månadsarkiv: juli 2018

Den samarbetande entreprenören

Efter många resor längst väg 288 har jag börjat förstå vilka fantastiska företagare som finns på landsbygden runt Alunda och Gimo. De är företagare som på ett eller annat sätt har hittat vägar för att kunna bo där de vill och sysselsätta sig hur de vill. De är innovativa, envisa och arbetsamma, ja som riktiga entreprenörer skulle definieras. Dock ofta en individualiserad definition där karaktärsdragen på en individ utgör en sann entreprenör. Men går det att enbart se åt individens karaktärsdrag och färdigheter, verkar de i isolering utan påverkan på eller av personer runt? Ni förstår säker var jag vill komma, svaret i min studie är nej. En artikel skriven av Diaz-Pichardo et al. (2012) lyfter fram hur entreprenörer ofta agerar i ett kollektiv och är beroende av sociala nätverk. I min studie har jag tydligt sett hur trådar sträcks mellan mina informanter på ett eller annat sätt. Det finns samarbeten mellan dem både med och utan pengar involverade. Björn har entreprenad med jordbruksmaskiner och kör åt de flesta i närheten. Jennie ska öppna en gårdsbutik och planerar att sälja kött och honung från en annan av mina informanter, samt andra lokalproducerade varor. Stephan har sina bin hos Kajsa och hyr kylsläp av henne till sina köttleveranser. Kajsa säljer andras köttlådor eftersom hon redan har ett etablerat nätverk. Elin köper halm av Björn. Carina och Kajsa startade upp Reko-ringen tillsammans och har ett idésamarbete som de kallar det. Elisiv och Stijn säljer grönsaker i Reko-ringen. Stephan får ha sina djur i grannarnas hagar när hans bete är slut på grund av torkan. Ja ni förstår, det finns ännu fler samband att räkna upp men jag nöjer mig här. Både de samarbetena med betalning och de utan fyller en funktion för dessa företagare. När en småskalig producent vill få ut sina varor krävs samarbete. Ett sådant samarbete är Reko-ringen som möjliggör att småskaliga producenter kan sälja och få bra betalt för sina varor. Även gårdsbutiker där lokalproducerade varor säljs. Eller ett digitalt samarbete där grannar och vänner delar varandras försäljningsinlägg på Facebook. När maskinerna blir bättre och dyrare än vad en liten producent har råd med, då är de som erbjuder jordbruksentreprenad extremt viktiga. Eller när betet tryter, då kan grannarna som lagt ned sin djurproduktion avvara bete.

Bredvid de ekonomiska aspekterna av dessa samarbeten finns även sociala och pedagogiska värden. De skulle kunna definieras som sociala entreprenörer, eftersom mycket av deras verksamheter bygger på engagemang för lokalsamhället och lantbruket. De vill bygga broar mellan konsumenter och producenter genom möten. Klyftan mellan stad och land är något som de flesta av mina informanter har talat om och vill göra något åt genom att sprida kunskap om livsmedelsproduktion. Allt detta är inget som kan växa fram om företag och individer inte samarbetar. Jag skulle säga att detta sociala entreprenörskap är beroende av ett kollektivt agerande, vilket egentligen inte är så långt ifrån den teoretiska definitionen av socialt entreprenörskap. Men utanför definitionen av socialt entreprenörskap ligger fortfarande fokus på individen och dess karaktärsdrag. Därför tänker jag att även bilden av den ”sanna” entreprenören skulle kunna reformeras och nyanseras från att vara individualiserad till att innefatta bilden av den samarbetande entreprenören som lyckas, just på grund av olika samarbeten.

/Rebecka

Almedalen – ”Visionära finansiärer”

Rebeckas tidigare inlägg om Almedalen finns att läsa här och här. Noras reflektion kring Almedalen finns att läsa här.

Under två seminarium, i Almedalen, om socialt företagande sattes ”visionären” mot ”finansiären”. Det talades om hur personer som drivs av att förändra något ofta inte har den ekonomiska kunskapen och de rätta kontakterna för att driva ett framgångsrikt företag. En representant från Företagarna uppmanade publiken i Dagens Industris tält att bidra med sin kunskap om och sitt kontaktnät i finansvärlden. Han påpekade hur många ”visionärer”, som har fantastiska idéer, hamnar i fällor som gör att deras idéer inte kan få sin fulla potential. Bland många av mina informanter i Östhammars kommun finns en vision om att förändra, förändra verkligheten för småskaliga bönder, arbeta mot ett hållbart resursanvändande och skapa mötesplatser för att öka förståelsen för hur mat produceras. Dessa värden är otroligt viktiga för att vårt samhälle ska kunna fortsätta varablomstrande. Jag menar inte att dess företagare saknar den kompetens som krävs, utan snarare att de skulle kunna få mer hjälp på vägen. Kanske ligger det något i det som sades på seminarierna, att de med kontaktnät och finansiella kunskaper har en skyl
dighet att hjälpa dess små visionära företag framåt? Men måste då inte dessa skapade motpoler, ”visionären” och ”finansiären”, blandas ihop till en och bli en ”visionär finansiär”? Eller är det en utopisk tanke hos mig, att alla, oavsett bakgrund, kunskap och ideologi tar sitt ansvar för en hållbar matproduktion där lantbrukarna kan överleva och fortsätta skapa samhällsnytta genom biodiversitet, rekreation och nationell matsäkerhet?

/Rebecka

Almedalen – Digitalisering

Rebecka reflekterar även i detta inlägget om sin vecka i Almedalen. Hennes tidigare inlägg går att läsa här. Även Nora har reflekterat över Almedalen, läs det inlägget här.

Jag fortsätter på tankar från Almedalen. Överallt talades det om den mer och mer digitaliserade världen. På ett seminarium där ICA och COOP -handlare var inbjudna för att tala om hållbar konsumtion blev det tydligt hur den digitala världen konkurrerar mot den traditionella dagligvaruhandeln och hur de söker nya vägar för att få konsumenter att handla hos just dem. Det talades om att hitta nya vägar så att handlingen blir en upplevelse där musik, socialt arbete och närproducerat var några ledord. I kontrast till detta är digitaliseringen snarare en möjlighet för småskaliga producenter, ja helt enkelt ett sätt för dem att nå ut och sälja sina produkter. När jag har samtalat med olika lantbrukare i Östhammar kommun är det tydligt hur viktigt digitaliseringen är för dem. Delvis genom att sprida och marknadsföra sina produkter och delvis genom nya försäljningskanaler. Ett exempel på en ny försäljningskanal är REKO-ringar som har sin plattform på Facebook. Producenter erbjuder varor till försäljning och konsumenter kan beställa direkt i kommentarsfältet. En gång varje månad samlas producenter och konsumenter på något praktiskt ställe och utbyter varor mot pengar. Kajsa, som var med och startade upp REKO-Uppsala säger att tanken är att minska mellanhänderna likväl som att skapa ett möte mellan konsument och producent. Tanken att vi måste öka förståelsen för hur mat produceras är genomgående bland de lantbrukare jag har besökt. Det leder mig in på nästa tema från Almedalen.

/Rebecka

Almedalen och nyanlända entreprenörer på landsbygden

Idag kan vi bjuda på ännu en reflektion från Almedalsveckan. Läs tidigare reflektioner här.

Fredag förmiddag på Almedalsveckan och det mesta verkar ha lugnat ner sig. De flesta har packat ner sina tält och det hålls bara några få seminarier idag. Ganska skönt, efter en intensiv vecka i ett fullproppat Visby.

Under veckan har jag, som i mitt projekt fokuserar på entreprenörskap hos nyanlända på landsbygden, hållit utkik efter seminarier som relaterar till temat. På tisdagen presenterade Coompanion Gotland sitt projekt där de ordnat företagsrådgivning med tolk till nyanlända. Projektet har varit ovanligt framgångsrikt men under den efterföljande debatten kritiserades ändå faktumet att all verksamhet kring nyanlända företagare sker i projektform, där ingenting blir bestående. Det är något jag märkt i min egen undersökning, där de första åren i Sverige som nyanländ verkar bestå av projekt, utbildningar och praktikplatser som avlöser varandra men sällan leder till någonting. Att ha ett starkt lokalt kontaktnät ses oftast som det viktigaste för företagare på landsbygden. Frågan är hur man som nyanländ kan skapa detta, och hur en verksamhet i projektform kan åstadkomma något som kvarstår, även efter projektets slut? Valbone Shala påpekade, under Landsbygdsnätverkets seminarium om nyanlända kvinnor på landsbygden, vikten av lokalt anpassade projekt. Kanske är detta en nyckel för att integrera nyanlända i den lokala arbetsmarknaden?

På många av seminarierna har komplexiteten i Arbetsförmedlingens olika program för introduktion till den svenska arbetsmarknaden kritiserats. Vd:n för Ica sa på ett seminarium om mångfald på arbetsplatsen att de gärna vill erbjuda nyanlända språkpraktik men att de lokala handlarna har svårt att förstå regelverket runtikring. På Landsbygdsnätverkets seminarium medgav både statssekreterare Elisabeth Backteman och analysdirektören på Arbetsförmedlingen att etableringen och SFI inte har fungerat så bra när det gäller att integrera människor i den svenska arbetsmarknaden. Även de projektledare jag intervjuat för min studie har uttryckt negativa erfarenheter av samarbete med Arbetsförmedlingen och SFI.

Många verkar överens om att ett stort problem när det gäller nyföretagande på landsbygden är finansiering. Jämfört med många på landsbygden äger den som nyligen kommit till Sverige ingen fastighet som kan användas som säkerhet för ett lån. Dessutom kan man fråga sig om fördelningen av lån verkligen sker på rättvisa grunder. Under Coompanions seminarium om nyanlända entreprenörer påpekade ordförande för Coompanion Sverige att det gäller att ha rätt namn och bo på rätt adress för att få ett lån, och att finansmarknaden inte är fri från fördomar.

Mer om min egen studie och lite tankar kring den kommer snart!

/Nora

Att förvalta energi

Under sommaren jobbar jag åt Region Gotland med att hjälpa lokala utvecklingsbolag att komma vidare med sina projektidéer. Regionen har sedan i december 2017 haft ett antal möten i bland annat Hemse men kom därefter inte vidare till genomförande av projekten då det inte fanns tillräckligt med resurser för att arbeta med det.

Ett exempel är Knutpunkt Hemse Utveckling AB som vill bygga om ishallen i Hemse för fler idrotter, längre säsong och kulturevenemang. Till det behövs ett nytt golv och en utbyggnad av ishallen samt en ny stugby. Samtidigt uppnås energieffektivisering, ökad tillgänglighet och delaktighet genom projektet.

Efter mitt första möte med projektgruppen i Hemse mitten av juni stod det klart att det saknades energi och en genomförandeplan. Det var oklart hur projektet skulle finansieras och hur samarbetet mellan regionen och dem skulle se ut. De undrade om finansiering kunde ske från regionen, Leader och Arvsfonden. Helt klart hade de behov av att komma vidare i sitt arbete och hade tappat lite av sin gnista nu när arbetet stod still.

Därefter träffade jag Leader för att ta reda på vad som kan finansieras där vilket rör sig om en utredning och energieffektivisering men inte några investeringar. Möjlighet finns även att få medel till att skapa delaktighet bland unga och nyanlända i byggandet av stugbyn. En idé är att involvera en folkhögskola i att hålla i en kurs för dem i hållbart byggande av stugbyn. Från Arvsfonden däremot går det att få ett lokalstöd till byggande som ökar tillgänglighet.

Jag informerade om hur dessa finansieringsmöjligheter såg ut och vad som krävdes för att komma igång med ansökan, bland annat att ansöka om fullmakt och ta in offerter. Nu började jag märka att energin kom tillbaka till gruppen och de ville ta tag i möjligheterna. När vi nu träffades igen kunde vi göra en plan för vem av oss som gör vad i arbetet framöver och bestämde att det var dags att höra med regionen om besked om finansieringen i projektet.

Under mötet fanns det energi igen och hade vi det underlag som vi behövde för att kunna ta arbetet vidare. Vi bestämde att regionen skulle ansöka från Leader till utredningen om energieffektivisering och hockeyklubben från Arvsfonden till bygget. Och utvecklingsbolaget skulle höra vidare med folkhögskolan.

Med tanke på den uppgivenhet som de hade när vi sågs första gången kändes det hoppfullt att vi kunde komma igång och styra upp vårt arbete. Det krävdes att jag från regionen träffade Leader och fick reda på hur möjligheterna såg ut för behoven i Hemse. Med den pusselbiten kunde vi lägga ihop alla de bitar som vi behövde för att komma vidare i arbetet och få till samarbetet mellan regionen, utvecklingsbolaget och hockeyföreningen i praktiken.

För att en idé om utveckling ska komma vidare till genomförande behövs det att regionen och de lokala aktörerna först har ett möte om vad som behöver tas reda på, att regionen tar ansvar för att snabbt kolla upp detta, och att alla träffas igen för att bestämma vem som gör vad med möjligheterna. Det är viktigt att den här processen går snabbt så att energi bibehålls men även för att kunna få mer tid till att skriva ansökningar, ta fram offerter och andra dokument till ansökan samt hinna få in ansökan i tid.

Allt kräver tid, engagemang och tillgänglighet från regionens sida att åka till kvällsmöten med dem i Hemse, ta reda på vilka finansieringsmöjligheter som finns samt göra sin del av arbetet med ansökningarna. Eftersom de kände sig osäkra på att ansöka från Arvsfonden ska jag hjälpa dem med att formulera ansökan dit vilket gör att de slipper oroa sig för det. Istället kan de lägga all energi på sina delar i projektet som de klarar av på egen hand.

Under vårt möte framfördes idéer att utvecklingsbolaget skulle vara byggherre för möjlighet till sponsring av lokala byggbolag och framtida affärsmöjligheter med de nya lokalerna och stugbyn. De här nya entreprenörskapen har nu möjliggjorts i och med vårt samarbete vilket kommer att stärka det lokala företagandet i Hemse utöver utvecklingsbolaget. Med folkhögskolekursen i hållbart byggande finns även möjlighet att ett nytt företag etableras.

Nu finns hopp om att hinna bygga ett nytt golv till nästa säsong och stärka utvecklingen kring idrott och kultur i Hemse med genomförandet av hela projektet. Att få hjälp med att ta vara på möjligheter som finns regionalt skapar nya möjligheter lokalt. Det kan i sin tur skapa nya möjligheter för entreprenörskap.

Som anställd på regionen inom landsbygdsutveckling är jag en av de spelare som är med och bidrar till att allt blir möjligt. Det känns fantastiskt kul och påminner mig om min egen uppväxt på landet där jag tog del av de möjligheter som fanns lokalt inom idrott och kultur i föreningslivet. För mig var det livskvalitet och personlig utveckling som jag förstod berodde på lokala eldsjälar. Att få jobba med sådana eldsjälar nu är mitt sätt att säga tack för det fina liv som jag fick som ung på landet.

Med min erfarenhet är det ett nöje för mig att få ringa Leader och hjälpa lokala aktörer. Jag drivs av kärlek till landsbygder och oavsett var någonstans. För landsbygdsutveckling kan det vara en nyckel att en region anställer utvecklare som har landsbygdskärlek. Att vara uppväxt på landet är en värdefull kompetens i sig och gör samarbeten mer effektiva.

/Rosmarie

Almedalen och den urbana normen

”Det är så många intryck och känslor att bearbeta, jag börjar känna mig riktigt trött”.

Denna och liknande meningar hör jag från människor runt omkring i Almedalen under torsdagen och fredagen, de sista dagarna på Almedalsveckan. Veckan går mot sitt slut och människor börjar lämna. För mig är det första gången, första gången att få delta i ett forum där aktörer från samhällets alla hörn kan visa upp sitt arbete, debattera och samverka. Visst stämmer det att personerna som deltar i Almedalen inte är en genomskärning av den svenska befolkningen, samtidigt lyfts många frågor upp som rör de flesta. Mycket har handlat om antirasism och integration. Att känna närvaron från nynazisterna överallt har nog påverkat majoriteten av besökarna. Hållbarhet har varit ett ledord, de flesta aktörer vill kopplas ihop med ”hållbar utveckling” och håller därmed seminarium eller samtal i hållbarhetens anda.

Jag har varit på spaning efter hur olika aktörer pratar om entreprenörskap, småskalig matproduktion, landsbygd m.m. och hittat många spännande tendenser. Hela tiden har jag satt det i relation till mitt forskningsområde som berör diversifierade jordbruk, samspelet mellan de olika grenarna i företaget, lokalt samarbete mellan aktörer och roller inom företaget mellan män och kvinnor.

Den urbana normen har visat sig vara en genomgående trend, den är synlig i diskussioner om många samhällsfrågor. De flesta stora företag, organisationer och partier har sina huvudkvarter i huvudstaden eller andra större städer. När det kommer till företagande och entreprenörskap, som jag lystrade efter, är det tydligt var aktörer med stort inflytande befinner sig. I innerstaden, i närheten av Stureplan. En ung kvinna från Husby berättade om sina erfarenheter från att starta upp ett innovationshus med mål att fånga upp idéer och innovationer från unga i förorten. Nyligen öppnade de ett kontor på Stureplan, för att få in en fot där det viktigaste händer inom finansvärlden och öppna upp för en platstillhörighet för de som kommer från förorten och tidigare inte känt att de haft en plats i innerstaden. Jag ser tydliga kopplingar mellan förort och landsbygd, platser som står utanför det urbana Sverige, det urbana Sverige som besitter så mycket makt. På ett annat seminarium, om nyanlända och entreprenörskap diskuterades hur näringslivet har fördomsfulla prioriteringar i vem de lånar ut pengar till, är du inte en vit man som bor på ”rätt adress” kan det vara svårt att få låna pengar till sitt företagande. Vilket betyder att en person som står utanför, antingen i förorten eller på landsbygden, måste kämpa mer i jämförelse för att få finansiering för sina idéer.

Under de seminarier om entreprenörskap, som jag lyssnade på, låg fokus på entreprenörer som startat företag i staden, kapitalintensiva, med ny teknologi och med fokus på den urbana konsumenten. Tidningen Dagens Industri bjöd in till ett seminarium om socialt entreprenörskap och dess påverkan på samhället. Där lyfte de fram ett företag som producerar elbilar till storstäderna och ett företag som odlar under jord i Stockholm. Företaget Almi hade kvinnliga entreprenörer i fokus, även där kapitalintensiva företag i staden. I kontrast till detta lyfte SLU upp, i deras seminarium, frågor runt entreprenörskap på landsbygden och hur livsmedelsproduktionen behöver mer innovationer.

Jag tänker på mina fältstudier i Östhammar kommun och på att det företagande som finns där, oftast varken urbant, kapitalintensivt eller högteknologiskt, inte ligger inom vissa aktörers ramar för vad som är entreprenörskap eller innovation.  Jag skulle vilja påstå att det är rätt trångt i ramen för ledord som innovation och entreprenörskap. Kanske att ifrågasätta synen på dessa begrepp som kopplat till ny teknologi, urbana konsumenter, kapitalintensiva och växande kan utmana den urbana normen. Entreprenörskap kan likväl vara att samverka aktörer emellan, att bidra till platsen på olika sätt, att skapa något ur intet och att vilja ha en verksamhet som går runt ekonomiskt utan mål att växa. Även dessa företag kan kallas innovativa, även dessa människor kan benämnas entreprenörer och bidra till en hållbar utveckling, inte lika sensationella och rubrikskapande men minst lika viktiga.

/Rebecka