Etikettarkiv: samarbete

Husbyggaren i Östervåla

Hej läsare,
nu skriver jag för första gången på den här bloggen och jag tänkte dela med mig lite av vad jag har gjort hittills. Jag har tagit mig ut i Heby kommun och här har jag stött på husbyggare, akrobater och clowner, händiga mångsysslare och medmänsklighet som påverkar sin plats med ett alldeles speciellt sorts entreprenörskap. Här ska jag berätta lite om mitt första möte: husbyggaren i Östervåla.

Om människor ska kunna bo på landsbygden så behöver de….. någonstans att bo! Samtidigt kanske inte alla vill eller kan köpa ett hus. Det tog Per-Inge i Östervåla fasta på och genom åren har han startat och slutfört byggprojekt där resultatet har blivit ett antal hyreslägenheter i olika storlekar runt om i Östervåla och nu senast i Harbo. Hans huvudsakliga sysselsättning är något annat men det här med att bygga bostäder startade som ett intresse och ett engagemang som ännu inte har sinat. Jag träffar honom på hans kontor för en pratstund.

Att bygga bostäder som du gör, det kan man ju kalla landsbygdsutveckling, säger jag. Med eftertryck håller Per Inge med, och visar på kartan över Heby Kommun som ligger framför oss: inom en radie på ett par kilometer finns de hantverkare som han har anställt i bygget. Rörmokaren, elektrikern, en snickare – alla är de från trakten. Den hantverkare som kommer längst bort ifrån Harbo är från Rödjebro, en mil bort. Per Inge berättar att han försökte få till så att det mesta av hantverkarnas jobb skulle kunna ske under vintern, eftersom de då har en svacka i den övriga verksamheten. Det är ju nu på sommaren som annat folk vill ha hjälp med att renovera husen.

Det finns andra fördelar med att anlita de lokala hantverkarna, berättar han. Dels behöver han inte vara lika noga med avtalen då de litar på varandra. Men han vet också att de vill göra ett bra jobb, nästan lika bra som om de jobbade på sina egna hus, eftersom de i framtiden kommer bo så nära och ha kontakt med de hyresgäster som bor i husen. Han ger dem fria händer i stor utsträckning för att de ska göra ett bra jobb – som de hade velat ha det hemma hos sig själva. ”Snickaren sa att ‘hade jag byggt den här uteplatsen hemma hos mig hade jag gjort den några meter bredare’, så då fick han göra det även om det kostade lite mer”.    

Per Inge är drivande i projektet, men flera komponenter behövs för att idéerna ska bli verklighet. Han behöver få olika tillstånd från kommunen och även statsbidraget för byggande av hyresrätter har hjälpt till. Han behöver också människor runt omkring som tror på honom och som ger inspiration och energi när det känns tungt: en social miljö som tillåter honom att satsa och att lyckas. Reaktionerna i bygden är positiva: genom hans projekt kan bland annat ungdomar bo kvar i bygden. Att människor får möjlighet att bo kvar, eller möjlighet att flytta in, skapar underlag för skola, vård och annat som landsbygden behöver för att fortsätta vara en givande plats att leva på.

/Sara

Den samarbetande entreprenören

Efter många resor längst väg 288 har jag börjat förstå vilka fantastiska företagare som finns på landsbygden runt Alunda och Gimo. De är företagare som på ett eller annat sätt har hittat vägar för att kunna bo där de vill och sysselsätta sig hur de vill. De är innovativa, envisa och arbetsamma, ja som riktiga entreprenörer skulle definieras. Dock ofta en individualiserad definition där karaktärsdragen på en individ utgör en sann entreprenör. Men går det att enbart se åt individens karaktärsdrag och färdigheter, verkar de i isolering utan påverkan på eller av personer runt? Ni förstår säker var jag vill komma, svaret i min studie är nej. En artikel skriven av Diaz-Pichardo et al. (2012) lyfter fram hur entreprenörer ofta agerar i ett kollektiv och är beroende av sociala nätverk. I min studie har jag tydligt sett hur trådar sträcks mellan mina informanter på ett eller annat sätt. Det finns samarbeten mellan dem både med och utan pengar involverade. Björn har entreprenad med jordbruksmaskiner och kör åt de flesta i närheten. Jennie ska öppna en gårdsbutik och planerar att sälja kött och honung från en annan av mina informanter, samt andra lokalproducerade varor. Stephan har sina bin hos Kajsa och hyr kylsläp av henne till sina köttleveranser. Kajsa säljer andras köttlådor eftersom hon redan har ett etablerat nätverk. Elin köper halm av Björn. Carina och Kajsa startade upp Reko-ringen tillsammans och har ett idésamarbete som de kallar det. Elisiv och Stijn säljer grönsaker i Reko-ringen. Stephan får ha sina djur i grannarnas hagar när hans bete är slut på grund av torkan. Ja ni förstår, det finns ännu fler samband att räkna upp men jag nöjer mig här. Både de samarbetena med betalning och de utan fyller en funktion för dessa företagare. När en småskalig producent vill få ut sina varor krävs samarbete. Ett sådant samarbete är Reko-ringen som möjliggör att småskaliga producenter kan sälja och få bra betalt för sina varor. Även gårdsbutiker där lokalproducerade varor säljs. Eller ett digitalt samarbete där grannar och vänner delar varandras försäljningsinlägg på Facebook. När maskinerna blir bättre och dyrare än vad en liten producent har råd med, då är de som erbjuder jordbruksentreprenad extremt viktiga. Eller när betet tryter, då kan grannarna som lagt ned sin djurproduktion avvara bete.

Bredvid de ekonomiska aspekterna av dessa samarbeten finns även sociala och pedagogiska värden. De skulle kunna definieras som sociala entreprenörer, eftersom mycket av deras verksamheter bygger på engagemang för lokalsamhället och lantbruket. De vill bygga broar mellan konsumenter och producenter genom möten. Klyftan mellan stad och land är något som de flesta av mina informanter har talat om och vill göra något åt genom att sprida kunskap om livsmedelsproduktion. Allt detta är inget som kan växa fram om företag och individer inte samarbetar. Jag skulle säga att detta sociala entreprenörskap är beroende av ett kollektivt agerande, vilket egentligen inte är så långt ifrån den teoretiska definitionen av socialt entreprenörskap. Men utanför definitionen av socialt entreprenörskap ligger fortfarande fokus på individen och dess karaktärsdrag. Därför tänker jag att även bilden av den ”sanna” entreprenören skulle kunna reformeras och nyanseras från att vara individualiserad till att innefatta bilden av den samarbetande entreprenören som lyckas, just på grund av olika samarbeten.

/Rebecka

Almedalen – ”Visionära finansiärer”

Rebeckas tidigare inlägg om Almedalen finns att läsa här och här. Noras reflektion kring Almedalen finns att läsa här.

Under två seminarium, i Almedalen, om socialt företagande sattes ”visionären” mot ”finansiären”. Det talades om hur personer som drivs av att förändra något ofta inte har den ekonomiska kunskapen och de rätta kontakterna för att driva ett framgångsrikt företag. En representant från Företagarna uppmanade publiken i Dagens Industris tält att bidra med sin kunskap om och sitt kontaktnät i finansvärlden. Han påpekade hur många ”visionärer”, som har fantastiska idéer, hamnar i fällor som gör att deras idéer inte kan få sin fulla potential. Bland många av mina informanter i Östhammars kommun finns en vision om att förändra, förändra verkligheten för småskaliga bönder, arbeta mot ett hållbart resursanvändande och skapa mötesplatser för att öka förståelsen för hur mat produceras. Dessa värden är otroligt viktiga för att vårt samhälle ska kunna fortsätta varablomstrande. Jag menar inte att dess företagare saknar den kompetens som krävs, utan snarare att de skulle kunna få mer hjälp på vägen. Kanske ligger det något i det som sades på seminarierna, att de med kontaktnät och finansiella kunskaper har en skyl
dighet att hjälpa dess små visionära företag framåt? Men måste då inte dessa skapade motpoler, ”visionären” och ”finansiären”, blandas ihop till en och bli en ”visionär finansiär”? Eller är det en utopisk tanke hos mig, att alla, oavsett bakgrund, kunskap och ideologi tar sitt ansvar för en hållbar matproduktion där lantbrukarna kan överleva och fortsätta skapa samhällsnytta genom biodiversitet, rekreation och nationell matsäkerhet?

/Rebecka

Almedalen – Digitalisering

Rebecka reflekterar även i detta inlägget om sin vecka i Almedalen. Hennes tidigare inlägg går att läsa här. Även Nora har reflekterat över Almedalen, läs det inlägget här.

Jag fortsätter på tankar från Almedalen. Överallt talades det om den mer och mer digitaliserade världen. På ett seminarium där ICA och COOP -handlare var inbjudna för att tala om hållbar konsumtion blev det tydligt hur den digitala världen konkurrerar mot den traditionella dagligvaruhandeln och hur de söker nya vägar för att få konsumenter att handla hos just dem. Det talades om att hitta nya vägar så att handlingen blir en upplevelse där musik, socialt arbete och närproducerat var några ledord. I kontrast till detta är digitaliseringen snarare en möjlighet för småskaliga producenter, ja helt enkelt ett sätt för dem att nå ut och sälja sina produkter. När jag har samtalat med olika lantbrukare i Östhammar kommun är det tydligt hur viktigt digitaliseringen är för dem. Delvis genom att sprida och marknadsföra sina produkter och delvis genom nya försäljningskanaler. Ett exempel på en ny försäljningskanal är REKO-ringar som har sin plattform på Facebook. Producenter erbjuder varor till försäljning och konsumenter kan beställa direkt i kommentarsfältet. En gång varje månad samlas producenter och konsumenter på något praktiskt ställe och utbyter varor mot pengar. Kajsa, som var med och startade upp REKO-Uppsala säger att tanken är att minska mellanhänderna likväl som att skapa ett möte mellan konsument och producent. Tanken att vi måste öka förståelsen för hur mat produceras är genomgående bland de lantbrukare jag har besökt. Det leder mig in på nästa tema från Almedalen.

/Rebecka

Att förvalta energi

Under sommaren jobbar jag åt Region Gotland med att hjälpa lokala utvecklingsbolag att komma vidare med sina projektidéer. Regionen har sedan i december 2017 haft ett antal möten i bland annat Hemse men kom därefter inte vidare till genomförande av projekten då det inte fanns tillräckligt med resurser för att arbeta med det.

Ett exempel är Knutpunkt Hemse Utveckling AB som vill bygga om ishallen i Hemse för fler idrotter, längre säsong och kulturevenemang. Till det behövs ett nytt golv och en utbyggnad av ishallen samt en ny stugby. Samtidigt uppnås energieffektivisering, ökad tillgänglighet och delaktighet genom projektet.

Efter mitt första möte med projektgruppen i Hemse mitten av juni stod det klart att det saknades energi och en genomförandeplan. Det var oklart hur projektet skulle finansieras och hur samarbetet mellan regionen och dem skulle se ut. De undrade om finansiering kunde ske från regionen, Leader och Arvsfonden. Helt klart hade de behov av att komma vidare i sitt arbete och hade tappat lite av sin gnista nu när arbetet stod still.

Därefter träffade jag Leader för att ta reda på vad som kan finansieras där vilket rör sig om en utredning och energieffektivisering men inte några investeringar. Möjlighet finns även att få medel till att skapa delaktighet bland unga och nyanlända i byggandet av stugbyn. En idé är att involvera en folkhögskola i att hålla i en kurs för dem i hållbart byggande av stugbyn. Från Arvsfonden däremot går det att få ett lokalstöd till byggande som ökar tillgänglighet.

Jag informerade om hur dessa finansieringsmöjligheter såg ut och vad som krävdes för att komma igång med ansökan, bland annat att ansöka om fullmakt och ta in offerter. Nu började jag märka att energin kom tillbaka till gruppen och de ville ta tag i möjligheterna. När vi nu träffades igen kunde vi göra en plan för vem av oss som gör vad i arbetet framöver och bestämde att det var dags att höra med regionen om besked om finansieringen i projektet.

Under mötet fanns det energi igen och hade vi det underlag som vi behövde för att kunna ta arbetet vidare. Vi bestämde att regionen skulle ansöka från Leader till utredningen om energieffektivisering och hockeyklubben från Arvsfonden till bygget. Och utvecklingsbolaget skulle höra vidare med folkhögskolan.

Med tanke på den uppgivenhet som de hade när vi sågs första gången kändes det hoppfullt att vi kunde komma igång och styra upp vårt arbete. Det krävdes att jag från regionen träffade Leader och fick reda på hur möjligheterna såg ut för behoven i Hemse. Med den pusselbiten kunde vi lägga ihop alla de bitar som vi behövde för att komma vidare i arbetet och få till samarbetet mellan regionen, utvecklingsbolaget och hockeyföreningen i praktiken.

För att en idé om utveckling ska komma vidare till genomförande behövs det att regionen och de lokala aktörerna först har ett möte om vad som behöver tas reda på, att regionen tar ansvar för att snabbt kolla upp detta, och att alla träffas igen för att bestämma vem som gör vad med möjligheterna. Det är viktigt att den här processen går snabbt så att energi bibehålls men även för att kunna få mer tid till att skriva ansökningar, ta fram offerter och andra dokument till ansökan samt hinna få in ansökan i tid.

Allt kräver tid, engagemang och tillgänglighet från regionens sida att åka till kvällsmöten med dem i Hemse, ta reda på vilka finansieringsmöjligheter som finns samt göra sin del av arbetet med ansökningarna. Eftersom de kände sig osäkra på att ansöka från Arvsfonden ska jag hjälpa dem med att formulera ansökan dit vilket gör att de slipper oroa sig för det. Istället kan de lägga all energi på sina delar i projektet som de klarar av på egen hand.

Under vårt möte framfördes idéer att utvecklingsbolaget skulle vara byggherre för möjlighet till sponsring av lokala byggbolag och framtida affärsmöjligheter med de nya lokalerna och stugbyn. De här nya entreprenörskapen har nu möjliggjorts i och med vårt samarbete vilket kommer att stärka det lokala företagandet i Hemse utöver utvecklingsbolaget. Med folkhögskolekursen i hållbart byggande finns även möjlighet att ett nytt företag etableras.

Nu finns hopp om att hinna bygga ett nytt golv till nästa säsong och stärka utvecklingen kring idrott och kultur i Hemse med genomförandet av hela projektet. Att få hjälp med att ta vara på möjligheter som finns regionalt skapar nya möjligheter lokalt. Det kan i sin tur skapa nya möjligheter för entreprenörskap.

Som anställd på regionen inom landsbygdsutveckling är jag en av de spelare som är med och bidrar till att allt blir möjligt. Det känns fantastiskt kul och påminner mig om min egen uppväxt på landet där jag tog del av de möjligheter som fanns lokalt inom idrott och kultur i föreningslivet. För mig var det livskvalitet och personlig utveckling som jag förstod berodde på lokala eldsjälar. Att få jobba med sådana eldsjälar nu är mitt sätt att säga tack för det fina liv som jag fick som ung på landet.

Med min erfarenhet är det ett nöje för mig att få ringa Leader och hjälpa lokala aktörer. Jag drivs av kärlek till landsbygder och oavsett var någonstans. För landsbygdsutveckling kan det vara en nyckel att en region anställer utvecklare som har landsbygdskärlek. Att vara uppväxt på landet är en värdefull kompetens i sig och gör samarbeten mer effektiva.

/Rosmarie

WP4 – Livstilsföretagare

Nu kan vi äntligen presentera vår senaste del i vår skriftserien: WP4 – Livsstilsföretagare av Julia Marcopoulos. Hela titel lyder Livsstilsföretagare: med företaget som livsstil – en studie av åtta småföretagare i Alunda, Östhammars kommun. Ladda ner skriftserien i sin helhet här. Om du vill ha ett utskrivet exemplar går det bra att kontakta vår kommunikatör som du hittar här. Du hittar våra tidigare delar i skriftserien här. Här nedan kan ni läsa en sammanfattning av rapporten.

Alunda är en tätort i Östhammars kommun, ungefär en halvtimmes bilfärd nordost från centrala Uppsala. Tätorten har cirka 2500 invånare och i stadskärnan finns bland annat matbutik, café, restaurang och bensinmack. Fokus för rapporten är småföretag som dessa. Syftet med rapporten är att undersöka den ”småskaliga entreprenören” i Alunda. Finns det några generella egenskaper för den småskaliga entreprenören i Alunda? Vilka i sådant fall? Vilken roll spelar Alunda och nätverk för den småskaliga Alunda-entreprenören? Hur ser den småskaliga Alunda-entreprenören på sin livsstil och företagets roll i den?
Åtta olika småföretagare har intervjuats för att besvara dessa frågor. Företagen har varierande inriktning – alltifrån hundhotell och fotvård till museum och blomsterbutik. Insikterna från denna rapport är bland annat att företagarna drivs av praktiska skäl och intresse snarare än berömmelse och pengar, vilket motsätter en vanlig bild av entreprenörer som törstiga efter ära och rikedom. Rapportens resultat motsätter också bilden av en entreprenör som en ”ensam hjälte” likt Steve Jobs eller Richard Branson. Entreprenörerna som intervjuats till denna rapport visar i sina svar snarare på att ett företag är ett resultat av samarbete. De må alla ha fått arbeta mycket, men de har också haft stor hjälp och stöd från sina respektive nätverk. Ytterligare en slutsats som kan dras av detta material, som motsätter den traditionella bilden av entreprenörer, var att de intervjuade företagarna alla uttryckte att det var nöjda med sina företag – trots att ingen av dem drev något stort imperium med mångmiljonvinst. Entreprenörerna svarade att de alltid hade mycket att göra med sina företag, ibland så de knappt hann med något annat, men de var ändå nöjda med sin livsstil.
Julia Marcopoulos

Mångsidiga gårdar

Tuna grönsaker. Butiken syns tydligt när man kör förbi på vägen.

Vägen böljar fram mellan åkrar, betesmark och skog. Jag befinner mig mellan Österbybruk och Alunda, på väg till Tunaby där jag ska träffa Elisiv och Stijn. Plötsligt dyker det upp en skyllt med texten ” Grönsaker och ägg” längst väg 273. Jag parkerar och kliver in i gårdsbutiken där kassar med grönsaker är prydligt uppradade. Paret etablerade sig i Tunaby nyligen och har under de två senaste åren byggt upp en diversifierad gård med grönsaksodling, fårproduktion, höns och bin. Vissa kunder har abonnerat grönsaker och får därmed kontinuerligt hämta kassar i butiken. Andra stannar spontant när de kör förbi och handlar. Elisiv säger ” Äggen drar mycket kunder, många stannar för att köpa ägg och ser en fin sallad som de också köper”. För Elisiv och Stijn var det ett naturligt val att ha många olika produktionsgrenar. De säger att alla deras verksamheter är sammanvävda och behövs för varandra. Grönsaksodlingen är beroende av gödsel från höns och får och bina pollinerar växterna. När jag frågar om gårdsbutiken berättar Elisiv att det är det lättaste sättet för dem att sälja sina produkter. De säljer även en del till REKO-ringen i Uppsala, men de poängterar att helst skulle de vilja sälja så lokalt som möjligt. För mig var gården var en ren inspiration. Det som fascinerade mig var deras syn på entreprenörskap och diversifiering. Att nå ut till människor med kunskap om jordbruk är en viktig komponent i deras arbete, likväl som att bygga en mötesplats för lokalborna. Givetvis är det viktigt för dem att få inkomst genom sitt jordbruk samtidigt som de sätter stor vikt vid sociala värden som kommer ur gården.

Tuna grönsaker. Självbetjäning för de som vill handla i butiken

Tuna grönsaker. Inne i ladan som gjorts om till gårdsbutik står allt redo för de som har abonnerat grönsaker, senare kommer det även finnas grönsaker för dem som bara tittar förbi på vägen.

 

När jag några dagar senare besökte Gullinbursti lantbruk i närheten av Alunda fick jag chansen att fördjupa förståelsen för samverkan mellan aktörer inom lantbruket och deras betydelse för varandra. Stephan berättade att han lät sina djur beta i grannarnas beteshagar vilket har varit en nödvändighet under denna torra period samtidigt som det håller markerna öppna när allt fler lägger ner sitt lantbruk. Vad jag fann spännande var att han inte ser sig som en entreprenör eftersom han inte drivs enbart av ekonomisk vinning och har hamnat i lantbruket lite av en slump. För honom är lantbruket en möjlighet att få råda över sitt egna liv och det han vill göra. Och visst finns det en generell bild av entreprenörskap som målinriktat skapande av företag. Detta väcker många tankar hos mig. Är den ”sanna” entreprenören någon som har en utstuderad plan och verksamhet som är inriktad på ekonomisk vinning, eller finns det möjlighet att vidga begreppet där även de som väger in andra värden kan ses som entreprenörer? Handlar det då mer om att våga göra något som ingen annan gör och göra det med glädje? Eller att skapa en mötesplats och sprida kunskap? Dessa funderingar tar jag med mig in i mitt fortsatta fältarbete.

Tuna grönsaker. I det nybyggda växthuset frodas tomater och gurka.

Tuna grönsaker. Sallad och kål är redan klara för skörd.

/Rebecka

Turismen och företagandet

”Fint ska det va!” sa en bekant härom veckan när jag berättade att jag skulle till Öregrund. För honom, liksom för många andra, var Öregrund känt som en plats dit man åker på sommaren. Äter på restaurang, åker båt, tittar på solnedgången och åker hem igen dagen därpå. Eller åtminstone när semestern är över. Men jag skulle vilja se andra bilder av Öregrund; andra än de sedda genom Uppsalabornas ögon. Nu är jag såklart medveten om att det rent krasst inte är möjligt för mig att se Öregrund genom några andra ögon än mina egna, men nog kan man få andra perspektiv genom att lyssna på fler människors berättelser om platsen? Jag slängde mig in i min bil utan AC och körde dit en av försommarens riktigt stekheta dagar.

Jag pratade med företagare och andra engagerade om hur det är att vara verksam på en plats med så stora variationer i säsongen. Från mina intervjuer framkom det tydligt att bilden av Öregrund skiljer sig betydligt mellan ”öregrundare” och de som är aktiva på platsen bara delar av året. Samtliga jag har pratat med uttrycker, på ett eller annat sätt, en kärlek till Öregrund. Men olika saker lyfts som platsens fördelar. Synen på turister som närande eller tärande beror såklart kanske främst på vad man livnär sig på, men också på huruvida man är verksam under hela eller delar av säsongen. Butiker och restauranger och annan turistverksamhet får såklart ett uppsving under sommaren, och för de som håller öppet året runt kan det till och med vara så att det är sommarens vinst som gör att de kan driva företaget runt också resten av året. Samtidigt uttrycker ”öregrundarna” jag talat med att de känner en viss lättnad när turistsäsongen är över. ”Det är ganska skönt att det inte är sånt tempo året om”, säger en. En annan uttrycker sig mer negativt:

”Nu är du på besök så du kanske tycker att det är jättefint och gulligt här, men det är så förstört och sönderexploaterat. Sommartid så når vi upp till 12 restauranger. […] Och sen ska vi gå och titta på deras vinterförvaring resten av året tycker de.”

Öregrundsbon som står för citatet ovan uttrycker att det finns en stor skillnad mellan säsongs- och åretruntföretagarnas syn på turister som resurs och på Öregrund som plats. Andra har också, på en direkt fråga från mig, uttryckt att det finns en skillnad i drivkraft hos dessa olika typer av företagare. Det finns en underförstådd, eller rent av uttalad, bild om att Öregrundsborna inte har samma vinstintresse som de säsongsverksamma.

Det tycks, kanske föga förvånande, som att åretruntföretagarna skiljer sig från säsongsföretagare både vad gäller kundgrupp och relation till dessa kunder. En företagare som driver sommarrestaurang förklarar att turister och sommarbesökare är hans främsta kunder. ”De [åretruntöppna restauranger] skulle inte kunna ha öppet om inte lokalborna var där. Vi skulle inte kunna ha öppet så och klara oss”.  Trots att detta – att säsongsöppna företagen inte i förstahand har lokalbor som kunder tycker jag mig skönja en stark önskan att bli ”accepterad” av lokalborna: ”Man hoppas ju att de förstår att man inte bara är någon Stockholmare som kommer dit och inte bryr sig om Öregrund” uttrycker en.

Nämen hörrni! Mer om intervjustudien i Öregrund kommer ni kunna läsa mer om i skriftserien. Ta det lugnt i hettan så länge.

/Ylva

Presentation av Sofie

Under sommaren välkomnar vi Sofie som studentmedarbetare hos oss. Sofie är inte ny för projektet. Hon har sedan tidigare blivit intervjuad om hennes upplevelse i entreprenörskapskursen, blivit intervjuad på film, och dessutom skrivit här på bloggen under våren. I sommar ska hon fortsätta sitt arbete med Heby Kommun och föreningslivet där. Här nedan ser ni intervjun.