Bioteknologisk mat och djurfristad – samma ideal

Diskussionerna om hur den ideala människa-djur-relationen ser ut pågår ständigt, och då inte bara som en debatt inom tillämpad etik. Även bioteknologiska forskningsprojekt kan ses som inlägg i debatten, liksom det sätt man som djurägare väljer att hålla sina djur. Under veckan som gick sändes två program på Vetandets värld SR P1 om bioteknologisk forskning för att skapa mat utan att hålla djur, där Helena Röcklinsberg medverkar med några etiska reflektioner. Det första handlar om invitro-kött, dvs kött som odlas på laboratorium, eller, som forskarna hoppas, på en fabrik utan att komma från ett slaktat djur. Det andra programmet tar upp försöken att ‘brygga’ mjölk på fabrik, som inte kommer ur en kos juver och inte undantas från en nyfödd kalv. Debatten kring huruvida det är riktigt att kalla produkterna ‘kött’ respektive ‘mjölk’ kommer att bli lång. Att målsättningen och de skäl som anförs till stor del är relaterade till ambitionen att minska beroendet av att hålla djur för kött- och mjölkproduktion är dock entydig bland inblandade forskare.

Ett annat sätt att förmedla en liknande ståndpunkt genom praktisk handling, är att ta hand om djur som inte har någon plats i den kommersiella djurhållningen. Detta utifrån tanken att varje djurindivid har ett okränkbart egenvärde och rätt till sitt eget liv, ingen ska reduceras till en produkt som andra tjänar pengar på. Under april höll Helena Röcklinsberg en workshop om djuretik på Sveriges enda Djurfristad. Där lever grisar, hästar, höns, får, katter och hundar i stor frihet. De hade inte levt om de inte tagits om hand. Vissa blir kvar, andra omplaceras till nya hem. Fristadens vision är entydig: respektera djuren som individer och avskaffa förtrycket av dem, dvs. hållande av djur på ett sätt som de far illa av.

De ideologiska likheterna mellan de bioteknologiska strävandena och djurfristaden är tydliga: minska utnyttjandet av djuren för människans livsmedelskonsumtion. De förra betraktas säkerligen med skepsis i många led, men röner dock uppskattning för sin innovativa forskning,  De senare möter lika säkert med motsvarande skepsis, men kan inte lägga några högteknologiska framsteg i den andra vågskålen. Snarare är det jordnära kunskap om djurs beteenden och behov, daglig skötsel och vård, liksom kamp att få ekonomin att gå ihop. Men även skillnaden i mottagandet är tydlig. Djurfristadens ifrågasättande av dagens djurhållningspraxis och deras djurvänliga ställningstagande uppfattas av många som provokativt, medan de likaledes djurvänliga ambitionerna inom den bioteknologiska forskningen inte ‘stör’ på samma sätt.

Kan det vara så, ännu idag, att inte de etiska resonemangen och argumenten för ett visst ideal (om än omsatta i verkstad), utan storlek på budgeten och grad av avancerad teknologi påverkar hur ett budskap uppfattas?

 

Djurvälfärd i fokus vid utnämningar

Lördagen den 3 oktober utnämns Gunnela Ståhle till hedersdoktor vid Veterinär- och husdjursfakulteten. Vi som nominerat är mycket glada och stolta att hennes mångåriga, gedigna och kompetenta arbete, samarbete med forskare på bl.a. SLU, och förmåga att skapa samverkan mellan näringen, konsumenter och forskningen belönas med ett detta hedersdoktorat. Ett varmt grattis! Vår sammanfattande motivering till nominering löd: Gunnela har under ett mångårigt målmedvetet strävande för en sund djurhållning och god folkhälsa genom ett gott djurskydd med låg antibiotikaförbrukning starkt bidragit till ökad medvetenhet hos konsumenter och kollegor om detta samband, samt sist, men inte minst, lika målmedvetet verkat för förbättrat djurskydd för och god djurvälfärd hos våra livsmedelsproducerande djur.

Välkomna att lyssna på föreläsningen den 2 oktober kl 9.30! (Programmet finns på samma länk som ovan). Och följ gärna Gunnelas aktiva engagemang genom bloggen Gunnela.nu !

Tidigare har meddelats att Bo Algers, prof. em. vid institutionen för Husdjurens miljö och hälsa, får SLUs stora förtjänstmedalj för sitt gedigna arbete kring bl.a. lantbruksdjurens välfärd i olika inhysningssystem, och forskning kring betydelsen naturligt beteende. Bosses forskning har fått betydelse både forskningsteoretiskt och praktiskt i djurhållningen, och påverkat såväl den nationella som internationella diskussionen och djurhållningen. Ett stort grattis! Medaljen delas ut i samband med promotionshögtiden lördagen den 3 oktober.

Djurvälfärdsersättning – inte till det som redan är praxis

I samband med diskussionerna om lönsamheten i svensk djurhållning kan öka, framförs det att om Sverige skulle sänka lagkraven, skulle lantbrukare som bibehåller den nuvarande nivån kunna söka en s.k. djurvälfärdspeng, och på så vis få betalt för det ‘mervärde’ svensk produktion innebär.

Faktum är att Jordbruksverket inte kan ge stöd inom Landsbygdsprogrammet för sådant som är lagkrav, och, vilket är avgörande,  inte heller för sådant som är praxis i landet, genom pengar som kommer från EU. Jordbruksverket hänvisar till EU:s tillämpningsanvisning, ”Measure fiche” till artikel 33 (Animal welfare) i förordning 1305/2013:

The commitments have to go beyond both EU and national mandatory standards and requirements. In absence of legislative standards/requirements in one of the areas as defined in Article 10 of the Commission Delegated Regulation (EU) No 807/2014, the current farming practise may be considered as baseline requirement. However, it must be proven that the commitments provide upgraded standards of production methods compared to the existing current farming practise and result in additional costs/income forgone. (Min fetning).

Frågan blir därmed under hur lång tid de lägre kraven skulle behöva efterlevas, t.ex. att förmena grisar den lilla dos dagligt strö de ska ha enligt svensk lag, eller kor rätten till bete, för att sedan de lantbrukare som vill ska kunna återgå till nuvarande, eller högre nivå, och söka om djurvälfärdsersättning för det. 3, 5 eller 10 år? Det framstår som alltför cyniskt för att vara ett realistiskt alternativ. Dock är rösterna för att dra in kravet på bete höga, om än inte så många. I en studie genomförd av LRF Mjölk 2013 anger 86% av mjölkföretagarna att de skulle fortsätta att ha korna på bete även om det inte var lagstadgat;  37% tyckte att betesdriften fungerade mycket bra; endast 1% ansåg att den fungerade mycket dåligt, medan  53% hade korna på bete längre än fyra månader.

Det finns enligt denna studie alltså inget samlat stöd för att ta bort beteskravet. De 86% som angav att de skulle fortsätta med betesdrift även utan lagkrav, ska ha all heder av det, och lär få göra det även utan djurskyddspeng. I en DN-debattartikel den 26 mars framställs 5 förslag för att öka konkurrenskraften: tillåta GMO-soja, slopa beteslagen, se över skatterna på diesel och handelsgödsel och se över företagskoncentrationen inom mejeribranschen. Endast den sista punkten snuddar vid att ‘ta tjuren vid hornen’: fördelningen mellan aktörerna. Principerna för fördelning av vinsten mellan lantbrukare, förädlingsindustrin och handeln behöver ses över, så att lantbrukaren får en rimlig del av kakan. Utan kor och bonde ingen grädde, jordgubbsyoghurt, glass eller att sälja. Med tanke på att kor på bete är den vanligaste situationen i reklam för mjölkprodukter, vore det mer än ologiskt om mejeriföretagen stillatigande skulle bifalla slopat beteskrav. (Eller, är det att tro för mycket om reklambranschen…?)

Upprätthållande av denna praxis, som starkt bidrar till djurvälfärd, men även artrikedom och öppna landskap, måste få kosta, men betalningen ska nå lantbrukarna, inte mellanleden. Inte heller är alltså att räkna med att EU skulle betala för att kor får beta – eftersom de betalar ersättning för djurvälfärdsförbättringar, dvs. höjning över lagkrav och praxis.

 

Ny antibiotikastrategi initieras

I en artikel i Dagens medicin informerar landsbygdsministern tillsammans med folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister samt ministern för högre utbildning och forskning om att de idag genomför ett möte för att sjösätta en ny antibiotikastrategi. Det är glädjande att konstatera att de påtalar sambandet mellan hög antibiotikaanvändning inom djurhållningen och ökade risker för resistens i samhället. Att Sverige ligger på en radikalt lägre förbrukning inom djurhållningen än övriga länder i övriga Europa har vi medvetet och långsiktigt arbete för djurskydd att tacka för. Djur inom livsmedelsproduktionen ska kunna hållas friska utan antibiotika i fodret, vilket är möjligt genom god djuromsorg och i förväg väl genontänkta stallar, och kunna behandlas med det om de blir sjuka. Det bådar gott att Landsbygdsministern m fl vill värna om det. Inte minst mot bakgrund att LRF, Grisföretagarna och konkurrenskraftsutredningen tycks bortse från denna koppling.

Självklart måste allt göras för att minska förbrukningen inom EUs djurindustri. Ett prekärt problem är dock att om djurhållningen inte ändras i samband med det, t.ex. så att kultingarna ges en ärlig chans att bygga upp sitt immunförsvar innan de separeras från suggan (avvänjning vid 3 veckor ger dem inte den möjligheten) kommer de att inte bara må dåligt av undermåliga hållningssystem, utan stå utan behandling. Blir följden att än fler kultingar självdör eller avlivas relativt nära födseln har vi inget vunnit – varken djurvälfärdsmässigt eller djuretiskt.

Det är därför bra att den nu initierade strategin har ett tydligt internationellt anslag. För de miljontals djuren är det dock avgörande att Bucht och andra samtidigt driver på för att EU ska implementera befintliga direktiv inom djurhållningen, samt i nästa steg meverka för att skapa system anpassade till djurens beteeenden och behov. Håller vi dem för vår skull, ska de ha ett drägligt liv, och mer därtill. Blir vi sjuka av den medicin som behövs för att hålla dem på benen, är det att betrakta som ett systemfel, där en rad åtgärder behövs, inte minst handelns ansvar att låta lantbrukarna få ordentligt betalt för sina produkter, hantering av avfall och svinn, globala perspektiv på livsmedels-försörjningen och klimatförändrignar etc. Ett fast globalt grepp om riskerna för antibiotikaresistens är en god och nödvändig början. Låt den fortsätta med att åtgärda orsakerna till den internationellt höga förbrukningen inom djurhållningen. De är väl kända, det gäller ‘bara’ att våga och att orka ta striden.

 

Högre kostnader för svensk mat beror inte enbart på djurskyddet

I en debattartikel i UNT den 28 februari argumenterar sex forskare från SLU,  varav fem är knutna till Nationellt Centrum för djurvälfärd, för att värna om de svenska djurskyddsivåerna. 

”Om svenska livsmedel produceras på den låga djurvälfärdsnivån, finns det då anledning att köpa svensk mat? När inte bra djurvälfärd och låg antibiotikaanvändning längre ger skäl att köpa svenskt ökar importen av mat, med fortsatt utslagning av svenskt lantbruk. Även om djurvälfärden devalveras kommer svensk mat likväl alltid vara dyrare än importerade lågprisprodukter, på grund av det svenska kostnadsläget med dyrare foder, arbetskraft och byggnader.”

”Svenska system lyftes fram [i OECD-rapport] som vägledande för världens djurhållning och som ett lysande exempel på hur förbrukning av antibiotika kan minskas och stävjas. Vi bör därför värna om vår status som internationell förebild, inte nedmontera den.”

Devalverat djurskydd – hot mot folkhälsan

När dansk lantbrukspress nyligen gått ut till sina medlemmar med resonemanget att det är bättre att avliva 10% av de svaga kultingarna, och låta 90% växa sig till strarka individer, än att alla ska leva och vara svaga, är reaktionerna starka i Sverige. Så gör vi väl inte här? Nej, inte i den omfattningen – än. Avlivning av kultingar genom slag i bakhuvudet är dock enligt lag tillåtet upp till djuret når 14 dagars ålder. Gäller även andra däggdjur, tex kattungar, hundvalpar, lamm och rävvalpar. (Se Jordbruksverkets föreskrifter, L22 8 §).

Skillnaden är att vi ligger ‘efter’ vad gäller antalet kultingar. Men, i och med att Sverige inte längre har ett eget avelsarbete inom gris, importeras nu avesllinjer från Holland och Danmark där man satsat på stora kullar (uppåt 17 kultingar). Det forskning visat är dock att ju större kull, desto större smögrisdödlighet. Vad gör man då med många klena kultingar? Jo, avlivar de svagaste. Troligen är 10% en underestimering. Att avelsmålet kunde vara färre, men robusta, kultingar, och inte fler än en sugga har spenar (14) betraktas i dessa kretsar som ett tips ur bondepraktikan…

Denna fråga belyser det som just nu debatteras hett – framtiden för det svenska djurskyddet. Läget är prekärt – vi står inför ett vägskäl som är avgörande för både djurs och människors hälsa och välfärd. Devalverar vi djurskyddet nu, raserar vi den forskningsbaserade djurhållningskompetens och den lagstiftning om byggts upp under senaste 30 åren, och som visat att ju bättre djurhållning desto bättre djurhälsa, och desto mindre antibiotikaanvändning. (Se även tidigare inlägg i denna blogg, bl.a. SLUs forskning påverkar EUUnderstatement, Vem står upp för den svenska djurhållningens mervärden?, Diskussion om dansk gris – även i Danmark).

LRF, lantbrukspressen och snart konkurrenskraftsutredningen men även vissa forskare kastar djurvälfärden över bord och driver på för ökad industrialisering av djurhållningen. De menar att vi måste, annars kan vi inte konkurrera med importen. Men, hur ska vi kunna konkurrera med de länder som bryter mot grundläggande lagstiftning? EUs direktiv kräver t.ex. bedövning före slakt, att svansar inte kuperas rutinmässigt, att suggor halls lösgående under dräktigeten, men det  efterlevs inte. Är det så lågt de vill devalvera djurskyddet?  Det är som om dessa industriivrare inte ser de logiska bristerna i sin argumentation. Eller att vi får ökad antibiotikaanvänding – läs resistens – som ett brev på posten, dvs. de är beredda sätta folkhälsan på spel. Ökad resisten är något vi aldrig kan backa ifrån. Kortsiktig ekonomisk vinning är en farlig väg.

För kort lär det bli. Nedmonterat svenskt djurskydd kan omöjligt vara en ekonomiskt hållbar väg framåt – bortsett från lagbrott, kan vi inte konkurrera med dem som har lägre kostnader för byggnader pga mildare klimat och andra regler, inte erbjuder juste villkor för arbetsförhållanden och löner eller har lägre kostnader för foderframställning. I Jordbruksverkets rapport De ekonomiska verkningarna av de svenska djurskyddsreglerna för grisar från 2011 framgår att ”Den genomgång som gjorts här rörande de ekonomiska verkningarna av olika skötselkrav visar att det finns både fördelar och nackdelar med den delvis högre svenska ambitionsnivån.Det går inte, med ledning av den analysen, att påstå att nackdelarna är större än fördelarna eller vice versa.”

I andra ekonomiska rapporter som tas fram, t.ex. om beteskravet, beräknar man inte vinsten av att ha friska djur. Varje lantbrukare vet att friska djur kostar mindre än sjuka, men hälsan är svårare att sätta en siffra på än sjukdomen, och utesluts därför i kalkylerna. Det gör dem skeva, och oanvändbara. Det märkliga är att man ändå väljer att lyssna till dem. Vad är det som gör det så lockande att industrialiera mera? Djuren lider, kostnaderna ökar, folkhälsan står på spel – och ändå anses det värt det. Vi måste få fram siffror på ‘vinster genom djurvälfärden’, och planerar ett forskningsprojekt för att ta fram siffror som visar både kostnader och vinster med befintlig nivå på svenskt djurskydd. Men vi behöver också modiga politker, forskare, veterinärer och lantbrukare som står upp för det gott djurskydd. Varför annars betala mer för svenskt? Devalverat djurskydd är den svenska djurhhållningens död. Eller, mer positivt – bibehållet eller höjt djurskydd (och tydlig marking därav) visar vägen framåt för människor och djur!

Fler inlägg i debatten – för bevarad djurskyddsnivå  – finns om du följer dessa länkar

Den 23 feb. var Helena Röcklinsberg med i Aktuellt. Se inslaget här cirka 8,10 minuter in i sändningen http://www.svtplay.se/video/2687768/aktuellt/aktuellt-aktuellt-61

Den 24 feb. var Mats Sjöquist, föreståndare för Nationellt Centrum för djurvälfäd, med i SVT:s Gomorron Sverige som också pratade om produktion, nu med Gunnela Ståhle som är ordförande i Vi konsumenter. Inslaget börjar efter 15.50 min (eller 06.40 enligt klockan i bild). http://www.svt.se/gomorron-sverige/se-program/gomorron-sverige-gomorron-sverige-52?autostart=true

Bo Algers´, SVT Opinion: http://www.svt.se/opinion/article2699621.svt skrev bland annat att grisindustrin är på väg mot den situation som äggindustrin befunnit sig i många decennier – att systematiskt döda nyfödda liv som en del av produktionsmetoden.

Bo Algers i Nordegren & Epstein i P1 om grishållning och grisvälfärd den 26 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=6103816

 

 

 

Underlag för att jämföra djurskydd i olika länder

Den 13 november höll Jordbruksverket sin årliga Djurskyddsdag under rubriken ”Världens bästa djurskydd, eller?”.  Samma dag lanserade World Animal Protection, i Sverige bl.a. genom en debattartikel i Svenska Dagbladet, en global kartläggning av djurskyddsnivån Animal Protection Index. Kartläggningen är resultatet av ett globalt projekt som bedömt och rankat 50 länders djurskyddslagstiftning. Här får man möjlighet att göra jämförelser mellan dessa länder med hänsyn till en rad olika parametrar (t.ex. lagstiftning, djruvälfärdsstandarder, utbildning och kommunikation kring djurvälfärd), och tillgång fullständiga landsrapporter liksom beskrivning av medotdiken.

Naturligtvis kan inga absoluta sanningar utläsas om hur ‘djuren har det’, men indexet ger en intressant inblick dels i var det finns och var det brister i formellt djurskydd, dels i hur svårt det blir att hävda att ‘Sverige är bäst i klassen’. Inte minst under Djurskyddsdagen framkom det, när Lotta Berg, docent vid HMH, SLU, öppnade sitt föredrag med att säga ”Inget land har världens bästa djurskydd! Frågan är mer komplex än så.”

Dagens djurskyddsforskning handlar inte längre enbart om att visa vad djuren behöver för att ha ett gott liv, eller vad som hindrar det, utan även om hur regelverken ser ut, vilka värderingar de bygger på, och hur efterlevnaden ser ut. För sådana studer erbjuder World Protection Index en välkommen ingång.

 

 

SLUs forskning påverkar EU

Frågan om den rutinmässiga kupering av grissvansar som flertalet av de Europeiska medlemsstaterna illegalt accepterar och praktiserar har i veckan debatterats i EU-parlamentet, utifrån en petition lagd av Dyrens Beskyttelse (Petition 0336/2012). Ett av de centrala underlag som användes var Frida Edmans examensarbete vid Etologi- och djruskyddsprogrammet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, HMH, SLU.

Hon visar att kontrollerna är undermåliga, informationen bristfällig om direktivets krav och att endast få länder kan sägas leva upp till ‘grisdirektivet’ (Council Directive 2008/120/EC), dvs att vidta åtgärder för att säkerställa att fungerande manipulerbart material finns, innan kupering sker (Annex 1, kapitel 1, punkt 8). Uppsatsen är på engelska, vilket gjort den tillgänglig för hela EU, men i den svenska sammanfattningen anger Edman kärnfullt att ‘sammanfattningsvis finns det paragrafer i grisdirektivet som inte uppfylls. Inblandade parter, så som grisproducenter, myndigheter och EU-kommissionen, vill inte ta något fullt ansvar för att öka efterlevnaden.’

Med hänvisning till denna studie, liksom annan HMH-baserad forskning om lagefterlevnad (bl.a. Lerner och Algers, 2014*; EUWelNet) samt tidigare forskning om grisars välfärd och beteende sammanställt inom ramen för EFSA, drar EUs egen studie, Routine tail-docking of pigs (PE 509.997), som presenterades i veckan samma slutsats:

all the available evidence points at persisting high rates of non-compliance in the large majority of Member States in relation to the ban on routine tail-docking of pigs

Vidare förordas att kommissionens kontroller ska skärpas och information och transparensen ökas: ”The Commission could also more systematically collect, monitor and publish information on the transposition of the Directive by Member States, as well as on their degree of compliance with the ban on routine tail-docking of pigs, including through inspections and specific requests to Member States.”

Återstår att hoppas att kommissionen fångar bollen i luften och verkar för att säkerställa radikalt förbättrad lagefterlevnad. Det skulle inte bara gagna grisarna, utan även de svenska producenterna genom rättivsare prisbild. Förutsättningarna finns, tack vare framför allt tre faktorer: a) ett starkt konsumenttryck (t.ex. 475 576 underskrifter insamlade av Compassion in World Farming för att grisdirektivet ska efterlevas); b) samband mellan brist på manipulerabart material, svansbitning/svanskupering och hög antibiotikaanvändning, dvs koppling till folkhälsorisker och c) den överproduktion av griskött som nu pågår inom EU, pga Rysslands importstopp.

Är inte detta incitament nog, både för EU och för svenska politiker är det dags att på allvar ifrågasätta EUs ambition att skapa handel på lika villkor, iakttagande av medborgarnas intressen och att efterleva Lissabonfördraget (Avd II, allmänna bestämmelser, artikel 13) om att beakta djur som kännande varelser välfärd i alla jordbrukspolitiska beslut. Underlagen finns, SLU har bidragit till dukade bord! 

 

*H.Lerner, B. Algers, ”Tail docking in the EU: a case of routine violation of an EU directive” in ”The ethics of consumption : the citizen, the marked and the law”, edited by Helena Röcklinsberg, Per Sandin, Wageningen : Wageningen Academic Publishers, 2013.

Lunchseminarium om GM-mat och naturlighet

Är det rätt att säga att genetiskt modifierade livsmedel är onaturliga? Är det i så fall ett skäl för att inte äta dem? Denna ständigt aktuella fråga är ämnet för ett lunchseminarium på SLU torsdag 27 november med filosofen Helena Siipi från Åbo, Finland, som gästar SLU och institutionen för växtproduktionsekologi under november. Rubriken för seminariet är ”GM food – arguments on naturalness & authenticity”. Seminariet är på engelska och arrangeras av forskningsprogrammet Mistra Biotech. Här finns mer information och länk till anmälan (om man vill ha en lätt lunch).

Mer om Helena Siipi kan man läsa här.

 

Ökat tryck att inkludera djur som brottsoffer i lagstiftningen – motverka att brott mot djur ’konsumeras’ av lagen

I slutet av oktober höll SCAW, Nationellt centrum för djurvälfärd, en välbesökt seminariedag kring våld mot djur på temat obduktion och veterinär forensik, och nu den 18 november höll organisationerna Se Sambandet och Svenska Djurskyddsföreningen en likaså välbesökt konferens på detta tunga tema – våld i nära relationer – mot människor och djur.

Att hot och våld mot husdjur används som ett sätt att skada eller visa makt över familjemedlemmar (oftast kvinnor och barn) är väl känt. Det som uppmärksammas av Se sambendet är att djurens situation sällan beaktas, varken vid polisens förhör eller inom socialtjänstutredningar. Detta trots att vi vet att identifiering av våld mot djur bidrar till att känna igen våld mot människor, och vice versa. Detta är viktigt, inte minst för framtiden eftersom det finns starka samband mellan att som barn plåga djur och att senare i livet utöva våld inom familjen. För barn i våldsutsatta relationer är ett husdjur ofta en viktig källa till trygghet, och barnet tar extra skada när djuret plågas. Det vet förstås förövaren om…. Frågan är varför lagstiftare och myndigheter har så svårt att inkludera detta i sin handläggning. Forskning kring detta bedrivs sedan många år i Storbritttanien och USA under begreppet The Link, men ännu i begränsad skala i Sverige.

Arrangörerna Carin Holmberg, forskare inom området och grundare av Se Sambandet och Nathalie Nordén, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta (Voov), inledde dagen, varefter undertecknad föreläste. Fokus låg på ’djur är viktiga’, etiska perspektiv på människa-djur-relationen några ’redskap’ för att nå ett välgrundat beslut i en svår fråga. Därpå följde föredrag av två representanter för nätverket Djurens jurister: Eva Diesen har forskat vid juridisk fakultet kring våld i nära relationer och särskilt beaktat djurens juridiska status, och Anette Cedergren som driver en egen juridisk byrå med särskild inriktning på djur som brottsoffer. Därefter hölls en paneldiskussion ledd av veterinär Sofia Wiberg med företrädare för polisen, åklagarmyndigheter, socialtjänsten och Manimalis.

Behovet av samordning mellan myndigheter och inblandade aktörer är stort, och utgjorde motivet att arrangera konferensen. Som ofta vid dylika arrangemang når man ’de redan frälsta’, men vikten av det får inte underskattas. Att driva en fråga som lätt förlöjligas – att inom juridiken öht ta upp frågor om djur, eller i alla fall betraktas som onödig att lägga energi på när resurser och tid är knappa – myndigheternas verklighet, kräver sin person, och ett samlat grepp för att nå förändring. Då är det viktigt att träffas och bygga grunden för samarbete och koordination av insatser.

Det framkom med all önskvärd tydlighet att enbart samordning dock inte kan lösa problemen. Det behövs en juridisk översyn över bl.a.:

  • Brottsskalan: i och med att brott mot djurskyddslagen har låg straffsats ’konsumeras’ de brotten när åklagare väljer åtalspunkter (förundersökningsbegränsning). Dvs. i och med att brottet inte leder till högre straff lagförs personen inte för djurskyddsbrottet, om brott mot människor föreligger, vilket det ju gör i dessa fall.
  • Ett annat område är svårigheter att nå till fällande dom för djurplågeri (dvs. brottsbalken, ej djurskyddslagen). Det kan ge djurförbud, dvs. hindra en tidigare våldsverkare från att ha djur igen, men när befintliga bevis (veterinärintyg, vittnen etc.) inte tas in eller används, riskerar åtalet att läggas ned. Här behöver rutiner, snarare än systemet, ses över. Inte minst måste inställningen till brott mot djur ändras, och ses som ’riktiga brott’. Det var glädjande att höra att Stockholms åklagarväsende satsar på att bygga upp kompetens kring djurbrott.
  • Ett tredje område som behöver ses över är djurs juridiska status: djur är som bekant saker/ägodelar i juridisk bemärkelse. Ge djur legal brottsofferstatus! uppmanade flera (d)jurister. Det skulle öka deras juridiska rättigheter till skydd, skapa möjlighet att ge dem juridiska ombud, liksom talerätt i ärenden, och försäkringsbolag skulle kunna återkräva ersättning för veterinärvård orsakad av djurplågeri/brott mot djurskyddslagen mm. Djurskyddstänket har visat sig ge otillräckligt juridiskt skydd, djuren behöver ses som rättssubjekt (inom relevanta områden). Liknande tankar framförs av (d)juristen Birgitta Wahlberg, Åbo akademi i en ny bok, Wahlberg 2014 Inledning till djurskyddslagstiftningen i Finland.

Norge, Nederländerna och Schweiz har redan infört tanken att djur har egenvärde i sina respektive lagstiftningar, och Djurskyddslagsutredningen (SOU 2011:75) har föreslagit att Sverige ska göra detsamma. Ett sådant grepp, i kombination med att de får brottsofferstatus, skulle inte höja deras moraliska status i en handvändning, men underlätta lagförandet av brott mot dem, och därmed underlätta för alla som vill se en skärpning. Kanske kan man lära av miljöbalken, där vissa, de allvarliga, hanteras med omvänd bevisbörda: den anklagade ska bevisa att hen är oskyldig. Vad skulle det innebära om det vore förövarens sak att visa sin oskuld även vid djurmisshandel eller allvarlig vanvård? Då skulle förövaren kanske inte undslippa förhör, vilket tycks vanligt idag, och fokus flyttas från offrets beteende under den aktuella perioden, till vad den misstänkte gjort, eller inte gjort. Det kunde även uppmana utredare på plats att dokumentera alla bevis på våld, eller försummelse, inte enbart dem mot människor, för att minska risken för att offret återtar anmälan (t.ex. vid hot från förrövaren). 

Djur lider alltid oförskyllt, de har sällan valt sin ägare, och kan än mer sällan ta sig ifrån den, och är inte heller moraliska agenter. Varför ska deras lidande inte tas i lagligt beaktande? Finns det några etiskt välgrundade skäl att inte göra det?

Litteratur:

Striwing, H. 1998. Djur som brottsoffer. Nya Doxa.

Cedergren, 2011, Att vara eller inte vara brottsoffer – det är frågan. Recito förlag

Diesen & Diesen 2013, Övergrepp mot kvinnor och barn, Norstedts juridik