Författare: Helena Röcklinsberg

Sund och laglig skolmat

Publicerat den
av

Svenska konsumenter har tilltro till svensk livsmedelsproduktion, men köper gärna billigaste köttet. Samtidigt finns ett ökat intresse för matens kvalitet och ursprung, och det inte bara när vi själva handlar råvaror och halvfabrikat, utan även för det barnen får serverat i skolan och det vi serveras på sjukhus och vårdhem. Där kan vi sällan välja, där är vi hänvisade till vad som köpts in centralt.

Det är därför mycket glädjande att allt fler tjänstemän ansvariga för offentlig upphandling tar vara på sina möjligheter att bidra till att skolor och landsting serverar mat som är sund och animaliska produkter producerade på ett sätt som överenssämmer med svensk lag. Enligt en rapport beställd av Miljöstyrningsrådet (www.msr.se) fastställer den oberoende utredaren Niclas Bruun, professor i juridik, att ”Det är alltså skäl att understryka att ett motiverat och klart definierat djurskyddskrav, som går utöver EU:s minimumreglering, inte automatiskt är otillåtet i upphandlingssamman-hang.” (Rapport 2011:11, sid.10)

Man får förvisso inte hänvisa till svensk lag som skäl, men däremot till utvalda och väl motiverade djurskyddskrav, utan att detta kan klassas som diskriminering av upphandlare. Det är sedan tidigare välkänt  att Halland, Sigtuna och Dalarna har ansträngt sig i denna riktning. Nu rapporterar NT att även Landstinget i Östergötland kommer att skärpa sina krav vid uppandling redan nästa år: allt kött ska komma från djur som bedövats före slakt, suggor ska ha strö och får inte ha fixerats vid grisning, och antibiotika får endast användas vid behov, inte förebyggande.

Dessa krav ligger helt i linje med svensk lag, och därför svåra att klassa som särksilt stränga. Inte desto mindre innebär det ett viktigt steg i rätt riktning. Det innebär ett erkännande av dem som till skillnad från många andra europeiska djurhållare följer EUs lagstiftning, och en ovilja att servera mat producerad av dem som genom avsteg från lagen (bl.a. rutinmässigt kupera svansar och avliva utan bedövnig) kan producera till lägre priser. Vid det här laget vet de flesta konsumenter att billigt för oss innebär en kostnad i en annan ände – för djuren, för miljön eller för smittskyddet. I dagarna rapporteras att inte mindre än 18 av Norges grisgårdar drabbats av MRSA under året. Med tanke på att även de har en sjunkande antibiotikaanvänding, även inom aquakultur, ger det oss en del att fundera på. http://www.norsklandbruk.no/gaardsdrift/2013/12/16/18-svineprodusenter-rammet-av-mrsa.aspx 

Detta inte minst i ljuset av de – i det närmaste dolda – förhandlingar som förs mellan EU och USA om frihandel och import av livsmedel. Vi riskerar få in kött från djur som utfodras med antibiotika i förebyggande syfte, hålls under minimala djurskyddskrav och säljs till priser där ’billigt’ bara räknas i en ände. Således högsta dags att alla som har ansvar för upphandling ställer de krav på god djuromsorg som går att ställa. Vektyg i den riktningen finns framtagna och presenterade på http://www.msr.se/sv/Uppdrag/Livsmedel/ 

 

Det lackar mot jul(skinka)…

Publicerat den
av

Ännu en gång har Djurrättsalliansen filmat svenska grisgårdar, enligt egna uppgifter 15 st. slumpvis utvalda gårdar. Det är ingen uppbygglig bild av grishållning som visas på http://ettlivsomgris.se/ Budskapet är tydligt: så här ser det ut, o dessa produktionsformer stödjer var och en som köper griskött. Men, med filmen vill de, tror jag, bidra inte enbart till bojkott utan även till en skärpning av djurskyddslagen, och/eller dess tillämpning.

Vi som inte varit med får väl aldrig veta hur urvalet och själva filmningen gått till. Men det är förstås viktigt för tolkningen av dessa bilder att veta hur många gårdar som är med i filmen. För tack och lov ser det inte ut såhär i all svensk grishållning. Men, filmens poäng är troligen att om det så bara vore på en gård, är det juridiskt och moraliskt fel mot de djur som drabbas. Djurskyddslagen (1988:534) http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880534.htm är också mycket tydlig med att sjuka djur ska tas om hand: 9 § Om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, skall djuret snarast ges nödvändig vård, vid behov av veterinär, eller andra åtgärder vidtas, om inte sjukdomen eller skadan är så svår att djuret måste avlivas omedelbart.

Ett generellt krav i djurskyddslagen är att 4 §: Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Att dessa lagkrav inte är tillgodoseda när en gris vadar i avföring, har bölder som utvecklats under längre tid eller inte har en torr plats att ligga på eller strö att manipulera, är knappast svårt att enas om, eller särskilt kontroversiellt. Jag vill tro att ingen lantbrukare, kontrollant eller veterinär skulle säga att det vore lagenlig grishållning.

Givet att det råder konsensus om den i filmen visade grishållningen inte är acceptabel, blir det intressant att följa den diskussion som följer. Exempel kommer att plockas fram som visar att djuren sköts lagenligt i många svenska grisstallar: suggorna har strö inför grisning, kultingar o slaktgrisar är rena o leker eller sover i halm etc., o myndigheter kommer hjälp av tydliga statistiska underlag kunna visa att detta är den vanligaste situationen. Frågan från förra filmningen kommer dock att väckas igen – hur hanterar samhällets ansvariga instanser de avsteg från lagen som sker? Innan vi vet vilka gårdar avarterna filmats på vet vi inget om vad en djurskyddskontrollant eller de som utför djurskyddsdeklarationen på varje grisgård mellan 5:e och 8:e vecka sagt. Hur såg det ut vid ett sådant besök? Har de nyligen varit på plats? Har de i så fall påtalat brister?

En punkt det inte råder konsensus om är huruvida det behövs en skärpning av lagen, eller inte, respektive om lagen redan är för sträng. Branschorganisationen Sveriges Grisföretagare menar att lagen i vissa avseenden inte leder till god djurvälfärd. De har fört samtal med Jordbruksverket och sedan ansökt och fått tillstånd av en djurförsöksetisk nämnd att genomföra ett pilotförsök i enlighet med det förslag till ’djuromsorgsprogram för svensk grisuppfödning’ de tagit fram. http://www.sverigesgrisforetagare.se/attachments/94/207.pdf  Syftet är att öka produktionen och konkurrenskraften i relation till annan europeisk grisköttsproduktion. Om detta program finns mycket att säga, bland annat att det rönt tydlig kritik från veterinärt håll och forskare inom just djurvälfärd. http://gunnela.nu/2013/06/27/grisforetagarna-lanserar-djuromsorgsprogram/

Rent principiellt är det även intressant att notera att såväl de som lanserat filmen som Grisföretagarna önskar en förändring av djurskyddslagen – åt helt olika håll – men båda med motiveringen att djurvälfärden inte är tillräckligt god. Det råder alltså diametralt olika uppfattningar om vad som är ’tillräckligt gott’ för en gris i dagens Sverige. En seriöst förd diskussion om olika värderingar, hur de begrundas, hur de relaterar till vanor, traditioner och kultur, olika formuleringar av vad den ideala människa-djur-relationen innebär, liksom kring olika former för ansvarstagande vore inte skadligt. Konsensus är nog svårt att nå, men en livlig och respektfull diskussion är nog så viktig för att komma framåt.

 

 

 

 

Regeringens beslut om 3Rcentrum

Publicerat den
av

I den nyligen släppta proposition ’2013/14:41 Ändringar i djurskyddslagen’ http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/prop-20131441-ndringar-i-dj_H10341/?text=true (1988:534) har regeringen slagit fast två områden som den i dagsläget tycks villig att satsa på inom djurskyddet. Det ena är förbud mot att genomföra sexuella handlingar med djur, vilket angavs som ett centralt område redan i utredningsuppdraget för en ny djurskyddslag. Det andra är försöksdjursverksamheten. Sedan den 1 januari i år tillämpas EU Direktivet 2010/63 i den form det är införlivat i svensk djurskyddslag, vilket medfört ett krav på att varje medlemsland ska ha ett kompetenscentrum för 3Rfrågor (frågor om alternativ till djurförsök, replacement/ersätta, reduction/begränsa antal djur, refinement/förfina metoder).  I EU-direktivet och därmed i svensk lag kring djurförsök är det tydligt att 3R ska beaktas inför varje tänkt försök, och under de som genomförs. Inga försök får genomöras utan att beakta 3Rprincipen, dvs inte alls om det finns alternativa likvärdiga metoder att tillgå. Därmed är god kompetens hos nämndledamöter som fattar beslut om att godkänna/avslå en ansökan och forskare som formulerar ansökan ytterst centralt, och ett 3Rcentrum välkommet.

Regeringen föreslår nu att detta kompetenscentrum ska placeras vid Jordbruksverket, vilket är i enlighet med den 3R-utredning som presenterats, även om andra förslag funnits och förordats av vissa remissinstanser. Tanken är att detta centrum ska knytas till den Nationella kommittén för skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål, även den inrättad som en följd av nya EU-direktivet. 3Rcentrumets uppgift består i att stödja regionala nämnder, stödja forskningsanläggningarnas lokala djurskyddsorganisationer, samla in, bearbeta och sprida information om 3R och bidra till alla intressenters ökade kompetens om alternativa metoder.

Det är en viktig och grannlaga uppgift. Två svårigheter är uppenbara. Den ena hänger samman med att ansökningarna är betydligt mer omfattande idag än innan de belades med avgift. Det är svårare både att få en överblick och att fatta detaljerade beslut om vilken metod som är berättigad att använda om en ansökan omfattar det som motsvarar 2-3 doktorandprojekt, istället för ett, och över tusen djur. 3Rcentrumets stöd blir avgörande för att nämnderna ska kunna fatta lagenliga beslut. På vilket sätt kan 3Rcentrumet struktureras så att nämnderna får tillgång till den information som behövs för att bedöma varje enskild form av djuranvändning som en ansökan föreslår? Hur görs kompetensen tillgänglig för forskarna?

Den andra svårigheten anknyter till detta, och handlar om 3Rcentrumets roll som förmedlare av forskningsresultat om alternativa metoder och upprätthållande av kontakter med viktiga internationella forskningsinstanser och valideringscentra. Genom att placeras vid en myndighet har regeringen försvårat denna uppgift. Eftersom Jordbruksverket i sig inte kan eller ska bedriva forskning riskerar startsträckan till inblick i ett mycket komplext och snabbt expanderande fält bli lång, och omvägar behöver tas via befintliga forskarkontakter.  En placering vid t.ex. SCAW (Nationellt centrum för djurvälfärd) placerat vid SLU hade givit andra möjligheter till direkta och opartiska kontakter med forskarvärlden och befintlig internationell kompetens.

Oro över detta ska dock inte få skymma tillfredsställelsen att ett 3Rcentrum inrättas! Det är i sig glädjande och ett viktigt steg för implementering av lagen och för den ständiga strävan efter gott djurskydd. Inte minst är förhoppningarna stora att 3Rcentrumets kompetens efterfrågas och användas flitigt i framtida nämndprövningar.

/Helena

Kalibrering av kriterier för djurförsöksetiska nämnder

Publicerat den
av

Enligt en granskning som tidskrften Riksdag och departement gjort, och redovisar den 13 maj, gör de sju djurförsöksetiska nämnderna i Sverige olika bedömning av ett och samma ingrepp på ett djur. Det som kan få godkänt i en nämnd, blir förbjudet i en annan. Sedan förvånas artikelförfattarna.

Vadan denna förvåning? Varken den centrala nämnden eller Jordbruksverket har fått i uppdrag att kalibrera nämndernas beslutskriterier. Nämnderna ska göra en självständig tolkning av Djurskyddslagen, EU-direktivet och Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd. Sedan många år finns inte den Centrala försöksdjursnämnden (CPN) som på sin tid hade en viss koordinerande och kalibrerande funktion. Vid årsskiftet, i samband med att det nya EU-direktivet trädde i kraft (se tidigare inlägg) inrättades en ny version av detta, en central djurförsöksetisk nämnd. Den ska bl.a. pröva överklaganden av beslut om avslag som fattats av en regional nämnd (däremot kan inte beslut om godkännande överklagas). Vidare ska den utföra en utvärdering i efterhand av alla försök som använt icke-mänskliga primater, och alla försök med avsevärd svårhetsgrad, samt verka för att kraven på ersättning, begränsning och förfining (3R) efterlevs.

Varje beslut som fattas av en nämnd ska vara relaterat till försökets syfte och den förväntade vinsten (inom forskning eller utbildning), samt ställas i relation till allmänhetens intresse av denna kunskapsvinst, och nämnden ska försäkra sig om att försöket inte genomförs om det finns alternativa/djurfria metoder att tillgå, eller motsvarande studier redan finns. Att nämnderna gör olika bedömningar kan mot denna bakgrund te sig sjävklart. Det anmärkningsvärda är istället att det saknas gemensamma riktlinjer och kriterier för bedömning. Här har den centrala djurförsöksetiska nämnden en viktg uppgift.

Än märkligare, eller sorgligare, är det kanske att forskare uttalar sig om nämnderna som något de måste klara sig undan på smidigast möjliga sätt – t.ex. genom att välja samarbetspartner utifrån nämndernas troliga bedömning – inte att den etiska granskningen bidrar till att göra forskningen bättre. En väl fungerande nämnd kan nämligen bidra till att forskningen blir mer lagenlig (uppfyller kraven på 3R), mer djurvänlig och därmed även forskningsmässigt trovärdigare (t.ex. är resultat från stressade djur tveksamma att använda).

Det är ju ingen nyhet att dagens djurmodeller inte är perfekta, eller att valideringskraven på djurfria modeller är mycket höga, eller att vissa djurbaserade metoder med framgång ersatts av djurfria, och numera tas som en sjkälvklarhet (t.e.x insulin, där tidigare ca 100 djur /patient/år användes, men idag helt ersatts av molekylärbiologisk teknik (genmodifierade bakterier eller jästceller). Inte heller är behovet av kalibrering av bedömningsgrunder i nämnderna någon nyhet, vilket artikeln i Riksdag och departement anspelar på. Det nya elektroniska ansökningssystemet som är under utveckling kan förhoppningvis bidra till ökad transparens och därmed kommunikation mellan nämnderna, men det behövs mer: riktade insatser för nämnderna för att skapa en levande etisk reflektion kring de grunder på vilka en asökan behandlas, diskuteras och godkänns/avslås.

 

 

Djur i forskningen: fokus på alternativa metoder i EU-direktivet

Publicerat den
av

Den 1 januari i år skulle det nya direktivet 2010 63/EU  ’om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål’ vara implementerat i alla EUs medlemsstater, dvs införlivat i varje stats lagstiftning. Av olika skäl har så inte blivit fallet, men bl.a. Sverige och Österrike har hunnit ända fram. Inga lagar får sätta ribban lägre än direktivet, i en strävan att harmonisera och höja lägstanivån. Men länderna får heller inte ha högre eller strängare krav, om de inte fanns före den 9 november 2010. (NB: skäl 1) i det nya direktivet rör frihandel och säkerställd inre marknad, skäl 2) handlar om djurskydd).

Debatten om detta nya direktiv har varit stillsam i svenska media, minst sagt. Kanske har man hoppats på att koppla ihop det med information om hur regeringen tänker gå vidare med frågan om ny djurskyddslag, efter Eva Erikssons utredning (SOU 2011:75). Men, Erlandssons information i slutet av mars angav att regeringen inte har för avsikt att revidera djurskyddslagen från 1988. Vad gäller försöksdjuren kommer inga förändringar att ske utöver det som redan beslutats i EU-direktivet. En skillnad för Sverige är att alla som utför försök ska ha genomgått en djurförsökskurs innan de börjar forska, inte längre ’inom 2 år’ från att de började använda djur, vilket lett till ett starkt ökat behov av kurser. 

Vidare betonar EU-direktivet frågan om ’3R’ (replacement, reduction, refinement) på ett sätt som är mycket tydligt i Artikel 4: Medlemsstaterna ska säkerställa att en vetenskapligt tillfredsställande metod eller teststrategi, som inte innebär användning av levande djur, ska användas i stället för ett försök när så är möjligt.

Den sista passusen är förstås en gummiformulering – men, det är helt säkert möjligt långt oftare än hittills praktiserat, och innebär en uppstramning i många länder, troligen behövlig även i Sverige. Ytterligare en dimension på alternativa metoder anges i Kapitel V, Aritkel 46 ff: medlemsstaterna förväntas i grunden godkänna resultat som genomförts inom EU, de ska verka för att validera alternativa metoder, och bistå EUs referenscentrum för validering av alternativa metoder, bl.a. genom att själva verka för framtagande av djurfria metoder. 

Den mediala diskussionen har som sagt varit stillsam i Sverige, kanske utifrån uppfattningen att vi redan ligger så långt framme? Under ett symposium i Wien före påsk kring implementeringen av EU-direktivet framkom att Sverige är unikt i att inkludera lika många lekmän i den etiska granskningen som forskare. Men samtidigt att den etiska reflektionen kring djurförsök är lika smal här som i andra länder, om inte ännu snävare, pga vår konsensuskultur, och avsaknad av någon med etisk/filosofisk/argumentations-analytisk kompetens i de djurförsöksetiska nämnderna, vilket finns i flera andra länder.

Under eftermiddagen den 24 maj kommer företrädare för forskning, alternativa metoder, djurrätt och djuretik att mötas för informationsutbyte och diskussion i Göteborg. Min förhoppning är att det blir ett öppet samtal om konstruktiva vägar framåt för att ambitionerna att tillämpa de 3R:n ska ta oss ett steg vidare. För, det ligger något tänkvärt i Gandhis uttalande ”You can judge the morality of a nation by the way the society treats its animals”.

/Helena Röcklinsberg

Inbjudan djurförsöksseminarium Gbg 2013 05 24

Tabu som släpper sitt grepp – till förmån för hästvälfärden?

Publicerat den
av

Det är inte lätt att tolka konsumenters signaler. Upprördheten över att halv- eller helfabrikatsprodukter med nötkött blandats med hästkött, eller helt ersatts av hästkött, kan relateras till åtminstone tre rätt olika faktorer: att konsumenter efterfrågar ärlighet i innehållsförteckningen, en rädsla för att köttet inte är hälsamt att äta, respektive medvetet val att avstå från hästkött.

I efterdyningarna av upprördheten visar sig nu allt fler ’erkänna’ att de kan tänka sig att äta kött. Det lär ha blivit kö utanför en restaurang i Jönköping som helt nyligen serverade hästbiff. Att det handlar om ett ’erkännande’ hänger idag säkert ihop med att det finns ett motstånd mot att äta sällskapsdur. Få i västvärlden vill bli serverad hund på restaurang, medan det är brukligt i Asien. Det finns även en äldre förklaring till oviljan att äta hästkött som går tillbaka till tiden då Sverige kristnades, och hedniska vanor att offra och äta häst förbjöds. Det tycks som om detta tabu nu håller på att luckras upp.

Kan det även vara till förmån för hästarna själva? Svaret beror förstås på vilket perspektiv man väljer, men en central del är djurvälfärd. De hästar vi håller i Sverige enligt svensk djurskyddslag har det överlag bättre än övriga lantbruksdjur som hålls – enligt samma svenska lag. Skillnader görs på vilken funktion djuret har. Föreskrifterna för gris är belysande: de som hålls för att visas upp (djurpark eller tex en 4Hgård) har laglig rätt till betydligt större ytor än den sugga som ska föda de kultingar vars funktion är att omvandlas till kött. Tamgrisen som hålls för visning har till skillnad från slaktgrisarna rätt till 250m2 och ”möjlighet att böka samt sommartid tillgång till gjyttjebad och torra partier” (SJVFS 2009:92 7-9§) http://www.jordbruksverket.se/download/18.72e5f95412548d58c2c80005752/2009-092.pdf. Eftersom hästar klassas som sällskapsdjur har de rätt att röra sig fritt i sina tre gångarter under ett antal timmar varje dag, medan kor än så länge får stå uppbundna månader i sträck, utom under betessäsongen (ändring föreslås i Eva Erikssons utredning från 2011 av djurskyddslagen http://www.regeringen.se/sb/d/14129/a/181371). 

Skillnaderna mellan sällskapsdjur och lantbruksdjur märks även i fråga om slakt/avlivning. En slaktad ko ger lantbrukaren en inkomst, medan avlivning av en häst på ett ’värdigt’ sätt hemma på gården kostar runt 5000 kr (för veterinär och avtransport av det döda djuret). Uppenbarligen väljer därför ett antal hästägare varje år att sälja hästen till någon som betalar för hästen, men sedan transporterar den i lastbil  – ibland utan foder och vatten, ibland  under flera dygn – till något slakteri i södra Europa. Där är köttet uppskattat. Konsumenternas signaler styr marknaden.

Men även producenterna, i det här fallet ffa transportörer och slakterier, har ett ansvar. Om hästar skulle kunna avlivas på ett väridigt sätt och utan kostnad för hästägaren, och deras kött tas tillvara och kanske till och med ge en inkomst, skulle nog många av dem som nu säljer till långväga transporter välja att låta hästen slaktas i Sverige. Det vore en stor vinst för djurvälfärden. Och de som vill äta hästkött kunde göra det utan att ha på sitt samvete att hästen först varit på en plågsam sista resa.

Detta tas även upp i en debattartikel i UNT 1 mars där undertecknad är medförfattare, inklusive tankar kring hästen som klimatsmart landskapsvårdare: http://www.unt.se/debatt/svenskt-hastkott—ett-hallbart-val-2299569.aspx

Helena Röcklinsberg

Ännu en livsmedelsskandal – toppen på isberget Tillit?

Publicerat den
av

Det kött som i fredags (8/2) avslöjades vara hästkött, märkt som nötkött, i en färdigproducerad Lasagne såld av Findus, sägs nu ha sålts av en och samma leverantör i Luxemburg till 16 länder. Marie Söderquist, VD på Livsmedelsföretagarna, påpekar i Radions P1 Studio Ett (11/2) att det inte finns något krav att branschen ska göra det hon kallar ’artbestämning’ – att varan innehåller kött från det djurslag som anges på innehållsförpackningen. Däremot kontrolleras om livsmedelssäkerheten, dvs. det åligger kontrollmyndigheten att söka efter t.ex. läkemedelsrester eller salmonella. Såväl Livsmedelsbranschen som Livsmedelsföretagarna säger sig nu vara beredda att utvidga kontrollens omfång till att undersöka om den produkt som kan bedömas vara säker, kommer från den ’art’ det anges vara.

För en lekman kan detta tyckas märkligt. Erkänner att jag nog ofta tagit för givet att när är en myndighet kontrollerar bakteriefloran i produkt x, undersöker de automatiskt att produkt x verkligen är produkt x, och inte y. Så enkelt är det alltså inte, enligt branschen.  Men enligt senare uttalanden av Landsbygdsministern Erlandsson, som inte var med i sagda program, ska konsumenten alltid kunna känna sig 100% trygg med att det som anges på förpackningen också finns i den. Det företag som saluför en vara ska stå för att innehållsförteckningen stämmer, och frågan är nu om Findus brutit mot lagen genom felaktig märkning.

Höstens uppmärksammade medvetna felmärkning av ungersk s.k. oxfilé bar med sig samma fråga. Det färgade fläskköttet var ofarligt att äta, och hade – i den mån bedrägeriet uppdagades i någon stickprovskontroll – inte dragits tillbaka förrän i samband med mediauppbådet. Frågan handlar om graden av tillit: mellan producent och konsument, liksom mellan olika producenter, och mellan producenter och myndigheter. Har berget Tillit börjat smälta? Med växande handel, specialisering och storskalighet ökar avstånden mellan olika aktörer, liksom behovet och graden av tillit. Samtidigt ökar möjligheterna att hitta svaga punkter och kryphål. Skulle vi som konsumenter vilja att allt kontrollerades, skulle det återspeglas i priset.

Varför, undrar nog den medvetne konsumenten, då inte istället direkt betala för närproducerat, eller för varor från djur med garanterat god välfärd under liv, transport och avlivning, eller för långsiktig hållbarhet och klimatkompensation?

De sk livsmedelsskandalerna avlöser varandra, antingen är det fusk med märkning, fara för människors hälsa som salmonella, Ehec eller BSE, eller djurvälfärd, som förra sommarens debatt och konsumentkrav på märkning kött som kommer från obedövade djur, vilket, enligt en siffra är närmare 75% av alla nötkreatur som slaktas i EU. Orsaken till dessa skandaler är oftast inte att lagar saknas, utan att de inte efterlevs. (Sverige är ett av de länder där bedövning alltid genomförs).

Återigen en fråga om tillit – den genomsnittlige medborgaren och konsumenten har hittills haft tillit till att den kontroll som beslutats om och behövs också utförs.  Och det skulle inte kallas livsmedelsskandaler om inte utgångspunkten vore, att vi kan lita på det små och stora företag skriver på sina förpackningar, liksom på våra myndigheter, att de genom sina stickprovskontroller uppdagar de brister som finns i relation till lagstiftningen.  Kontroller kostar, det är billigare med tillit. Men den har en gräns.

Allt fler konsumenter sätter på sig en kritisk medborgarblick, och krav på radikalt ökat producentansvar börjar höras. Ska uppdraget att skapa en ’hållbar konsumtion’ framförallt ligga på konsumenterna, eller är ansvaret lika mycket eller i större grad producenternas, dvs ligga hos dem som levererar det konsumenten har att välja bland? Frågan är berättigad. Inga enkla svar finns, men om tilliten till marknadsaktörerna och myndigheterna ska kunna vidmakthållas och antalet dyra kontroller inte behöva öka, vore ökad insyn och tydlighet i hur företagen – inklusive skolkök, sjukhuskök och kök för äldreboenden – arbetar en viktig väg att gå, för att medborerliga krav på sunda produkter med korrekt märkning, lagenlig djurvälfärd och miljöhänsyn ska kunna tillgodoses.

 /Helena Röcklinsberg

 PS Välkommen att diskutera etiska aspekter på konsumtion (och produktion) under konferensen The Ethics of Consumption: The Citizen, The Market and The Law i Uppsala i september! /HR www.slu.se/eursafe2013

Trivs som fisken i vattnet…

Publicerat den
av

Fisk är ständigt aktuella ur miljösynpunkt – hur påverkas fisket av klimatförändringarna? Liksom ur hälsosynpunkt – kan gravida äta strömming? – men på sistone även ur perspektiv som fokuserar på den individuella fisken.  Vad upplever fisken när vi trålar upp den? Vad upplever den som pimplas upp ur en isvak? Under vilka betingelser trivs de fiskarter som odlas för humankonsumtion? Kan vi alls förstå vad de upplever, och hur ska vi forska på fiskvälfärd?

Sedan hösten 2010 diskuteras frågan om fiskvälfärd allt mer i Sverige. Då hölls ett KSLA-seminarium, arrangerat av SCAW, Nationellt Centrum för Djurvälfärd vid SLU, http://www.slu.se/scaw på uppdrag av Jordbruksverket. Intressant nog ägde samma dag en workshop om fish welfare & fish ethics rum på Ethics Institute, Utrecht universitet, Nederländerna. SCAWs seminarium ledde till en rapport som till del byggde på vad EFSAs sammanställningar om fiskvälfärdsstudier visat, och som även har ett avsnitt med etiska reflektioner.

Tidskriften Journal of Agricultural and Food ethics har i vinter online-publicerat de första artiklarna från workshopen i Utrecht (såsmåningom samlas de i en special issue). Frederike Kaldewaij belyser fiskens moraliska status ur ett pliktetiskt perspektiv och ffa utifrån frågan om vilka förnuftskapaciteter som krävs för att något eller någon ska visas moralisk hänsyn. I en annan artikel bygger Saara Kupsala et al på en undersökning av finska medborgares kunskap om fiskvälfärd, som jämförs med kunskap om andra djurs välfärd. Föga förvånande räknas inte fisk som djur som kan ha någon välfärd, de uppfattas till och med som ’semi-djur’ inom vissa grupper, menar författarna. Artikelförfattarna betonar utifrån detta vikten av att veta vad fiskar kan uppleva, och att forskning om fisks förmågor och olika arters olikheter sprids till och når allmänheten.

Till det yttre alldeldes obereoende av detta önskemål, men ändå helt i linje med det, och som ett uttryck för den sk tidsandan och ett resultat av Helena Röcklinsbergs medverkan i SCAWrapporten och workshopen i Utrecht, arrangerar SLU tillsammans med fiskforskare i Norge och i etiker Danmark under augusti 2012 en nordisk doktorandkurs på Lofoten: Aquaculture: ethical, legal and social aspects, med finansiellt stöd av NordForsk. Under en intensiv vecka möts fiskvälfärdsforskare med etiker och vår förhoppning är att vågorna kommer att gå höga i diskussionen. Se gärna fliken Internationella doktorandkurser på www.slu.se/etik för mer information om kursen. Eller här för att se kursprogrammet direkt.