Det kött som i fredags (8/2) avslöjades vara hästkött, märkt som nötkött, i en färdigproducerad Lasagne såld av Findus, sägs nu ha sålts av en och samma leverantör i Luxemburg till 16 länder. Marie Söderquist, VD på Livsmedelsföretagarna, påpekar i Radions P1 Studio Ett (11/2) att det inte finns något krav att branschen ska göra det hon kallar ’artbestämning’ – att varan innehåller kött från det djurslag som anges på innehållsförpackningen. Däremot kontrolleras om livsmedelssäkerheten, dvs. det åligger kontrollmyndigheten att söka efter t.ex. läkemedelsrester eller salmonella. Såväl Livsmedelsbranschen som Livsmedelsföretagarna säger sig nu vara beredda att utvidga kontrollens omfång till att undersöka om den produkt som kan bedömas vara säker, kommer från den ’art’ det anges vara.
För en lekman kan detta tyckas märkligt. Erkänner att jag nog ofta tagit för givet att när är en myndighet kontrollerar bakteriefloran i produkt x, undersöker de automatiskt att produkt x verkligen är produkt x, och inte y. Så enkelt är det alltså inte, enligt branschen. Men enligt senare uttalanden av Landsbygdsministern Erlandsson, som inte var med i sagda program, ska konsumenten alltid kunna känna sig 100% trygg med att det som anges på förpackningen också finns i den. Det företag som saluför en vara ska stå för att innehållsförteckningen stämmer, och frågan är nu om Findus brutit mot lagen genom felaktig märkning.
Höstens uppmärksammade medvetna felmärkning av ungersk s.k. oxfilé bar med sig samma fråga. Det färgade fläskköttet var ofarligt att äta, och hade – i den mån bedrägeriet uppdagades i någon stickprovskontroll – inte dragits tillbaka förrän i samband med mediauppbådet. Frågan handlar om graden av tillit: mellan producent och konsument, liksom mellan olika producenter, och mellan producenter och myndigheter. Har berget Tillit börjat smälta? Med växande handel, specialisering och storskalighet ökar avstånden mellan olika aktörer, liksom behovet och graden av tillit. Samtidigt ökar möjligheterna att hitta svaga punkter och kryphål. Skulle vi som konsumenter vilja att allt kontrollerades, skulle det återspeglas i priset.
Varför, undrar nog den medvetne konsumenten, då inte istället direkt betala för närproducerat, eller för varor från djur med garanterat god välfärd under liv, transport och avlivning, eller för långsiktig hållbarhet och klimatkompensation?
De sk livsmedelsskandalerna avlöser varandra, antingen är det fusk med märkning, fara för människors hälsa som salmonella, Ehec eller BSE, eller djurvälfärd, som förra sommarens debatt och konsumentkrav på märkning kött som kommer från obedövade djur, vilket, enligt en siffra är närmare 75% av alla nötkreatur som slaktas i EU. Orsaken till dessa skandaler är oftast inte att lagar saknas, utan att de inte efterlevs. (Sverige är ett av de länder där bedövning alltid genomförs).
Återigen en fråga om tillit – den genomsnittlige medborgaren och konsumenten har hittills haft tillit till att den kontroll som beslutats om och behövs också utförs. Och det skulle inte kallas livsmedelsskandaler om inte utgångspunkten vore, att vi kan lita på det små och stora företag skriver på sina förpackningar, liksom på våra myndigheter, att de genom sina stickprovskontroller uppdagar de brister som finns i relation till lagstiftningen. Kontroller kostar, det är billigare med tillit. Men den har en gräns.
Allt fler konsumenter sätter på sig en kritisk medborgarblick, och krav på radikalt ökat producentansvar börjar höras. Ska uppdraget att skapa en ’hållbar konsumtion’ framförallt ligga på konsumenterna, eller är ansvaret lika mycket eller i större grad producenternas, dvs ligga hos dem som levererar det konsumenten har att välja bland? Frågan är berättigad. Inga enkla svar finns, men om tilliten till marknadsaktörerna och myndigheterna ska kunna vidmakthållas och antalet dyra kontroller inte behöva öka, vore ökad insyn och tydlighet i hur företagen – inklusive skolkök, sjukhuskök och kök för äldreboenden – arbetar en viktig väg att gå, för att medborerliga krav på sunda produkter med korrekt märkning, lagenlig djurvälfärd och miljöhänsyn ska kunna tillgodoses.
/Helena Röcklinsberg
PS Välkommen att diskutera etiska aspekter på konsumtion (och produktion) under konferensen The Ethics of Consumption: The Citizen, The Market and The Law i Uppsala i september! /HR www.slu.se/eursafe2013
Apropå tillit: Både livsmedelsbranschen och myndigheterna gör nu sitt för att efter bästa förmåga minska förtoendeskadorna. Som vanligt i sådana här sammanhang tar man därför till väl synliga åtgärder visar handlingskraft. Svenska myndighter låter på EU-kommissionens initiativ ta hundra olika prover på främst färdigmatsprodukter med nötkött i butiker och hos grossister för att som om det verkligen är nöt. Proverna tas i fem svenska kommuner, däribland Uppsala. Och idag skriver vd för Livsmedelsföretagen och Svensk Dagligvaruhandel på landets tyngsta debattforum, DN Debatt, om att livsmedelsbranschen utökar egenkontrollen, bland annat genom artbestämning av kött. Detta sker efter ett möte där branschöreträdare kommit överens om en ”plan, såväl på kort som på lång sikt, för att stärka förtroendet för maten i Sverige”.
I vilken man man lyckas återstår att se. Att människor även fortsättningsvis behöver äta är dock oomtvistligt.
Jag funderar över var makten egentligen ligger? Kan man se det som att konsumenterna är beroende av och utlämnade till producenternas agerande och att de senare därmed är i maktposition, eller är det tvärtom? Min tanke är att det främsta ansvaret alltid bör ligga hos den part som har den främsta makten över en viss situation. Ofta hörs att det är upp till konsumenterna att ställa krav och att marknaden och producenterna därpå mer eller mindre självklart anpassar sig i den riktningen. Men har konsumenterna verkligen möjligheten att påverka utbudet och de krav som ställs fullt nog för att anses vara i maktposition? Och apropå tillit kanske konsumenterna skulle anamma sitt inflytande och ta initiativ för att påverka i större utsträckning, ju lägre grad av tillit de kände för att de andra parterna verkligen tog det ansvar som förväntas av dem. Därmed blir tilliten en balansgång som kan ställas i relation till maktförhållanden och ansvar.
Frågan om tillit kommer att växa ytterligare. Har de svenska veterinärerna alltid tagit sitt ansvar att fylla i hästpassen vid behandlingar? Har hästägarna alltid tagit sitt ansvar att förse veterinären med hästpasset när hästen ska behandlas? Är de samma personer som uttrycker att svensk livsmedelssäkerhet är på topp? Vem kan man lita på?
Visst är det beklämmande att innehållsförteckningen på produkterna inte stämmer och att de som verkligen inte vill äta häst luras att göra det och att vi riskerar att få i oss läkemedelsrester som kan vara skadliga. Och visst är det bra att Livsmedelsverket och branschen nu gör DNA-analyser för att säkerställa vad det egentligen är för kött. Men detta tycker jag bara är en droppe i havet i jämförelse med det faktum att industrin har så dålig koll på vad det egentligen är för råvaror man stoppar i sina produkter och handeln så dålig koll på vad man säljer. Om man inte ens vet vilket djurslag köttet kommer ifrån, vad vet man då om under vilka förhållanden som djuret fötts upp, hanterats, transporterats och slaktats, samt vilken miljöbelastning produktionen har orsakat? Det finns en viktig principiell skillnad mellan handel med döda ting och produkter som kommer från levande varelser, och man hade som konsument hoppats på att industrins och handelns krav, insyn och kontroll skulle avspegla detta. I Köttguiden (www.kottguiden.se) som vi utvecklat för att underlätta konsumentens medvetna köttval har vi valt att utgå från certifieringar med tredjeparts kontroll. Övrigt ocertifierat kött klassas som ”anonymt”. Viss kritik har riktats mot detta, men med de senaste tidens skandaler i backspegeln känner jag att detta är rätt väg att gå. Möjligheten finns att etablera en personlig kontakt med en köttproducent för att själv kunna kontrollera hur produktionen sker, men det är inte ett realistiskt alternativ för alla enskilda konsumenter. Industri och handel måste ta ett mycket större ansvar.
Myndigheterna kan dock inte kontrollera allt, det skulle bli orimligt dyrt för medborgarna (skattebetalarna). Är det inte bättre att myndighterna även fortsättningsvis främst fokuserar på att kontrollera att varor inte är produkterna inte är hälsofarliga (dvs att livsmedelshygienen är god så att konsumenten inte blir sjuk eller att elektriska produkter är konstruerade så att folk inte riskerar att dö av elstötar) och att djuren behandlats anständigt (där lagstiftningen är en absolut minimigräns) än att kontrollera redligheten? Med redlighet avses alltså att produkten är vad den utger sig för att vara, dvs att nötkött är nötkött och ekparkett är gjort av ek, dvs att det inte fuskas för snöd vinnings skull? Är svaret alltid mer myndighetskontroll? Är det helt orimligt att kräva att privata företag faktiskt inte fuskar, även om staten inte kontrollerar dem hela tiden? Vilken sorts samhälle vill vi ha?
För övrigt så är uppgiften om att 75 % av EUs nötkreatur slaktas utan bedövning gravt felaktig. Det är någon som läst fel i en rapport och sedan sprider det sig… Det som står i den aktuella rapporten är att det förekommer länder/regioner i EU där 75 % av kreaturen slaktas utan bedövning (vilket i sig är illa nog, det är djurskyddsmässigt oacceptabelt och ett brott mot regelverket!), men det är definitivt ingen korrekt genomsnittssiffra för EU. Sverige, Schweiz, Norge och Island kräver alltid bedövning före slakt. När man köper kött bör man även ha risken för antibiotikaresistenta bakterier i bakhuvudet, och det är stora skillnader i hur mycket antibiotika som används inom djurhållningen i olika länder, både inom och utom Europa – om inte annat än av ren självbevarelsedrift så bör man tänka sig för innan man väljer den billigaste produkten med mer eller mindre okänt ursprung. Man får ofta vad man betalar för.