Karnist – javisst!

Den amerikanska psykologen Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (2011) (den svenska versionen nyutkommen på Karneval, 216 s), har fått visst genomslag, inte för att den egentligen ställer några nya frågor, men för att den på ett slagkraftigt sätt upprepar en inom etiken alltid relevant fråga: av vilka skäl hålls befintlig praxis som berättigad? I detta fall, vad gör att den som äter kött- och mjölkprodukter (en ‘karnist’, eller tydligare, ‘carnist’) inte behöver motivera sitt ställningstagande, medan  vegetarianer och veganer ofta förväntas ge en förklaring? En kort sammanfattning av Joys syn ges i litteraturvetaren Amelie Björcks läsvärda recension SvD.

Utöver omsorg om djuren – baserat i hänsyn till deras välfärd och/eller rätt till liv – finns det numera välkända hälsoskäl och klimatskäl att fundera över nuvarande nivåer på konsumtion av livsmedel från intensiv djurhållning. Dvs. skälen har blivit flera – och därmed ökar provokationen från båda håll: ‘carnisten’ får svårare att hitta andra skäl än att vana eller egen njutning är viktigare än omsorg om andra (människor och djur), och vegetarianen/veganen får svårare att förstå att de argumenten inte ‘övertygar, och kan frestas att ta till än radikalare grepp. Risk finns för ett ökat glapp dem emellan. Låsta positioner främjar varken den ena eller den andra sidan. Återstår att hoppas att böcker som Melanie Joys läses av olika grupper, och att debatten hålls saklig och konsistent kring en av djuretikens svåraste grundfrågor: Vilka välgrundade skäl finns det att göra skillnad på hur vi hanterar en hund och en gris? Vilken etisk relevans bör tradition och vana ha?

Frågor som dessa besvaras inte över en middag, men ett stort steg för för den fria tanken vore taget om utropstecknet byttes till två frågetecken, så att båda delarna av argumentationen lyfts fram: karnist? javisst?

/Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *