Kategoriarkiv: Empirireflektioner

Gotlands första svampodlare

Under Almedalsveckan passade jag, Nora, på att intervjua Ahmad, som sedan en kort tid driver Gotlands enda svampodling. Han var del i det gotländska projekt som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ahmad kom med sin familj till Gotland 2015, efter att ha flytt kriget i Syrien. I Syrien, och i Jordanien där han bodde i tre år, drev han jordbruk och sålde grönsaker på marknaden. När han kom till Gotland var hans tanke hela tiden att han skulle börja odla även här. Under tiden på Gotland förstod han att det var vattenbrist och kom då på idén att istället för grönsaker odla svamp, eftersom han visste att svampodling kräver betydligt mindre vatten.

Genom ett tips från en kompis kom han i kontakt med projektet och de som arbetade med det. Tillsammans diskuterade de hans affärsplan. De hjälpte honom att hitta en lämplig lokal, och genom deras kontaktnät kunde han även hitta en grossist som var intresserad av att sälja hans svamp.

I sitt företag har han mycket nytta av kontakter från Syrien. Han känner personer i Syrien och i Tyskland som odlar svamp, när han har något problem är det dem han kontaktar för hjälp. Genom företagandet har han även fått kontakt med svenska svampintresserade, bland annat en kvinna som forskar på svampodling som han ibland diskuterar frågor med, och i höst ska de anordna ett studiebesök på hans odling.

Att ha företaget på Gotland innebär både fördelar och nackdelar. Ahmad säger att gotlänningarna är väldigt noga med var maten kommer ifrån och därför gärna köper hans svamp. Däremot kan det vara svårare med restauranger, som ofta köper billigare, utländsk svamp. Lokala media har även intresserat sig för hans företag och både lokaltidningar och radio har varit på besök, vilket gör att fler känner till hans produkter.  En nackdel är att det är dyrt att transportera till Gotland, när han köper in kompost och mycel får han ofta betala mer än om han hade haft företaget på fastlandet. Gotlands avgränsade läge gör det också svårare att sälja en större volym. Han funderar på om han i framtiden kommer att behöva flytta på sitt företag. Men han vill inte flytta från Gotland, i så fall får han arbetspendla. Han och hans familj trivs väldigt bra och vill absolut bo kvar.

/Nora

Att driva projekt för nyanlända företagare

Under sommaren har jag, Nora, undersökt hur vägen till ett eget företag kan se ut för den som är nyanländ på den svenska landsbygden och hur organisationer och kommuner kan stödja den processen. Den som är nyanländ börjar i en enorm uppförsbacke där inte bara språket utan även kultur och regelverk är nytt. Samtidigt kan det finnas vissa fördelar, något jag ska återkomma till.

Jag har intervjuat projektledare för två projekt med samma syfte, hjälpa nyanlända som vill starta företag, men med väldigt olika tillvägagångssätt. Projektet på Gotland har gått ut på individuell rådgivning med tolk och drivs av en organisation med kontor i Visby. I Östhammar hålls en kurs för nyanlända som vill bli företagare, kursen turnerar runt och har genomförts på många platser i Sverige.

Projektet på Gotland har varit ovanligt framgångsrikt, med cirka 10 nystartade företag på ett drygt halvår. En nyckel till framgången kan vara att kontoret och medarbetarna där är lokalt förankrade, de har själva kunskap om Gotland och hur näringslivet ser ut där, och ett socialt nätverk till andra gotlänningar som de kan dela med sig av. När projektet är slut finns de fortfarande kvar på Gotland, och de som har startat företag kan vända sig till dem för hjälp i fortsättningen. Den turnerande kursen däremot har andra förutsättningar då kursledarna, precis som de nyanlända, inte är speciellt lokalt inbäddade.

Något som båda kursledarna vittnar om är att många nyanlända saknar en förståelse för kulturen och därmed även en förståelse för vilka målgrupper som finns. Det blir svårt att identifiera vilka personer som är intresserade av vilken produkt, och hur denna ska marknadsföras. Men det kan även finnas fördelar. Projektledaren på Gotland menar att många av de som ingått i projektet har kontakter i form av landsmän över hela världen. Han berättar även att då många är muslimer finns en ovilja till att ta lån, men att detta kan kompenseras av att det finns en större vana att låna pengar av vänner och släktingar. Det menar han även kan vara med positivt ut ett landsbygdsperspektiv då det kan vara svårt att få finansiering för företag på landsbygden.

Det var lite kort om de två projekten, snart kommer ett inlägg om ett av de företag som startades i och med projektet på Gotland!

/Nora

Husbyggaren i Östervåla

Hej läsare,
nu skriver jag för första gången på den här bloggen och jag tänkte dela med mig lite av vad jag har gjort hittills. Jag har tagit mig ut i Heby kommun och här har jag stött på husbyggare, akrobater och clowner, händiga mångsysslare och medmänsklighet som påverkar sin plats med ett alldeles speciellt sorts entreprenörskap. Här ska jag berätta lite om mitt första möte: husbyggaren i Östervåla.

Om människor ska kunna bo på landsbygden så behöver de….. någonstans att bo! Samtidigt kanske inte alla vill eller kan köpa ett hus. Det tog Per-Inge i Östervåla fasta på och genom åren har han startat och slutfört byggprojekt där resultatet har blivit ett antal hyreslägenheter i olika storlekar runt om i Östervåla och nu senast i Harbo. Hans huvudsakliga sysselsättning är något annat men det här med att bygga bostäder startade som ett intresse och ett engagemang som ännu inte har sinat. Jag träffar honom på hans kontor för en pratstund.

Att bygga bostäder som du gör, det kan man ju kalla landsbygdsutveckling, säger jag. Med eftertryck håller Per Inge med, och visar på kartan över Heby Kommun som ligger framför oss: inom en radie på ett par kilometer finns de hantverkare som han har anställt i bygget. Rörmokaren, elektrikern, en snickare – alla är de från trakten. Den hantverkare som kommer längst bort ifrån Harbo är från Rödjebro, en mil bort. Per Inge berättar att han försökte få till så att det mesta av hantverkarnas jobb skulle kunna ske under vintern, eftersom de då har en svacka i den övriga verksamheten. Det är ju nu på sommaren som annat folk vill ha hjälp med att renovera husen.

Det finns andra fördelar med att anlita de lokala hantverkarna, berättar han. Dels behöver han inte vara lika noga med avtalen då de litar på varandra. Men han vet också att de vill göra ett bra jobb, nästan lika bra som om de jobbade på sina egna hus, eftersom de i framtiden kommer bo så nära och ha kontakt med de hyresgäster som bor i husen. Han ger dem fria händer i stor utsträckning för att de ska göra ett bra jobb – som de hade velat ha det hemma hos sig själva. ”Snickaren sa att ’hade jag byggt den här uteplatsen hemma hos mig hade jag gjort den några meter bredare’, så då fick han göra det även om det kostade lite mer”.    

Per Inge är drivande i projektet, men flera komponenter behövs för att idéerna ska bli verklighet. Han behöver få olika tillstånd från kommunen och även statsbidraget för byggande av hyresrätter har hjälpt till. Han behöver också människor runt omkring som tror på honom och som ger inspiration och energi när det känns tungt: en social miljö som tillåter honom att satsa och att lyckas. Reaktionerna i bygden är positiva: genom hans projekt kan bland annat ungdomar bo kvar i bygden. Att människor får möjlighet att bo kvar, eller möjlighet att flytta in, skapar underlag för skola, vård och annat som landsbygden behöver för att fortsätta vara en givande plats att leva på.

/Sara

Den samarbetande entreprenören

Efter många resor längst väg 288 har jag börjat förstå vilka fantastiska företagare som finns på landsbygden runt Alunda och Gimo. De är företagare som på ett eller annat sätt har hittat vägar för att kunna bo där de vill och sysselsätta sig hur de vill. De är innovativa, envisa och arbetsamma, ja som riktiga entreprenörer skulle definieras. Dock ofta en individualiserad definition där karaktärsdragen på en individ utgör en sann entreprenör. Men går det att enbart se åt individens karaktärsdrag och färdigheter, verkar de i isolering utan påverkan på eller av personer runt? Ni förstår säker var jag vill komma, svaret i min studie är nej. En artikel skriven av Diaz-Pichardo et al. (2012) lyfter fram hur entreprenörer ofta agerar i ett kollektiv och är beroende av sociala nätverk. I min studie har jag tydligt sett hur trådar sträcks mellan mina informanter på ett eller annat sätt. Det finns samarbeten mellan dem både med och utan pengar involverade. Björn har entreprenad med jordbruksmaskiner och kör åt de flesta i närheten. Jennie ska öppna en gårdsbutik och planerar att sälja kött och honung från en annan av mina informanter, samt andra lokalproducerade varor. Stephan har sina bin hos Kajsa och hyr kylsläp av henne till sina köttleveranser. Kajsa säljer andras köttlådor eftersom hon redan har ett etablerat nätverk. Elin köper halm av Björn. Carina och Kajsa startade upp Reko-ringen tillsammans och har ett idésamarbete som de kallar det. Elisiv och Stijn säljer grönsaker i Reko-ringen. Stephan får ha sina djur i grannarnas hagar när hans bete är slut på grund av torkan. Ja ni förstår, det finns ännu fler samband att räkna upp men jag nöjer mig här. Både de samarbetena med betalning och de utan fyller en funktion för dessa företagare. När en småskalig producent vill få ut sina varor krävs samarbete. Ett sådant samarbete är Reko-ringen som möjliggör att småskaliga producenter kan sälja och få bra betalt för sina varor. Även gårdsbutiker där lokalproducerade varor säljs. Eller ett digitalt samarbete där grannar och vänner delar varandras försäljningsinlägg på Facebook. När maskinerna blir bättre och dyrare än vad en liten producent har råd med, då är de som erbjuder jordbruksentreprenad extremt viktiga. Eller när betet tryter, då kan grannarna som lagt ned sin djurproduktion avvara bete.

Bredvid de ekonomiska aspekterna av dessa samarbeten finns även sociala och pedagogiska värden. De skulle kunna definieras som sociala entreprenörer, eftersom mycket av deras verksamheter bygger på engagemang för lokalsamhället och lantbruket. De vill bygga broar mellan konsumenter och producenter genom möten. Klyftan mellan stad och land är något som de flesta av mina informanter har talat om och vill göra något åt genom att sprida kunskap om livsmedelsproduktion. Allt detta är inget som kan växa fram om företag och individer inte samarbetar. Jag skulle säga att detta sociala entreprenörskap är beroende av ett kollektivt agerande, vilket egentligen inte är så långt ifrån den teoretiska definitionen av socialt entreprenörskap. Men utanför definitionen av socialt entreprenörskap ligger fortfarande fokus på individen och dess karaktärsdrag. Därför tänker jag att även bilden av den ”sanna” entreprenören skulle kunna reformeras och nyanseras från att vara individualiserad till att innefatta bilden av den samarbetande entreprenören som lyckas, just på grund av olika samarbeten.

/Rebecka

Att förvalta energi

Under sommaren jobbar jag åt Region Gotland med att hjälpa lokala utvecklingsbolag att komma vidare med sina projektidéer. Regionen har sedan i december 2017 haft ett antal möten i bland annat Hemse men kom därefter inte vidare till genomförande av projekten då det inte fanns tillräckligt med resurser för att arbeta med det.

Ett exempel är Knutpunkt Hemse Utveckling AB som vill bygga om ishallen i Hemse för fler idrotter, längre säsong och kulturevenemang. Till det behövs ett nytt golv och en utbyggnad av ishallen samt en ny stugby. Samtidigt uppnås energieffektivisering, ökad tillgänglighet och delaktighet genom projektet.

Efter mitt första möte med projektgruppen i Hemse mitten av juni stod det klart att det saknades energi och en genomförandeplan. Det var oklart hur projektet skulle finansieras och hur samarbetet mellan regionen och dem skulle se ut. De undrade om finansiering kunde ske från regionen, Leader och Arvsfonden. Helt klart hade de behov av att komma vidare i sitt arbete och hade tappat lite av sin gnista nu när arbetet stod still.

Därefter träffade jag Leader för att ta reda på vad som kan finansieras där vilket rör sig om en utredning och energieffektivisering men inte några investeringar. Möjlighet finns även att få medel till att skapa delaktighet bland unga och nyanlända i byggandet av stugbyn. En idé är att involvera en folkhögskola i att hålla i en kurs för dem i hållbart byggande av stugbyn. Från Arvsfonden däremot går det att få ett lokalstöd till byggande som ökar tillgänglighet.

Jag informerade om hur dessa finansieringsmöjligheter såg ut och vad som krävdes för att komma igång med ansökan, bland annat att ansöka om fullmakt och ta in offerter. Nu började jag märka att energin kom tillbaka till gruppen och de ville ta tag i möjligheterna. När vi nu träffades igen kunde vi göra en plan för vem av oss som gör vad i arbetet framöver och bestämde att det var dags att höra med regionen om besked om finansieringen i projektet.

Under mötet fanns det energi igen och hade vi det underlag som vi behövde för att kunna ta arbetet vidare. Vi bestämde att regionen skulle ansöka från Leader till utredningen om energieffektivisering och hockeyklubben från Arvsfonden till bygget. Och utvecklingsbolaget skulle höra vidare med folkhögskolan.

Med tanke på den uppgivenhet som de hade när vi sågs första gången kändes det hoppfullt att vi kunde komma igång och styra upp vårt arbete. Det krävdes att jag från regionen träffade Leader och fick reda på hur möjligheterna såg ut för behoven i Hemse. Med den pusselbiten kunde vi lägga ihop alla de bitar som vi behövde för att komma vidare i arbetet och få till samarbetet mellan regionen, utvecklingsbolaget och hockeyföreningen i praktiken.

För att en idé om utveckling ska komma vidare till genomförande behövs det att regionen och de lokala aktörerna först har ett möte om vad som behöver tas reda på, att regionen tar ansvar för att snabbt kolla upp detta, och att alla träffas igen för att bestämma vem som gör vad med möjligheterna. Det är viktigt att den här processen går snabbt så att energi bibehålls men även för att kunna få mer tid till att skriva ansökningar, ta fram offerter och andra dokument till ansökan samt hinna få in ansökan i tid.

Allt kräver tid, engagemang och tillgänglighet från regionens sida att åka till kvällsmöten med dem i Hemse, ta reda på vilka finansieringsmöjligheter som finns samt göra sin del av arbetet med ansökningarna. Eftersom de kände sig osäkra på att ansöka från Arvsfonden ska jag hjälpa dem med att formulera ansökan dit vilket gör att de slipper oroa sig för det. Istället kan de lägga all energi på sina delar i projektet som de klarar av på egen hand.

Under vårt möte framfördes idéer att utvecklingsbolaget skulle vara byggherre för möjlighet till sponsring av lokala byggbolag och framtida affärsmöjligheter med de nya lokalerna och stugbyn. De här nya entreprenörskapen har nu möjliggjorts i och med vårt samarbete vilket kommer att stärka det lokala företagandet i Hemse utöver utvecklingsbolaget. Med folkhögskolekursen i hållbart byggande finns även möjlighet att ett nytt företag etableras.

Nu finns hopp om att hinna bygga ett nytt golv till nästa säsong och stärka utvecklingen kring idrott och kultur i Hemse med genomförandet av hela projektet. Att få hjälp med att ta vara på möjligheter som finns regionalt skapar nya möjligheter lokalt. Det kan i sin tur skapa nya möjligheter för entreprenörskap.

Som anställd på regionen inom landsbygdsutveckling är jag en av de spelare som är med och bidrar till att allt blir möjligt. Det känns fantastiskt kul och påminner mig om min egen uppväxt på landet där jag tog del av de möjligheter som fanns lokalt inom idrott och kultur i föreningslivet. För mig var det livskvalitet och personlig utveckling som jag förstod berodde på lokala eldsjälar. Att få jobba med sådana eldsjälar nu är mitt sätt att säga tack för det fina liv som jag fick som ung på landet.

Med min erfarenhet är det ett nöje för mig att få ringa Leader och hjälpa lokala aktörer. Jag drivs av kärlek till landsbygder och oavsett var någonstans. För landsbygdsutveckling kan det vara en nyckel att en region anställer utvecklare som har landsbygdskärlek. Att vara uppväxt på landet är en värdefull kompetens i sig och gör samarbeten mer effektiva.

/Rosmarie

Mångsidiga gårdar

Tuna grönsaker. Butiken syns tydligt när man kör förbi på vägen.

Vägen böljar fram mellan åkrar, betesmark och skog. Jag befinner mig mellan Österbybruk och Alunda, på väg till Tunaby där jag ska träffa Elisiv och Stijn. Plötsligt dyker det upp en skyllt med texten ” Grönsaker och ägg” längst väg 273. Jag parkerar och kliver in i gårdsbutiken där kassar med grönsaker är prydligt uppradade. Paret etablerade sig i Tunaby nyligen och har under de två senaste åren byggt upp en diversifierad gård med grönsaksodling, fårproduktion, höns och bin. Vissa kunder har abonnerat grönsaker och får därmed kontinuerligt hämta kassar i butiken. Andra stannar spontant när de kör förbi och handlar. Elisiv säger ” Äggen drar mycket kunder, många stannar för att köpa ägg och ser en fin sallad som de också köper”. För Elisiv och Stijn var det ett naturligt val att ha många olika produktionsgrenar. De säger att alla deras verksamheter är sammanvävda och behövs för varandra. Grönsaksodlingen är beroende av gödsel från höns och får och bina pollinerar växterna. När jag frågar om gårdsbutiken berättar Elisiv att det är det lättaste sättet för dem att sälja sina produkter. De säljer även en del till REKO-ringen i Uppsala, men de poängterar att helst skulle de vilja sälja så lokalt som möjligt. För mig var gården var en ren inspiration. Det som fascinerade mig var deras syn på entreprenörskap och diversifiering. Att nå ut till människor med kunskap om jordbruk är en viktig komponent i deras arbete, likväl som att bygga en mötesplats för lokalborna. Givetvis är det viktigt för dem att få inkomst genom sitt jordbruk samtidigt som de sätter stor vikt vid sociala värden som kommer ur gården.

Tuna grönsaker. Självbetjäning för de som vill handla i butiken

Tuna grönsaker. Inne i ladan som gjorts om till gårdsbutik står allt redo för de som har abonnerat grönsaker, senare kommer det även finnas grönsaker för dem som bara tittar förbi på vägen.

 

När jag några dagar senare besökte Gullinbursti lantbruk i närheten av Alunda fick jag chansen att fördjupa förståelsen för samverkan mellan aktörer inom lantbruket och deras betydelse för varandra. Stephan berättade att han lät sina djur beta i grannarnas beteshagar vilket har varit en nödvändighet under denna torra period samtidigt som det håller markerna öppna när allt fler lägger ner sitt lantbruk. Vad jag fann spännande var att han inte ser sig som en entreprenör eftersom han inte drivs enbart av ekonomisk vinning och har hamnat i lantbruket lite av en slump. För honom är lantbruket en möjlighet att få råda över sitt egna liv och det han vill göra. Och visst finns det en generell bild av entreprenörskap som målinriktat skapande av företag. Detta väcker många tankar hos mig. Är den ”sanna” entreprenören någon som har en utstuderad plan och verksamhet som är inriktad på ekonomisk vinning, eller finns det möjlighet att vidga begreppet där även de som väger in andra värden kan ses som entreprenörer? Handlar det då mer om att våga göra något som ingen annan gör och göra det med glädje? Eller att skapa en mötesplats och sprida kunskap? Dessa funderingar tar jag med mig in i mitt fortsatta fältarbete.

Tuna grönsaker. I det nybyggda växthuset frodas tomater och gurka.

Tuna grönsaker. Sallad och kål är redan klara för skörd.

/Rebecka

Turismen och företagandet

”Fint ska det va!” sa en bekant härom veckan när jag berättade att jag skulle till Öregrund. För honom, liksom för många andra, var Öregrund känt som en plats dit man åker på sommaren. Äter på restaurang, åker båt, tittar på solnedgången och åker hem igen dagen därpå. Eller åtminstone när semestern är över. Men jag skulle vilja se andra bilder av Öregrund; andra än de sedda genom Uppsalabornas ögon. Nu är jag såklart medveten om att det rent krasst inte är möjligt för mig att se Öregrund genom några andra ögon än mina egna, men nog kan man få andra perspektiv genom att lyssna på fler människors berättelser om platsen? Jag slängde mig in i min bil utan AC och körde dit en av försommarens riktigt stekheta dagar.

Jag pratade med företagare och andra engagerade om hur det är att vara verksam på en plats med så stora variationer i säsongen. Från mina intervjuer framkom det tydligt att bilden av Öregrund skiljer sig betydligt mellan ”öregrundare” och de som är aktiva på platsen bara delar av året. Samtliga jag har pratat med uttrycker, på ett eller annat sätt, en kärlek till Öregrund. Men olika saker lyfts som platsens fördelar. Synen på turister som närande eller tärande beror såklart kanske främst på vad man livnär sig på, men också på huruvida man är verksam under hela eller delar av säsongen. Butiker och restauranger och annan turistverksamhet får såklart ett uppsving under sommaren, och för de som håller öppet året runt kan det till och med vara så att det är sommarens vinst som gör att de kan driva företaget runt också resten av året. Samtidigt uttrycker ”öregrundarna” jag talat med att de känner en viss lättnad när turistsäsongen är över. ”Det är ganska skönt att det inte är sånt tempo året om”, säger en. En annan uttrycker sig mer negativt:

”Nu är du på besök så du kanske tycker att det är jättefint och gulligt här, men det är så förstört och sönderexploaterat. Sommartid så når vi upp till 12 restauranger. […] Och sen ska vi gå och titta på deras vinterförvaring resten av året tycker de.”

Öregrundsbon som står för citatet ovan uttrycker att det finns en stor skillnad mellan säsongs- och åretruntföretagarnas syn på turister som resurs och på Öregrund som plats. Andra har också, på en direkt fråga från mig, uttryckt att det finns en skillnad i drivkraft hos dessa olika typer av företagare. Det finns en underförstådd, eller rent av uttalad, bild om att Öregrundsborna inte har samma vinstintresse som de säsongsverksamma.

Det tycks, kanske föga förvånande, som att åretruntföretagarna skiljer sig från säsongsföretagare både vad gäller kundgrupp och relation till dessa kunder. En företagare som driver sommarrestaurang förklarar att turister och sommarbesökare är hans främsta kunder. ”De [åretruntöppna restauranger] skulle inte kunna ha öppet om inte lokalborna var där. Vi skulle inte kunna ha öppet så och klara oss”.  Trots att detta – att säsongsöppna företagen inte i förstahand har lokalbor som kunder tycker jag mig skönja en stark önskan att bli ”accepterad” av lokalborna: ”Man hoppas ju att de förstår att man inte bara är någon Stockholmare som kommer dit och inte bryr sig om Öregrund” uttrycker en.

Nämen hörrni! Mer om intervjustudien i Öregrund kommer ni kunna läsa mer om i skriftserien. Ta det lugnt i hettan så länge.

/Ylva

Uppdatering från BMX-hallen

Just nu håller Sofie, som läser agronomprogrammet med inriktning mot landsbygdsutveckling, på att göra fältarbetet till sin kandidatuppsats om arbetet kring BMX- och skatehallen i Heby. Igår var hon på plats i hallen och träffade några av de som använder den. Flera av de som brukar cykla i hallen har uttryckt att de uppskattar att åldrarna på de som åker är blandade och att det är roligt att följa hur alla utvecklas. Något som även gårdagens åkare uttryckte.

Uppsatsen ska vara färdig i juni och hoppas kunna beskriva ett praktiskt exempel på hur en utvecklingsprocess kan se ut och svara på vilka faktorer som varit avgörande för hur verksamheten ser ut idag. Kanske kan den också ge en tanke om hur fortsatt utveckling kan bedrivas.

Ylva reder i entreprenörskapet

Vad jag (Ylva) håller på med? Jag lyssnar igenom intervjuer som vår tidigare kollega Julia har gjort med fem manliga företagare i Alunda, Östhammars kommun.

Det som slår mig är att dessa företagare helt enkelt vill göra det de gör. De är elektriker, schaktarbetare, transportörer, försäljare eller målare och vill kunna ägna sig åt det de kan bäst. De vill också kunna leva på det. Företagandet för dem kanske i första hand utgår från deras eget försörjningsbehov. Drivkraften till att starta eget företag kan handla om att vilja styra över sin egen arbetssituation:

”Allt är ju inte kul men man kan ju försöka styra mot det roliga. Jag kan ju välja litegrann vilka kunder jag tar åt mig och lite så. Den lyxen hade man ju inte som anställd. Är det några jag inte alls tycker det funkar att jobba med så behöver jag ju inte. Så länge det är bra tider så att säga, annars måste man ju sänka de kraven med. Men flexibilitet har man ju. Helt klart.”

Det kan också handla om att det helt enkelt är det enklaste och mest ”naturliga” sätt att skaffa sig en försörjning:

”Bosse, som han hette, sa ’skaffa F-skatt så kan du få jobb av mig direkt efter utbildningen’. Så då började jag köra åt honom. Man var ju arbetsvillig och sugen. Man ville ju överleva på nåt vis. Det var ju ett erbjudande som kom så det var bara att nappa”

Spontant skulle nog inte jag, och kanske inte heller särskilt många av er, definiera dessa företagare som ”entreprenörer”. Jag fann några bloggar (disruptive.nu; entreprenorskola.se) där entreprenörer (alltså, personer som själva identifierar sig som entreprenörer) själva har reflekterat kring vad de egentligen tycker är skillnaden mellan en entreprenör och en företagare.  En bloggare uttrycker det som att företagaren ofta blir ”fast” i att arbeta i sitt företag. Och att det hindrar dem från att ta sig vidare – de har helt enkelt fullt upp med att arbeta. Jag fastnade för den beskrivningen för att jag både tyckte att den säger något, och inte. Såhär uttrycker sig en av de företagare Julia intervjuat:

” Framtiden… Jag vet inte riktigt. Jag har inte kommit så långt i mina funderingar. Dagarna går ändå – man har fullt sjå att hinna med det man ska göra om dagarna istället för att fundera ut vad man vill i framtiden.”

Flera av företagarna uttrycker på liknande sätt att den dagliga driften tar upp all fokus och hindrar dem från att skissa fram visioner för framtiden. Men när man gräver lite djupare så visar det sig ändå att alla har idéer om, och konkreta planer för, hur de vill utveckla sitt företag. Det kan handla om att göra arbetsplatsen trevligare för anställda, eller för sig själv. Det kan helt enkelt handla om att ta vara på möjligheten att vara sin egen arbetsgivare och styra sin egen arbetssituation så den passar ens övriga liv. Och intressen, för den delen!

”[…] jag kommer anställa en arbetsledare. Jag orkar inte med den biten samtidigt som jag jobbar så mycket. Så i framtiden ska jag bara fokusera på mina egna jobb. Det är väl det – och släppa den andra biten lite mer. Slippa vara den som är mitt i hela tiden. Alla tycker att jag ska vara mitt i. Alla förstå-sig-på-are runt omkring vill att jag ska sitta på kontoret men det är det värsta jag vet. Jag vill inte.”

Företagaren som står för citatet ovan är ju på ett sätt verkligen ”fast” i att arbeta i sitt företag. I framtiden ska han inte ens på samma sätt vara delaktig i arbetsledningen utan ägna sig åt själva hantverket. Han ska i princip inte vara annat än anställd av sig själv. Men är han ”fast”? Njaa… Frivilligt fast i så fall.

Genomgående i intervjuerna tycks företagarna nöjda med den arbetssituation de själva befinner sig i. På de punkter de inte är nöjda tycks de ha en ganska konkret idé om hur detta ska förändras. Är det entreprenörskap? Många skulle nog fortfarande säga nej. Men nog är väl gränsen åtminstone lite suddig? Jag frågar mig om skillnaden till viss del kanske ligger i skalan på dessa företagares ambitioner och intentioner, och då pratar jag givetvis inte bara om storleken på företaget. Medan en entreprenör ser möjligheter i sin omgivning, i samhället, och vill ta vara på dessa möjligheter för att förändra något – i sin omgivning, i samhället – handlar företagarens ambitioner att ta vara på möjligheter och förändra något kanske snarast om hens egen livssituation.

/Ylva

Intervju med Tilda, Joakim och Sofie

Den första kursen där forskningsprogrammet medverkar har precis avslutats. Det är Thomas och Richard som har hållit i trådarna men även våra engagerade studentmedarbetare har bidragit med administrativ support under sommaren. I år är det Heby som har varit i fokus i kursen.

Kursen bestod av två olika moment kopplade till forskningsprogrammet. Det första bestod i att ekonomerna fick två företag som de skulle göra intervjuer med och skriva en fallbeskrivning på. Studenterna fick med sig en begreppsapparat som t ex bestod av kontext, inbäddning och entreprenörskap på landsbygden eller landsbygdsentreprenörskap. Den andra delen bestod i att landsbygdsutvecklarna tog alla studenternas fallbeskrivningar och gjorde en aggregerad analys kopplat till vilket av områdena i Heby som företag låg i. Precis som vi skrivit innan så består Heby av tre distinkt olika områden som är präglade av olika saker. Landsbygdsutvecklarna presenterade sen sin rapport för ekonomstudenterna och senare även för företagare och kommunen i Heby.

Så de närmsta veckorna kommer ni att få några reflektioner från några av de inblandade och veta lite mer om vad studenterna kom fram till. Sen tidigare kan ni läsa intervjuerna med Anders, Sofia och Mattias på länkarna vid deras namn.

Dagens intervju är med en annan del av kursen, nämligen landsbygdsagronomerna som gjorde den aggregerade analysen. Nedan följer ett sammandrag av mitt samtal med Tilda Magnusson, Joakim Menjivar och Sofie Skalstad.

Foto av Oscar Kanzler.

Annie: Kan ni berätta lite om er involvering i kursen?

T/J/S: Vi hade två seminarier med ekonomstudenterna, ett innan vi hade skrivit vår rapport och sen ett efter att vi skrivit rapporten. På första seminariet gjorde vi i stort sett en SWOT-analys över de olika platserna i Heby kommun där vi hade post-it lappar med begrepp så vi kopplade ihop teori och empiri. På det andra seminariet berättade vi vad vi hade sett under det första seminariet och av att läsa ekonomernas fallbeskrivningar. Efter det skulle studenterna komma på lösningar på utmaningarna. De kom på liknande lösningar som vi hade gjort vilket antagligen beror på att vi har haft samma teoretiska bakgrund med oss från kursen.

Annie: Och sen presenterade ni också för intresserade i Heby (läs mer om upplägget här), hur gick det tycker ni?

T/J/S: De i Heby verkade känna igen sig i vår analys. De sakerna som de inte kände igen sig i var saker som de missat att få information om, snarare än att de inte höll med om analysen. Frukostmötena som kommunen höll i för företagare var en sådan sak där några företagare inte kände att de fått information om att de fanns. Detta blev tydligare på plats men vi nämner det även i rapporten. Just rapporten var ett väldigt bra underlag till diskussionen.

Annie: Vad var de tre viktigaste punkterna ni kom fram till i rapporten?

T/J/S:

  • Nätverk, det sociala kapitalet, är viktigt för att komma igång med ett projekt. Det handlar om att känna nyckelpersonerna i bygden och veta vilka olika människor är. Detta är nog inte speciellt för Heby kommun utan känns som en ganska generell grej i hela landet.
  • Synliggörandet inom kommunen är viktig. Det behövs något kontinuerligt där kommunen synliggör företagandet som finns. De skulle t ex kunna besöka varandra, eller göra något via facebooksidan såsom att presentera ett företag/en organisation kontinuerligt.
  • Stödja befintligt entreprenörskap och främja nytt entreprenörskap är en viktig del i det fortsatta arbetet tror vi. Det handlar om att underlätta för de som inte är inbäddade att kunna nätverka och att ha en samverkan mellan olika orter, sektorer och typer av organisationer. För att främja nytt entreprenörskap ser vi främst att det behövs ett fokus på att inspirera framförallt unga. Det kom upp på presentationen i Heby också så det kändes om en viktig punkt att trycka på. En annan sak vi tar upp i rapporten för att främja nytt entreprenörskap är fundera på frågor kring vem som anses vara en entreprenör och hur det kan påverka vilka verksamheter som får uppmärksamhet.

-Annie