Etik

På Brännpunkt i fredagens SvD menar ett antal forskare, bland andra Torbjörn Fagerström, Eva Thörn och Jens Sundström från SLU, att skepsisen mot genmodifierade grödor är omotiverad och hindrar utvecklingen av en resurseffektiv bioekonomi, dvs. en ekonomi baserad på förnybara biologiska råvaror. Genteknikmotståndet i Europa gör att vi riskerar att hamna på efterkälken när utvecklingen rusar på i andra delar av världen, som USA och Asien, enligt skribenterna. På måndagagen svarade Europaparlamentarikern Carl Schlyter (mp). Här kan man lägga märke till språkbruket: Medan forskarna talar om ”genmodifiering”, använder Schlyter det nedsättande ”genmanipulerade grödor”. Schlyter framhåller särskilt att gentekniken

leder till ändrade maktbalanser, eftersom det är patenterad teknik kommer den vara upphovsrättskyddad. Maktbalansen går från bönder med eget utsäde till de globala företagen som bönderna tvingas köpa nytt utsäde av varje år.

Kommentarsfälten till den första artikeln innehåller en hel del upprörda inlägg. Bland de vanligare argumenten är att gentekniken är farlig, eller åtminstone att vi inte vet hur farlig den är och därför bör tillämpa försiktighetsprincipen. Monsanto nämns upprepade gånger.

Låt oss lämna dessa välbekanta ståndpunkter och argument därhän. I debatten dyker nämligen också idén om naturlighet och onaturlighet upp. Det är inte ovanligt att man uppfattar genteknik som just onaturlig. Men här bör man vara på sin vakt i argumentationen. För vad betyder egentligen ”naturlig” respektive ”onaturlig”? Redan John Stuart Mill (som i sin tur fått det från David Hume) påpekade i sin ”Three Essays on Religion” att ”naturlig” kan betyda flera saker: ’det som sker i enlighet med naturlagarna’ eller ’det som inte skapats av människan’. Och ofta betyder naturlig ungefär ’vanligt förekommande’. (I boken ”The Natural And The Artefactual” från 1999 räknar filosofen Keekok Lee upp inte mindre än sju olika betydelser!). Samtidigt är ”onaturlig” ett starkt nedsättande ord. Mill själv kallar det för ”one of the most vituperative epithets in the language”.

Naturligheten är alltså utomordentligt svårfångad. Men det slutar inte där: Utöver problemet at slå fast vad naturlighet är, måste man även visa att det naturliga också är något bra, önskvärt eller rätt, eller att det onaturliga är dåligt eller fel. Och det är inte helt lätt. Många saker som historiskt har setts som naturliga är idag oacceptabla. På motsvarande sätt är en hel del företeelser som betraktats som onaturliga idag helt accepterade. Det gäller till exempel för sexuellt umgänge mellan personer av samma kön.

Slutsatsen är att om man ska förkasta det onaturliga, eller framhålla det naturliga, bör man vara beredd att ge ytterligare goda skäl för sin ståndpunkt, annat än att det man hissar eller dissar är just naturligt eller onaturligt.

(Läs även forskarnas slutreplik i tisdagens SvD).

På sajten E24 skriver Teresa Küchler från SvD om de så kallade biff- och banankrigen mellan EU och USA.

Bakgrunden är det förbud som EU införde mot import av amerikanskt kött från djur som behandlats med tillväxthormon. Detta förbud underkändes av Världshandelsorganisationen WTO i slutet av 90-talet. Anledningen var att det vetenskapliga underlaget inte gav stöd för att kött från hormonbehandlade djur var hälsofarligt. Att förbjuda import går nämligen bara an om varan är hälso- eller miljöfarlig. Annars är förbudet ett otilltet handelshinder.

Det folkliga europeiska motståndet mot hormonköttet som föranledde förbudet – liksom det utbredda motståndet mot GMO, för att ta ett alltid aktuellt exempel – handlar dock bara i viss utsträckning om oro för att produkterna ska vara skadliga. Det handlar också om djurvälfärd, estetik och uppfattningar om rättvisa – bland mycket annat. Den som opponerar sig mot GMO, till exempel, kanske egentligen är mer bekymrad över jordbruksbiotechföretagens makt än över produktens eventuella farlighet.

Sådana skäl räcker alltså inte för att stoppa import av exempelvis visst amerikanskt kött till EU. Må så vara. Men det är lätt hänt att denna typ av argument, som direkt inte handlar om hälsa (i första hand) och miljö (i andra hand), drunkar också i den allmänna debatten. Och det vore både tråkigt och kontraproduktivt.

I senaste numret av Läkartidningen diskuterar filosofen Martin Peterson massvaccineringen i samband med svininfluensan. Han menar att vi bör skilja på två frågor:

Den första är huruvida massvaccinationen var förnuftig: Fanns det tillräckligt goda skäl för att genom­föra åtgärden? Den andra frågan är om beslutet var rätt: Ledde massvaccinationen till det bästa utfallet? Förnuftiga beslut är inte alltid rätt, och rätta beslut är inte alltid förnuftiga.

Det är en viktig distinktion. Och i verkliga livet fattas ju (åtminstone nästan) alla beslut i situationer där vi inte vet exakt vilket utfallet kommer att bli. Kanske är det onödigt att slakta ett stort antal djur i samband med att fall av mul-och-klövsjuka har upptäckts, kanske inte, för att ta ett exempel som liknar influensafallet. Vi vet inte. Men vi kan ha mer eller mindre goda skäl för att handla på det ena eller det andra sättet.

Därför måste vi sträva efter att fatta det mest  förnuftiga, eller bästa, beslutet. I efterhand kan det hända att vi önskar att vi hade fattat ett annat beslut. Då kan det vara värt att komma ihåg hur vi resonerade när vi ställdes inför ett val där vi inte med säkerhet kunde förutse utfallen. Det är också därför det är så viktigt att skälen för viktiga beslut dokumenteras och redovisas öppet. Bara på så sätt kan vi avgöra om beslutet var förnuftigt. Det är lätt att vara efterklok, men det är svårare att vara efterklok på rätt sätt.

Sydsvenskan uppmärksammar idag att vissa forskningsprojekt som involverar forskning på människor inte prövas av en regional etikprövningsnämnd, även i sådana fall där detta ska ske enligt lag. Om du vill läsa mer om etikprövning rekommenderar vi Centrala etikprövningsnämndens webbplats. Mer om forskningsetik i allmänhet hittar man på webbplatsen Codex, som drivs av Vetenskapsrådet och Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet.

Är det alltid bra att vara engagerad?

På sista tiden har vi kunnat följa debatten om Slussens framtid, med mera med mera, i kölvattnet av Bengt Ohlssons krönika i DN i höstas. Den debatten lämnar vi därhän. Men i en av Ohlssons texter finns något som är moralfilosofiskt intressant. Det handlar om värdet av att ”göra någonting” – att vara engagerad. I DN från 4 januari skriver han:

”För vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som ’ändå gör någonting’. Och att ’göra någonting’ är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de ’ändå gör någonting’, och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han ’ändå gör någonting’.”

Oavsett ens politiska åskådning så tror inte att det här riktigt stämmer. Många av oss känner trots allt respekt eller till och med viss beundran för människor som är djupt engagerade i något, även om vi tycker att de har fel eller omfattar värderingar som vi inte håller med om. Ett sätt att uttrycka problemet, tror jag, är det här:

Är det alltid bra att vara engagerad? Eller beror det helt och hållet på vad man är engagerad i?

Frågan är inte helt enkel. Tänk er följande påhittade personer:

• Anna är mycket engagerad i en uppenbart god sak.
• Bertil är mycket engagerad, men i en sak som inte är särskilt god. Låt oss säga att B är engagerad i ett politiskt parti vars åsikter vi inte delar, men inte skulle betrakta som direkt onda, eller något som vi tycker verkar vara ganska meningslöst slöseri med tid.
• Cecilia är djupt engagerad i en uppenbart ond sak.

Det tycks som att Annas engagemang är bra. Men gör Cecilias engagemang henne på något sätt bättre? Tvärtom! Bertils fall är däremot intressant. Det tycks som att många av oss är beredda att säga något i stil med ”Jag delar inte Bertils uppfattningar, men han är verkligen engagerad, och för detta beundrar jag honom”. Bertil framstår alltså i bättre ljus genom sitt engagemang, medan det omvända gäller för Cecilia.

Jag tror att det förhåller sig så här:

Engagemang är en karaktärsegenskap som kan vara både god (en dygd) och dålig (en last). För att vara en dygd krävs att den har rätt objekt – att vi är engagerade i rätt saker – och att vi är engagerade till rätt grad – varken för mycket eller för lite. För lite engagemang är likgiltighet, för mycket är fanatism. Men både fanatism och engagemang verkar också handla om föremålet för engagemanget. Jämför en person som är utomordentligt starkt engagerad för yttrandefrihet med en lika övertygad och engagerad person som vill göra äktenskapsbrott olagligt och införa drakoniska bestraffningar för denna förseelse. Det skulle nog ligga närmare till hands att kalla den sistnämnda för fanatiker. Så, för att vi ska tycka att engagemanget är en dygd gäller att den engagerade har som objekt för sitt engagemang något som faller inom våra acceptabla gränser – även om vi inte håller med om att det är det bästa (eller ens det rätta).

I en krönika i senaste numret av Forskning & framsteg skriver filosofen Petra Andersson om hur hon inte tror att politiken och livsmedelsindustrin kommer att ta ansvar för att den mat vi kan köpa är hälsosam och etiskt acceptabel. Därför behövs det bra oberoende forskning.

Förlaget Springer har just publicerat en ny bok, Springer Handook of Risk Theory, redigerad av bland andra Per Sandin, lektor i bioetik och miljöetik vid SLU. Boken innehåller ett fyrtiotal kapitel om bland annat etiska, kunskapsteoretiska och beslutsteoritiska aspekter på risk. Huvudredaktör är filosofen Sabine Roeser från Delft i Nederländerna.

Vad gör dina pensionspengar just nu? Själv har jag ingen aning. Men det kanske jag borde ha? Kanske har jag en moralisk plikt att göra världen bättre genom att tänka igenom hur jag placerar mina slantar? Det är ämnet för Joakim Sandbergs doktorsavhandling i praktisk filosofi från Göteborg, The Ethics of Investing, med undertiteln ”Making money or making a difference?” som Per Sandin recenserar i senaste numret av Tidskrift för politisk filosofi.

Det är ett ämne som ligger i tiden. Vi förväntas i allt större utsträckning agera som konsumenter, vare sig det handlar om att välja elleverantör, husläkare eller vem som ska ta hand om våra barn. Inom akademin är ”business ethics” en mindre industri. Och påpassliga fondförvaltare säljer produkter som beskrivs som ”etiska” – på mycket varierande grunder.

Sandberg är skeptisk till det sistnämnda. I stället menar han att vi skulle behöva bli självuppoffrande i betydligt större utsträckning än vad vi är. Privata investeringar – som när jag köper aktier – ska ses som ett slags lyxprodukter. Sandbergs investerarmoral är alltså ganska sträng. Han argumenterar för detta med utgångspunkt i ett exempel som filosofen Peter Singer hittade på i en uppsats från tidigt 1970-tal: Tänk dig att du går förbi en grund damm. I dammen håller ett litet barn på att drunkna. Du kan lätt kliva ut i dammen och rädda barnet. Då smutsar du dock ned dina nya kläder. Säg att kläderna kostar tusen kronor. Har du inte en plikt att rädda barnet under dessa omständigheter? De flesta skulle inte tveka att svara ja på frågan. Men då kan man undra: Du skulle ju kunna skicka tusen kronor till någon hjälporganisation och få samma eller bättre effekt (det vill säga räddade liv). Har du inte en plikt att göra så? Vilken är egentligen skillnaden, moraliskt sett, mellan att rädda barnet ur dammen och att rädda ett annat barn någon annanstans?

Svaret är inte självklart. På samma sätt är det inte självklart att jag inte har en moralisk plikt att använda mina pengar för att förbättra världen snarare än att investera dem för att själv bli rikare.

Hela Sandbergs avhandling finns att ladda ned här.

Pär Segerdahl från Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala Universitet bloggar om etikens plats vid våra universitet.