Frågor om etisk professionalitet i yrkesutövningen har visat sig bli allt mer angelägna i takt med ökad globalisering och tekniska innovationer. Ju mer det finns att välja på, desto bättre måste man kunna motivera sina val. Exempel på aktuella frågor är: finns det en etiskt relevant skillnad mellan genmodifiering och geneditering? Är insekter det bästa proteinalternativet ur ett hållbarhetsperspektiv, eller är vegetariskt bättre? Bör alla fritt kunna välja vad de vill äta? Hur ska valfrihet viktas gentemot risker för hälsa, djurvälfärd, klimat och miljö? Hur tar man sitt ansvar som ’en länk i den globala kedjan’? Dylika frågor, men även lång rad andra teman kring etik och professionalitet i livsmedelskedjans olika delar kommer att diskuteras i ett stort antal parallella seminarier. Se information om huvudtalarna här.
Arrangörerna har sin hemvist vid veterinärhögskolan, varför veterinäreryrkets utmaningar kommer att lyftas. Veterinärer som har att balansera val av behandling och prognos, egna värderingar, klinikens policies och ekonomi med djurvälfärd och djurägarens önskemål. Vad är och hur upprätthålls ’veterinär integritet’? Vilka misstag görs, och hur kan man förbättra dialogen mellan veterinär och djurägaren? När uppstår etisk stress och hur kan det motverkas?
EurSafe-konferenserna har en god tradition av att möjliggöra möten mellan akademin och det omgivande samhället, varför det finns all anledning att förvänta sig intressanta samtal och möten under dessa tre dagar.
Naturlighet har vi skrivit om flera gånger – bland annat här, här och här. Nu kan man lyssna på när jag samtalar med Lisa Beste om naturlighet och filosofi i senaste avsnittet av podden Shaping Our Food, under rubriken ”Hundra procent onaturligt”. Podden är på svenska.
Har du ätit frukost idag? Det har jag. Dessutom har jag talat på ett frukostseminarium som arrangerades av SLU Future Food. Tillsammans med den historieätande måltidsforskaren Richard Tellström och SLUs Elin Röös angrep jag frågan om ”Dåtidens frukost och framtidens mat”.
Man hinner inte säga så jättemycket på sju minuter. Men jag talade frukostmoralism, moraliskt agentskap och den rekonstruktion av min frukost från ca 1980 som jag åt i tisdags.
Min frukost nuförtiden består oftast av havredryck med kli, frukt och mandel, kaffe och ostmörgås. Det skiljer sig en del från frukostar jag ätit vid olika tillfällen i livet. Frukostmässigt har jag varit någorlunda seriemonogam. Det vill säga jag har varit trogen ungefär samma frukost varje dag, men jag bytt frukost vid ett antal tillfällen. På menyn har genom åren stått bland annat nyponsoppa, mjölk och branflakes, havregrynsgröt och en del annat. Nästan alltid smörgås i någon form.
Häromdagen rekonstruerade jag min frukost från omkring 1980. Då var jag tio år. Min rekonstruerade frukost, anno 1980 ungefär
Frukosten bestod av Earl Grey-te med mycket honung, apelsinjuice, en grövre macka med leverpastej, en ost- och marmeladmacka där brödet varierade – denna gång vanlig limpa – samt ytterligare en ost- och marmeladmacka, då alltid på Wasa frukostbröd, hårt ljust knäckebröd med vallmofrö. Herrgårdsost gällde.
Att äta min barndomsfrukost kändes dels påtagligt främmande, dels extremt välbekant. En morgontidig madeleinekaka som väckte minnen. Men jag slogs av hur söt den var. Jag slogs också av att flera av varumärkena är desamma idag.
Vad kan då en moralfilosof säga om frukostar?
Man kanske kan påstå att frukosten är vår mest moraliserande måltid. Richard Tellström berättade under sin presentation om den ”folkhemsmoderna frukosten”. Den frukosten skulle bygga på näringsforskning och syftade till att bidra till stärkandet av vår hälsa till båtnad för samhällsnyttan. Ni har förmodligen hört påståenden om som ”Frukosten är dagens viktigaste mål”, och ”Hoppa inte över frukosten!” Oavsett hur sant det är har väl inget annat mål så starkt förknippats med hälsa, frisksport, och prestation? Ett slags grötmoralism om man så vill.
Först och främst moraliskt agentskap. År 1980 var jag ett barn. Vad jag åt rådde jag inte bara själv över, utan en del bestämde mina föräldrar. Så var det med den grova leverpastejssmörgåsen. Det fanns ett element av plikt där: först något nyttigt, därefter marmeladen. Mina föräldrar åt för övrigt exakt samma frukost, förutom att min mamma hade pepparrot på tub under leverpastejen. Det slapp jag.
En moralisk agent är någon som kan tillskrivas moraliskt ansvar. Som tioåring var jag ännu inte en fullfjädrad moralisk agent. Mina föräldrar kunde därför rättfärdiga att min valfrihet inskränktes.
Men frågan är både i vilken mån vi som vuxna väljer fritt, rent faktiskt, och i vilken mån vi bör få göra det.
Min egen vardagsfrukost numera präglas i någon mån av val som jag gjort delvis av moraliska skäl. Jag har till exempel minskat andelen kött- och mjölkprodukter av hänsyn till klimat och djurvälfärd. Att den inte är lika söt handlar både om hälsa och rena smakpreferenser. Jag tycker helt enkelt om andra saker idag än vad jag gjorde 1980.
Idag förväntas vi i väldigt stor utsträckning agera som konsumenter, och många menar att konsumentmakt är vägen till val som är bättre för djuren och miljön, till exempel. Men jag vet ju att just mina val inte har så stor betydelse – om ens någon – i det stora hela. Och jag vill ju välja vad jag ska äta till frukost.
Jag vet inte hur man ska framtidsspana om detta. Men att valet av mat delvis är en moralisk fråga tror jag är en idé som har kommit för att stanna. Jag tror också att det är värt att fundera på om det finns andra moraliska agenter än individuella personer- till exempel företag.
Vad är det som gör oss till moraliska agenter? Bland annat är det förmågan att behandla information och känna igen moraliska regler om rätt och fel. Den här frågan blir aktuell inte minst i ljuset av alltmer avancerad artificiell intelligens och mer och mindre autonoma system för beslutsfattande. Tänk på självkörande bilar som måste besluta om de ska köra rakt fram och då köra på en person a, eller väja undan och då köra på en annan person b.
Och i många fall kan man ju ifrågasätta hur fria val vi människor gör. I morse åt jag hotellfrukost. Jag valde själv vad jag ville ha, tycker jag. Men mitt val påverkades av utbudet och presentationen. Kanske väljer jag oftare det pålägg jag ser först?
Så matmoraliska frågor kommer att finnas kvar och fortsätta vara minst lika betydelsefulla som idag, tror jag. Men både innehållet i dem, och vem som ska ansvara för dem, kan nog tänkas bli annorlunda.
Jordbruksverkets förslag på nya föreskrifter för lantbrukets djur, omarbetning av L100, har debatterats under våren och sommaren. Kritiken har hittills handlat om enskilda föreskrifter för olika djurslag – t.ex. sänkt avvänjningsålder för griskultingar på ett sätt som anpassar till EUs nivå och ökar risken för antibiotikaanvändning.
Förändringarna är Jordbruksverkets sätt att möta näringens krav på flexibilitet och målstyrning, men drabbar i föreslagen utformning både djuren, vars grundläggande välfärd riskeras om förebyggande miniminivåer uteblir, och lantbrukaren, som inte vet om hen har nått upp till lagens krav, varvid rättsosäkerheten ökar.
Nu i höst har även en rad forskare från SLU påpekat allvarliga brister i remisshanteringen. (Se debattartikel i GP från 5 oktober). Utöver kort remisstid för en omfattande lagändring har Jordbruksverket valt att bortse från den välgrundade och välformulerade kritik som inkommit från majoriteten av remissinstanserna. De vetenskapliga studier som forskare och andra påvisar talar mot de föreslagna förändringarna har över huvud taget inte beaktats av Jordbruksverket, ej heller kritiken mot näringens studie.
Jordbruksverket svarar med att de litar på lantbrukarna, och att de inte anser att djurskyddsnivån sänks och att de på detta sätt ökar konkurrenskraften, i enlighet med Livsmedelsstrategin. I en slutreplik i GP, samt i en intervju i Land Lantbruk med Helena Röcklinsberg, påpekas bl.a. att lagstiftning ska bygga på vetenskapliga studier, och att konkurrenskraften knappast ökar om djurskyddet devalveras. Tilliten till svenska bönder och motiveringen att köpa produkter märkta med ’Från Sverige’ som nu tagit fart på riktigt, behöver allt stöd det kan få av ansvariga myndigheter genom säkrade mervärden, inte motarbetas.
Delar av de förslag som näringen haft kring ökad intensifiering inom grishållningen, men som inte kunnat förverkligas när det sk kontrollprogrammet inte kan införas, har Jordbruksverket nu baxat in bakvägen. Med tanke på forskarkritiken mot dessa, ur såväl djurskydds- som smittskyddssynpunkt (antibiotika), stärker inte heller det förtroendet för Jordbruksverkets arbete, varken i sak eller i form.
I lördags medverkade Helena Röcklinsberg och Per Sandin på eventet Matologi i Stockolm. Det blev många spännande möten kring mat och moral! Håll utkik: Det kan komma fler evenemang i framtiden.
Att allmänhetens intresse för sk mervärden i livsmedelsproduktionen ökar är inte längre omstritt. Branschens egna urspungsmärkning av animaliebaserade produkter (nu senast ’Från Sverige’) är ett sätt att tillmötesgå detta och underlätta för konsumenter att välja. En stor del av produktionen hamnar dock inte i affärernas diskar, utan upphandlas av skolor och landsting. Den vidare frågan är därför hur offentlig upphandling kan ta vara på intresset för mat med mervärden. Det senaste EU-direktivet 2014/24/EU möjliggör hänsyn till mervärden, och upphandling ska ses som ett verktyg att nå strategiska samhällsmål. Svårigheten är att många mervärden är viktiga, och inte alltid förenliga med varandra. Regional produktion, livskraftig landsbygd, kött, mjölk, smör och ägg från djur som haft ett gott liv, korta transporter och bedövning före slakt, produktionsformer som bidrar till ökad artmångfald och låg klimatpåverkan etc kan vara svårt att hitta i en och samma produkt. Samtidigt ska maten enligt lag vara näringsrik och inte kosta för mycket per portion (SFS 2010:800). Genom att handla importerade produkter kan priserna hållas nere, men rimmar illa med de högre kraven svensk lag ställer på djurhållningen. Dessutom finns politiska mål om hållbar livsmedelsproduktion som ska uppnås. Upphandlare och inköpare har en svår uppgift!
Upphandlingsmyndigheten tillhandahåller en värdefull sk kriteriekatalog, med olika nivåer och fakta om produktgrupper. Det avgörande beslutet om vilka aspekter som är viktigast i en valsituation – som vid kött t.ex. kan stå mellan djurvälfärd eller klimatpåverkan – handlar dock inte om fakta, utan om att värdera fakta. Upphandlaren måste basera beslutet på en värdegrund, som ska omsättas i praktisk handling.
För att underlätta för upphandlarna att balansera olika etiska värden med andra krav eller policies söker vi medel för ett projekt där vi vill utveckla digitala verktyg som bistår i den beslutsprocessen. Mer om detta i en intervju med Helena Röcklinsberg i radio P4 Östergötland (ca 11.16 min in i programmet).
Diskussionerna om hur den ideala människa-djur-relationen ser ut pågår ständigt, och då inte bara som en debatt inom tillämpad etik. Även bioteknologiska forskningsprojekt kan ses som inlägg i debatten, liksom det sätt man som djurägare väljer att hålla sina djur. Under veckan som gick sändes två program på Vetandets värld SR P1 om bioteknologisk forskning för att skapa mat utan att hålla djur, där Helena Röcklinsberg medverkar med några etiska reflektioner. Det första handlar om invitro-kött, dvs kött som odlas på laboratorium, eller, som forskarna hoppas, på en fabrik utan att komma från ett slaktat djur. Det andra programmet tar upp försöken att ’brygga’ mjölk på fabrik, som inte kommer ur en kos juver och inte undantas från en nyfödd kalv. Debatten kring huruvida det är riktigt att kalla produkterna ’kött’ respektive ’mjölk’ kommer att bli lång. Att målsättningen och de skäl som anförs till stor del är relaterade till ambitionen att minska beroendet av att hålla djur för kött- och mjölkproduktion är dock entydig bland inblandade forskare.
Ett annat sätt att förmedla en liknande ståndpunkt genom praktisk handling, är att ta hand om djur som inte har någon plats i den kommersiella djurhållningen. Detta utifrån tanken att varje djurindivid har ett okränkbart egenvärde och rätt till sitt eget liv, ingen ska reduceras till en produkt som andra tjänar pengar på. Under april höll Helena Röcklinsberg en workshop om djuretik på Sveriges enda Djurfristad. Där lever grisar, hästar, höns, får, katter och hundar i stor frihet. De hade inte levt om de inte tagits om hand. Vissa blir kvar, andra omplaceras till nya hem. Fristadens vision är entydig: respektera djuren som individer och avskaffa förtrycket av dem, dvs. hållande av djur på ett sätt som de far illa av.
De ideologiska likheterna mellan de bioteknologiska strävandena och djurfristaden är tydliga: minska utnyttjandet av djuren för människans livsmedelskonsumtion. De förra betraktas säkerligen med skepsis i många led, men röner dock uppskattning för sin innovativa forskning, De senare möter lika säkert med motsvarande skepsis, men kan inte lägga några högteknologiska framsteg i den andra vågskålen. Snarare är det jordnära kunskap om djurs beteenden och behov, daglig skötsel och vård, liksom kamp att få ekonomin att gå ihop. Men även skillnaden i mottagandet är tydlig. Djurfristadens ifrågasättande av dagens djurhållningspraxis och deras djurvänliga ställningstagande uppfattas av många som provokativt, medan de likaledes djurvänliga ambitionerna inom den bioteknologiska forskningen inte ’stör’ på samma sätt.
Kan det vara så, ännu idag, att inte de etiska resonemangen och argumenten för ett visst ideal (om än omsatta i verkstad), utan storlek på budgeten och grad av avancerad teknologi påverkar hur ett budskap uppfattas?
Inte minst i USA är det många fattiga barn som äter mycket skräpmat, bland annat för att det är billigt. Vissa menar dock att hälsosammare mat inte alls behöver vara dyrare, framför allt inte i det långa loppet. Men det finns ett förbisett problem, menar sociologidoktoranden Caitlin David vid Harvard: Barn är kräsna. Att vänja små barn vid nya råvaror och rätter tar tid – och skapar spill och svinn. Därför väljer fattiga föräldrar ofta mat som de vet att barnen äter. Och den maten är inte alltid sådan att den lägger grunden för sunda matvanor. (De flesta föräldrar har väl åtminstone ibland kämpat med att få övertyga barnen om att broccoli är bättre än chips?) Svinnet är en dold kostnad som gör den nyttiga maten dyrare än vad den ser ut att vara.
Naturlig mat är ständigt på tapeten. Nu har amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten FDA begärt kommentarer från allmänheten om märkning av mat med påståenden som exempelvis ”bara naturliga ingredienser”. Bakgrunden är att både allmänhet och vissa domstolar har hört av sig till FDA för att få vägledning i frågan.
En del svar börjar nu komma in. Några smakprov och en sammanfattning kan man hitta på Food Navigator. De flesta svaren är från privatpersoner; enligt Food Navigator räknar man med att tunga instanser som livsmedelsindustrin och branschorganisationer kommer att begära förlängd svarstid, eller åtminstone svara precis innan tiden går ut i februari 2016.
Några saker är viktiga att komma ihåg. För det första är det allt annat än lätt att komma fram till vad naturlighet är. Det visar kommentarerna. För det andra är det inte självklart att det naturliga är bra, även om vi kommer fram till vad som är naturligt. Men, för det tredje: trots dessa problem kommer inte naturlighetsargumenten att försvinna. De har dykt upp i olika skepnader i flera tusen år. Redan de stoiska filosoferna under antiken menade att livet gick ut på att leva i enlighet med naturen, och liknande idéer har följt oss sedan dess. Nu senast i marknadsföring av skönhetsprodukter och mat, bland mycket annat.
Därför finns det anledning att förhålla sig pragmatiskt till naturlighetsbegreppet, och det är vad FDA nu tycks göra. Det blir intressant att se vad utfallet av denna process blir.
(Naturlighet har vi skrivit om tidigare på bloggen, till exempel här och här.)
