Det av Eva Eriksson 2011 framlagda betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) allmänt kallad Djurskyddsutredningen, har som bekant inte lett till några större förändringar, än mindre till en ny djurskyddslag. Däremot har Jordbruksverket och LRF under 2013 genomfört en process i samma anda som angavs i direktivet till utredningen – öka flexibiliteten i lagstiftningen – den sk förenklingresan. I det fortsatta arbetet handlar det, enligt JV, bland annat om att ’Se, utveckla och säkra landsbygden’ samt att sätta ’Kunden först’.
Gott och väl att landsbygdens företagande tas på allvar, liksom betydelsen av denna landsbygd för storstadsregionerna. Mera oroväckande är det att djuren inte nämns i någon av de fem fokuspunkterna för framtiden. Å ena sidan vill Jordbruksverket och LRF att vi konsumenter ska vara stolta över det goda svenska djurskyddet som (i vissa fall) ligger högre än EU-nivån, och av den anledningen stötta våra inhemska producenter. Å den andra vill man, med hänvisning till flexibilitet, förenkling och ’kunden först’ sänka kraven på djurhållningen, harmonisera nivån på djurskyddet med EU. Det är en spagat som inte går ihop.
En annan vanlig diskussionspunkt är att kontrollerna är för krångliga (därav förenklingsresan, se även LRFs information). Mycket kan säkert göras för att skapa ett gott klimat kring kontrollerna. Vad som sällan framkommer är dock att ett lantbruk med djur sällan kontrolleras enbart av länsstyreslsen (som ser på lagefterlevnad), utan av representanter för det (djurvälfärds)program företaget frivilligt är anslutet till, som Svenkskt Sigill (LRFs eget), KRAV eller Svensk Fågel, för att nämna några. De kontrollerar att de specifika krav just den standarden satt på anslutna djurhållare är uppfyllda, och det faktum att verksamheten kontrollerats är en del av marknadsföringen, eftersom det skapar tillit till produkten. Dvs. den höga frekevensen av kontroller som vissa upplever, är inte per se av ondo, eller ens genererad av djurskyddslagen.
När näringen och Jordbruksverket med en mun talar om att krånliga regelverk ska bort, kan det förtsås som att systemet med dessa dubbla, eller fler, kontroller behöver ändras. En förenklingssträvan kunde vara att sammanlänka de olika standarderna innehållsligt, vilket skulle minska möjligheterna att profilera sin djurhållning eller sitt företag, och därmed knappast vara attraktivt. En annan vore att möjliggöra att en och samma kontrollant kunde ta hand om allt, så att även lagkontrollen utförs av en privat certifieringsfirma. Riskerna för jäv eller beroenden finns förstås, men hellre det än att nedmontera djurskyddslagen.
Djurskyddslagen i Sverige och många andra europeiska länder är avsedd att verka förebyggande. Den som håller djur har skyldighet att tillse att de har ett gott liv, och har då praktisk hjälp av de krav som anges i regelverken (lag, förordningar och föreskrifter). De ger förutsättningar att skapa och upprätthålla lagenlig/godkänd djurhållning, vilket underlättas när man på förhand kan veta vad som krävs. Mot bakgrund av detta framstår strävan efter flexibilitet och förenkling en aning oroande. Förvisso ska det kunna finnas flera sätt att uppnå gott djurskydd, och det kan vara rimligt att en faktor i vissa fall kan uppvägas av en annan. Men om flexibiliteten drivs så långt att det i princip enbart är portalparagrafer som ska följas, blir lagefterlevnad en fråga om tolkning, vilket ökar risken för rättsosäkerhet. Motsatsen efterlyses av alla parter.
Ett förebyggande djurskydd måste baseras på tydliga resurs- och skötselkrav (ex plats att röra sig i naturliga gångarter, ges tillräckligt med foder), och förtydligas i termer av djurbaserade mått (inte törst, hunger etc). Men förebyggande djurskydd kan inte ersättas av enbart djurbaserade mått, eftersom de endast kan avläsas i efterhand – och rättsosäkerheten hur djurets välfärdsnivå ska tolkas kommer som ett brev på posten.
Även inom djurvälfärdsforskningen är djurbaserade mått i fokus, t.ex. Welfare Quality. Tyvärr leder varje uttalande från forskare om vikten att mäta djurvälfärd till en reaktion från näringen i linje med att ’då behövs väl inte de krångliga reglerna och den dumma kontrollen!’. Ett sådant yttrande avslöjar att personen inte har skillnaderna mellan resurs- och skötselkrav (bas för förebyggande lagstiftning) å ena sidan och efterhandsmått genom djurvälfärdsmätning å den andra klart för sig. Djurvälfärdsprogram som syftar till att ’spetsa’ lagstiftningen är en väl beprövad väg – som kan fungera fint som komplement, men kan inte på ett trovärdigt sätt ersätta grundläggande krav på stallar och skötsel. Dessvärre är det inte heller givet att ’spetsningen’ gäller alla djur i ladugåden/stallet. Medan lagen kräver att alla djurindivider beaktas, sätter många privata standarder ett tröskelvärde. Först om fler individer än X% lider av Y (fotsakdor, mastit/juverinflamation, svansbitning etc) kan djurhållningen inte godkännas på den punkten. Ytterligare flexibilitet skulle inte hjälpa dessa djur, tvärtom.