I slutet av oktober höll SCAW, Nationellt centrum för djurvälfärd, en välbesökt seminariedag kring våld mot djur på temat obduktion och veterinär forensik, och nu den 18 november höll organisationerna Se Sambandet och Svenska Djurskyddsföreningen en likaså välbesökt konferens på detta tunga tema – våld i nära relationer – mot människor och djur.
Att hot och våld mot husdjur används som ett sätt att skada eller visa makt över familjemedlemmar (oftast kvinnor och barn) är väl känt. Det som uppmärksammas av Se sambendet är att djurens situation sällan beaktas, varken vid polisens förhör eller inom socialtjänstutredningar. Detta trots att vi vet att identifiering av våld mot djur bidrar till att känna igen våld mot människor, och vice versa. Detta är viktigt, inte minst för framtiden eftersom det finns starka samband mellan att som barn plåga djur och att senare i livet utöva våld inom familjen. För barn i våldsutsatta relationer är ett husdjur ofta en viktig källa till trygghet, och barnet tar extra skada när djuret plågas. Det vet förstås förövaren om…. Frågan är varför lagstiftare och myndigheter har så svårt att inkludera detta i sin handläggning. Forskning kring detta bedrivs sedan många år i Storbritttanien och USA under begreppet The Link, men ännu i begränsad skala i Sverige.
Arrangörerna Carin Holmberg, forskare inom området och grundare av Se Sambandet och Nathalie Nordén, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta (Voov), inledde dagen, varefter undertecknad föreläste. Fokus låg på ’djur är viktiga’, etiska perspektiv på människa-djur-relationen några ’redskap’ för att nå ett välgrundat beslut i en svår fråga. Därpå följde föredrag av två representanter för nätverket Djurens jurister: Eva Diesen har forskat vid juridisk fakultet kring våld i nära relationer och särskilt beaktat djurens juridiska status, och Anette Cedergren som driver en egen juridisk byrå med särskild inriktning på djur som brottsoffer. Därefter hölls en paneldiskussion ledd av veterinär Sofia Wiberg med företrädare för polisen, åklagarmyndigheter, socialtjänsten och Manimalis.
Behovet av samordning mellan myndigheter och inblandade aktörer är stort, och utgjorde motivet att arrangera konferensen. Som ofta vid dylika arrangemang når man ’de redan frälsta’, men vikten av det får inte underskattas. Att driva en fråga som lätt förlöjligas – att inom juridiken öht ta upp frågor om djur, eller i alla fall betraktas som onödig att lägga energi på när resurser och tid är knappa – myndigheternas verklighet, kräver sin person, och ett samlat grepp för att nå förändring. Då är det viktigt att träffas och bygga grunden för samarbete och koordination av insatser.
Det framkom med all önskvärd tydlighet att enbart samordning dock inte kan lösa problemen. Det behövs en juridisk översyn över bl.a.:
- Brottsskalan: i och med att brott mot djurskyddslagen har låg straffsats ’konsumeras’ de brotten när åklagare väljer åtalspunkter (förundersökningsbegränsning). Dvs. i och med att brottet inte leder till högre straff lagförs personen inte för djurskyddsbrottet, om brott mot människor föreligger, vilket det ju gör i dessa fall.
- Ett annat område är svårigheter att nå till fällande dom för djurplågeri (dvs. brottsbalken, ej djurskyddslagen). Det kan ge djurförbud, dvs. hindra en tidigare våldsverkare från att ha djur igen, men när befintliga bevis (veterinärintyg, vittnen etc.) inte tas in eller används, riskerar åtalet att läggas ned. Här behöver rutiner, snarare än systemet, ses över. Inte minst måste inställningen till brott mot djur ändras, och ses som ’riktiga brott’. Det var glädjande att höra att Stockholms åklagarväsende satsar på att bygga upp kompetens kring djurbrott.
- Ett tredje område som behöver ses över är djurs juridiska status: djur är som bekant saker/ägodelar i juridisk bemärkelse. Ge djur legal brottsofferstatus! uppmanade flera (d)jurister. Det skulle öka deras juridiska rättigheter till skydd, skapa möjlighet att ge dem juridiska ombud, liksom talerätt i ärenden, och försäkringsbolag skulle kunna återkräva ersättning för veterinärvård orsakad av djurplågeri/brott mot djurskyddslagen mm. Djurskyddstänket har visat sig ge otillräckligt juridiskt skydd, djuren behöver ses som rättssubjekt (inom relevanta områden). Liknande tankar framförs av (d)juristen Birgitta Wahlberg, Åbo akademi i en ny bok, Wahlberg 2014 Inledning till djurskyddslagstiftningen i Finland.
Norge, Nederländerna och Schweiz har redan infört tanken att djur har egenvärde i sina respektive lagstiftningar, och Djurskyddslagsutredningen (SOU 2011:75) har föreslagit att Sverige ska göra detsamma. Ett sådant grepp, i kombination med att de får brottsofferstatus, skulle inte höja deras moraliska status i en handvändning, men underlätta lagförandet av brott mot dem, och därmed underlätta för alla som vill se en skärpning. Kanske kan man lära av miljöbalken, där vissa, de allvarliga, hanteras med omvänd bevisbörda: den anklagade ska bevisa att hen är oskyldig. Vad skulle det innebära om det vore förövarens sak att visa sin oskuld även vid djurmisshandel eller allvarlig vanvård? Då skulle förövaren kanske inte undslippa förhör, vilket tycks vanligt idag, och fokus flyttas från offrets beteende under den aktuella perioden, till vad den misstänkte gjort, eller inte gjort. Det kunde även uppmana utredare på plats att dokumentera alla bevis på våld, eller försummelse, inte enbart dem mot människor, för att minska risken för att offret återtar anmälan (t.ex. vid hot från förrövaren).
Djur lider alltid oförskyllt, de har sällan valt sin ägare, och kan än mer sällan ta sig ifrån den, och är inte heller moraliska agenter. Varför ska deras lidande inte tas i lagligt beaktande? Finns det några etiskt välgrundade skäl att inte göra det?
Litteratur:
Striwing, H. 1998. Djur som brottsoffer. Nya Doxa.
Cedergren, 2011, Att vara eller inte vara brottsoffer – det är frågan. Recito förlag
Diesen & Diesen 2013, Övergrepp mot kvinnor och barn, Norstedts juridik