Jordbruksverket har i dagarna beslutat anta de nya föreskrifterna för lantbrukets djur, och presenterat sin sammanställning av remissinstansernas synpunkter. Konstateras kan att inga ändringar har gjorts efter att remissinstanserna fått yttra sig, eller efter den debatt kring såväl processen som innehållet som pågått. Kritiken har nyligen sammanställts på olika sätt, (se tex inlägg i Altinget, på denna blogg och Sammanställning_forskare, Sammanställning_organisationer resp Sammanställning_riksdagen fram till ung 22 oktober) inför ett möte mellan forskare och politiker, liksom även för Jordbruksverkets generaldirektör i form av 60 000 underskrifter, utan att detta på något sätt tycks ha påverkat myndigheten eller departementet.
Detta väcker förstås såväl frågor, som besvikelse. Allt sedan Eva Erikssons djurskyddsutredning, som presenterades hösten 2011, har många forskare, organisationer och medborgare trott att en ny lag inte bara ska presenteras inom kort, utan även innebära förbättrat och stärkt djurskydd, när den väl kommer. Själv har jag befarat motsatsen, inte minst sedan talet om ’flexibilitet’ och ’målstyrning’ fått fäste inom näringen.
Dessa begrepp fanns med redan i uppdraget till utredningen, Kommittédirektiv 2009:57. Hur mycket svårare det blir att formulera förebyggande lagstiftning, och enkelt kontrollerbara regler, har påtalats på i en rad fora, både inom akademin och i den allmänna debatten. Redan i kommittédirektivet angavs dock även att ”Den nya lagstiftningen ska
– syfta till att uppnå minst samma djurskyddsnivå som i dag,
– liksom dagens lagstiftning utgå från de enskilda djurens behov
samt verka förebyggande, och
– bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.”
Nu har vi inte fått en ny djurskyddslag, men väl nya föreskrifter. Den som följt den senaste debatten har lätt att se att delar av dessa föreskrifter varken är grundade på vetenskap, utgår från de enskilda djurens behov eller lyckas bibehålla – än mindre höja – djurskyddsnivån. Likväl framhåller landsbygdsministern (SE Buchts svar på fråga 175 av Elin Lundgren (S) Djurskydd ) i ett svar till politikern Elin Lundgren på frågan om hur han ser på ”Statens jordbruksverks förslag till ändrade djurskyddsföreskrifter och på vikten av ett starkt djurskydd i allmänhet” att djurskyddet är en prioriterad fråga, och ska värnas. Men, hur ska detta ske, när de nya föreskrifterna nu tillåter att vissa djur inte ses som individer, utan som en av 10%, eller när enbart måluppfyllelsen ska mätas, och lagens förebyggande funktion plockats bort?
Vidare kvarstår frågorna om den demokratiska processen. Om en myndighet väljer att bortse från majoriteten av remissinstanserna, inklusive de ’tunga’, och dessutom i utskicket av föreskrifterna påstår att de beslutats efter samråd – trots att detta dels skett efter att förslaget nått EU på teknisk runda, dels utan att myndigheten beaktat det som sagts vid samrådet – återstår dessvärre känslan av skendemokrati, och tjänstemannastyre. Man kan inte bara påstå att något är på ett visst sätt – t.ex. bibehållet djurskydd – det måste finnas belägg för det. Inte minst svenska bönder förtjänar bättre bemötande av ’sin’ myndighet.
Förhoppningen står nu till det Vetenskapliga rådet, som ska presenteras den 12 december. Må det lyssnas på av såväl Jordbruksverk som Näringsdepartementet. Må det få fungera som ett helt fristående råd, som kan verka utan påtryckningar och politiska agendor. Må sakargument framgent utgöra grunden för arbetet med djurskyddslag och föreskrifter.