Missriktad ändring i jaktförordningen – hjortkalvars betestryck minimalt

Regeringen har beslutat om en ändring i bilaga 4 i Jaktförordningen, gällande skyddsjakt på kron- och dovhjort: från och med årsskiftet är det tillåtet att skjuta nyfödda kalvar, utan föregående beslut från aktuell länsstyrelse. Pressmeddelandet kom 30 november.  Flera kritiska röster har höjts sedan dess kring såväl beslutets innehåll, som beslutsprocessen där remissinstansernas synpunkter inte beaktats tillräckligt, samt kring bristande konsekvensutredning och dialog med berörda parter. Anders Jaremo nämner i ATL den 19 december utöver detta bl.a. risker för ökande skogsskador, och i en debattartikel i SvD den 25 december skriven av en rad forskare, varav några är SLU-baserade, lyfts fram att betestrycket från nyfödda kalvar naturligtvis är obefintligt, och istället utsätter man hinden för psykisk stress och abrupt avbrott i kalvens diande.

Även Svenska Jägareförbundet är kritiskt. Det ser liksom forskarna brister i faktaunderlaget, och anför även risker med förlängd jakttid. Det ”är direkt olämpligt att försöka jaga kronkalv fram till 15 april. Vid den tiden på året är det mycket svårt att se skillnad på kalv och vuxna djur. Felskjutningar skulle bli vanliga, säger Daniel Ligné.” Han utlovar en utvärdering av hur lagstiftningen faller ut, och man får hoppas den beaktar både i vilken utsträckning jägarna alls väljer att skjuta kalvar, och antalet av misstag skjutna ungdjur.

Jakt är utan tvivel ett etiskt komplext område, inte bara vad gäller stora rovdjur, utan även i relation till ordinarie viltvård. Generellt anses den skada som viltet orsakar etiskt rättfärdiga avskjutning av ett ‘lagom’ antal individer, och då helst rätt individer sett till utbredning, antal, och sammansättning (ålder, kön, genetik etc) inom ett angivet område. Att regeringen, utan föregående grundlig genomgång av det biologiska och ekologiska kunskapsläget, nu tillåter ‘jakt’ på nyfödda kalvar framstår inte som särskilt genomtänkt – vilken gröda skonas genom att nyfödda och mycket unga kalvar skjuts? Snarare är det den dräktiga hinden som behöver näringsrik föda, så ska då inte, rent logiskt, hellre hon hindras från att bli dräktig? En variant vore i så fall – rent hypotetiskt – att hellre minska reproduktionen. Kastrering av hanar, om något, skulle begränsa viltets betestryck, men skulle förstås föra med sig en lång rad andra konsekvenser (genetisk begränsning, välfärdsaspekter vid kastrering, kostnader etc). Orealistiskt, ja visst, men, som tankeexempel är det belysande: väljer vi den metod som ger bästa resultat, eller den som framstår som lättast att genomföra, utan att veta om målet därigenom kan uppnås? Och, hur ser det etiska rättfärdigandet ut för olika förslag?

För att motverka risken för faktaresistens och kunskapsskyggande får fäste bland beslutsfattare vore således ett omtag välgörande. Tills det sker, står hoppet till att jägarna själva väljer att avstå sin möjlighet. Jaktetik handlar i stor utsträckning om jägaretik. Det som är lagligt, är ju som bekant inte alltid etiskt riktigt, och det som är etiskt försvarbart, är inte alltid lagstadgat.