Kategori: Okategoriserade

Etiklektorer intervjuade i nya Resurs

Publicerat den
av

I det första numret av den nya elektroniska varianten av Resurs, SLUs personaltidning, finns en intervju med oss två etiklektorer, Per Sandin och Helena Röcklinsberg. Incitamentet till intervjun var att vi utnämnts till docenter i filosofi (Per, vid KTH) respektive etik (Helena, vid Uppsala universitet) under hösten 2013. http://resurs.slu.se/etik-och-filosofi-tva-nya-amnen-vid-slu/

I o med detta kan vi vara huvudhandledare för doktorander, och docentkompetensen stärker därmed etablerandet av forskning inom djuretik och miljö- och bioetik. Även för grundutbildnignarna är det positivt, inte minst med tanke på det pågående arbetet att kartlägga etikundervisningen som en av flera sk generella kompetenser som ska finnas i alla utbildningar. I Högskoleförordningen, bilaga 2, anges som mål för kandidatexamen bl.a. följande punkter:

Färdighet och förmåga: visa förmåga att söka, samla, värdera och kritiskt tolka relevant information i en problemställning samt att kritiskt diskutera företeelser, frågeställningar och situationer

Värderingsförmåga och förhållningssätt: visa förmåga att inom huvudområdet för utbildningen göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter, visa insikt om kunskapens roll i samhället och om människors ansvar för hur den används, och visa förmåga att identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att utveckla sin kompetens.

Studenter som är tränade i etisk argumentation och kan analysera en fråga utifrån etiska teorier har en bra grund för konstruktiva samtal med avnämargrupper och det omgivande samhället om forskningsrön och olika tillvägagångsssätt. Ju mer som står på spel, desto viktigar är det att tänka efter före. Kanske än mer än dagens, kommer morgondagens agronomer, veterinärer och stadsplanerare ha grannlaga uppgifter framför sig att ständigt värdera och kritiskt granska forskningsrön. Vilket är bästa sättet att hantera ökande anitbiotikaresistens, klimateffekter på odlingssäsongen, obalansen mellan överflöd och brist på livsmedel eller hur olika arter påverkas av förtätning av stadsmiljön? Det är lättare att fatta välgrundade beslut i sådana frågor med träning i etisk analys av konsekvenser, risker, värden och det egna ansvaret. I etikundervisningen ges möjligheter att öva dessa färdigheter, och genom en nära koppling till forskningen inom tillämpad etik kan såväl relevans som aktuella utmaningar åskådliggöras för studneterna.

SLU forskare om djurtransporter i radio idag

Publicerat den
av

Idag blev prof i husdjurshygien vid HMH, SLU, Bo Algers intervjuad av Louise Epstein i P1 om stress och skador vid djurtransporter, och Helena Röcklinsberg, docent i etik, HMH, SLU, om etiska aspekter på detsamma (sändes ung. kl 16.05).

Bakgrunden är den granskning av djurtransporter som SRs lokala redaktioner gjort som bl.a. visat att under förra året var det totalt 90 djur som dog under transporten eller fick avlivas före avlastning pga allvarlig skada. För att komma till bukt med detta är det i vanlig ordning en samlad satsning som behövs, t.ex.beredskap för småskaliga och lokala lösningar i form av mobila slakterier, men även samarbete i uftorming av transporter och slakterier så att djurens beteende användas för att motivera dem att gå framåt, logistiken förbättras för vart djuren skickas – forskining visar att det finns stora möjligheter att drastiskt minska transporttider (Center of Excellence for Farm Animal Welfare), och att den utbildning som alla transportörer och all slakteripersonal i EU  ska gå (sedan 2013) får avsedd effekt i termer av bl.a. kunskap om djurs beteende, lagstiftningen och vana till etisk reflektion.

Vem står upp för den svenska djurhållningens mervärden?

Publicerat den
av

Problemen inom svensk konventionell grishållning är tyvärr inte nya. Nytt är däremot att landsbygdsministern bjudit in näringen till ett möte (19 feb.) och att finansministern uttalat att Sverige inte ska ha någon industriell produktion, utan satsa på småskaligt, högre grad av förädling och regional försäljning. Strävar de åt samma håll? Kanske, kanske inte. Helt klart är att grisbranschen har en mycket ovanlig chans att bli lyssnad på. Då gäller det att välja inriktning med omsorg, och vända den nedåtgående trenden.

Medan EU-ekologisk och KRAV-märkt griskött efterfrågas av konsumenterna, och KRAV söker producenter med ljus och lykta noterar alltså den konventionella produktionen årligen nya svårigheter. Det finns alltså intresse för både svenskt och dyrare kött. Nu senast att slakterier lägger ned p.g.a. för dålig ingång, som i sin tur beror på allt lägre slaktpriser, vilket minskar möjligheterna för lönsam produktion. Och så blir det kö vid de kvarvarande slakterierna. Grisnäringen biter sig i den svans de snart kuperat. Allt fler grisar säljs till utländska slakterier och förslag på dispenser från lagen om max 8 timmar transport till slakteri nämns.

Den egentliga boven anses således djurskyddslagen vara, som kritiseras för att orsaka högre kostnader i Sverige än i andra länder. Men vilka kostnader tar man med i beräkningarna? Att använda antibiotika i förebyggande syfte är kostsamt, däremot visar studier att strö som sysselsättning minskar antalet stressade och svansbitande individer och tillväxten ökar. Antibiotikafrågan rör dock en större ekonomi än den enskilde lantbrukarens, och är en långt större fråga än så – en än mer spridd antibiotikaresistens vore betydligt kostsammare för samhället än att stötta den befintliga grisnäringen.

Bortom frågan om djurskyddslagens nivå väcker ’griskrisen’ en rad värderingsaspekter som sällan diskuteras. En handlar om vilken slags djurhållning som är etiskt försvarbar. Ett synsätt är att varje kännande djur har rätt till sitt eget liv, och ett gott sådant: vi inte har rätt att avla, hålla och döda djur för våra egna syften. Efter en övergångsperiod där alla nu levande djur tas väl om hand – inte släpps vind för våg – skulle vi ha betydligt färre djur, och inga som hålls enbart för kött-, mjölk eller äggproduktion, men gamla djur, mjölken kalven inte vill ha och obefruktade ägg kan ätas (så resonerar t.ex. Gary L. Francione) . En annan syn är att vi har rätt att hålla djur, men endast under sådana former att djuret har ett bra liv och inte orsakas onödigt lidande (se t.ex. Per Jensen). Frågan är förstås vad ’onödigt’ innebär  – onödigt för vem, under vilka förutsättningar och under vilka tidsramar? Uppstår onödigt lidande om djuren inte är friska, inte har gott om plats, och inte kan utföra sina naturliga beteenden i en miljö och social grupp de är biologiskt anpassade för? Eller uppstår onödigt lidande först vid vanvård? Eller, är djurens behov helt underordnat vissa ekonomiska faktorer, d.v.s. att det lidande som krävs för viss ekonomisk vinning är nödvändigt?

Svensk djurskyddslags formulering att djur ej får orsakas ’onödigt lidande’ preciseras i olika detaljer i föreskrifterna – med det gemensamt att djurens förmåga att lida fysiskt och psykiskt ska beaktas. Lagstiftaren anser att det är etiskt relevant hur ett djur mår, och var och en som sköter ett djur har ansvar att säkerställa dess välmående. Det leder till en annan viktig fråga, som sällan behandlas i relation till ’griskrisen’: synen på ansvar. Vem är ansvarig för vad som produceras och konsumeras?

Länge har ansvaret för vilka varor som säljs i butikerna lagts på konsumenterna. Med hänvisning till marknadskrafterna har tanken varit att konsumenternas efterfrågan styr vad som erbjuds. Om djurvänliga eller klimatvänliga produkter efterfrågas, kommer de att säljas. De senaste årens utveckling har dock visat att ekvationen inte är så enkel: det finns mellanled. Ett sådant är upphandlare i kommuner och landsting, ett annat är dagligvaruhandeln, ett tredje är restauranger. Endast i mycket småskaliga sammanhang kan ett direkt samband mellan vad som å ena sidan efterfrågas och vad som å andra produceras och säljs etableras. Allt fler (i i-länder) söker sig till gårdsbutiker eller motsvarande och är beredda att betala mer för högre kvalitet (t.ex. gruppen LOHAS life styles of health and sustainability), men i övrigt så avgör de stora primärproducenterna och livsmedelskedjorna vad som står på hyllorna och serveras i skolorna. Inte ens den mest köpstarke konsument kan köpa något annat än det som finns på markanden. Ansvaret kan alltså inte ensidigt läggas på konsumentgruppen, även om den naturligtvis har sitt strå att dra till stacken. Och så har gjort – efterfrågan finns, men produktionen hänger inte med. Vem tillverkar salami på enbart svenskt kött? Efterfrågan finns, men handeln hänger inte med – varför är dansk fläskfilé lockvara, när den grishållningen inte ens lever upp till EUs låga djurskyddskrav, eller än mindre till svensk lag? 

Den som har makt har också ansvar. Ju större makt, desto mer ansvar. Denna etiska norm ger en hållhake på varje lärare, politiker och företagsledare – den som inte sköter sitt ansvarsområde, förlorar andras förtroende för sin maktutövning. Ett recept för att åtnjuta förtroende i en maktposition är att eftersträva klokhet, rättvisa, mod och måttfullhet – de klassiska kardinaldygderna – i sina beslut. Här kan klokhet handla om att se frågans många nyanser och dimensioner bl.a. djuromsorg i relation till klimathänsyn och framtida generationers behov; rättvisa om att inkludera alla som är berörda, även de kännande djurens behov, på ett rättvist sätt i alla beslut; mod om att agera för djurvänliga system trots politiskt motstånd, eller att se sambandet mellan djurhållningssystem och antibiotikaanvändning; måttfullhet om att arbeta sig successivt framåt för ett djurvänligt och klimatmässigt sett hållbart system, eller att inte trakta efter allas gillande.

Vem värnar mervärdena i svensk djurhållning?

  • Om grisbranschen väljer att även framgent bortse från de möjligheter till marknadsföring av ett mervärde som ges tack vare något högre djurskyddslagar och de djurhållningssystem som tagits fram med hjälp av forskningen och lett till friskare, mindre stressade djur, och låg antibiotikaanvändning etc. behöver ingen förundras att den svenska grisen inte säljer. Varför betala mer för en kotlett från en svensk gris om den inte haft det bättre än en dansk?
  • Det är dags att charkproducenterna och restaurangerna ser sin roll i att ta vara på både den svenska grisen och på folkhälsan. Innerätten ’pulled pork’ smakar väl bättre utan extrakryddan antibiotika?
  • Om inte handeln inser vikten av Corporate Social Responsibility (CSR) och tar sitt ansvar att sälja lagliga produkter, möter de inte den efterfrågan som finns, utövar makt utan att ta ansvar, och påtvingar konsumenterna större ansvarstagande än vad som är rimligt.
  • Är svenskt industriellt lantbruk inte viktigt, vilket finansministern påstått, kommer marknadsföring av det närproducerade att bli centralt, vilket bygger på radikalt ökat producent- och handlarinitiativ. Är svenskt industriellt lantbruk däremot viktigt, vilket landsbygdsministern påstår, måste de mervärden som baseras på kraven på god djurhållning värnas även framgent, inte monteras ned, det vore att försöka bita den i så fall redan kuperade svansen. Kraften bör istället läggas på att få övriga EU-länder att respektera förbudet att systematiskt kupera kultingars svansar, vilket skulle höja priserna på bl.a. danskt kött.

Det har sagts förr, och det tål att upprepas: ’billigt’ kött har ett högt pris – för djuren, för hälsan och för miljön. Det är det inte värt.

Diskussion om dansk gris – även i Danmark

Publicerat den
av

Diskukssionen om den svenska grisnäringen har hettat til på sistone, inte minst pga Grisföretagarnas pilotstudie med försök att effektivisera grisproduktionen, bl.a. med hänvisning till Danmarks system och lägre spädgrisdödlighet (se tidigare inlägg på denna blogg). Problemen för suggorna är väl kända inom forskningen, men väger lätt när utgånspunkten är en instrumentaliserande djursyn. En debattartikel i danska Politikken av etikern Mickey Gjerris den 13 februari belyser en lång rad av de följder en sådan instrumentalisering får, och visar svårigheten att hitta rationella argument för det ’tysta kontraktet’ mellan producenter o konsumenter: vi låtsas att vi inte vet, så kan vi fortsätta som om inget hänt. http://politiken.dk/debat/kroniken/ECE2207115/vi-er-alle-ansvarlige-for-svineriget/ Att såväl politiker som filosofer och producenter i Danmark nu för en intensiv debatt om sina egna produktionsformer, varifrån merparen exporteras, ger hopp, om än litet, att EUs lagstiftning i det sk grisdirektivet kan börja efterlevas.

Ämnet för den danska diskussionen är nära relaterat till en aspekt som länge diskuterats under lunchar och vid köksbord, men först nu tycks hetta till – livsmedelshandelns ansvar för vad den tar in och vad den säljer vidare. Bo Algers har jämfört med övriga handelns ambition att – ialla fall ibland – ta sitt gemensamma ansvar, Corporate Social Responsibility, i en debattartikel i Tidningen Land den 14 februari. http://www.lantbruk.com/debatt/fientlig-livsmedelshandel-dodar-svensk-grisnaring och efterlyser motsvarande ansvar och ambition när det gäller animaliska livsmedel. Då skulle de danska producenterna inte kunna exportera sitt antibiotikastinna kött, till ett pris som inte sällan är lägre i Sverige än i Danmark, med mindre än att de lever upp till – minst – grundläggande EU-lagstiftning.

Den danska lantbruksministerns engagemang i grisfrågan och uttalade ambition att ta itu med välfärdsproblemen är mycket välkommet, och säkerligen nödvändigt för att åstadkomma den lagefterlevnad som producenterna bevisligen inte klarar själva. Men, det vore olyckligt om denna danska ambition i Sverige skulle tas till intäkt för att återigen släppa engagemanget för att upprätthålla de svenska grisarnas välfärd. Detta är bara en allra första början, på en diskussion. Till en reell förändring är det långt kvar.

Danmark är ett föregångsland, inte inom grishållning, men väl vad gäller debatt- och diskussionsklimat. Utan en levande diskussion där argumentens tyngd avgör, inte vanan eller automatiskt ekonomiska kortsiktiga kalkyler, kan Sverige bara backa. Det vore synd, framförallt för grisarna, vår hälsa och miljön, men även för smaklökarna och samvetet.

 

 

Stort pris till moralfilosof

Publicerat den
av

Igår tillkännagavs att Oxfordfilosofen Derek Parfit får 2014 års Rolf Schock-pris i logik och filosofi för sina ”banbrytande bidrag rörande personlig identitet, hänsyn till framtida generationer, och analys av moralisk teoribildning”. Rolf Schock-prisen delas ut av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Musikaliska akademien och Kungliga Akademien för de fria kon­sterna och prissumman är på 600 000 kronor.

Parfit är en filosof vars verk delvis är mycket teoretiska och abstrakta. Icke desto mindre har de haft en enorm betydelse för hur vi diskuterar högst konkreta moraliska problem, inte minst på mijöområdet. De mest betydande bidragen lämnade han i sin monumentala bok ”Reasons and Persons” från 1984. Att läsa den boken kan vara en omtumlande upplevelse. Många av ens filosofiska fördomar ställs på ända.

Som framgår av priskommitténs motivering är kanske framför allt två områden där Parfit tvingar oss att tänka annorlunda: Det ena är synen på personlig identitet – vad innebär det att säga att ”jag” är samma person idag som i morgon? Kapitel 10 och 11 i Reasons and Persons har de passande titlarna ”What we believe ourselves to be” respektive ”How we are not what we believe”. Med hjälp av en serie tankeexperiment visar Parfit att vad som föreföll självklart i själva verket är högst tveksamt. Det andra är synen på framtida generationer. Detta har gett upphov till en omfattande diskussion, inte minst på miljö- och klimatområdet. Ett tredje område är kollektivt handlande: vad innebär det att en grupp människor tillsammans åstadkommer något gott (eller ont)? Hur ska ansvaret fördelas? Inte som vi tror, alla gånger, menar Parfit och pekar ut vad han menar är några vanliga misstag i ”moralmatematiken”.

Priset delas ut i Stockholm 22 oktober i år.005

 

Redlighet och etikutbildning

Publicerat den
av

I ett debattinlägg på unt.se efterlyser Maria Henriksson, doktorand i psykologi, obligatoriska kurser i forskningsetik för att stävja forskningfusk. Det är vällovligt och det finns skäl att uppmärksamma hennes påpekande om att högskoleförordningen faktiskt kräver att för doktorsexamen ska doktoranden ”visa intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar”. Ett par saker ytterligare saker bör man dock komma ihåg: För det första garanterar inte forskningsetikutbildning att deltagarna faktiskt kommer att bete sig på ett etiskt eller ens lagligt sätt. Det är ett första steg, men det räcker inte. För det andra bör fokus ligga minst lika mycket på seniora forskare som på doktorander. Behovet av utbildning finns även hos dem som handleder doktoranderna och leder verksamheten vid lärosätena. Ett konkret exempel: Trots att Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (Etikprövningslagen) har funnits i ett decennium är innehållet fortfarande inte bekant för alla den berör. Att utbilda doktorander i etik riskerar att bli en åtgärd med begränsad effekt om den inte åtföljs av andra åtgärder. För det tredje ska vi inte glömma bort andra etikfrågor än den rena oredligheten i form av plagiering, fabrikation av data och liknande. I de de gråzoner som handlar om vem som har rätt att vara medförfattare på ett vetenskapligt verk, hur man förhåller sig till osäkra data med mera, finner vi vad som har kallats ”normal misbehavior” – sådant som kanske är mindre allvarligt men vanligare och tillräckligt problematiskt för att äventyra vetenskapens integritet.

Djungelhöns o grisknorrar – radioserie om ’matproducerande djur’

Publicerat den
av

Under hösten har Vetenskapsradion, SR, sänt ett antal program på temat ’matproducerande djur’ där ett fleratal forskare från HMH på SLU och vid Linköpings Universitet intervjuas och delar med sig av sin kompetens. Forskarna är knutna till det Formasfinansierade Center of Excellence in Animal welfare Science www.slu.se/animalwelfare

I många av avsnitten tas djurs naturliga eller medfödda beteende upp, och sätts i relation till dagens uppfödningssystem i Sverige och Europa. Det finns ofta stora skillnader mellan vad djuren behöver och vad de erbjuds, men även exempel på djurhållare som tar stor hänsyn till djurens välfärd finns med i programmen. Och det är från sådana system de flesta av bilderna är tagna – en medvetet val att inte oroa konsumenter, eller en ett rent estetiskt val? Det är onekligen mer tilltalande att se rena kor i en grön hage, än smutsiga i en brungrå ladugård. Som illistration till de olika stallsystem forskarna diskuterar och delvis kritiserar hade budskapet dock blivit tydligare med lite fler ’vardagsbilder’.

Idag sänds ett nytt avsnitt om kycklingproduktion, tidigare program har tagit upp grisknorrar, mjölkproduktion och slakt. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4254&artikel=5737323

Det är glädjande att Vetenskapsradion intresserar sig för detta ämne, liksom att de tar vara på kompetensen hos forskare inom djurvälfärd och djurskydd, och att de valt att inte prata om  ’animalieproduktion’, utan det tydligare men i mina öron något mildare ’matproducerande djur’. Månne detta sammantaget medföra ett ökat intresse hos konsumenter och besltusfattare för vad som föregått – hur processen från djur till mat går till, i Sverige o utomlands.

 

 

Hypotetiska frågor, neutralitet och orättfärdiga lagar

Publicerat den
av

Att företag bör följa lagen är ett ganska okontroversiellt påstående. Men ibland kompliceras saker och ting.

I senaste numret av Ikeas kundtidning, Ikea Live, fanns ett hemmahosreportage hos ett lesbiskt par i Dorset, England. I den ryska versionen av tidningen hade dock reportaget bytts ut mot en annan artikel. Anledningen är den lag mot ”gaypropaganda” som införts i Ryssland, uppmärksammar Aftonbladet.

Ikeas pressansvariga Ylva Mangusson uppger till tidningen att ”enligt våra styrdokument ska vi hålla oss inom lagens råmärken och vara religiöst och politiskt neutrala.”

Ikea betonar dock på sin webbplats att ”vi har alltid varit ett ansvarstagande företag”, och i hållbarhetsstrategin för 2020, ”People & Planet Positive” skriver man:

We are a values-driven business with a culture based on strong values; togetherness and enthusiasm; desire for renewal; cost-consciousness; accepting responsibility; humbleness and willpower; simplicity; leadership by example; daring to be different and striving to meet reality. Our culture and values shape the way we do business and create a powerful desire to do the right thing. We always do our best to maintain the highest ethical standards and to be a good partner in society.

Det må hur det vara med detta. Men här skulle jag vilja uppmärksamma en annan sak.

På Aftonbladets fråga om Ikea skulle följa en lag som förbjöd propaganda mot invandring svarar pressansvarig nämligen såhär: ”Det känns som en hypotetisk fråga, vi kanske kan fokusera på de marknader som är relevanta”.

Det är ganska vanligt att makthavare undviker att svara på besvärande frågor med hänvisning till att frågan är hypotetisk. Men det är ett dåligt argument.

En hypotetisk fråga är en fråga som har formen ”Antag att…?”, där det man antar är något som inte gäller för stunden.” De flesta har inga som helst problem att svara på hypotetiska frågor som de gillar: ”Om ni får tillstånd att bygga det nya varuhuset, när kan ni börja markarbetena?” skulle knappast avfärdas för att den är hypotetisk. För att inte tala om alla hypotetiska frågor om framtida politik som politiker gärna svarar på, mot bakgrund av antagandet att de eller deras parti får tillräckligt med röster. I själva verket går det inte att planera någonting alls för framtiden utan att svara på åtminstone vissa hypotetiska frågor.

Men kanske menar pressansvarig något annat. Hon kanske menar att det som antas i frågan aldrig kommer att inträffa. Vi kan kalla en sådan fråga rent hypotetisk.

Det finns olika typer av sådana rent hypotetiska frågor. En del förutsätter något som är logiskt eller begreppsligt omöjligt – ”Antag att du ser en fyrkantig cirkel” – medan andra förutsätter sådant som är fysiskt eller biologiskt omöjligt –”Antag att draken Smaug flög förbi utanför fönstret”. Det finns en omfattande diskussion inom filosofin, inte minst moralfilosofin, om det kan vara meningsfullt att ställa den typen av frågor. Många filosofer älskar nämligen långsökta tankeexperiment.

Men andra rent hypotetiska frågor förutsätter sådant som inte är omöjligt, bara otroligt och inte alls aktuellt. Kanske är detta vad Ikeas pressansvariga avser med att frågan om förbud mot ”invandringspropaganda” känns hypotetisk?

Men då är det mycket tveksamt om frågan är rent hypotetisk. Med tanke på att det redan nu finns en lag som förbjuder ”gaypropaganda” i Ryssland, där Ikea är verksamt, så är knappast andra diskriminerande lagar alldeles otroliga.

Bakom allt detta ligger frågan om lagen och moralen: Allt som olagligt är inte omoraliskt, och omvänt: allt som är lagligt är inte moraliskt rätt. Om någon vänsterprasslar och bedrar sin partner anser vi nog ofta att han eller hon gör fel, men det är inte olagligt (i Sverige, längre, kan tilläggas). Måna som kör måttligt för fort med bilen tycker sig nog inte göra något moralisk förkastligt, trots medvetenheten om att det kan bli fortkörningsböter om det råkar stå en polis eller en fartkamera i vägkanten. Bilisten tänker snarare att det är fel på hastighetsbegränsningen – den borde vara 90 snarare än 70.

Detta ställs på sin spets när man tvingas förhålla sig till lagar som är uppenbart orättfärdiga. Det finns många sådana exempel genom historien: apartheid och andra raslagar är kanske de mest uppenbara.

Att det finns sådana lagar innebär alltså att det inte går att vara ”neutral” under alla omständigheter, samtidigt som man håller sig inom lagens råmärken. Att följa en orättfärdig lag kan ju innebära att man tvingas vara omoralisk om man ska följa lagen.

En mer generell variant av Aftonbladets fråga till Ikea är alltså: ”Antag att ni ställs inför en orättfärdig lag: Hur agerar ni?” Den frågan är måhända delvis hypotetisk, men den är legitim. Och den bör ställas även till andra än Ikea. Alla företag som föresätter sig att följa lagen bör vara beredda att leverera någorlunda välöverlagda svar på den.

Regeringens beslut om 3Rcentrum

Publicerat den
av

I den nyligen släppta proposition ’2013/14:41 Ändringar i djurskyddslagen’ http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/prop-20131441-ndringar-i-dj_H10341/?text=true (1988:534) har regeringen slagit fast två områden som den i dagsläget tycks villig att satsa på inom djurskyddet. Det ena är förbud mot att genomföra sexuella handlingar med djur, vilket angavs som ett centralt område redan i utredningsuppdraget för en ny djurskyddslag. Det andra är försöksdjursverksamheten. Sedan den 1 januari i år tillämpas EU Direktivet 2010/63 i den form det är införlivat i svensk djurskyddslag, vilket medfört ett krav på att varje medlemsland ska ha ett kompetenscentrum för 3Rfrågor (frågor om alternativ till djurförsök, replacement/ersätta, reduction/begränsa antal djur, refinement/förfina metoder).  I EU-direktivet och därmed i svensk lag kring djurförsök är det tydligt att 3R ska beaktas inför varje tänkt försök, och under de som genomförs. Inga försök får genomöras utan att beakta 3Rprincipen, dvs inte alls om det finns alternativa likvärdiga metoder att tillgå. Därmed är god kompetens hos nämndledamöter som fattar beslut om att godkänna/avslå en ansökan och forskare som formulerar ansökan ytterst centralt, och ett 3Rcentrum välkommet.

Regeringen föreslår nu att detta kompetenscentrum ska placeras vid Jordbruksverket, vilket är i enlighet med den 3R-utredning som presenterats, även om andra förslag funnits och förordats av vissa remissinstanser. Tanken är att detta centrum ska knytas till den Nationella kommittén för skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål, även den inrättad som en följd av nya EU-direktivet. 3Rcentrumets uppgift består i att stödja regionala nämnder, stödja forskningsanläggningarnas lokala djurskyddsorganisationer, samla in, bearbeta och sprida information om 3R och bidra till alla intressenters ökade kompetens om alternativa metoder.

Det är en viktig och grannlaga uppgift. Två svårigheter är uppenbara. Den ena hänger samman med att ansökningarna är betydligt mer omfattande idag än innan de belades med avgift. Det är svårare både att få en överblick och att fatta detaljerade beslut om vilken metod som är berättigad att använda om en ansökan omfattar det som motsvarar 2-3 doktorandprojekt, istället för ett, och över tusen djur. 3Rcentrumets stöd blir avgörande för att nämnderna ska kunna fatta lagenliga beslut. På vilket sätt kan 3Rcentrumet struktureras så att nämnderna får tillgång till den information som behövs för att bedöma varje enskild form av djuranvändning som en ansökan föreslår? Hur görs kompetensen tillgänglig för forskarna?

Den andra svårigheten anknyter till detta, och handlar om 3Rcentrumets roll som förmedlare av forskningsresultat om alternativa metoder och upprätthållande av kontakter med viktiga internationella forskningsinstanser och valideringscentra. Genom att placeras vid en myndighet har regeringen försvårat denna uppgift. Eftersom Jordbruksverket i sig inte kan eller ska bedriva forskning riskerar startsträckan till inblick i ett mycket komplext och snabbt expanderande fält bli lång, och omvägar behöver tas via befintliga forskarkontakter.  En placering vid t.ex. SCAW (Nationellt centrum för djurvälfärd) placerat vid SLU hade givit andra möjligheter till direkta och opartiska kontakter med forskarvärlden och befintlig internationell kompetens.

Oro över detta ska dock inte få skymma tillfredsställelsen att ett 3Rcentrum inrättas! Det är i sig glädjande och ett viktigt steg för implementering av lagen och för den ständiga strävan efter gott djurskydd. Inte minst är förhoppningarna stora att 3Rcentrumets kompetens efterfrågas och användas flitigt i framtida nämndprövningar.

/Helena