Om klimatmått och ansvar på dagens DN Debatt, av Astrid Kander och Magnus Jiborn: http://www.dn.se/debatt/vedertagna-utslappsmatt-leder-till-fel-klimatpolitik/
Kalibrering av kriterier för djurförsöksetiska nämnder
Enligt en granskning som tidskrften Riksdag och departement gjort, och redovisar den 13 maj, gör de sju djurförsöksetiska nämnderna i Sverige olika bedömning av ett och samma ingrepp på ett djur. Det som kan få godkänt i en nämnd, blir förbjudet i en annan. Sedan förvånas artikelförfattarna.
Vadan denna förvåning? Varken den centrala nämnden eller Jordbruksverket har fått i uppdrag att kalibrera nämndernas beslutskriterier. Nämnderna ska göra en självständig tolkning av Djurskyddslagen, EU-direktivet och Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd. Sedan många år finns inte den Centrala försöksdjursnämnden (CPN) som på sin tid hade en viss koordinerande och kalibrerande funktion. Vid årsskiftet, i samband med att det nya EU-direktivet trädde i kraft (se tidigare inlägg) inrättades en ny version av detta, en central djurförsöksetisk nämnd. Den ska bl.a. pröva överklaganden av beslut om avslag som fattats av en regional nämnd (däremot kan inte beslut om godkännande överklagas). Vidare ska den utföra en utvärdering i efterhand av alla försök som använt icke-mänskliga primater, och alla försök med avsevärd svårhetsgrad, samt verka för att kraven på ersättning, begränsning och förfining (3R) efterlevs.
Varje beslut som fattas av en nämnd ska vara relaterat till försökets syfte och den förväntade vinsten (inom forskning eller utbildning), samt ställas i relation till allmänhetens intresse av denna kunskapsvinst, och nämnden ska försäkra sig om att försöket inte genomförs om det finns alternativa/djurfria metoder att tillgå, eller motsvarande studier redan finns. Att nämnderna gör olika bedömningar kan mot denna bakgrund te sig sjävklart. Det anmärkningsvärda är istället att det saknas gemensamma riktlinjer och kriterier för bedömning. Här har den centrala djurförsöksetiska nämnden en viktg uppgift.
Än märkligare, eller sorgligare, är det kanske att forskare uttalar sig om nämnderna som något de måste klara sig undan på smidigast möjliga sätt – t.ex. genom att välja samarbetspartner utifrån nämndernas troliga bedömning – inte att den etiska granskningen bidrar till att göra forskningen bättre. En väl fungerande nämnd kan nämligen bidra till att forskningen blir mer lagenlig (uppfyller kraven på 3R), mer djurvänlig och därmed även forskningsmässigt trovärdigare (t.ex. är resultat från stressade djur tveksamma att använda).
Det är ju ingen nyhet att dagens djurmodeller inte är perfekta, eller att valideringskraven på djurfria modeller är mycket höga, eller att vissa djurbaserade metoder med framgång ersatts av djurfria, och numera tas som en sjkälvklarhet (t.e.x insulin, där tidigare ca 100 djur /patient/år användes, men idag helt ersatts av molekylärbiologisk teknik (genmodifierade bakterier eller jästceller). Inte heller är behovet av kalibrering av bedömningsgrunder i nämnderna någon nyhet, vilket artikeln i Riksdag och departement anspelar på. Det nya elektroniska ansökningssystemet som är under utveckling kan förhoppningvis bidra till ökad transparens och därmed kommunikation mellan nämnderna, men det behövs mer: riktade insatser för nämnderna för att skapa en levande etisk reflektion kring de grunder på vilka en asökan behandlas, diskuteras och godkänns/avslås.
Djur i forskningen: fokus på alternativa metoder i EU-direktivet
Den 1 januari i år skulle det nya direktivet 2010 63/EU ’om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål’ vara implementerat i alla EUs medlemsstater, dvs införlivat i varje stats lagstiftning. Av olika skäl har så inte blivit fallet, men bl.a. Sverige och Österrike har hunnit ända fram. Inga lagar får sätta ribban lägre än direktivet, i en strävan att harmonisera och höja lägstanivån. Men länderna får heller inte ha högre eller strängare krav, om de inte fanns före den 9 november 2010. (NB: skäl 1) i det nya direktivet rör frihandel och säkerställd inre marknad, skäl 2) handlar om djurskydd).
Debatten om detta nya direktiv har varit stillsam i svenska media, minst sagt. Kanske har man hoppats på att koppla ihop det med information om hur regeringen tänker gå vidare med frågan om ny djurskyddslag, efter Eva Erikssons utredning (SOU 2011:75). Men, Erlandssons information i slutet av mars angav att regeringen inte har för avsikt att revidera djurskyddslagen från 1988. Vad gäller försöksdjuren kommer inga förändringar att ske utöver det som redan beslutats i EU-direktivet. En skillnad för Sverige är att alla som utför försök ska ha genomgått en djurförsökskurs innan de börjar forska, inte längre ’inom 2 år’ från att de började använda djur, vilket lett till ett starkt ökat behov av kurser.
Vidare betonar EU-direktivet frågan om ’3R’ (replacement, reduction, refinement) på ett sätt som är mycket tydligt i Artikel 4: Medlemsstaterna ska säkerställa att en vetenskapligt tillfredsställande metod eller teststrategi, som inte innebär användning av levande djur, ska användas i stället för ett försök när så är möjligt.
Den sista passusen är förstås en gummiformulering – men, det är helt säkert möjligt långt oftare än hittills praktiserat, och innebär en uppstramning i många länder, troligen behövlig även i Sverige. Ytterligare en dimension på alternativa metoder anges i Kapitel V, Aritkel 46 ff: medlemsstaterna förväntas i grunden godkänna resultat som genomförts inom EU, de ska verka för att validera alternativa metoder, och bistå EUs referenscentrum för validering av alternativa metoder, bl.a. genom att själva verka för framtagande av djurfria metoder.
Den mediala diskussionen har som sagt varit stillsam i Sverige, kanske utifrån uppfattningen att vi redan ligger så långt framme? Under ett symposium i Wien före påsk kring implementeringen av EU-direktivet framkom att Sverige är unikt i att inkludera lika många lekmän i den etiska granskningen som forskare. Men samtidigt att den etiska reflektionen kring djurförsök är lika smal här som i andra länder, om inte ännu snävare, pga vår konsensuskultur, och avsaknad av någon med etisk/filosofisk/argumentations-analytisk kompetens i de djurförsöksetiska nämnderna, vilket finns i flera andra länder.
Under eftermiddagen den 24 maj kommer företrädare för forskning, alternativa metoder, djurrätt och djuretik att mötas för informationsutbyte och diskussion i Göteborg. Min förhoppning är att det blir ett öppet samtal om konstruktiva vägar framåt för att ambitionerna att tillämpa de 3R:n ska ta oss ett steg vidare. För, det ligger något tänkvärt i Gandhis uttalande ”You can judge the morality of a nation by the way the society treats its animals”.
/Helena Röcklinsberg
De många små stegen – Debatt i UNT
Vad vi äter har moraliskt viktiga konskekvenser för människors hälsa, djurens välfärd och miljön. Vi vet också ganska väl att vissa åtgärder är bra ur samtliga dessa aspekter – till exempel att äta mindre och bättre kött. Men vems ansvar är det att åstadkomma detta? Det är ämnet för en debattartikel i dagens UNT av Elin Röös, doktorand vid SLU och initiativtagare till Köttguiden, tillsammans med SLUs etiklektorer Per Sandin och Helena Röcklinsberg. Budskapet är att alla led i livsmedelskedjan från från odlare till slutkonsument bör ta ansvar för att åstakomma stegvisa förbättringar. Detta förslag är både rättvist och någorlunda realistiskt – ingen kan göra allt, men alla kan, och bör, göra något.
Ikväll den 17 april kl. 19 på Värmlands nation, Uppsala, debatterar Elin Röös på temat ”Äta fritt eller äta rätt” tillsammans med Folke Tersman (professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet), Inger Gauffin Carlsson (köttdjursuppfödare och distriktsordförande LRF), Gabriella Cahlin (Jordbruksverket) och Maria Eriksson (chefred Svensk Tidskrift). Fritt intröde.
Slakta grisar i glashus
I en krönika i New York Times från förra veckan skriver juridikprofessorn Jedediah Purdy om hur han som journalist i smyg tog sig in ett slakteri för att dokumentera förhållandena där, med bistånd av några slakterianställda. Liknande saker har hänt i Sverige. För ett par år sedan smygfotograferade representanter för Djurrättsalliansen grisgårdar, något som ledde till omfattande medieuppmärksamhet och rättsliga efterspel.
Nu finns i flera amerikanska stater lagar eller förslag till lagar som starkt begränsar möjligheterna till sådan rapportering, så kallade ”ag-gag laws”. Purdy menar att han rentav skulle riskera att klassas som terrorist om han försökte sig på samma sak idag.
Purdy föreslår den rakt motsatta vägen: Inför en lag som kräver att slakterier och uppfödningsanläggningar installerar webbkameror så att alla kan se vad som pågår där.
Hans förslag om ökad transparens är inte nytt. Bland annat matdebattören och författaren Michael Pollan har luftat tanken att slakterierna borde ha glasväggar, om inte bokstavligen som åtminstone bildligen.
Förslaget är i princip bra. Det finns förstås några viktiga saker att ta hänsyn till. Främst handlar det om rimliga krav på säkerhet och personlig integritet för de som är verksamma i hanteringen. Men detta kan lösas.
Det finns dock inte anledning att begränsa sig till slakterierna. Större transparens i alla led av livsmedelskedjan vore i högsta grad önskvärt. Inte minst i ljuset av den senaste tidens köttskandaler. Och det finns för all del inga goda skäl som talar emot ökad transparens vid produktion av andra saker än livsmedel.
Den svenska köttindustrin framhåller ofta den goda djurvälfärden som ett argument för att vi ska köpa svenskt kött, även om det kostar mer. Därför vore det rimligt att åtminstone de svenska köttproducenterna frivilligt införde slakterier med glasäggar, bildligt talat. Sätt en QR-kod på högrevsförpackningen, så kan jag direkt i mobilen se hur kon haft det!
Eller är någon svensk politiker beredd att driva ett förslag om en insynslag av Jedediah Purdys modell? Förslagsvis i hela EU.
Går det inte att lösa teknikproblem med teknik?
Det råder inga tvivel om att tekniken har orsakat miljöproblem. Men oenigheten om teknikens roll för att lösa problemen är stor. För en tid sedan menade Helena Granström i radioprogrammet Obs i P1 att teknik som lösning på problem som skapats av teknik innebär en ”motsägelsfull logik”. Nu får hon svar av filosofidoktoranden Karim Jebari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5492266
Tabu som släpper sitt grepp – till förmån för hästvälfärden?
Det är inte lätt att tolka konsumenters signaler. Upprördheten över att halv- eller helfabrikatsprodukter med nötkött blandats med hästkött, eller helt ersatts av hästkött, kan relateras till åtminstone tre rätt olika faktorer: att konsumenter efterfrågar ärlighet i innehållsförteckningen, en rädsla för att köttet inte är hälsamt att äta, respektive medvetet val att avstå från hästkött.
I efterdyningarna av upprördheten visar sig nu allt fler ’erkänna’ att de kan tänka sig att äta kött. Det lär ha blivit kö utanför en restaurang i Jönköping som helt nyligen serverade hästbiff. Att det handlar om ett ’erkännande’ hänger idag säkert ihop med att det finns ett motstånd mot att äta sällskapsdur. Få i västvärlden vill bli serverad hund på restaurang, medan det är brukligt i Asien. Det finns även en äldre förklaring till oviljan att äta hästkött som går tillbaka till tiden då Sverige kristnades, och hedniska vanor att offra och äta häst förbjöds. Det tycks som om detta tabu nu håller på att luckras upp.
Kan det även vara till förmån för hästarna själva? Svaret beror förstås på vilket perspektiv man väljer, men en central del är djurvälfärd. De hästar vi håller i Sverige enligt svensk djurskyddslag har det överlag bättre än övriga lantbruksdjur som hålls – enligt samma svenska lag. Skillnader görs på vilken funktion djuret har. Föreskrifterna för gris är belysande: de som hålls för att visas upp (djurpark eller tex en 4Hgård) har laglig rätt till betydligt större ytor än den sugga som ska föda de kultingar vars funktion är att omvandlas till kött. Tamgrisen som hålls för visning har till skillnad från slaktgrisarna rätt till 250m2 och ”möjlighet att böka samt sommartid tillgång till gjyttjebad och torra partier” (SJVFS 2009:92 7-9§) http://www.jordbruksverket.se/download/18.72e5f95412548d58c2c80005752/2009-092.pdf. Eftersom hästar klassas som sällskapsdjur har de rätt att röra sig fritt i sina tre gångarter under ett antal timmar varje dag, medan kor än så länge får stå uppbundna månader i sträck, utom under betessäsongen (ändring föreslås i Eva Erikssons utredning från 2011 av djurskyddslagen http://www.regeringen.se/sb/d/14129/a/181371).
Skillnaderna mellan sällskapsdjur och lantbruksdjur märks även i fråga om slakt/avlivning. En slaktad ko ger lantbrukaren en inkomst, medan avlivning av en häst på ett ’värdigt’ sätt hemma på gården kostar runt 5000 kr (för veterinär och avtransport av det döda djuret). Uppenbarligen väljer därför ett antal hästägare varje år att sälja hästen till någon som betalar för hästen, men sedan transporterar den i lastbil – ibland utan foder och vatten, ibland under flera dygn – till något slakteri i södra Europa. Där är köttet uppskattat. Konsumenternas signaler styr marknaden.
Men även producenterna, i det här fallet ffa transportörer och slakterier, har ett ansvar. Om hästar skulle kunna avlivas på ett väridigt sätt och utan kostnad för hästägaren, och deras kött tas tillvara och kanske till och med ge en inkomst, skulle nog många av dem som nu säljer till långväga transporter välja att låta hästen slaktas i Sverige. Det vore en stor vinst för djurvälfärden. Och de som vill äta hästkött kunde göra det utan att ha på sitt samvete att hästen först varit på en plågsam sista resa.
Detta tas även upp i en debattartikel i UNT 1 mars där undertecknad är medförfattare, inklusive tankar kring hästen som klimatsmart landskapsvårdare: http://www.unt.se/debatt/svenskt-hastkott—ett-hallbart-val-2299569.aspx
Helena Röcklinsberg
Helena Röcklinsberg om kött och djuretik i P1
I onsdagens Nordegren & Epstein i P1 diskuterar SLUs djuretiklektor Helena Röcklinsberg köttätande, djurvälfärd och moral tillsammans med etologiprofessorn Per Jensen. Här kan man lyssna på inslaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=5449509
Workshop om etik och ny bioteknologi i jordbruk
I samband med höstens kongress för European Society for Agricultural and Food Ethics i Uppsala anordnar vi en workshop om etik och ny bioteknologi i jordbruk. Workshopen hålls på engelska och går av stapeln den 11 september. Inbjudna talare (hittills) är filosoferna Lisa Heldke (Gustavus Adolphus College) och Helena Siipi (Universitetet i Åbo) samt sociologen och aktivisten Ariel Salleh (University of Sydney). Mer information hittar man här: http://www.slu.se/en/collaborative-centres-and-projects/ethics/eursafe-2013/mistra-biotech-workshop-cfp/
Ännu en livsmedelsskandal – toppen på isberget Tillit?
Det kött som i fredags (8/2) avslöjades vara hästkött, märkt som nötkött, i en färdigproducerad Lasagne såld av Findus, sägs nu ha sålts av en och samma leverantör i Luxemburg till 16 länder. Marie Söderquist, VD på Livsmedelsföretagarna, påpekar i Radions P1 Studio Ett (11/2) att det inte finns något krav att branschen ska göra det hon kallar ’artbestämning’ – att varan innehåller kött från det djurslag som anges på innehållsförpackningen. Däremot kontrolleras om livsmedelssäkerheten, dvs. det åligger kontrollmyndigheten att söka efter t.ex. läkemedelsrester eller salmonella. Såväl Livsmedelsbranschen som Livsmedelsföretagarna säger sig nu vara beredda att utvidga kontrollens omfång till att undersöka om den produkt som kan bedömas vara säker, kommer från den ’art’ det anges vara.
För en lekman kan detta tyckas märkligt. Erkänner att jag nog ofta tagit för givet att när är en myndighet kontrollerar bakteriefloran i produkt x, undersöker de automatiskt att produkt x verkligen är produkt x, och inte y. Så enkelt är det alltså inte, enligt branschen. Men enligt senare uttalanden av Landsbygdsministern Erlandsson, som inte var med i sagda program, ska konsumenten alltid kunna känna sig 100% trygg med att det som anges på förpackningen också finns i den. Det företag som saluför en vara ska stå för att innehållsförteckningen stämmer, och frågan är nu om Findus brutit mot lagen genom felaktig märkning.
Höstens uppmärksammade medvetna felmärkning av ungersk s.k. oxfilé bar med sig samma fråga. Det färgade fläskköttet var ofarligt att äta, och hade – i den mån bedrägeriet uppdagades i någon stickprovskontroll – inte dragits tillbaka förrän i samband med mediauppbådet. Frågan handlar om graden av tillit: mellan producent och konsument, liksom mellan olika producenter, och mellan producenter och myndigheter. Har berget Tillit börjat smälta? Med växande handel, specialisering och storskalighet ökar avstånden mellan olika aktörer, liksom behovet och graden av tillit. Samtidigt ökar möjligheterna att hitta svaga punkter och kryphål. Skulle vi som konsumenter vilja att allt kontrollerades, skulle det återspeglas i priset.
Varför, undrar nog den medvetne konsumenten, då inte istället direkt betala för närproducerat, eller för varor från djur med garanterat god välfärd under liv, transport och avlivning, eller för långsiktig hållbarhet och klimatkompensation?
De sk livsmedelsskandalerna avlöser varandra, antingen är det fusk med märkning, fara för människors hälsa som salmonella, Ehec eller BSE, eller djurvälfärd, som förra sommarens debatt och konsumentkrav på märkning kött som kommer från obedövade djur, vilket, enligt en siffra är närmare 75% av alla nötkreatur som slaktas i EU. Orsaken till dessa skandaler är oftast inte att lagar saknas, utan att de inte efterlevs. (Sverige är ett av de länder där bedövning alltid genomförs).
Återigen en fråga om tillit – den genomsnittlige medborgaren och konsumenten har hittills haft tillit till att den kontroll som beslutats om och behövs också utförs. Och det skulle inte kallas livsmedelsskandaler om inte utgångspunkten vore, att vi kan lita på det små och stora företag skriver på sina förpackningar, liksom på våra myndigheter, att de genom sina stickprovskontroller uppdagar de brister som finns i relation till lagstiftningen. Kontroller kostar, det är billigare med tillit. Men den har en gräns.
Allt fler konsumenter sätter på sig en kritisk medborgarblick, och krav på radikalt ökat producentansvar börjar höras. Ska uppdraget att skapa en ’hållbar konsumtion’ framförallt ligga på konsumenterna, eller är ansvaret lika mycket eller i större grad producenternas, dvs ligga hos dem som levererar det konsumenten har att välja bland? Frågan är berättigad. Inga enkla svar finns, men om tilliten till marknadsaktörerna och myndigheterna ska kunna vidmakthållas och antalet dyra kontroller inte behöva öka, vore ökad insyn och tydlighet i hur företagen – inklusive skolkök, sjukhuskök och kök för äldreboenden – arbetar en viktig väg att gå, för att medborerliga krav på sunda produkter med korrekt märkning, lagenlig djurvälfärd och miljöhänsyn ska kunna tillgodoses.
/Helena Röcklinsberg
PS Välkommen att diskutera etiska aspekter på konsumtion (och produktion) under konferensen The Ethics of Consumption: The Citizen, The Market and The Law i Uppsala i september! /HR www.slu.se/eursafe2013