Etikettarkiv: policy

Almedalen och nyanlända entreprenörer på landsbygden

Idag kan vi bjuda på ännu en reflektion från Almedalsveckan. Läs tidigare reflektioner här.

Fredag förmiddag på Almedalsveckan och det mesta verkar ha lugnat ner sig. De flesta har packat ner sina tält och det hålls bara några få seminarier idag. Ganska skönt, efter en intensiv vecka i ett fullproppat Visby.

Under veckan har jag, som i mitt projekt fokuserar på entreprenörskap hos nyanlända på landsbygden, hållit utkik efter seminarier som relaterar till temat. På tisdagen presenterade Coompanion Gotland sitt projekt där de ordnat företagsrådgivning med tolk till nyanlända. Projektet har varit ovanligt framgångsrikt men under den efterföljande debatten kritiserades ändå faktumet att all verksamhet kring nyanlända företagare sker i projektform, där ingenting blir bestående. Det är något jag märkt i min egen undersökning, där de första åren i Sverige som nyanländ verkar bestå av projekt, utbildningar och praktikplatser som avlöser varandra men sällan leder till någonting. Att ha ett starkt lokalt kontaktnät ses oftast som det viktigaste för företagare på landsbygden. Frågan är hur man som nyanländ kan skapa detta, och hur en verksamhet i projektform kan åstadkomma något som kvarstår, även efter projektets slut? Valbone Shala påpekade, under Landsbygdsnätverkets seminarium om nyanlända kvinnor på landsbygden, vikten av lokalt anpassade projekt. Kanske är detta en nyckel för att integrera nyanlända i den lokala arbetsmarknaden?

På många av seminarierna har komplexiteten i Arbetsförmedlingens olika program för introduktion till den svenska arbetsmarknaden kritiserats. Vd:n för Ica sa på ett seminarium om mångfald på arbetsplatsen att de gärna vill erbjuda nyanlända språkpraktik men att de lokala handlarna har svårt att förstå regelverket runtikring. På Landsbygdsnätverkets seminarium medgav både statssekreterare Elisabeth Backteman och analysdirektören på Arbetsförmedlingen att etableringen och SFI inte har fungerat så bra när det gäller att integrera människor i den svenska arbetsmarknaden. Även de projektledare jag intervjuat för min studie har uttryckt negativa erfarenheter av samarbete med Arbetsförmedlingen och SFI.

Många verkar överens om att ett stort problem när det gäller nyföretagande på landsbygden är finansiering. Jämfört med många på landsbygden äger den som nyligen kommit till Sverige ingen fastighet som kan användas som säkerhet för ett lån. Dessutom kan man fråga sig om fördelningen av lån verkligen sker på rättvisa grunder. Under Coompanions seminarium om nyanlända entreprenörer påpekade ordförande för Coompanion Sverige att det gäller att ha rätt namn och bo på rätt adress för att få ett lån, och att finansmarknaden inte är fri från fördomar.

Mer om min egen studie och lite tankar kring den kommer snart!

/Nora

Almedalen och den urbana normen

”Det är så många intryck och känslor att bearbeta, jag börjar känna mig riktigt trött”.

Denna och liknande meningar hör jag från människor runt omkring i Almedalen under torsdagen och fredagen, de sista dagarna på Almedalsveckan. Veckan går mot sitt slut och människor börjar lämna. För mig är det första gången, första gången att få delta i ett forum där aktörer från samhällets alla hörn kan visa upp sitt arbete, debattera och samverka. Visst stämmer det att personerna som deltar i Almedalen inte är en genomskärning av den svenska befolkningen, samtidigt lyfts många frågor upp som rör de flesta. Mycket har handlat om antirasism och integration. Att känna närvaron från nynazisterna överallt har nog påverkat majoriteten av besökarna. Hållbarhet har varit ett ledord, de flesta aktörer vill kopplas ihop med ”hållbar utveckling” och håller därmed seminarium eller samtal i hållbarhetens anda.

Jag har varit på spaning efter hur olika aktörer pratar om entreprenörskap, småskalig matproduktion, landsbygd m.m. och hittat många spännande tendenser. Hela tiden har jag satt det i relation till mitt forskningsområde som berör diversifierade jordbruk, samspelet mellan de olika grenarna i företaget, lokalt samarbete mellan aktörer och roller inom företaget mellan män och kvinnor.

Den urbana normen har visat sig vara en genomgående trend, den är synlig i diskussioner om många samhällsfrågor. De flesta stora företag, organisationer och partier har sina huvudkvarter i huvudstaden eller andra större städer. När det kommer till företagande och entreprenörskap, som jag lystrade efter, är det tydligt var aktörer med stort inflytande befinner sig. I innerstaden, i närheten av Stureplan. En ung kvinna från Husby berättade om sina erfarenheter från att starta upp ett innovationshus med mål att fånga upp idéer och innovationer från unga i förorten. Nyligen öppnade de ett kontor på Stureplan, för att få in en fot där det viktigaste händer inom finansvärlden och öppna upp för en platstillhörighet för de som kommer från förorten och tidigare inte känt att de haft en plats i innerstaden. Jag ser tydliga kopplingar mellan förort och landsbygd, platser som står utanför det urbana Sverige, det urbana Sverige som besitter så mycket makt. På ett annat seminarium, om nyanlända och entreprenörskap diskuterades hur näringslivet har fördomsfulla prioriteringar i vem de lånar ut pengar till, är du inte en vit man som bor på ”rätt adress” kan det vara svårt att få låna pengar till sitt företagande. Vilket betyder att en person som står utanför, antingen i förorten eller på landsbygden, måste kämpa mer i jämförelse för att få finansiering för sina idéer.

Under de seminarier om entreprenörskap, som jag lyssnade på, låg fokus på entreprenörer som startat företag i staden, kapitalintensiva, med ny teknologi och med fokus på den urbana konsumenten. Tidningen Dagens Industri bjöd in till ett seminarium om socialt entreprenörskap och dess påverkan på samhället. Där lyfte de fram ett företag som producerar elbilar till storstäderna och ett företag som odlar under jord i Stockholm. Företaget Almi hade kvinnliga entreprenörer i fokus, även där kapitalintensiva företag i staden. I kontrast till detta lyfte SLU upp, i deras seminarium, frågor runt entreprenörskap på landsbygden och hur livsmedelsproduktionen behöver mer innovationer.

Jag tänker på mina fältstudier i Östhammar kommun och på att det företagande som finns där, oftast varken urbant, kapitalintensivt eller högteknologiskt, inte ligger inom vissa aktörers ramar för vad som är entreprenörskap eller innovation.  Jag skulle vilja påstå att det är rätt trångt i ramen för ledord som innovation och entreprenörskap. Kanske att ifrågasätta synen på dessa begrepp som kopplat till ny teknologi, urbana konsumenter, kapitalintensiva och växande kan utmana den urbana normen. Entreprenörskap kan likväl vara att samverka aktörer emellan, att bidra till platsen på olika sätt, att skapa något ur intet och att vilja ha en verksamhet som går runt ekonomiskt utan mål att växa. Även dessa företag kan kallas innovativa, även dessa människor kan benämnas entreprenörer och bidra till en hållbar utveckling, inte lika sensationella och rubrikskapande men minst lika viktiga.

/Rebecka

Presentation Patrik

Idag har vi ännu en miniintervju att bjuda på. Det är vår medarbetare Patrik som berättar om sin roll i projektet och om politikens roll i landsbygdens utveckling. Det är ett perspektiv vi hoppas få se mer av här framöver! Kul att du är med i vårt projekt Patrik, varmt välkommen!

Kolla på klippet här nedan.

/Annie

Titta på konferensen 250 möjligheter i efterhand

För några veckor sedan var vi på konferensen 250 möjligheter, läs mer om vår upplevelse här. Nu finns det möjlighet för er som inte var där att titta på utvalda delar av innehållet i SVT Play. Följande klipp finns tillgängliga:

Landsbygder jag mött under semestern

Idag är min första arbetsdag efter semestern. Mestadels av semestern har jag varit på landsbygden. Även om jag under sommaren försökt koppla bort jobbet så mycket som möjligt så går det inte att sluta reflektera över begreppet landsbygd. Eller snarare begreppen landsbygd kanske. För landsbygden ser så olika ut på de platserna jag besökt under sommaren. Familjegården nere i Växjötrakten är kantad av skogens tystnad och där är en slinga av hus med olika generationer och några tomma hus. Här behövs bilen till allting, förskolan ligger en mil bort, närmsta mataffär ytterligare en mil bort. På Öland exploateras landsbygden i takt med att turismen spirar. På gott och ont används landsbygden i turistsyfte för sin skönhet, sin tystnad (åtminstone de dagar som turisterna inte är där?) och det uppbyggda sammanhanget kring service för stadsbor. Hemma i Hova, ett samhälle utanför Mariestad, är landsbygden något som för de flesta bara passerar bilfönstret på E20. Riddarveckan som brukade dra turister, drar nu färre och färre besökare. Och Gullspångs kommun, där Hova ligger, utsågs 2016 till Sveriges sämsta kommun att bo i, någon som inte ändrades 2017.

De här tre platserna är väsentligt olika när det kommer till en mängd olika faktorer. Bara de saker som jag plockat fram visar på helt olika utmaningar och förutsättningar. Samtidigt som Öland har problem med vattenbrist vattnar vi gräsmattan utan problem i Hova. Och till skillnad från mataffären i samhället utanför Växjö som, även om det är en bit att åka, är öppen årets alla dagar kanske mataffären på Öland stänger några av vintermånaderna. Men där Öland lever på ett bra rykte som drar turister år efter år, har Hova hamnat i en negativ PR-spiral, till synes omöjlig att ta sig ur. Ändå klassas de som landsbygd alla tre. De hamnar under samma policy och förväntas stöpas i samma form. Men jag kan inte se hur det ska kunna gå. Människorna som bor på de här platserna är precis som människor brukar vara, alltså olika. Att klumpa ihop allt det som finns utanför staden till en enda enhet kan inte vara det bästa sättet för att arbeta för att människor ska kunna verka på ett hållbart sätt på olika platser i Sverige. Och som så ofta förr har jag inget svar utan bara en fascination över människans sätt att organisera sig i familjer, byar, samhällen och länder. Sommarens tankar kring landsbygd har präglats av de platser jag mött och spenderat tid på. Hade jag spenderat tid på andra platser hade antagligen min uppfattning av begreppen landsbygd varit ännu mer mångfacetterat.

Kampradprojektet har under sommaren funnits på lite olika platser i Sverige, dels Heby och Gotland där Gustav och Anneli varit, dels har Thomas varit ute på äventyr. Och sen tror jag att de andra medverkande i projektet inte heller riktigt kunnat hålla sig från att reflektera kring entreprenörskap och landsbygden under sommaren. Nu till hösten drar projektet igång på riktigt, fram till nu har vi varit i en uppstartsfas. Snart kommer studenterna tillbaka till universitetsområdet och vi ska starta de kurserna som kommer drivas inom projektet. Mycket spännande och vi ser fram mot att dela upplevelsen med er.

/Annie

Artikel om Röstånga

Madelene Pollnow berättar i senaste numret av Magasinet Filter om hur skånska Röstånga på några decennier har blivit en by man kör igenom till ett inspirerande exempel på landsbygdsutveckling. I början av 00-talet riskerade orten att gå om intet. En vändning kom: entreprenörer som drevs av affärsmöjligheter utanför städerna fascinerades av Röstångas naturomgivning och de lokala föreningar som ännu gav bygden vitalitet. 

Tillsammans med lokala eldsjälar och ortsinvånare som ville se en annan utveckling bildade de nytillkomna entreprenörerna föreningen Röstånga Tillsammans, som med hjälp av kommunens passiva stöd ansökte om Leader-pengar för att få till stånd lokalt initierade projekt. Idémöten hölls med invånarna för att bereda ett brett engagemang för bygdens utveckling. Det ledde till att utvecklingsbolaget Röstånga Utvecklings AB (Ruab) bildades. Ägare blev de många ortsbor som bidrog med aktiekapital. Genom Ruab skapades Sveriges minsta konsthall, innan andra projekt tog vid. Projekten har gett synergieffekter i form av nya företagsverksamheter inom Röstånga. Samtidigt rymmer denna initiativkraft en kritik mot Sveriges landsbygdspolitik. En av de aktiva personerna, Anette Nilson, säger: 

Om man ska vara lite elak så tror jag inte att folk i stan fattar hur det går till i landsortskommunerna i dag. Vi betalar mer skatt än de gör inne i stan, men jag betalar mitt eget avlopp, mitt vatten och vi har fått köpa och gräva ner ett eget reningsverk. Varje år betalar vi pengar för att ha en farbar väg till huset. Och nu får vi själva kalla hit bolagen för att få bredbandsutbyggnad.”

På SR Tendens finns också kortdokumentären Röstånga – byn som startade aktiebolag​. 

/ Gustav Broms

ps. Annie har sedan tidigare skrivit om Röstånga. Röstånga verkar vara ett fenomen som leder till diskussion.

Varför gör vi det här?

För en tid sen fick vi frågan av en journalist vilka vinster för landsbygden vår forskning kan leda till? Svaret vi kom fram till blev följande:

Vi ser entreprenörskap i olika former som en av pusselbitarna för en levande landsbygd. Att människor ska kunna verka och leva på landsbygden tycker vi är en viktig utmaning. Vi hoppas att vår forskning ska kunna nyansera bilden av vad entreprenörskap är, att vi – som i policy och forskning- flyttar fokus från att entreprenörskap enbart är den ensamme hjälten, entreprenören som startar ett företag till att även involvera t ex föreningen som varje år ordnar en bouleturnering på det lokala ålderdomshemmet. En mer nyanserad bild skulle kunna leda till att politiker inte bara utvärderar en plats utifrån antalet startade företag utan istället ser mer till helheten på en plats.

Sen kommer projektet bidra mer handgripligt i våra tre bygder genom att studenter från SLU startar, driver och följer projekt för att främja landsbygden. Helt enkelt skapa och driva entreprenörskap tillsammans med lokalbefolkningen utifrån deras behov och visioner.

Vi vill belysa det beroende som staden har av landsbygden för att kunna fungera. Vi ser också att landsbygden är så väldigt mycket större och komplexare än bondens ekonomiska situation, så som vi tycker det oftast framställs i media och bland politiker. För att få bäring i ett lantbruk behövs t ex en skola där barnen kan gå, det behövs fritidsaktiviteter, det behövs en sjö som inte är förorenad av miljögifter, och det behövs en matbutik där de boende kan mötas och tillsammans utveckla platsen de bor på.

Så vi gör det här projektet därför att vi tror att landsbygden skulle gagnas av att politiker, media och befolkningen har en vidare syn på vad entreprenörskap är och hur det kan bidra till landsbygdsutveckling.

/Annie

Röstångas recept för landsbygdsutveckling

Under midsommarhelgen läste jag ett reportage i tidningen Land om byn Röstånga som bjöd in en konstnär att bo och verka i byn för att utmana byinvånarnas sinnen. Läs nätversionen här. Reportaget om Röstånga utmanade mig att våga tänka nytt och innovativt kring landsbygdsutveckling. Precis som Anneli skrev för något inlägg sen så kan landsbygdsutveckling se ut på väldigt olika sätt.

I fallet med Röstånga används konstnären som en katalysator, det är inte nödvändigtvis konstnären i sig som driver utvecklingen i byn. Konstnären kan därför inte heller ses som den enskilda entreprenören i det som händer. Istället används konstnären som det att samlas kring, något som drar folk till sig, och därmed möjliggör att människor börjar prata med varandra. I mötet kan sedan landsbygdsutvecklingen ske genom att t ex idéer utbyts och en stämning för byn sätts. Byinvånarna blir tillsammans, i mötet, entreprenörer i utvecklingen av den egna bygden.

Att se entreprenören som något vidare än bara den enskilda personen är dock ett perspektiv som jag sällan ser i strategier, konsultrapporter, statliga policys och till stor del även i forskning kring entreprenörskap. Det är något vi i vårt projekt och i vår forskning i stort arbetar med att förändra. Vi vill bredda synen på vad entreprenörskap och vad en entreprenör är då vi tror att det kommer göra att fler kan se entreprenörskap som ett verktyg för utvecklingsarbete. Precis som de gjort i Röstånga när de involverar hela byn för att tänka innovativt för framtiden.

– Annie