Författararkiv: Annie Roos

Gotlands första svampodlare

Under Almedalsveckan passade jag, Nora, på att intervjua Ahmad, som sedan en kort tid driver Gotlands enda svampodling. Han var del i det gotländska projekt som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ahmad kom med sin familj till Gotland 2015, efter att ha flytt kriget i Syrien. I Syrien, och i Jordanien där han bodde i tre år, drev han jordbruk och sålde grönsaker på marknaden. När han kom till Gotland var hans tanke hela tiden att han skulle börja odla även här. Under tiden på Gotland förstod han att det var vattenbrist och kom då på idén att istället för grönsaker odla svamp, eftersom han visste att svampodling kräver betydligt mindre vatten.

Genom ett tips från en kompis kom han i kontakt med projektet och de som arbetade med det. Tillsammans diskuterade de hans affärsplan. De hjälpte honom att hitta en lämplig lokal, och genom deras kontaktnät kunde han även hitta en grossist som var intresserad av att sälja hans svamp.

I sitt företag har han mycket nytta av kontakter från Syrien. Han känner personer i Syrien och i Tyskland som odlar svamp, när han har något problem är det dem han kontaktar för hjälp. Genom företagandet har han även fått kontakt med svenska svampintresserade, bland annat en kvinna som forskar på svampodling som han ibland diskuterar frågor med, och i höst ska de anordna ett studiebesök på hans odling.

Att ha företaget på Gotland innebär både fördelar och nackdelar. Ahmad säger att gotlänningarna är väldigt noga med var maten kommer ifrån och därför gärna köper hans svamp. Däremot kan det vara svårare med restauranger, som ofta köper billigare, utländsk svamp. Lokala media har även intresserat sig för hans företag och både lokaltidningar och radio har varit på besök, vilket gör att fler känner till hans produkter.  En nackdel är att det är dyrt att transportera till Gotland, när han köper in kompost och mycel får han ofta betala mer än om han hade haft företaget på fastlandet. Gotlands avgränsade läge gör det också svårare att sälja en större volym. Han funderar på om han i framtiden kommer att behöva flytta på sitt företag. Men han vill inte flytta från Gotland, i så fall får han arbetspendla. Han och hans familj trivs väldigt bra och vill absolut bo kvar.

/Nora

Att driva projekt för nyanlända företagare

Under sommaren har jag, Nora, undersökt hur vägen till ett eget företag kan se ut för den som är nyanländ på den svenska landsbygden och hur organisationer och kommuner kan stödja den processen. Den som är nyanländ börjar i en enorm uppförsbacke där inte bara språket utan även kultur och regelverk är nytt. Samtidigt kan det finnas vissa fördelar, något jag ska återkomma till.

Jag har intervjuat projektledare för två projekt med samma syfte, hjälpa nyanlända som vill starta företag, men med väldigt olika tillvägagångssätt. Projektet på Gotland har gått ut på individuell rådgivning med tolk och drivs av en organisation med kontor i Visby. I Östhammar hålls en kurs för nyanlända som vill bli företagare, kursen turnerar runt och har genomförts på många platser i Sverige.

Projektet på Gotland har varit ovanligt framgångsrikt, med cirka 10 nystartade företag på ett drygt halvår. En nyckel till framgången kan vara att kontoret och medarbetarna där är lokalt förankrade, de har själva kunskap om Gotland och hur näringslivet ser ut där, och ett socialt nätverk till andra gotlänningar som de kan dela med sig av. När projektet är slut finns de fortfarande kvar på Gotland, och de som har startat företag kan vända sig till dem för hjälp i fortsättningen. Den turnerande kursen däremot har andra förutsättningar då kursledarna, precis som de nyanlända, inte är speciellt lokalt inbäddade.

Något som båda kursledarna vittnar om är att många nyanlända saknar en förståelse för kulturen och därmed även en förståelse för vilka målgrupper som finns. Det blir svårt att identifiera vilka personer som är intresserade av vilken produkt, och hur denna ska marknadsföras. Men det kan även finnas fördelar. Projektledaren på Gotland menar att många av de som ingått i projektet har kontakter i form av landsmän över hela världen. Han berättar även att då många är muslimer finns en ovilja till att ta lån, men att detta kan kompenseras av att det finns en större vana att låna pengar av vänner och släktingar. Det menar han även kan vara med positivt ut ett landsbygdsperspektiv då det kan vara svårt att få finansiering för företag på landsbygden.

Det var lite kort om de två projekten, snart kommer ett inlägg om ett av de företag som startades i och med projektet på Gotland!

/Nora

Läget för sommarjobbarna

I fredags hade vi ett möte där projektets sommarjobbare Sara, Rebecka, Nora och Sofie fick berätta mer om vad de ägnat sig åt under sommaren. Sommarjobbarnas insamlade empiri ska förutom att ligga till grund för deras egna reflektioner också komma till användning i de vetenskapliga artiklar som skrivs av projektets forskare. Kommer ni ihåg vad de alla håller på med? Här kommer en uppdatering om hur de ligger till just nu:

Sara har ägnat sommaren åt att träffa lantbrukare, och andra människor, som har visat vilket stort engagemang det finns på landsbygden runt om i Heby och i Östhammar. Något som har slagit henne, säger hon, är att många inte anser sig vara en ”engagerade person” men att det ändå under intervjuerna kommer fram att de hjälper till att renovera bygdegården, låter ungdomar köra gratis på crossbanan på gården, anordnar pubkvällar, en fotbollsturnering och så vidare. De ser det kanske inte som ett ”engagemang”, menar Sara, de bara gör det som faller dem in, är med på tåget och bidrar med det de kan i bygden. En gård har många funktioner och mycket potential som lokalsamhället har stor nytta av!

Sara är inte färdig med sin empiriinsamling utan fortsätter jobba med att intervjua fler personer, transkribera och ska så småningom skriva en reflekterande text över vad hon hittat.

Rebecka, som tittar närmre på diversifiering inom lantbruk, berättar att hon har utfört nio stycken intervjuer med lantbrukare där hon är extra intresserad av samarbetet mellan lantbrukare och deras olika verksamheter. Hon är just nu i full gång med att sammanställa det material som hon samlat in under intervjuerna.

Nora intresserar sig extra för nyföretagande bland nyanlända, och i sommar har hon tittat närmre på två projekt, ett på Gotland och ett i Östhammar, som syftar till att främja just detta. Hon har intervjuat projektledare och kursledare samt ett antal deltagare. Vilka människor Nora har mött, och lite om vad hon kommit fram till kommer du kunna läsa om i hennes egna blogginlägg inom kort. Framöver lutar det åt att Nora vill identifiera och samtala med nyanlända människor som redan har startat ett företag för att få reda på mer om hur de har upplevt processen.

Sofie som tittar på entreprenörskapsprocesser i ideell och kommunal sektor i Heby kommun har deltagit på möten mellan föreningar och kommunen, och utfört ett antal intervjuer med inblandade. På mötet visar hon oss en gedigen karta där hon försöker sätta fingret på kopplingarna mellan olika processer och organisationer, och Heby kommuns kultur- och fritidsförvaltning. Bland annat pekar Sofie ut fyra viktiga aspekter som lett till effekt när det gäller kultur- och fritidsförvaltningens arbete med föreningslivsutveckling: Omvärldsbevakning; En tydlig vision; Kombinationen av nya tankar och lokalkännedom, och Synliggörandet av handlingsutrymme och uppmuntran till handling.  Du kommer kunna läsa mer om Sofies slutsatser framöver!

/Ylva

Husbyggaren i Östervåla

Hej läsare,
nu skriver jag för första gången på den här bloggen och jag tänkte dela med mig lite av vad jag har gjort hittills. Jag har tagit mig ut i Heby kommun och här har jag stött på husbyggare, akrobater och clowner, händiga mångsysslare och medmänsklighet som påverkar sin plats med ett alldeles speciellt sorts entreprenörskap. Här ska jag berätta lite om mitt första möte: husbyggaren i Östervåla.

Om människor ska kunna bo på landsbygden så behöver de….. någonstans att bo! Samtidigt kanske inte alla vill eller kan köpa ett hus. Det tog Per-Inge i Östervåla fasta på och genom åren har han startat och slutfört byggprojekt där resultatet har blivit ett antal hyreslägenheter i olika storlekar runt om i Östervåla och nu senast i Harbo. Hans huvudsakliga sysselsättning är något annat men det här med att bygga bostäder startade som ett intresse och ett engagemang som ännu inte har sinat. Jag träffar honom på hans kontor för en pratstund.

Att bygga bostäder som du gör, det kan man ju kalla landsbygdsutveckling, säger jag. Med eftertryck håller Per Inge med, och visar på kartan över Heby Kommun som ligger framför oss: inom en radie på ett par kilometer finns de hantverkare som han har anställt i bygget. Rörmokaren, elektrikern, en snickare – alla är de från trakten. Den hantverkare som kommer längst bort ifrån Harbo är från Rödjebro, en mil bort. Per Inge berättar att han försökte få till så att det mesta av hantverkarnas jobb skulle kunna ske under vintern, eftersom de då har en svacka i den övriga verksamheten. Det är ju nu på sommaren som annat folk vill ha hjälp med att renovera husen.

Det finns andra fördelar med att anlita de lokala hantverkarna, berättar han. Dels behöver han inte vara lika noga med avtalen då de litar på varandra. Men han vet också att de vill göra ett bra jobb, nästan lika bra som om de jobbade på sina egna hus, eftersom de i framtiden kommer bo så nära och ha kontakt med de hyresgäster som bor i husen. Han ger dem fria händer i stor utsträckning för att de ska göra ett bra jobb – som de hade velat ha det hemma hos sig själva. ”Snickaren sa att ’hade jag byggt den här uteplatsen hemma hos mig hade jag gjort den några meter bredare’, så då fick han göra det även om det kostade lite mer”.    

Per Inge är drivande i projektet, men flera komponenter behövs för att idéerna ska bli verklighet. Han behöver få olika tillstånd från kommunen och även statsbidraget för byggande av hyresrätter har hjälpt till. Han behöver också människor runt omkring som tror på honom och som ger inspiration och energi när det känns tungt: en social miljö som tillåter honom att satsa och att lyckas. Reaktionerna i bygden är positiva: genom hans projekt kan bland annat ungdomar bo kvar i bygden. Att människor får möjlighet att bo kvar, eller möjlighet att flytta in, skapar underlag för skola, vård och annat som landsbygden behöver för att fortsätta vara en givande plats att leva på.

/Sara

Den samarbetande entreprenören

Efter många resor längst väg 288 har jag börjat förstå vilka fantastiska företagare som finns på landsbygden runt Alunda och Gimo. De är företagare som på ett eller annat sätt har hittat vägar för att kunna bo där de vill och sysselsätta sig hur de vill. De är innovativa, envisa och arbetsamma, ja som riktiga entreprenörer skulle definieras. Dock ofta en individualiserad definition där karaktärsdragen på en individ utgör en sann entreprenör. Men går det att enbart se åt individens karaktärsdrag och färdigheter, verkar de i isolering utan påverkan på eller av personer runt? Ni förstår säker var jag vill komma, svaret i min studie är nej. En artikel skriven av Diaz-Pichardo et al. (2012) lyfter fram hur entreprenörer ofta agerar i ett kollektiv och är beroende av sociala nätverk. I min studie har jag tydligt sett hur trådar sträcks mellan mina informanter på ett eller annat sätt. Det finns samarbeten mellan dem både med och utan pengar involverade. Björn har entreprenad med jordbruksmaskiner och kör åt de flesta i närheten. Jennie ska öppna en gårdsbutik och planerar att sälja kött och honung från en annan av mina informanter, samt andra lokalproducerade varor. Stephan har sina bin hos Kajsa och hyr kylsläp av henne till sina köttleveranser. Kajsa säljer andras köttlådor eftersom hon redan har ett etablerat nätverk. Elin köper halm av Björn. Carina och Kajsa startade upp Reko-ringen tillsammans och har ett idésamarbete som de kallar det. Elisiv och Stijn säljer grönsaker i Reko-ringen. Stephan får ha sina djur i grannarnas hagar när hans bete är slut på grund av torkan. Ja ni förstår, det finns ännu fler samband att räkna upp men jag nöjer mig här. Både de samarbetena med betalning och de utan fyller en funktion för dessa företagare. När en småskalig producent vill få ut sina varor krävs samarbete. Ett sådant samarbete är Reko-ringen som möjliggör att småskaliga producenter kan sälja och få bra betalt för sina varor. Även gårdsbutiker där lokalproducerade varor säljs. Eller ett digitalt samarbete där grannar och vänner delar varandras försäljningsinlägg på Facebook. När maskinerna blir bättre och dyrare än vad en liten producent har råd med, då är de som erbjuder jordbruksentreprenad extremt viktiga. Eller när betet tryter, då kan grannarna som lagt ned sin djurproduktion avvara bete.

Bredvid de ekonomiska aspekterna av dessa samarbeten finns även sociala och pedagogiska värden. De skulle kunna definieras som sociala entreprenörer, eftersom mycket av deras verksamheter bygger på engagemang för lokalsamhället och lantbruket. De vill bygga broar mellan konsumenter och producenter genom möten. Klyftan mellan stad och land är något som de flesta av mina informanter har talat om och vill göra något åt genom att sprida kunskap om livsmedelsproduktion. Allt detta är inget som kan växa fram om företag och individer inte samarbetar. Jag skulle säga att detta sociala entreprenörskap är beroende av ett kollektivt agerande, vilket egentligen inte är så långt ifrån den teoretiska definitionen av socialt entreprenörskap. Men utanför definitionen av socialt entreprenörskap ligger fortfarande fokus på individen och dess karaktärsdrag. Därför tänker jag att även bilden av den ”sanna” entreprenören skulle kunna reformeras och nyanseras från att vara individualiserad till att innefatta bilden av den samarbetande entreprenören som lyckas, just på grund av olika samarbeten.

/Rebecka

Almedalen – Digitalisering

Rebecka reflekterar även i detta inlägget om sin vecka i Almedalen. Hennes tidigare inlägg går att läsa här. Även Nora har reflekterat över Almedalen, läs det inlägget här.

Jag fortsätter på tankar från Almedalen. Överallt talades det om den mer och mer digitaliserade världen. På ett seminarium där ICA och COOP -handlare var inbjudna för att tala om hållbar konsumtion blev det tydligt hur den digitala världen konkurrerar mot den traditionella dagligvaruhandeln och hur de söker nya vägar för att få konsumenter att handla hos just dem. Det talades om att hitta nya vägar så att handlingen blir en upplevelse där musik, socialt arbete och närproducerat var några ledord. I kontrast till detta är digitaliseringen snarare en möjlighet för småskaliga producenter, ja helt enkelt ett sätt för dem att nå ut och sälja sina produkter. När jag har samtalat med olika lantbrukare i Östhammar kommun är det tydligt hur viktigt digitaliseringen är för dem. Delvis genom att sprida och marknadsföra sina produkter och delvis genom nya försäljningskanaler. Ett exempel på en ny försäljningskanal är REKO-ringar som har sin plattform på Facebook. Producenter erbjuder varor till försäljning och konsumenter kan beställa direkt i kommentarsfältet. En gång varje månad samlas producenter och konsumenter på något praktiskt ställe och utbyter varor mot pengar. Kajsa, som var med och startade upp REKO-Uppsala säger att tanken är att minska mellanhänderna likväl som att skapa ett möte mellan konsument och producent. Tanken att vi måste öka förståelsen för hur mat produceras är genomgående bland de lantbrukare jag har besökt. Det leder mig in på nästa tema från Almedalen.

/Rebecka

Almedalen och nyanlända entreprenörer på landsbygden

Idag kan vi bjuda på ännu en reflektion från Almedalsveckan. Läs tidigare reflektioner här.

Fredag förmiddag på Almedalsveckan och det mesta verkar ha lugnat ner sig. De flesta har packat ner sina tält och det hålls bara några få seminarier idag. Ganska skönt, efter en intensiv vecka i ett fullproppat Visby.

Under veckan har jag, som i mitt projekt fokuserar på entreprenörskap hos nyanlända på landsbygden, hållit utkik efter seminarier som relaterar till temat. På tisdagen presenterade Coompanion Gotland sitt projekt där de ordnat företagsrådgivning med tolk till nyanlända. Projektet har varit ovanligt framgångsrikt men under den efterföljande debatten kritiserades ändå faktumet att all verksamhet kring nyanlända företagare sker i projektform, där ingenting blir bestående. Det är något jag märkt i min egen undersökning, där de första åren i Sverige som nyanländ verkar bestå av projekt, utbildningar och praktikplatser som avlöser varandra men sällan leder till någonting. Att ha ett starkt lokalt kontaktnät ses oftast som det viktigaste för företagare på landsbygden. Frågan är hur man som nyanländ kan skapa detta, och hur en verksamhet i projektform kan åstadkomma något som kvarstår, även efter projektets slut? Valbone Shala påpekade, under Landsbygdsnätverkets seminarium om nyanlända kvinnor på landsbygden, vikten av lokalt anpassade projekt. Kanske är detta en nyckel för att integrera nyanlända i den lokala arbetsmarknaden?

På många av seminarierna har komplexiteten i Arbetsförmedlingens olika program för introduktion till den svenska arbetsmarknaden kritiserats. Vd:n för Ica sa på ett seminarium om mångfald på arbetsplatsen att de gärna vill erbjuda nyanlända språkpraktik men att de lokala handlarna har svårt att förstå regelverket runtikring. På Landsbygdsnätverkets seminarium medgav både statssekreterare Elisabeth Backteman och analysdirektören på Arbetsförmedlingen att etableringen och SFI inte har fungerat så bra när det gäller att integrera människor i den svenska arbetsmarknaden. Även de projektledare jag intervjuat för min studie har uttryckt negativa erfarenheter av samarbete med Arbetsförmedlingen och SFI.

Många verkar överens om att ett stort problem när det gäller nyföretagande på landsbygden är finansiering. Jämfört med många på landsbygden äger den som nyligen kommit till Sverige ingen fastighet som kan användas som säkerhet för ett lån. Dessutom kan man fråga sig om fördelningen av lån verkligen sker på rättvisa grunder. Under Coompanions seminarium om nyanlända entreprenörer påpekade ordförande för Coompanion Sverige att det gäller att ha rätt namn och bo på rätt adress för att få ett lån, och att finansmarknaden inte är fri från fördomar.

Mer om min egen studie och lite tankar kring den kommer snart!

/Nora

Att förvalta energi

Under sommaren jobbar jag åt Region Gotland med att hjälpa lokala utvecklingsbolag att komma vidare med sina projektidéer. Regionen har sedan i december 2017 haft ett antal möten i bland annat Hemse men kom därefter inte vidare till genomförande av projekten då det inte fanns tillräckligt med resurser för att arbeta med det.

Ett exempel är Knutpunkt Hemse Utveckling AB som vill bygga om ishallen i Hemse för fler idrotter, längre säsong och kulturevenemang. Till det behövs ett nytt golv och en utbyggnad av ishallen samt en ny stugby. Samtidigt uppnås energieffektivisering, ökad tillgänglighet och delaktighet genom projektet.

Efter mitt första möte med projektgruppen i Hemse mitten av juni stod det klart att det saknades energi och en genomförandeplan. Det var oklart hur projektet skulle finansieras och hur samarbetet mellan regionen och dem skulle se ut. De undrade om finansiering kunde ske från regionen, Leader och Arvsfonden. Helt klart hade de behov av att komma vidare i sitt arbete och hade tappat lite av sin gnista nu när arbetet stod still.

Därefter träffade jag Leader för att ta reda på vad som kan finansieras där vilket rör sig om en utredning och energieffektivisering men inte några investeringar. Möjlighet finns även att få medel till att skapa delaktighet bland unga och nyanlända i byggandet av stugbyn. En idé är att involvera en folkhögskola i att hålla i en kurs för dem i hållbart byggande av stugbyn. Från Arvsfonden däremot går det att få ett lokalstöd till byggande som ökar tillgänglighet.

Jag informerade om hur dessa finansieringsmöjligheter såg ut och vad som krävdes för att komma igång med ansökan, bland annat att ansöka om fullmakt och ta in offerter. Nu började jag märka att energin kom tillbaka till gruppen och de ville ta tag i möjligheterna. När vi nu träffades igen kunde vi göra en plan för vem av oss som gör vad i arbetet framöver och bestämde att det var dags att höra med regionen om besked om finansieringen i projektet.

Under mötet fanns det energi igen och hade vi det underlag som vi behövde för att kunna ta arbetet vidare. Vi bestämde att regionen skulle ansöka från Leader till utredningen om energieffektivisering och hockeyklubben från Arvsfonden till bygget. Och utvecklingsbolaget skulle höra vidare med folkhögskolan.

Med tanke på den uppgivenhet som de hade när vi sågs första gången kändes det hoppfullt att vi kunde komma igång och styra upp vårt arbete. Det krävdes att jag från regionen träffade Leader och fick reda på hur möjligheterna såg ut för behoven i Hemse. Med den pusselbiten kunde vi lägga ihop alla de bitar som vi behövde för att komma vidare i arbetet och få till samarbetet mellan regionen, utvecklingsbolaget och hockeyföreningen i praktiken.

För att en idé om utveckling ska komma vidare till genomförande behövs det att regionen och de lokala aktörerna först har ett möte om vad som behöver tas reda på, att regionen tar ansvar för att snabbt kolla upp detta, och att alla träffas igen för att bestämma vem som gör vad med möjligheterna. Det är viktigt att den här processen går snabbt så att energi bibehålls men även för att kunna få mer tid till att skriva ansökningar, ta fram offerter och andra dokument till ansökan samt hinna få in ansökan i tid.

Allt kräver tid, engagemang och tillgänglighet från regionens sida att åka till kvällsmöten med dem i Hemse, ta reda på vilka finansieringsmöjligheter som finns samt göra sin del av arbetet med ansökningarna. Eftersom de kände sig osäkra på att ansöka från Arvsfonden ska jag hjälpa dem med att formulera ansökan dit vilket gör att de slipper oroa sig för det. Istället kan de lägga all energi på sina delar i projektet som de klarar av på egen hand.

Under vårt möte framfördes idéer att utvecklingsbolaget skulle vara byggherre för möjlighet till sponsring av lokala byggbolag och framtida affärsmöjligheter med de nya lokalerna och stugbyn. De här nya entreprenörskapen har nu möjliggjorts i och med vårt samarbete vilket kommer att stärka det lokala företagandet i Hemse utöver utvecklingsbolaget. Med folkhögskolekursen i hållbart byggande finns även möjlighet att ett nytt företag etableras.

Nu finns hopp om att hinna bygga ett nytt golv till nästa säsong och stärka utvecklingen kring idrott och kultur i Hemse med genomförandet av hela projektet. Att få hjälp med att ta vara på möjligheter som finns regionalt skapar nya möjligheter lokalt. Det kan i sin tur skapa nya möjligheter för entreprenörskap.

Som anställd på regionen inom landsbygdsutveckling är jag en av de spelare som är med och bidrar till att allt blir möjligt. Det känns fantastiskt kul och påminner mig om min egen uppväxt på landet där jag tog del av de möjligheter som fanns lokalt inom idrott och kultur i föreningslivet. För mig var det livskvalitet och personlig utveckling som jag förstod berodde på lokala eldsjälar. Att få jobba med sådana eldsjälar nu är mitt sätt att säga tack för det fina liv som jag fick som ung på landet.

Med min erfarenhet är det ett nöje för mig att få ringa Leader och hjälpa lokala aktörer. Jag drivs av kärlek till landsbygder och oavsett var någonstans. För landsbygdsutveckling kan det vara en nyckel att en region anställer utvecklare som har landsbygdskärlek. Att vara uppväxt på landet är en värdefull kompetens i sig och gör samarbeten mer effektiva.

/Rosmarie