Idag kom HDs dom i det uppmärksammade s.k. mangamålet, där en översättare och mangaexpert dömts i lägre instans för innehav av barnporr. Domen kan man läsa här. Det ovanliga med detta barnpornografimål är att bilderna var mangateckningar, tecknade fantasifigurer, inte avbildningar av riktiga barn.
Frågan om vad om är lagligt skiljer sig från frågan om vad som är moraliskt rätt. Vissa saker är fullt lagliga men omoraliska (att bedra sin partner, till exempel). Andra är olagliga men inte omoraliska. Så tänker nog den som kör lite för fort med bilen – man tycker knappast att man gör något moraliskt fel, åtminstone inte av allvarligare art, samtidigt som man är väl medveten om att man får en böteslapp om polisen råkar stå där.
Om vi lämnar lagen därhän, liksom det konkreta fallet med mangateckningarna, kvarstår en mycket intressant fråga: Kan det vara omoraliskt att i fantasin eller på låtsas göra något som vore omoraliskt i verkliga livet? Gör man fel om man kör ett splattrigt krigsspel på datorn? Är man djurplågare om man spelar ”Angry Birds”?
Det finns ett par olika sätt på vilka man kan argumentera för att virtuella illdåd kan vara omoraliska. För det första kan man mena att själva handlingen eller dess konsekvenser skadar eller kränker verkliga individer. Att göra något hemskt på låtsas leder kanske till att liknande saker blir mer accepterade i samhället i stort. (Vem vet, snart kanske vi får se riktiga Angry Birds-arenor där man kastar sprängdegspreparerade höns på grisar. Orimligt? Ja, kanske, men tjurfäktning förekommer ju ännu på sina håll.) Problemet här är att det är mycket svårt att visa orsakssamband mellan virtuella vidrigheter och reella, om nu ett sådant samband finns. Hursomhelst går alltid att hitta exempel på situationer där man faktiskt vet att ingen kommer till skada: Tänk dig en person som i ensamhet i slutet av sitt liv ägnar sig åt vämjeligt sadistiska dataspel, och aldrig träffar någon annan människa. Personen tar hemligheten med sig i graven. Det är svårt att hävda att han eller hon gjort något fel mot någon annan.
Ett annat sätt är att argumentera är därför att säga att man genom att utföra vissa typer av virtuella handlingar skadar sig själv. Man fördärvar sin karaktär – blir en sämre människa, helt enkelt, även om man inte faktiskt skadar någon överhuvudtaget. Med det här sättet att resonera skulle det kunna vara fel att utföra virtuella nidingsdåd även om man var alldeles ensam i världen.
Man kan dock tycka att det är magstarkt att fördöma ett visst handlande som någon faktiskt vill utföra och som inte skadar någon annan. Vem ska avgöra vad som fördärvar min karaktär? Var går gränsen? Det finns anledning att vara försiktig här. Jag läste en gång en handbok från tidigt 1900-tal med råd till unga män, som framhöll fyra ting som särskilt fördärvliga: Dryckenskap, hasardspel, onani och romanläsning. Åtminstone romanläsningens anseende tycks ha rehabiliterats.
(Fotnot: Frågan om virtuell moral respektive omoral och robotetik har diskuterats ganska flitigt på senare år, till exempel i den här essän av Henrik Carlsen från UNT i höstas.)
