På Brännpunkt i fredagens SvD menar ett antal forskare, bland andra Torbjörn Fagerström, Eva Thörn och Jens Sundström från SLU, att skepsisen mot genmodifierade grödor är omotiverad och hindrar utvecklingen av en resurseffektiv bioekonomi, dvs. en ekonomi baserad på förnybara biologiska råvaror. Genteknikmotståndet i Europa gör att vi riskerar att hamna på efterkälken när utvecklingen rusar på i andra delar av världen, som USA och Asien, enligt skribenterna. På måndagagen svarade Europaparlamentarikern Carl Schlyter (mp). Här kan man lägga märke till språkbruket: Medan forskarna talar om ”genmodifiering”, använder Schlyter det nedsättande ”genmanipulerade grödor”. Schlyter framhåller särskilt att gentekniken
leder till ändrade maktbalanser, eftersom det är patenterad teknik kommer den vara upphovsrättskyddad. Maktbalansen går från bönder med eget utsäde till de globala företagen som bönderna tvingas köpa nytt utsäde av varje år.
Kommentarsfälten till den första artikeln innehåller en hel del upprörda inlägg. Bland de vanligare argumenten är att gentekniken är farlig, eller åtminstone att vi inte vet hur farlig den är och därför bör tillämpa försiktighetsprincipen. Monsanto nämns upprepade gånger.
Låt oss lämna dessa välbekanta ståndpunkter och argument därhän. I debatten dyker nämligen också idén om naturlighet och onaturlighet upp. Det är inte ovanligt att man uppfattar genteknik som just onaturlig. Men här bör man vara på sin vakt i argumentationen. För vad betyder egentligen ”naturlig” respektive ”onaturlig”? Redan John Stuart Mill (som i sin tur fått det från David Hume) påpekade i sin ”Three Essays on Religion” att ”naturlig” kan betyda flera saker: ’det som sker i enlighet med naturlagarna’ eller ’det som inte skapats av människan’. Och ofta betyder naturlig ungefär ’vanligt förekommande’. (I boken ”The Natural And The Artefactual” från 1999 räknar filosofen Keekok Lee upp inte mindre än sju olika betydelser!). Samtidigt är ”onaturlig” ett starkt nedsättande ord. Mill själv kallar det för ”one of the most vituperative epithets in the language”.
Naturligheten är alltså utomordentligt svårfångad. Men det slutar inte där: Utöver problemet at slå fast vad naturlighet är, måste man även visa att det naturliga också är något bra, önskvärt eller rätt, eller att det onaturliga är dåligt eller fel. Och det är inte helt lätt. Många saker som historiskt har setts som naturliga är idag oacceptabla. På motsvarande sätt är en hel del företeelser som betraktats som onaturliga idag helt accepterade. Det gäller till exempel för sexuellt umgänge mellan personer av samma kön.
Slutsatsen är att om man ska förkasta det onaturliga, eller framhålla det naturliga, bör man vara beredd att ge ytterligare goda skäl för sin ståndpunkt, annat än att det man hissar eller dissar är just naturligt eller onaturligt.
(Läs även forskarnas slutreplik i tisdagens SvD).