Diskussionerna om hur den ideala människa-djur-relationen ser ut pågår ständigt, och då inte bara som en debatt inom tillämpad etik. Även bioteknologiska forskningsprojekt kan ses som inlägg i debatten, liksom det sätt man som djurägare väljer att hålla sina djur. Under veckan som gick sändes två program på Vetandets värld SR P1 om bioteknologisk forskning för att skapa mat utan att hålla djur, där Helena Röcklinsberg medverkar med några etiska reflektioner. Det första handlar om invitro-kött, dvs kött som odlas på laboratorium, eller, som forskarna hoppas, på en fabrik utan att komma från ett slaktat djur. Det andra programmet tar upp försöken att ’brygga’ mjölk på fabrik, som inte kommer ur en kos juver och inte undantas från en nyfödd kalv. Debatten kring huruvida det är riktigt att kalla produkterna ’kött’ respektive ’mjölk’ kommer att bli lång. Att målsättningen och de skäl som anförs till stor del är relaterade till ambitionen att minska beroendet av att hålla djur för kött- och mjölkproduktion är dock entydig bland inblandade forskare.
Ett annat sätt att förmedla en liknande ståndpunkt genom praktisk handling, är att ta hand om djur som inte har någon plats i den kommersiella djurhållningen. Detta utifrån tanken att varje djurindivid har ett okränkbart egenvärde och rätt till sitt eget liv, ingen ska reduceras till en produkt som andra tjänar pengar på. Under april höll Helena Röcklinsberg en workshop om djuretik på Sveriges enda Djurfristad. Där lever grisar, hästar, höns, får, katter och hundar i stor frihet. De hade inte levt om de inte tagits om hand. Vissa blir kvar, andra omplaceras till nya hem. Fristadens vision är entydig: respektera djuren som individer och avskaffa förtrycket av dem, dvs. hållande av djur på ett sätt som de far illa av.
De ideologiska likheterna mellan de bioteknologiska strävandena och djurfristaden är tydliga: minska utnyttjandet av djuren för människans livsmedelskonsumtion. De förra betraktas säkerligen med skepsis i många led, men röner dock uppskattning för sin innovativa forskning, De senare möter lika säkert med motsvarande skepsis, men kan inte lägga några högteknologiska framsteg i den andra vågskålen. Snarare är det jordnära kunskap om djurs beteenden och behov, daglig skötsel och vård, liksom kamp att få ekonomin att gå ihop. Men även skillnaden i mottagandet är tydlig. Djurfristadens ifrågasättande av dagens djurhållningspraxis och deras djurvänliga ställningstagande uppfattas av många som provokativt, medan de likaledes djurvänliga ambitionerna inom den bioteknologiska forskningen inte ’stör’ på samma sätt.
Kan det vara så, ännu idag, att inte de etiska resonemangen och argumenten för ett visst ideal (om än omsatta i verkstad), utan storlek på budgeten och grad av avancerad teknologi påverkar hur ett budskap uppfattas?
