Är det alltid bra att vara engagerad?
På sista tiden har vi kunnat följa debatten om Slussens framtid, med mera med mera, i kölvattnet av Bengt Ohlssons krönika i DN i höstas. Den debatten lämnar vi därhän. Men i en av Ohlssons texter finns något som är moralfilosofiskt intressant. Det handlar om värdet av att ”göra någonting” – att vara engagerad. I DN från 4 januari skriver han:
”För vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som ’ändå gör någonting’. Och att ’göra någonting’ är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de ’ändå gör någonting’, och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han ’ändå gör någonting’.”
Oavsett ens politiska åskådning så tror inte att det här riktigt stämmer. Många av oss känner trots allt respekt eller till och med viss beundran för människor som är djupt engagerade i något, även om vi tycker att de har fel eller omfattar värderingar som vi inte håller med om. Ett sätt att uttrycka problemet, tror jag, är det här:
Är det alltid bra att vara engagerad? Eller beror det helt och hållet på vad man är engagerad i?
Frågan är inte helt enkel. Tänk er följande påhittade personer:
- Anna är mycket engagerad i en uppenbart god sak.
- Bertil är mycket engagerad, men i en sak som inte är särskilt god. Låt oss säga att B är engagerad i ett politiskt parti vars åsikter vi inte delar, men inte skulle betrakta som direkt onda, eller något som vi tycker verkar vara ganska meningslöst slöseri med tid.
- Cecilia är djupt engagerad i en uppenbart ond sak.
Det tycks som att Annas engagemang är bra. Men gör Cecilias engagemang henne på något sätt bättre? Tvärtom! Bertils fall är däremot intressant. Det tycks som att många av oss är beredda att säga något i stil med ”Jag delar inte Bertils uppfattningar, men han är verkligen engagerad, och för detta beundrar jag honom”. Bertil framstår alltså i bättre ljus genom sitt engagemang, medan det omvända gäller för Cecilia.
Jag tror att det förhåller sig så här:
Engagemang är en karaktärsegenskap som kan vara både god (en dygd) och dålig (en last). För att vara en dygd krävs att den har rätt objekt – att vi är engagerade i rätt saker – och att vi är engagerade till rätt grad – varken för mycket eller för lite. För lite engagemang är likgiltighet, för mycket är fanatism. Men både fanatism och engagemang verkar också handla om föremålet för engagemanget. Jämför en person som är utomordentligt starkt engagerad för yttrandefrihet med en lika övertygad och engagerad person som vill göra äktenskapsbrott olagligt och införa drakoniska bestraffningar för denna förseelse. Det skulle nog ligga närmare till hands att kalla den sistnämnda för fanatiker. Så, för att vi ska tycka att engagemanget är en dygd gäller att den engagerade har som objekt för sitt engagemang något som faller inom våra acceptabla gränser – även om vi inte håller med om att det är det bästa (eller ens det rätta).