledde dagen, varefter undertecknad föreläste. Fokus låg på ’djur är viktiga’, etiska perspektiv på människa-djur-relationen några ’redskap’ för att nå ett välgrundat beslut i en svår fråga. Därpå följde föredrag av två representanter för nätverket Djurens jurister: Eva Diesen har forskat vid juridisk fakultet kring våld i nära relationer och särskilt beaktat djurens juridiska status, och Anette Cedergren som driver en egen juridisk byrå med särskild inriktning på djur som brottsoffer. Därefter hölls en paneldiskussion ledd av veterinär Sofia Wiberg med företrädare för polisen, åklagarmyndigheter, socialtjänsten och Manimalis.

Behovet av samordning mellan myndigheter och inblandade aktörer är stort, och utgjorde motivet att arrangera konferensen. Som ofta vid dylika arrangemang når man ’de redan frälsta’, men vikten av det får inte underskattas. Att driva en fråga som lätt förlöjligas – att inom juridiken öht ta upp frågor om djur, eller i alla fall betraktas som onödig att lägga energi på när resurser och tid är knappa – myndigheternas verklighet, kräver sin person, och ett samlat grepp för att nå förändring. Då är det viktigt att träffas och bygga grunden för samarbete och koordination av insatser.

Det framkom med all önskvärd tydlighet att enbart samordning dock inte kan lösa problemen. Det behövs en juridisk översyn över bl.a.:

  • Brottsskalan: i och med att brott mot djurskyddslagen har låg straffsats ’konsumeras’ de brotten när åklagare väljer åtalspunkter (förundersökningsbegränsning). Dvs. i och med att brottet inte leder till högre straff lagförs personen inte för djurskyddsbrottet, om brott mot människor föreligger, vilket det ju gör i dessa fall.
  • Ett annat område är svårigheter att nå till fällande dom för djurplågeri (dvs. brottsbalken, ej djurskyddslagen). Det kan ge djurförbud, dvs. hindra en tidigare våldsverkare från att ha djur igen, men när befintliga bevis (veterinärintyg, vittnen etc.) inte tas in eller används, riskerar åtalet att läggas ned. Här behöver rutiner, snarare än systemet, ses över. Inte minst måste inställningen till brott mot djur ändras, och ses som ’riktiga brott’. Det var glädjande att höra att Stockholms åklagarväsende satsar på att bygga upp kompetens kring djurbrott.
  • Ett tredje område som behöver ses över är djurs juridiska status: djur är som bekant saker/ägodelar i juridisk bemärkelse. Ge djur legal brottsofferstatus! uppmanade flera (d)jurister. Det skulle öka deras juridiska rättigheter till skydd, skapa möjlighet att ge dem juridiska ombud, liksom talerätt i ärenden, och försäkringsbolag skulle kunna återkräva ersättning för veterinärvård orsakad av djurplågeri/brott mot djurskyddslagen mm. Djurskyddstänket har visat sig ge otillräckligt juridiskt skydd, djuren behöver ses som rättssubjekt (inom relevanta områden). Liknande tankar framförs av (d)juristen Birgitta Wahlberg, Åbo akademi i en ny bok, Wahlberg 2014 Inledning till djurskyddslagstiftningen i Finland.

Norge, Nederländerna och Schweiz har redan infört tanken att djur har egenvärde i sina respektive lagstiftningar, och Djurskyddslagsutredningen (SOU 2011:75) har föreslagit att Sverige ska göra detsamma. Ett sådant grepp, i kombination med att de får brottsofferstatus, skulle inte höja deras moraliska status i en handvändning, men underlätta lagförandet av brott mot dem, och därmed underlätta för alla som vill se en skärpning. Kanske kan man lära av miljöbalken, där vissa, de allvarliga, hanteras med omvänd bevisbörda: den anklagade ska bevisa att hen är oskyldig. Vad skulle det innebära om det vore förövarens sak att visa sin oskuld även vid djurmisshandel eller allvarlig vanvård? Då skulle förövaren kanske inte undslippa förhör, vilket tycks vanligt idag, och fokus flyttas från offrets beteende under den aktuella perioden, till vad den misstänkte gjort, eller inte gjort. Det kunde även uppmana utredare på plats att dokumentera alla bevis på våld, eller försummelse, inte enbart dem mot människor, för att minska risken för att offret återtar anmälan (t.ex. vid hot från förrövaren). 

Djur lider alltid oförskyllt, de har sällan valt sin ägare, och kan än mer sällan ta sig ifrån den, och är inte heller moraliska agenter. Varför ska deras lidande inte tas i lagligt beaktande? Finns det några etiskt välgrundade skäl att inte göra det?

Litteratur:

Striwing, H. 1998. Djur som brottsoffer. Nya Doxa.

Cedergren, 2011, Att vara eller inte vara brottsoffer – det är frågan. Recito förlag

Diesen & Diesen 2013, Övergrepp mot kvinnor och barn, Norstedts juridik

Filosofi för vardagsfilosofer

Nyligen lanserades en ny tidskrift, Modern filosofi, som ger inblick i livets filosofiska klurigheter med hjälp av ’gamla klassiska filosofier’ och nutida moderna tänkare. Målgruppen tycks inte framförallt vara filosofer, utan alla tänkande, reflekterande varelser som har viss beredskap att utmanas i sina invanda tankemönster. Såväl naturvetenskaplig som samhällsvetenskaplig forskning ger upphov till – och/eller har sitt ursprung i ? – filosofiska funderingar över livet, och ett lagom lättsmält magasin att ta med i grubblerierna är välkommet på den svenska tidningsmarknaden.

Inte minst kan det ge våra studenter inom de forskningsfälten, som får varken vetenskapsteoretisk eller annan filosofisk skolning i början av sina studier, eller ens alls, en inspirerande aptitretare och behaglig motivation att reflektera över de stora gåtorna, bortom de begripliga teorierna. Många är nämligen de av våra studenter som i etikundervisningen visar stor fallenhet och intresse för dessa frågor, i relation till sina fackområden/ämnesstudier. Härmed får ni, o alla andra, ett tips på något att roa sig med, nu när höstmörkret kryper närmare och vi får tillbaka en timme i helgen. Men… ’finns’ tid, kan den verkligen ’fås’ och ’förloras’, är väl bara vår uppfattning om den…, men kan vi ha en uppfattning om något som inte är…?

Understatement

Debatten om svensk djurhållning inom livsmedelsproduktionen är ständigt aktuell, men har blossat upp genom en DN-debattartikel den 12 oktober, skriven av Åke Rutegård och Martin Wierup. De påstår att tillbakagången för svensk djurbaserad livsmedelsproduktion, ffa gris, beror på att Sverige har strängare djurskyddskrav än övriga Europa. Ett vanligt argument, som inte blir sannare för att det upprepas.

Med tydlighet och motexempel visar Bo Algers med flera SLU-forskare och företrädare för bl.a. Nationellt Centrum för djurvälfärd, Sveriges veterinärförbund och djurskyddsorganisationer i en replik den 13 okt hur detta argument bygger på felaktigheter, och acceptans av den bristande lagefterlevnad som råder bland de stora grisproducenterna inom övriga EUs djurhållning.

Rutegård och Wierup har helt rätt i att Sverige bör driva djurskyddsfrågan på EU-nivå, men varför skulle vi därmed vara beredda att de facto sänka kraven? När medlemsländerna i dagsläget inte lever upp till regler om grupphållning av suggor, strö eller liknande till växande grisar och tillåter näbbtrimning av kycklingar, ser mellan fingrarna på slakt utan föregående bedövning etc, etc – är det denna praxis som ska tillåtas även i Sverige? Mer logiskt vore att sträva efter lagefterlevnad inom EU, för att minska den sneda konkurrensen, inte att sänka svenska djurskyddskrav som gör att vi bl.a. kan hålla en låg antibiotikanivå.

Antibiotikafrågan är, som sagts tidigare i denna blogg, en central del i gott djurskydd och gott hälsoläge i en befolkning. Att den underskattas inte bara av debattörerna Rutegård och Wierup är ett understatement, men dess vikt tål att upprepas. Bjön Olsen, läkare vid UAS, har påtalar sambandet till djuromsorg, men lyfter även frågan om vem som i äger antibiotikafrågan. Han menar att ”när det gäller att stoppa miljöförstöring, klimatförändringar eller antibiotikaresistens så skall inte marknaden äga frågorna.” Frågan uppstår förstås om även djurskyddet behöver undkomma markaden? Utifrån vad som framkommit kring pågående handelsavtal mellan EU och USA resp Kanada, står inte djurskyddet högt på dagordningen, om alls överhuvudtaget. Detta sammantaget gör inte djurskyddslagstiftningen överflödig, tvärtom.

Vonne Lund Memorial seminar: Allowing cows and calves to stay together

Till minne av Vonne Lund, forskare och doktorand vid HMH, SLU och senare vid Veterinärinsitutet i Oslo, som hastigt dog 2009, hölls i juni i år ett internationellt seminarium med föredrag av hennes kollegor. De flesta är engagerade i det internationella och tvärvetenskpaliga forskningsprojket som Vonne fick beviljat ca 6 månader före sin bortgång, endast en vecka innan hon fick sitt cancerbesked, “Developing robust and economically viable models for cow-calf sucling in organic dairy farms, fulfilling the high standards of animal health, welfare and ethics”.

Cecilie Mejdell, forskare och veterinär vid Veterinärinsitutet, som nu är projektledare, arrangerade tillsammans med sina norska kollegor inom projektet en mycket fin dag i Vonnes anda:  möten över disciplingränserna, ’högt i tak’ för frågor och stimulerande diskussion, och ömsesidigt lärande. En presentation av dagen och länkar till föredragen finns här.

Den enes död, den andres bröd. Om mobila slakterier och human hantering.

Den 25 september invigdes Hälsingestintans mobila slaktbilar under en cermoni på Gärdet i Stockholm. Att intresset är stort för djurvänligare slakt visar inte minst att händelsen var välbesökt av media. Den lantbrukare som vill föräkra sig om god djurhållning så länge djuret lever, har idag svårt att göra det. Sedan djuret lastats på en transport har lantbrukaren inte längre någon kontroll av hur hanteringen sker. Att det härvidlag finns mycket att förbättra är ingen hemlighet, och en hel del görs, men webkameror är tyvärr ännu ingen accepterat metod.

Däremot är det glädjande att JTI-institutet för jordbruks- och miljöteknik driver projekt för att undersöka hur lantbrukares hantering av utegående nötkreatur kan förbättras genom att undervisa dem i en ’low stress handling’ metod. Sophie Atkinson, doktorand på institutionen för Husdjurens miljö och hälsa vid SLU,  ger utbildningar, på såväl vanliga lantbruk, naturbruksskolor som kungens gård Stenhammar i Sörmland. Med denna metod, hämtad från Australien där djuren drivs till häst över långa sträckor, kan såväl antalet djurrelaterade arbetsskador inom lantbruket minska som djurvälfärden öka. Under kurserna visas i fält hur en djurgrupp kan förflyttas eller ett djur avdelas från gruppen endast med hjälp av kroppsspråk. Metoden bygger på att djurhållaren känner till grunderna för djurens beteende, kan avläsa gruppens dyamik, och bli en ledare de har förtroende för.  Utan att röra djuren, varken med händer eller andra föremål, utan att stänga in dem med grindar eller på annat sätt forcera dem till förflyttning kan deltagarna lugnt och vänligt förflytta djuren till en annan hage, eller upp på en transport.

Att utvidga den svenska djurhållningen med ett mobilt slakteri är ett stort och viktigt steg. Det är ju ingen ny idé att slaktaren kommer till djuren, men väl en sällan sedd praxis i den industrialiserade djurhållningen. Om det kombineras med en djurhantering som är värdig den lugna stressfria slaktmiljön, är det ett radikalt – och välkommet – skifte för såväl djur som slaktare.

Ett steg i rätt riktning är redan taget i och med inrättandet av en ’Kontaktpunkt slakt’ i alla EUs medlemsländer, utifrån beslutet att alla som ’hanterar djur vid slakt och annan avlivning’ ska genomgå en utbildning kring lagstiftning, djurens biologi, viss etik mm. Den som kan regelverk och läst om sina skyldigheter har större möjligheter att agera lagenligt, t.ex. att inte bruka våld mot djuren. För att verkligen åstadkomma en reell förändring i hanteringspraxis behövs dock mer än så. Än bättre vore det därför med ett tilläggskrav att alla transportörer och slaktare ska genomgå kurser i ’low stress handling’. Det är på de stationära slakterierna den stora mängden djur hanteras, det är här förbättringspotentialen – och behoven – ligger. Vetskap att köttet på tallriken kommer från djur som hanterats väl intill slutet ska inte vara ett fåtal välinformerade och engagerade förunnat. Allt kött som säljs i butik ska vara uppfött och skött enligt rådande lagstiftning – som förbjuder onödigt lidande.

Hur viktigt det än är att stötta Hälsningestintan i sin satsning, får inte deras framgång bli ett alibi för att glömma förbättringar på de stationära slakterierna. Hälsingestintans marknadsnisch får inte bestå utan konkurrens. Den framgång de förhoppningsvis röner bör istället tas som incitament att ständigt förbättra transporter till och rutiner på stationära slakterier, så länge de finns kvar. Den enes bröd – den andres död.

Etiska aspekter på zoonoser

MRSA sprider sig i Danmark, nu får skolklasser inte längre besöka smittade grisgårdar och fyra personer har dött pga antibiotikaresistens. Hur kan samhället ta ansvar för att förbygga spridning av smitta, med vetskap att zoonoser inte bara innebär kostnader utan även påverkar djurvälfärden? Hur kan samhällets respektive individens ansvar balanseras? Kan, eller bör, samhället lägga restriktioner på produktionsformer, transporter och t.o.m. individers konsumtionsmönster? Hur påverkas utvecklingen av zoonoser när klimatet blir varmare, och hur definieras medborgarens/konsumentens/producentens ansvar? Klassiska frågor om frihet kontra ansvar, liksom om integritet och välmående ryms i ett nu utlyst doktorandprojekt.

Avdelningen för filosofi vid Wageningens universitet utlyser en doktorandtjänst på temat etiska aspekter vid förebyggande av zoonoser. Se info nedan:

PhD position in ethics: The chair group Philosophy at Wageningen University, The Netherlands, is seeking applications for a PhD position (fully employed) for a study on ETHICAL ISSUES IN RELATION TO PREVENTION OF ZOONOSES.

You can apply till 15 September 2014 (extended deadline). More information at https://www.wageningenur.nl/en/vacancy/PHD-Ethical-Issues-in-relation-to-prevention-of-zoonoses-2.htm

Ebola, etik, ekologi

På senaste tiden har vi kunnat läsa skräckhistorier om ebolaepidemin. En del av diskussionen har handlat om specifika etiska frågor – vem ska få den sällsynta medicinen, – som vi inte ens vet hur väl den fungerar? (Flera av frågorna känns igen från debatten om svininfluensan för fem år sedan.) Världshälsoorganisationen WHO arrangerade nyligen en paneldiskussion om frågorna kring oprövade behandlingsformer, en diskussion som kritiserades bland annat för att representanter för de drabbade länderna saknades i panelen.

Men i ebolasammanhang är diskussioner om oprövade behandlingsformer än så länge att jämföra med ett seminarium om påvens skägg. Det finns åtminstone två betydligt viktigare frågor att beakta och de hänger ihop:

1. Vägen till att stoppa ebola går inte via ofullständigt prövade mediciner eller dito vaccin. Den går via åtgärder som hygien, isolering, smittspårning och ökad medvetenhet. Det är inga högteknologiska åtgärder – men de förutsätter eller åtminstone underlättas av ett fungerande hälsovårdssystem som folk litar på.

2. Ebola slår inte blint. De områden som drabbats först och värst av ebola kännetecknas av fattigdom, samhällelig infrastruktur i förfall, och miljöförstöring.

Händelsevis är det samma faktorer som bidrar till att människor dör i många andra sjukdomar också, som diarré. Dessa är för övrigt många gånger fler än ebolaoffren. Och åtgärderna för att hindra pågående katastrofer av detta slag är väsentligen desamma som krävs mot ebola.

Vad väntar vi på?