Etik

I en artikel på DN debatt 20 juli menar några forskare från Karolinska institutet att kraven på skydd för den personliga integriteten hindrar viktig forskning. Dagen efter ägnar DN sin huvudledare åt att kritiskt kommentera artikeln. Både debattartikeln och ledaren tar upp flera mycket viktiga och principiellt intressanta frågor. Rekommenderad läsning! (Läs också gärna Pär Segerdahls kommentar på Etikbloggen hos Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet.)

Idag kom HDs dom i det uppmärksammade s.k. mangamålet, där en översättare och mangaexpert dömts i lägre instans för innehav av barnporr. Domen kan man läsa här. Det ovanliga med detta barnpornografimål är att bilderna var mangateckningar, tecknade fantasifigurer, inte avbildningar av riktiga barn.

Frågan om vad om är lagligt skiljer sig från frågan om vad som är moraliskt rätt. Vissa saker är fullt lagliga men omoraliska (att bedra sin partner, till exempel). Andra är olagliga men inte omoraliska. Så tänker nog den som kör lite för fort med bilen – man tycker knappast att man gör något moraliskt fel, åtminstone inte av allvarligare art, samtidigt som man är väl medveten om att man får en böteslapp om polisen råkar stå där.

Om vi lämnar lagen därhän, liksom det konkreta fallet med mangateckningarna, kvarstår en mycket intressant fråga: Kan det vara omoraliskt att i fantasin eller på låtsas göra något som vore omoraliskt i verkliga livet? Gör man fel om man kör ett splattrigt krigsspel på datorn? Är man djurplågare om man spelar ”Angry Birds”?

Det finns ett par olika sätt på vilka man kan argumentera för att virtuella illdåd kan vara omoraliska. För det första kan man mena att själva handlingen eller dess konsekvenser skadar eller kränker verkliga individer. Att göra något hemskt på låtsas leder kanske till att liknande saker blir mer accepterade i samhället i stort. (Vem vet, snart kanske vi får se riktiga Angry Birds-arenor där man kastar sprängdegspreparerade höns på grisar. Orimligt? Ja, kanske, men tjurfäktning förekommer ju ännu på sina håll.) Problemet här är att det är mycket svårt att visa orsakssamband mellan virtuella vidrigheter och reella, om nu ett sådant samband finns. Hursomhelst går alltid att hitta exempel på situationer där man faktiskt vet att ingen kommer till skada: Tänk dig en person som i ensamhet i slutet av sitt liv ägnar sig åt vämjeligt sadistiska dataspel, och aldrig träffar någon annan människa. Personen tar hemligheten med sig i graven. Det är svårt att hävda att han eller hon gjort något fel mot någon annan.

Ett annat sätt är att argumentera är därför att säga att man genom att utföra vissa typer av virtuella handlingar skadar sig själv. Man fördärvar sin karaktär – blir en sämre människa, helt enkelt, även om man inte faktiskt skadar någon överhuvudtaget. Med det här sättet att resonera skulle det kunna vara fel att utföra virtuella nidingsdåd även om man var alldeles ensam i världen.

Man kan dock tycka att det är magstarkt att fördöma ett visst handlande som någon faktiskt vill utföra och som inte skadar någon annan. Vem ska avgöra vad som fördärvar min karaktär? Var går gränsen? Det finns anledning att vara försiktig här. Jag läste en gång en handbok från tidigt 1900-tal med råd till unga män, som framhöll fyra ting som särskilt fördärvliga: Dryckenskap, hasardspel, onani och romanläsning. Åtminstone romanläsningens anseende tycks ha rehabiliterats.

(Fotnot: Frågan om virtuell moral respektive omoral och robotetik har diskuterats ganska flitigt på senare år, till exempel i den här essän av Henrik Carlsen från UNT i höstas.)

Nyligen har ett antal chefer för olika forskningsfinansiärer runt om i världen mötts och antagit principer för peer review-granskning av forskningsmedelsansökningar. Sverige representerades av generaldirektören för Vetenskapsrådet, Sveriges viktigaste forskningsfinansiär.

Peer review, eller på svenska referentgranskning, innebär att ansökningar granskas av externa experter. På samma sätt går det till när redaktionerna för vetenskapliga tidskrifter avgör om en artikel är värd att publiceras – manuskriptet skickas runt till utomstående granskare, som ger rekommendationer och i många fall förslag till förändringar av artikeln.

De nu antagna principerna föreskriver bland annat att granskningen av ansökningar ska vara transparent och opartisk. Så har inte alltid varit fallet. Till exempel visade Christine Wennerås och Agnes Wold i en numera klassisk artikel i tidskriften Nature för 15 år sedan att både könsdiskriminering och nepotism förekom vid granskningar av ansökningar om forskningsmedel.

Det återstår att se vilken praktisk betydelse principerna får.

Idag svarar Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson på kritiken från Jens Sundström och Sten Stymne, som i sin DN debatt-artikel från i fredags anklagade miljörörelsen för att demonisera genteknologin. Karsson menar att han och många med honom anser att gentekniken har en viktig roll att spela i areella näringar, men att teknikutvecklingen måste ske med försiktighet, och detta kräver bland annat förbättrade system för myndigheters riskhantering och riskbedömning. Debatten i DN avslutas med en slutreplik av Sundström och Stymne.

Debatten om gentekniken går vidare. Nu är det Jens Sundström och Sten Stymne, båda från SLU, som anklagar miljörörelsen (främst Greenpeace och Naturskyddsföreningen) för att demonisera gentekniken. Deras artikel finner man här.

Nu i höst går kursen i forskningsetik för dokorander i Umeå. Den är på 2 hp, ges på engelsla och och startar torsdag 8 november. Mer information hittar du här. Etikkursen är obligatorisk för Skogsfakultetens doktorander. Välkomna!

Kursen i forskningsetik för dokotrander (2 p) ges nu i höst igen på Ultuna. Den är öppen för SLU-doktorander och behandar ämnen som etikprövning, vetenskaplig oredlighet, publiceringsetik, vetenskaparens sociala ansvar, med mera. Välkommen att anmäla dig! (Det gör man genom att skicka ett mejl till kursledaren.)  Mer information hittar du här: http://www.slu.se/en/education/postgraduate-studies/search-phd-courses/?anmkod=P0013.1213

Uppsatstävlingen i New York Times – bästa försvaret för köttätande på 600 ord – som vi skrev om tidigare, närmar sig nu sitt slut. Juryn har valt ut sex finalister, och man kan om man vill rösta på sin favorit. Röstningen pågår till och med tisdag 24/4.

”Vem ska mätta världen?” är undertiteln på en debatt om maten och moralen som hålls nu på måndag 16 april kl. 18:00 i Spegelsalen, Berns, Stockholm. Ett annat sätt att formulera frågan är: Vad är mest moraliskt? Det storskaliga industriella jordbruket, eller ett småskaligt ekologiskt? Och i förlängningen, kan man säga något om moralen hos oss konsumenter beroende på vad vi köper?

Debatten ingår i regeringens satsning Sverige – Det nya matlandet, och i panelen sitter Moderatenas partisekreterare Sofia Arkelsten, författaren Gunnar Lindstedt, journalisten Sven-Olov Lööv, SLU-professorn Holger Kirchmann samt ekoodlaren och KRAV-grundaren Gunnar Rundgren. Upplagt för polarisering, alltså.

Mer information hittar man här: http://bloggar.visitsweden.com/nyamatlandet/kalender/maten-och-moralen-vem-ska-matta-varlden/

Kött är förvisso gott. Hur nyttigt det är kan diskuteras. Och är det etiskt försvarbart? Köttätande innebär trots allt att vi slå ihjäl kännande varelser för att äta upp dem, och miljökonsekvenserna av åtminstone många former djurhållning är katastrofala.

Under ganska många år har vegetarianer haft initiativet i debatten om det etiskt försvarbara, eller snarare oförsvarbara, i att äta kött. Under tiden har köttätarna tyst tuggat vidare utan att motivera sitt handlande. Och köttätandet ökar på de flesta håll i världen.

Därför har New York Times nu utlyst en uppsatstävling på temat ”Förklara varför det är etiskt att äta kött”. Ett sådant initiativ borde välkomnas av både köttätare och av dem som är vegetarianer av etiska skäl. Köttätarna får något som rättfärdigar deras beteende, och vegetarianerna får möjlighet att plocka sönder argumentet och därigenom skaffa ännu ett belägg för att köttätande inte kan försvaras.

Det är en namnkunnig jury som bedömer bidragen: Peter Singer, filosof och en av djurrättsrörelsens portalfigurer, författaren Jonathan Safran Foer, matdebattören Michael Pollan som skrivit bland annat ”The Omnivore’s Dilemma”, miljöfilosofen Andrew Light, och New York Times-skribenten Mark Bittman. Idel vita män, således, vilket inte undgått kommentarer.

Deadline för tävlingen är redan 8 april, och bidragen får inte vara längre än 600 ord. Det är snålt tilltaget och snabba ryck, kan tyckas. Men med tanke på att köttätare har funnits i ett antal miljoner år, vore det väl konstigt om ingen hade ett snärtigt och övertygade argument på lager?