Kategori: Forskningsetik

Torbjörn Tännsjö Sveriges mest kände etiker och filosof, och en kontroversiell figur. Hans senaste bok är en memoar, som heter ”Etikprofessorn”. I den berättar han bland annat om de två tyngsta medicinsk- och forskningsetiska skandalerna från senare år: Gillbergfallet i Göteborg och den absolut mest skandalösa, Macchiarinaffären vid Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset. Efterverkningarna av den senare är långt ifrån över. Bland annat står vi inför nya ordningar för etikprövning av forskning och hantering av vetenskaplig oredlighet. Tännsjö var inblandad i de etiska råd som hanterade respektive fall och ger några inte helt smickrande interiörer från dessa.

Per Sandin recenserar boken i Läkartidningen.

Det är många nyheter på gång inom forskningsetikområdet, inte minst i kölvattnet av Macchiariniaffären vid Karolinska institutet.

Ett resultat är förslaget om ett nytt system för hantering av oredlighet i forskning som presenterades i en utredning i våras. Det nuvarande systemet bygger på att lärosätena utreder sig själva. (På SLU ligger uppgiften att utreda i första hand på fakulteternas dekaner.) Machhiarinaffären visade med all önskvärd tydlighet att detta system inte är tillfredsställande. Det innehåller ju ett incitament för lärosätena att inte gå till botten med problemen. Dessutom varierar både definitioner av oredlighet och hanteringen av dem mellan olika lärosäten.

En annan utredning kom alldeles i dagarna och behandlar etikprövning. Utredningens förslag är långtgående och kan få stor betydelse för forskare och även studenter. (Nuvarande organisation för etikprövning är under omstöpning och de regionala etikprövningsnämnderna avses ersättas med en ny myndighet.)

Några av förslagen är:

– Det så kallade studentundantaget försvinner, så att även arbeten på grundnivå och avancerad nivå kan behöva etikprövas.
– Även forskningshuvudmannen (dvs. oftast en högskola eller universitet) ska kunna ställas till ansvar i vissa fall, inte bara den som faktiskt utför forskningen.
– Maximistraffet för brott mot etikprövningslagen skärps, från sex månader till två års fängelse.

Debatten om tillämpad etik som vi skrev om här på bloggen, har gått vidare; senast i raden av inlägg är Torbjörn Tännsjös slutreplik. Mycket finns att säga. Men om man orkar läsa ett till inlägg, vill jag rekommendera Umeåfilosofen Daniela Cutas tankar om undervisning i forskningsetik.

Utredningar av misstänkt forskningsfusk i Sverige sker idag på respektive lärosäte. För närvarande saknas ett enhetligt nationellt system och den nuvarande ordningen har flera brister, bland annat rättsosäkerhet och långa handläggningstider. Det menar Sven Stafström och Nils-Eric Sahlin från vetenskapsrådet i en debattartikel. De föreslår att hanteringen bör skötas av en oberoende myndighet.

Det förekommer ibland uppgifter om att handledare utnyttjar studenters arbeten för sina egna syften utan att klart ange källan och utan medgivande från studenten. Sådant är naturligtvis inte acceptabelt. I Vetenskapsrådets tidning Curie skriver Stefan Eriksson, docent i forskningsetik vid Uppsala universitet och redaktör för webbplatsen Codex, om ett sådant fall som gått till domstol. I domen slås bland annat fast att seniora forskare som använder studentarbeten måste se till att följa god sed för citering och referenshantering och att vanliga kriterier för författarskap måste vara uppfyllda. Dit hör förstås att alla medförfattare måste lämna sitt samtycke.

På SLU finns riktlinjer om författarskap för arbeten (artiklar) som ingår i doktorsavhandlingar. Dessa kan lämpligtvis vara utgångspunkt även för andra arbeten.

Flera medicinska tidskrifter med den prestigefyllda BMJ i spetsen slutar nu att ta emot manuskript som rapporterar forskning som finansierats av tobaksindustrin. Det kan man läsa i en programförklaring av tidskrifternas redaktörer.

Beslutet är inte helt okontroversiellt. Vetenskapliga tidskrifter har ett så kallat referentgranskningssystem, ”peer review”. Det betyder att insända manuskript granskas av externa experter, och att tidskriftens redaktion baserar beslut om publicering på referentgranskarnas omdömen. Många bidrag refuseras naturligtvis, och flertalet andra antas först efter att författarna skrivit om dem i ljuset av granskarnas synpunkter. Peer-review-systemet är inte invändningsfritt, men det är ändå ett av vetenskapssamfundet accepterad metod för kvalitetssäkring.

Att utesluta resultat på grund av vem som finansierat dem vore att sätta detta system ur spel. Borde det inte räcka med att författarna klart och tydligt talar om vilka som betalat för forskningen – detta kräver tidskrifterna vanligtvis redan idag – och sedan låta läsarna själva avgöra om resultaten är värda att ta på allvar?

Tidskrifternas redaktörer menar dock att detta inte är tillräckligt. Det finns en underförstådd överenskommelse mellan alla inblandade att medicinska tidskrifter finns till för att kvalitetsgranskningssystemet bygger på förtroende kolleger emellan, och medicinska tidskrifter finns till för att sprida kunskap för att bekämpa sjukdomar och befrämja hälsa. Tobaksindustrin har genom åren systematiskt missbrukat vetenskapen i syfte att så tvivel och vilseleda. Tobaksindustrifinansierad forskning är inte vilken forskning som helst, menar man,. Därmed bryter man med den ståndpunkt om BMJs redaktör intog för tio år sedan. Då försvarade man publicering av tobaksindustribeltald studie med motiveringen att tidskriften var för debatt och för vetenskap – det vore ”antivetenskapligt” att stoppa den, menade man.

Men ett öppet system som bygger på förtroende kan också öppna för manipulation. Det är detta som redaktionerna nu dragit konsekvenserna av.

I dagens UNT skriver Tobias Otterbring från universitetslärarförbundets doktorandförening (SDF) om hur doktorander inte får lära sig tillräckligt om publiceringsetik, och att även deras handledare kan för lite. Otterbring nämner att doktorandföreningens representanter har erfarenhet av

…välmeriterade forskare som ”tränger sig före” doktorander i författarordningen, yngre forskare som raderas från författarlistor till förmån för professorer och docenter, och ”hedersförfattare” som i praktiken inte har gjort någonting, men som ändå får stå som medförfattare i egenskap av position, akademisk titel eller tidigare meriter.

I ärlighetens namn ska man betona att det motsatta också kan inträffa. En doktorand kanske står som huvudförfattare på en artikel som handledaren i stor utsträckning skrivit.

Författarskap är som synes viktigt. Det beror främst på hur vetenskapssamhällets metoder för utvärdering fungerar. När en forskare söker en tjänst eller ansöker om pengar från forskningsråd och liknande finansiärer bedöms hon i stor utsträckning efter hur mycket hon publicerat och i vilken tidskrift. Tidskrifter som Science och Nature är finare än de flesta andra, medan publikationer på svenska knappt räknas alls. Publikationer och citeringar är alltså de viktigaste byggstenarna i en vetenskaplig karriär, och därför vetenskaplig hårdvaluta. Och de blir allt viktigare – många lärosäten, inklusive SLU, använder sig delvis av bibliometriska mått som underlag för resursfördelning. I korthet innebär det att ju mer en institutions forskare publicerat, desto mer pengar får institutionen.

Många tidskrifter har en policy för författarskap. Den mest kända är den som formulerats i form av de så kallade Vancouverreglerna, som Otterbring nämner. Vancouverreglerna säger ungefär att för att kvalificera sig som medförfattare ska man ha lämnat betydande bidrag både i den vetenskapliga processen och i skrivprocessen. Det räcker alltså inte att ha diskat provrören på laboratorier eller rättat stavfel i artikelmanus. Dessutom ska man godkänna den slutgiltiga textversionen för publicering.

Det här är dock inga regler som är ristade i sten, och praxis skiljer sig ofta från Vancouverreglernas förmenta ideal. Två saker bör man särskilt tänka på:

För det första skiljer sig publiceringstraditionerna högst påtagligt mellan olika fält. Humanister och samhällsvetare skriver oftare monografier än vad naturvetarna gör. I naturvetenskaperna är tidskriftsartikeln den helt dominerande publiceringsformen. Det är också mycket vanligt att humanister skriver artiklar som ensam författare, medan författarlistan i naturvetenskapliga artiklar återspeglar lagarbetet bakom. (Det finns en del avarter: artiklar med flera hundra “författare” har förekommit.) Den ena traditionen är inte bättre än den andra, men man måste vara medveten om skillnaderna. De kan ställa till problem, inte minst när man arbetar tvärvetenskapligt. En kollega sa en gång lite tillspetsat att om en humanist skriver artiklar tillsammans med andra, tror hennes kollegor att hon inte kan arbeta självständigt, medan om en naturvetare skriver artiklar ensam, tror kollegorna att hon är omöjlig att samarbeta med.

För det andra skiftar praxis mycket mellan olika institutoner, lärosäten och länder. Det som är etablerad sanning på den egna institutionen kanske kan vara ett dåligt skämt på granninstitutionen. Ett exempel är just författarordningen, som Otterbring tar upp. Det är relativt väl etablerat att första namnet i författarlistan är den som gjort mest. Men är andranamnet den som gjort näst mest? Här varierar uppfattningarna. Och den som står sist? I vissa fall tolkas det som att detta är den seniora forskare som haft det övergripande ansvaret att samordna arbetet; i andra fall är det den person som gjort minst. Idag är det därför vanligt att tidskrifter kräver att respektive författares bidrag tydligt anges.

Avsaknaden av entydiga regler gör det hela komplicerat. Vissa menar rentav att man bör skrota författarbegreppet helt och hållet till förmån för något annat.

Det är därför som det kollegiala samtalet kring dessa frågor är av yttersta vikt. Det räcker inte att informera om regelverket, eftersom “regelverket”, i bestämd form, inte finns. Det finns flera parallella informella regelverk, som dessutom förändras över tid. Dessutom behöver både doktorander och handledare förstå varför det ser ut som det gör, och vart vi är på väg.

På SLU finns möjlighet för doktorander att gå kurser i forskningsetik där bland annat dessa frågor tas upp. De ingår numera även i kursen i forskarhandledning som är obligatorisk för blivande huvudhanderader (docenter). Samtalen där är i regel mycket interessanta.