Problemen inom svensk konventionell grishållning är tyvärr inte nya. Nytt är däremot att landsbygdsministern bjudit in näringen till ett möte (19 feb.) och att finansministern uttalat att Sverige inte ska ha någon industriell produktion, utan satsa på småskaligt, högre grad av förädling och regional försäljning. Strävar de åt samma håll? Kanske, kanske inte. Helt klart är att grisbranschen har en mycket ovanlig chans att bli lyssnad på. Då gäller det att välja inriktning med omsorg, och vända den nedåtgående trenden.
Medan EU-ekologisk och KRAV-märkt griskött efterfrågas av konsumenterna, och KRAV söker producenter med ljus och lykta noterar alltså den konventionella produktionen årligen nya svårigheter. Det finns alltså intresse för både svenskt och dyrare kött. Nu senast att slakterier lägger ned p.g.a. för dålig ingång, som i sin tur beror på allt lägre slaktpriser, vilket minskar möjligheterna för lönsam produktion. Och så blir det kö vid de kvarvarande slakterierna. Grisnäringen biter sig i den svans de snart kuperat. Allt fler grisar säljs till utländska slakterier och förslag på dispenser från lagen om max 8 timmar transport till slakteri nämns.
Den egentliga boven anses således djurskyddslagen vara, som kritiseras för att orsaka högre kostnader i Sverige än i andra länder. Men vilka kostnader tar man med i beräkningarna? Att använda antibiotika i förebyggande syfte är kostsamt, däremot visar studier att strö som sysselsättning minskar antalet stressade och svansbitande individer och tillväxten ökar. Antibiotikafrågan rör dock en större ekonomi än den enskilde lantbrukarens, och är en långt större fråga än så – en än mer spridd antibiotikaresistens vore betydligt kostsammare för samhället än att stötta den befintliga grisnäringen.
Bortom frågan om djurskyddslagens nivå väcker ’griskrisen’ en rad värderingsaspekter som sällan diskuteras. En handlar om vilken slags djurhållning som är etiskt försvarbar. Ett synsätt är att varje kännande djur har rätt till sitt eget liv, och ett gott sådant: vi inte har rätt att avla, hålla och döda djur för våra egna syften. Efter en övergångsperiod där alla nu levande djur tas väl om hand – inte släpps vind för våg – skulle vi ha betydligt färre djur, och inga som hålls enbart för kött-, mjölk eller äggproduktion, men gamla djur, mjölken kalven inte vill ha och obefruktade ägg kan ätas (så resonerar t.ex. Gary L. Francione) . En annan syn är att vi har rätt att hålla djur, men endast under sådana former att djuret har ett bra liv och inte orsakas onödigt lidande (se t.ex. Per Jensen). Frågan är förstås vad ’onödigt’ innebär – onödigt för vem, under vilka förutsättningar och under vilka tidsramar? Uppstår onödigt lidande om djuren inte är friska, inte har gott om plats, och inte kan utföra sina naturliga beteenden i en miljö och social grupp de är biologiskt anpassade för? Eller uppstår onödigt lidande först vid vanvård? Eller, är djurens behov helt underordnat vissa ekonomiska faktorer, d.v.s. att det lidande som krävs för viss ekonomisk vinning är nödvändigt?
Svensk djurskyddslags formulering att djur ej får orsakas ’onödigt lidande’ preciseras i olika detaljer i föreskrifterna – med det gemensamt att djurens förmåga att lida fysiskt och psykiskt ska beaktas. Lagstiftaren anser att det är etiskt relevant hur ett djur mår, och var och en som sköter ett djur har ansvar att säkerställa dess välmående. Det leder till en annan viktig fråga, som sällan behandlas i relation till ’griskrisen’: synen på ansvar. Vem är ansvarig för vad som produceras och konsumeras?
Länge har ansvaret för vilka varor som säljs i butikerna lagts på konsumenterna. Med hänvisning till marknadskrafterna har tanken varit att konsumenternas efterfrågan styr vad som erbjuds. Om djurvänliga eller klimatvänliga produkter efterfrågas, kommer de att säljas. De senaste årens utveckling har dock visat att ekvationen inte är så enkel: det finns mellanled. Ett sådant är upphandlare i kommuner och landsting, ett annat är dagligvaruhandeln, ett tredje är restauranger. Endast i mycket småskaliga sammanhang kan ett direkt samband mellan vad som å ena sidan efterfrågas och vad som å andra produceras och säljs etableras. Allt fler (i i-länder) söker sig till gårdsbutiker eller motsvarande och är beredda att betala mer för högre kvalitet (t.ex. gruppen LOHAS life styles of health and sustainability), men i övrigt så avgör de stora primärproducenterna och livsmedelskedjorna vad som står på hyllorna och serveras i skolorna. Inte ens den mest köpstarke konsument kan köpa något annat än det som finns på markanden. Ansvaret kan alltså inte ensidigt läggas på konsumentgruppen, även om den naturligtvis har sitt strå att dra till stacken. Och så har gjort – efterfrågan finns, men produktionen hänger inte med. Vem tillverkar salami på enbart svenskt kött? Efterfrågan finns, men handeln hänger inte med – varför är dansk fläskfilé lockvara, när den grishållningen inte ens lever upp till EUs låga djurskyddskrav, eller än mindre till svensk lag?
Den som har makt har också ansvar. Ju större makt, desto mer ansvar. Denna etiska norm ger en hållhake på varje lärare, politiker och företagsledare – den som inte sköter sitt ansvarsområde, förlorar andras förtroende för sin maktutövning. Ett recept för att åtnjuta förtroende i en maktposition är att eftersträva klokhet, rättvisa, mod och måttfullhet – de klassiska kardinaldygderna – i sina beslut. Här kan klokhet handla om att se frågans många nyanser och dimensioner bl.a. djuromsorg i relation till klimathänsyn och framtida generationers behov; rättvisa om att inkludera alla som är berörda, även de kännande djurens behov, på ett rättvist sätt i alla beslut; mod om att agera för djurvänliga system trots politiskt motstånd, eller att se sambandet mellan djurhållningssystem och antibiotikaanvändning; måttfullhet om att arbeta sig successivt framåt för ett djurvänligt och klimatmässigt sett hållbart system, eller att inte trakta efter allas gillande.
Vem värnar mervärdena i svensk djurhållning?
- Om grisbranschen väljer att även framgent bortse från de möjligheter till marknadsföring av ett mervärde som ges tack vare något högre djurskyddslagar och de djurhållningssystem som tagits fram med hjälp av forskningen och lett till friskare, mindre stressade djur, och låg antibiotikaanvändning etc. behöver ingen förundras att den svenska grisen inte säljer. Varför betala mer för en kotlett från en svensk gris om den inte haft det bättre än en dansk?
- Det är dags att charkproducenterna och restaurangerna ser sin roll i att ta vara på både den svenska grisen och på folkhälsan. Innerätten ’pulled pork’ smakar väl bättre utan extrakryddan antibiotika?
- Om inte handeln inser vikten av Corporate Social Responsibility (CSR) och tar sitt ansvar att sälja lagliga produkter, möter de inte den efterfrågan som finns, utövar makt utan att ta ansvar, och påtvingar konsumenterna större ansvarstagande än vad som är rimligt.
- Är svenskt industriellt lantbruk inte viktigt, vilket finansministern påstått, kommer marknadsföring av det närproducerade att bli centralt, vilket bygger på radikalt ökat producent- och handlarinitiativ. Är svenskt industriellt lantbruk däremot viktigt, vilket landsbygdsministern påstår, måste de mervärden som baseras på kraven på god djurhållning värnas även framgent, inte monteras ned, det vore att försöka bita den i så fall redan kuperade svansen. Kraften bör istället läggas på att få övriga EU-länder att respektera förbudet att systematiskt kupera kultingars svansar, vilket skulle höja priserna på bl.a. danskt kött.
Det har sagts förr, och det tål att upprepas: ’billigt’ kött har ett högt pris – för djuren, för hälsan och för miljön. Det är det inte värt.