Tillämpad etik ett elände?

Bedrivs tillämpad etik i kostsamma kommissioner, centra och domstolsliknande tribunaler där det härjar en självutnämnd etisk expertis som saknar ett ”djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv”? Debattens vågor har gått höga på DNs kultursidor den senaste veckan, bland annat i kölvattnet av den s.k. Macchiariniaffären vid Karolinska institutet. Södertörnsprofessorn Hans Ruin skriver under rubriken ”Den praktiska filosofins elände” (26/2) dels om den akademiska filosofins förfall, dels om hur den tillämpade etikens ledande företrädare ”under falsk varubeteckning säljer in sin kunskap och forskning”.

Den debatt Ruin driver är angelägen. Problemet är att han tecknar en vrångbild av hur den tillämpade etiken faktiskt bedrivs – den består ingalunda av tribunaler av utilitaristiska filosofer som tror sig ha ”hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel”. Det menar jag i min replik till Ruin (2/3). Många som ägnar sig åt tillämpad etik är för övrigt inte filosofer överhuvudtaget, utan medicinare, teologer, med mera. Och det görs utredningar, det skrivs debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, det hålls filosofiska salonger och det bloggas, bland mycket annat.

(Ruin har tidigare fått svar i DN av Hugo Lagercrantz och PC Jersild; Jesper Ahlin skriver också ett längre inlägg på sin blogg. Man kan nu även läsa Ruins svar. )

Förslag om nationellt system för hantering av forskningsfusk

Utredningar av misstänkt forskningsfusk i Sverige sker idag på respektive lärosäte. För närvarande saknas ett enhetligt nationellt system och den nuvarande ordningen har flera brister, bland annat rättsosäkerhet och långa handläggningstider. Det menar Sven Stafström och Nils-Eric Sahlin från vetenskapsrådet i en debattartikel. De föreslår att hanteringen bör skötas av en oberoende myndighet.

Forskare som använder studenters arbeten

Det förekommer ibland uppgifter om att handledare utnyttjar studenters arbeten för sina egna syften utan att klart ange källan och utan medgivande från studenten. Sådant är naturligtvis inte acceptabelt. I Vetenskapsrådets tidning Curie skriver Stefan Eriksson, docent i forskningsetik vid Uppsala universitet och redaktör för webbplatsen Codex, om ett sådant fall som gått till domstol. I domen slås bland annat fast att seniora forskare som använder studentarbeten måste se till att följa god sed för citering och referenshantering och att vanliga kriterier för författarskap måste vara uppfyllda. Dit hör förstås att alla medförfattare måste lämna sitt samtycke.

På SLU finns riktlinjer om författarskap för arbeten (artiklar) som ingår i doktorsavhandlingar. Dessa kan lämpligtvis vara utgångspunkt även för andra arbeten.

Redlighet och etikutbildning

I ett debattinlägg på unt.se efterlyser Maria Henriksson, doktorand i psykologi, obligatoriska kurser i forskningsetik för att stävja forskningfusk. Det är vällovligt och det finns skäl att uppmärksamma hennes påpekande om att högskoleförordningen faktiskt kräver att för doktorsexamen ska doktoranden ”visa intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar”. Ett par saker ytterligare saker bör man dock komma ihåg: För det första garanterar inte forskningsetikutbildning att deltagarna faktiskt kommer att bete sig på ett etiskt eller ens lagligt sätt. Det är ett första steg, men det räcker inte. För det andra bör fokus ligga minst lika mycket på seniora forskare som på doktorander. Behovet av utbildning finns även hos dem som handleder doktoranderna och leder verksamheten vid lärosätena. Ett konkret exempel: Trots att Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (Etikprövningslagen) har funnits i ett decennium är innehållet fortfarande inte bekant för alla den berör. Att utbilda doktorander i etik riskerar att bli en åtgärd med begränsad effekt om den inte åtföljs av andra åtgärder. För det tredje ska vi inte glömma bort andra etikfrågor än den rena oredligheten i form av plagiering, fabrikation av data och liknande. I de de gråzoner som handlar om vem som har rätt att vara medförfattare på ett vetenskapligt verk, hur man förhåller sig till osäkra data med mera, finner vi vad som har kallats ”normal misbehavior” – sådant som kanske är mindre allvarligt men vanligare och tillräckligt problematiskt för att äventyra vetenskapens integritet.

Publiceringsstopp för forskning betald av tobaksindustrin

Flera medicinska tidskrifter med den prestigefyllda BMJ i spetsen slutar nu att ta emot manuskript som rapporterar forskning som finansierats av tobaksindustrin. Det kan man läsa i en programförklaring av tidskrifternas redaktörer.

Beslutet är inte helt okontroversiellt. Vetenskapliga tidskrifter har ett så kallat referentgranskningssystem, ”peer review”. Det betyder att insända manuskript granskas av externa experter, och att tidskriftens redaktion baserar beslut om publicering på referentgranskarnas omdömen. Många bidrag refuseras naturligtvis, och flertalet andra antas först efter att författarna skrivit om dem i ljuset av granskarnas synpunkter. Peer-review-systemet är inte invändningsfritt, men det är ändå ett av vetenskapssamfundet accepterad metod för kvalitetssäkring.

Att utesluta resultat på grund av vem som finansierat dem vore att sätta detta system ur spel. Borde det inte räcka med att författarna klart och tydligt talar om vilka som betalat för forskningen – detta kräver tidskrifterna vanligtvis redan idag – och sedan låta läsarna själva avgöra om resultaten är värda att ta på allvar?

Tidskrifternas redaktörer menar dock att detta inte är tillräckligt. Det finns en underförstådd överenskommelse mellan alla inblandade att medicinska tidskrifter finns till för att kvalitetsgranskningssystemet bygger på förtroende kolleger emellan, och medicinska tidskrifter finns till för att sprida kunskap för att bekämpa sjukdomar och befrämja hälsa. Tobaksindustrin har genom åren systematiskt missbrukat vetenskapen i syfte att så tvivel och vilseleda. Tobaksindustrifinansierad forskning är inte vilken forskning som helst, menar man,. Därmed bryter man med den ståndpunkt om BMJs redaktör intog för tio år sedan. Då försvarade man publicering av tobaksindustribeltald studie med motiveringen att tidskriften var för debatt och för vetenskap – det vore ”antivetenskapligt” att stoppa den, menade man.

Men ett öppet system som bygger på förtroende kan också öppna för manipulation. Det är detta som redaktionerna nu dragit konsekvenserna av.

Författarskap som valuta – utnyttjade doktorander, hedersförfattarskap och publiceringstraditioner

I dagens UNT skriver Tobias Otterbring från universitetslärarförbundets doktorandförening (SDF) om hur doktorander inte får lära sig tillräckligt om publiceringsetik, och att även deras handledare kan för lite. Otterbring nämner att doktorandföreningens representanter har erfarenhet av

…välmeriterade forskare som ”tränger sig före” doktorander i författarordningen, yngre forskare som raderas från författarlistor till förmån för professorer och docenter, och ”hedersförfattare” som i praktiken inte har gjort någonting, men som ändå får stå som medförfattare i egenskap av position, akademisk titel eller tidigare meriter.

I ärlighetens namn ska man betona att det motsatta också kan inträffa. En doktorand kanske står som huvudförfattare på en artikel som handledaren i stor utsträckning skrivit.

Författarskap är som synes viktigt. Det beror främst på hur vetenskapssamhällets metoder för utvärdering fungerar. När en forskare söker en tjänst eller ansöker om pengar från forskningsråd och liknande finansiärer bedöms hon i stor utsträckning efter hur mycket hon publicerat och i vilken tidskrift. Tidskrifter som Science och Nature är finare än de flesta andra, medan publikationer på svenska knappt räknas alls. Publikationer och citeringar är alltså de viktigaste byggstenarna i en vetenskaplig karriär, och därför vetenskaplig hårdvaluta. Och de blir allt viktigare – många lärosäten, inklusive SLU, använder sig delvis av bibliometriska mått som underlag för resursfördelning. I korthet innebär det att ju mer en institutions forskare publicerat, desto mer pengar får institutionen.

Många tidskrifter har en policy för författarskap. Den mest kända är den som formulerats i form av de så kallade Vancouverreglerna, som Otterbring nämner. Vancouverreglerna säger ungefär att för att kvalificera sig som medförfattare ska man ha lämnat betydande bidrag både i den vetenskapliga processen och i skrivprocessen. Det räcker alltså inte att ha diskat provrören på laboratorier eller rättat stavfel i artikelmanus. Dessutom ska man godkänna den slutgiltiga textversionen för publicering.

Det här är dock inga regler som är ristade i sten, och praxis skiljer sig ofta från Vancouverreglernas förmenta ideal. Två saker bör man särskilt tänka på:

För det första skiljer sig publiceringstraditionerna högst påtagligt mellan olika fält. Humanister och samhällsvetare skriver oftare monografier än vad naturvetarna gör. I naturvetenskaperna är tidskriftsartikeln den helt dominerande publiceringsformen. Det är också mycket vanligt att humanister skriver artiklar som ensam författare, medan författarlistan i naturvetenskapliga artiklar återspeglar lagarbetet bakom. (Det finns en del avarter: artiklar med flera hundra “författare” har förekommit.) Den ena traditionen är inte bättre än den andra, men man måste vara medveten om skillnaderna. De kan ställa till problem, inte minst när man arbetar tvärvetenskapligt. En kollega sa en gång lite tillspetsat att om en humanist skriver artiklar tillsammans med andra, tror hennes kollegor att hon inte kan arbeta självständigt, medan om en naturvetare skriver artiklar ensam, tror kollegorna att hon är omöjlig att samarbeta med.

För det andra skiftar praxis mycket mellan olika institutoner, lärosäten och länder. Det som är etablerad sanning på den egna institutionen kanske kan vara ett dåligt skämt på granninstitutionen. Ett exempel är just författarordningen, som Otterbring tar upp. Det är relativt väl etablerat att första namnet i författarlistan är den som gjort mest. Men är andranamnet den som gjort näst mest? Här varierar uppfattningarna. Och den som står sist? I vissa fall tolkas det som att detta är den seniora forskare som haft det övergripande ansvaret att samordna arbetet; i andra fall är det den person som gjort minst. Idag är det därför vanligt att tidskrifter kräver att respektive författares bidrag tydligt anges.

Avsaknaden av entydiga regler gör det hela komplicerat. Vissa menar rentav att man bör skrota författarbegreppet helt och hållet till förmån för något annat.

Det är därför som det kollegiala samtalet kring dessa frågor är av yttersta vikt. Det räcker inte att informera om regelverket, eftersom “regelverket”, i bestämd form, inte finns. Det finns flera parallella informella regelverk, som dessutom förändras över tid. Dessutom behöver både doktorander och handledare förstå varför det ser ut som det gör, och vart vi är på väg.

På SLU finns möjlighet för doktorander att gå kurser i forskningsetik där bland annat dessa frågor tas upp. De ingår numera även i kursen i forskarhandledning som är obligatorisk för blivande huvudhanderader (docenter). Samtalen där är i regel mycket interessanta.