Enligt en granskning som tidskrften Riksdag och departement gjort, och redovisar den 13 maj, gör de sju djurförsöksetiska nämnderna i Sverige olika bedömning av ett och samma ingrepp på ett djur. Det som kan få godkänt i en nämnd, blir förbjudet i en annan. Sedan förvånas artikelförfattarna.
Vadan denna förvåning? Varken den centrala nämnden eller Jordbruksverket har fått i uppdrag att kalibrera nämndernas beslutskriterier. Nämnderna ska göra en självständig tolkning av Djurskyddslagen, EU-direktivet och Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd. Sedan många år finns inte den Centrala försöksdjursnämnden (CPN) som på sin tid hade en viss koordinerande och kalibrerande funktion. Vid årsskiftet, i samband med att det nya EU-direktivet trädde i kraft (se tidigare inlägg) inrättades en ny version av detta, en central djurförsöksetisk nämnd. Den ska bl.a. pröva överklaganden av beslut om avslag som fattats av en regional nämnd (däremot kan inte beslut om godkännande överklagas). Vidare ska den utföra en utvärdering i efterhand av alla försök som använt icke-mänskliga primater, och alla försök med avsevärd svårhetsgrad, samt verka för att kraven på ersättning, begränsning och förfining (3R) efterlevs.
Varje beslut som fattas av en nämnd ska vara relaterat till försökets syfte och den förväntade vinsten (inom forskning eller utbildning), samt ställas i relation till allmänhetens intresse av denna kunskapsvinst, och nämnden ska försäkra sig om att försöket inte genomförs om det finns alternativa/djurfria metoder att tillgå, eller motsvarande studier redan finns. Att nämnderna gör olika bedömningar kan mot denna bakgrund te sig sjävklart. Det anmärkningsvärda är istället att det saknas gemensamma riktlinjer och kriterier för bedömning. Här har den centrala djurförsöksetiska nämnden en viktg uppgift.
Än märkligare, eller sorgligare, är det kanske att forskare uttalar sig om nämnderna som något de måste klara sig undan på smidigast möjliga sätt – t.ex. genom att välja samarbetspartner utifrån nämndernas troliga bedömning – inte att den etiska granskningen bidrar till att göra forskningen bättre. En väl fungerande nämnd kan nämligen bidra till att forskningen blir mer lagenlig (uppfyller kraven på 3R), mer djurvänlig och därmed även forskningsmässigt trovärdigare (t.ex. är resultat från stressade djur tveksamma att använda).
Det är ju ingen nyhet att dagens djurmodeller inte är perfekta, eller att valideringskraven på djurfria modeller är mycket höga, eller att vissa djurbaserade metoder med framgång ersatts av djurfria, och numera tas som en sjkälvklarhet (t.e.x insulin, där tidigare ca 100 djur /patient/år användes, men idag helt ersatts av molekylärbiologisk teknik (genmodifierade bakterier eller jästceller). Inte heller är behovet av kalibrering av bedömningsgrunder i nämnderna någon nyhet, vilket artikeln i Riksdag och departement anspelar på. Det nya elektroniska ansökningssystemet som är under utveckling kan förhoppningvis bidra till ökad transparens och därmed kommunikation mellan nämnderna, men det behövs mer: riktade insatser för nämnderna för att skapa en levande etisk reflektion kring de grunder på vilka en asökan behandlas, diskuteras och godkänns/avslås.