I en artikel i Dagens medicin informerar landsbygdsministern tillsammans med folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister samt ministern för högre utbildning och forskning om att de idag genomför ett möte för att sjösätta en ny antibiotikastrategi. Det är glädjande att konstatera att de påtalar sambandet mellan hög antibiotikaanvändning inom djurhållningen och ökade risker för resistens i samhället. Att Sverige ligger på en radikalt lägre förbrukning inom djurhållningen än övriga länder i övriga Europa har vi medvetet och långsiktigt arbete för djurskydd att tacka för. Djur inom livsmedelsproduktionen ska kunna hållas friska utan antibiotika i fodret, vilket är möjligt genom god djuromsorg och i förväg väl genontänkta stallar, och kunna behandlas med det om de blir sjuka. Det bådar gott att Landsbygdsministern m fl vill värna om det. Inte minst mot bakgrund att LRF, Grisföretagarna och konkurrenskraftsutredningen tycks bortse från denna koppling.
Självklart måste allt göras för att minska förbrukningen inom EUs djurindustri. Ett prekärt problem är dock att om djurhållningen inte ändras i samband med det, t.ex. så att kultingarna ges en ärlig chans att bygga upp sitt immunförsvar innan de separeras från suggan (avvänjning vid 3 veckor ger dem inte den möjligheten) kommer de att inte bara må dåligt av undermåliga hållningssystem, utan stå utan behandling. Blir följden att än fler kultingar självdör eller avlivas relativt nära födseln har vi inget vunnit – varken djurvälfärdsmässigt eller djuretiskt.
Det är därför bra att den nu initierade strategin har ett tydligt internationellt anslag. För de miljontals djuren är det dock avgörande att Bucht och andra samtidigt driver på för att EU ska implementera befintliga direktiv inom djurhållningen, samt i nästa steg meverka för att skapa system anpassade till djurens beteeenden och behov. Håller vi dem för vår skull, ska de ha ett drägligt liv, och mer därtill. Blir vi sjuka av den medicin som behövs för att hålla dem på benen, är det att betrakta som ett systemfel, där en rad åtgärder behövs, inte minst handelns ansvar att låta lantbrukarna få ordentligt betalt för sina produkter, hantering av avfall och svinn, globala perspektiv på livsmedels-försörjningen och klimatförändrignar etc. Ett fast globalt grepp om riskerna för antibiotikaresistens är en god och nödvändig början. Låt den fortsätta med att åtgärda orsakerna till den internationellt höga förbrukningen inom djurhållningen. De är väl kända, det gäller ’bara’ att våga och att orka ta striden.