Miljö- och djuretikseminariet ett akademiskt mångvetenskapligt forum för samtal om miljö- och djuretiska frågor. Nu är det dags igen efter en tids uppehåll! Nästa seminarium blir torsdag 1 mars kl. 13 på SLU campus Ultuna, Uppsala. Patrik Baard, postdoc vid Centrum för biologisk mångfald, presenterar då sitt manus ”Obligations to try: On uncertain moral demands to reduce biodiversity deterioration”. Den som vill läsa manus i förväg kan höra av sig till Patrik på patrik.baard@slu.se. Lokalen är i Ekologicentrum, Ulls väg 16, rummet heter Ladan. Välkomna!
Podd om naturlighet
Naturlighet har vi skrivit om flera gånger – bland annat här, här och här. Nu kan man lyssna på när jag samtalar med Lisa Beste om naturlighet och filosofi i senaste avsnittet av podden Shaping Our Food, under rubriken ”Hundra procent onaturligt”. Podden är på svenska.
Missriktad ändring i jaktförordningen – hjortkalvars betestryck minimalt
Regeringen har beslutat om en ändring i bilaga 4 i Jaktförordningen, gällande skyddsjakt på kron- och dovhjort: från och med årsskiftet är det tillåtet att skjuta nyfödda kalvar, utan föregående beslut från aktuell länsstyrelse. Pressmeddelandet kom 30 november. Flera kritiska röster har höjts sedan dess kring såväl beslutets innehåll, som beslutsprocessen där remissinstansernas synpunkter inte beaktats tillräckligt, samt kring bristande konsekvensutredning och dialog med berörda parter. Anders Jaremo nämner i ATL den 19 december utöver detta bl.a. risker för ökande skogsskador, och i en debattartikel i SvD den 25 december skriven av en rad forskare, varav några är SLU-baserade, lyfts fram att betestrycket från nyfödda kalvar naturligtvis är obefintligt, och istället utsätter man hinden för psykisk stress och abrupt avbrott i kalvens diande.
Även Svenska Jägareförbundet är kritiskt. Det ser liksom forskarna brister i faktaunderlaget, och anför även risker med förlängd jakttid. Det ”är direkt olämpligt att försöka jaga kronkalv fram till 15 april. Vid den tiden på året är det mycket svårt att se skillnad på kalv och vuxna djur. Felskjutningar skulle bli vanliga, säger Daniel Ligné.” Han utlovar en utvärdering av hur lagstiftningen faller ut, och man får hoppas den beaktar både i vilken utsträckning jägarna alls väljer att skjuta kalvar, och antalet av misstag skjutna ungdjur.
Jakt är utan tvivel ett etiskt komplext område, inte bara vad gäller stora rovdjur, utan även i relation till ordinarie viltvård. Generellt anses den skada som viltet orsakar etiskt rättfärdiga avskjutning av ett ’lagom’ antal individer, och då helst rätt individer sett till utbredning, antal, och sammansättning (ålder, kön, genetik etc) inom ett angivet område. Att regeringen, utan föregående grundlig genomgång av det biologiska och ekologiska kunskapsläget, nu tillåter ’jakt’ på nyfödda kalvar framstår inte som särskilt genomtänkt – vilken gröda skonas genom att nyfödda och mycket unga kalvar skjuts? Snarare är det den dräktiga hinden som behöver näringsrik föda, så ska då inte, rent logiskt, hellre hon hindras från att bli dräktig? En variant vore i så fall – rent hypotetiskt – att hellre minska reproduktionen. Kastrering av hanar, om något, skulle begränsa viltets betestryck, men skulle förstås föra med sig en lång rad andra konsekvenser (genetisk begränsning, välfärdsaspekter vid kastrering, kostnader etc). Orealistiskt, ja visst, men, som tankeexempel är det belysande: väljer vi den metod som ger bästa resultat, eller den som framstår som lättast att genomföra, utan att veta om målet därigenom kan uppnås? Och, hur ser det etiska rättfärdigandet ut för olika förslag?
För att motverka risken för faktaresistens och kunskapsskyggande får fäste bland beslutsfattare vore således ett omtag välgörande. Tills det sker, står hoppet till att jägarna själva väljer att avstå sin möjlighet. Jaktetik handlar i stor utsträckning om jägaretik. Det som är lagligt, är ju som bekant inte alltid etiskt riktigt, och det som är etiskt försvarbart, är inte alltid lagstadgat.
Nya tag om etikprövning och oredlighet
Det är många nyheter på gång inom forskningsetikområdet, inte minst i kölvattnet av Macchiariniaffären vid Karolinska institutet.
Ett resultat är förslaget om ett nytt system för hantering av oredlighet i forskning som presenterades i en utredning i våras. Det nuvarande systemet bygger på att lärosätena utreder sig själva. (På SLU ligger uppgiften att utreda i första hand på fakulteternas dekaner.) Machhiarinaffären visade med all önskvärd tydlighet att detta system inte är tillfredsställande. Det innehåller ju ett incitament för lärosätena att inte gå till botten med problemen. Dessutom varierar både definitioner av oredlighet och hanteringen av dem mellan olika lärosäten.
En annan utredning kom alldeles i dagarna och behandlar etikprövning. Utredningens förslag är långtgående och kan få stor betydelse för forskare och även studenter. (Nuvarande organisation för etikprövning är under omstöpning och de regionala etikprövningsnämnderna avses ersättas med en ny myndighet.)
Några av förslagen är:
– Det så kallade studentundantaget försvinner, så att även arbeten på grundnivå och avancerad nivå kan behöva etikprövas.
– Även forskningshuvudmannen (dvs. oftast en högskola eller universitet) ska kunna ställas till ansvar i vissa fall, inte bara den som faktiskt utför forskningen.
– Maximistraffet för brott mot etikprövningslagen skärps, från sex månader till två års fängelse.
Nya djurskyddsföreskrifter för lantbrukets djur beslutade
Jordbruksverket har i dagarna beslutat anta de nya föreskrifterna för lantbrukets djur, och presenterat sin sammanställning av remissinstansernas synpunkter. Konstateras kan att inga ändringar har gjorts efter att remissinstanserna fått yttra sig, eller efter den debatt kring såväl processen som innehållet som pågått. Kritiken har nyligen sammanställts på olika sätt, (se tex inlägg i Altinget, på denna blogg och Sammanställning_forskare, Sammanställning_organisationer resp Sammanställning_riksdagen fram till ung 22 oktober) inför ett möte mellan forskare och politiker, liksom även för Jordbruksverkets generaldirektör i form av 60 000 underskrifter, utan att detta på något sätt tycks ha påverkat myndigheten eller departementet.
Detta väcker förstås såväl frågor, som besvikelse. Allt sedan Eva Erikssons djurskyddsutredning, som presenterades hösten 2011, har många forskare, organisationer och medborgare trott att en ny lag inte bara ska presenteras inom kort, utan även innebära förbättrat och stärkt djurskydd, när den väl kommer. Själv har jag befarat motsatsen, inte minst sedan talet om ’flexibilitet’ och ’målstyrning’ fått fäste inom näringen.
Dessa begrepp fanns med redan i uppdraget till utredningen, Kommittédirektiv 2009:57. Hur mycket svårare det blir att formulera förebyggande lagstiftning, och enkelt kontrollerbara regler, har påtalats på i en rad fora, både inom akademin och i den allmänna debatten. Redan i kommittédirektivet angavs dock även att ”Den nya lagstiftningen ska
– syfta till att uppnå minst samma djurskyddsnivå som i dag,
– liksom dagens lagstiftning utgå från de enskilda djurens behov
samt verka förebyggande, och
– bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.”
Nu har vi inte fått en ny djurskyddslag, men väl nya föreskrifter. Den som följt den senaste debatten har lätt att se att delar av dessa föreskrifter varken är grundade på vetenskap, utgår från de enskilda djurens behov eller lyckas bibehålla – än mindre höja – djurskyddsnivån. Likväl framhåller landsbygdsministern (SE Buchts svar på fråga 175 av Elin Lundgren (S) Djurskydd ) i ett svar till politikern Elin Lundgren på frågan om hur han ser på ”Statens jordbruksverks förslag till ändrade djurskyddsföreskrifter och på vikten av ett starkt djurskydd i allmänhet” att djurskyddet är en prioriterad fråga, och ska värnas. Men, hur ska detta ske, när de nya föreskrifterna nu tillåter att vissa djur inte ses som individer, utan som en av 10%, eller när enbart måluppfyllelsen ska mätas, och lagens förebyggande funktion plockats bort?
Vidare kvarstår frågorna om den demokratiska processen. Om en myndighet väljer att bortse från majoriteten av remissinstanserna, inklusive de ’tunga’, och dessutom i utskicket av föreskrifterna påstår att de beslutats efter samråd – trots att detta dels skett efter att förslaget nått EU på teknisk runda, dels utan att myndigheten beaktat det som sagts vid samrådet – återstår dessvärre känslan av skendemokrati, och tjänstemannastyre. Man kan inte bara påstå att något är på ett visst sätt – t.ex. bibehållet djurskydd – det måste finnas belägg för det. Inte minst svenska bönder förtjänar bättre bemötande av ’sin’ myndighet.
Förhoppningen står nu till det Vetenskapliga rådet, som ska presenteras den 12 december. Må det lyssnas på av såväl Jordbruksverk som Näringsdepartementet. Må det få fungera som ett helt fristående råd, som kan verka utan påtryckningar och politiska agendor. Må sakargument framgent utgöra grunden för arbetet med djurskyddslag och föreskrifter.
Min frukost från fordom, och ett seminarium om framtidsfrukostar idag
Har du ätit frukost idag? Det har jag. Dessutom har jag talat på ett frukostseminarium som arrangerades av SLU Future Food. Tillsammans med den historieätande måltidsforskaren Richard Tellström och SLUs Elin Röös angrep jag frågan om ”Dåtidens frukost och framtidens mat”.
Man hinner inte säga så jättemycket på sju minuter. Men jag talade frukostmoralism, moraliskt agentskap och den rekonstruktion av min frukost från ca 1980 som jag åt i tisdags.
Min frukost nuförtiden består oftast av havredryck med kli, frukt och mandel, kaffe och ostmörgås. Det skiljer sig en del från frukostar jag ätit vid olika tillfällen i livet. Frukostmässigt har jag varit någorlunda seriemonogam. Det vill säga jag har varit trogen ungefär samma frukost varje dag, men jag bytt frukost vid ett antal tillfällen. På menyn har genom åren stått bland annat nyponsoppa, mjölk och branflakes, havregrynsgröt och en del annat. Nästan alltid smörgås i någon form.
Häromdagen rekonstruerade jag min frukost från omkring 1980. Då var jag tio år.
Frukosten bestod av Earl Grey-te med mycket honung, apelsinjuice, en grövre macka med leverpastej, en ost- och marmeladmacka där brödet varierade – denna gång vanlig limpa – samt ytterligare en ost- och marmeladmacka, då alltid på Wasa frukostbröd, hårt ljust knäckebröd med vallmofrö. Herrgårdsost gällde.
Att äta min barndomsfrukost kändes dels påtagligt främmande, dels extremt välbekant. En morgontidig madeleinekaka som väckte minnen. Men jag slogs av hur söt den var. Jag slogs också av att flera av varumärkena är desamma idag.
Vad kan då en moralfilosof säga om frukostar?
Man kanske kan påstå att frukosten är vår mest moraliserande måltid. Richard Tellström berättade under sin presentation om den ”folkhemsmoderna frukosten”. Den frukosten skulle bygga på näringsforskning och syftade till att bidra till stärkandet av vår hälsa till båtnad för samhällsnyttan. Ni har förmodligen hört påståenden om som ”Frukosten är dagens viktigaste mål”, och ”Hoppa inte över frukosten!” Oavsett hur sant det är har väl inget annat mål så starkt förknippats med hälsa, frisksport, och prestation? Ett slags grötmoralism om man så vill.
Först och främst moraliskt agentskap. År 1980 var jag ett barn. Vad jag åt rådde jag inte bara själv över, utan en del bestämde mina föräldrar. Så var det med den grova leverpastejssmörgåsen. Det fanns ett element av plikt där: först något nyttigt, därefter marmeladen. Mina föräldrar åt för övrigt exakt samma frukost, förutom att min mamma hade pepparrot på tub under leverpastejen. Det slapp jag.
En moralisk agent är någon som kan tillskrivas moraliskt ansvar. Som tioåring var jag ännu inte en fullfjädrad moralisk agent. Mina föräldrar kunde därför rättfärdiga att min valfrihet inskränktes.
Men frågan är både i vilken mån vi som vuxna väljer fritt, rent faktiskt, och i vilken mån vi bör få göra det.
Min egen vardagsfrukost numera präglas i någon mån av val som jag gjort delvis av moraliska skäl. Jag har till exempel minskat andelen kött- och mjölkprodukter av hänsyn till klimat och djurvälfärd. Att den inte är lika söt handlar både om hälsa och rena smakpreferenser. Jag tycker helt enkelt om andra saker idag än vad jag gjorde 1980.
Idag förväntas vi i väldigt stor utsträckning agera som konsumenter, och många menar att konsumentmakt är vägen till val som är bättre för djuren och miljön, till exempel. Men jag vet ju att just mina val inte har så stor betydelse – om ens någon – i det stora hela. Och jag vill ju välja vad jag ska äta till frukost.
Jag vet inte hur man ska framtidsspana om detta. Men att valet av mat delvis är en moralisk fråga tror jag är en idé som har kommit för att stanna. Jag tror också att det är värt att fundera på om det finns andra moraliska agenter än individuella personer- till exempel företag.
Vad är det som gör oss till moraliska agenter? Bland annat är det förmågan att behandla information och känna igen moraliska regler om rätt och fel. Den här frågan blir aktuell inte minst i ljuset av alltmer avancerad artificiell intelligens och mer och mindre autonoma system för beslutsfattande. Tänk på självkörande bilar som måste besluta om de ska köra rakt fram och då köra på en person a, eller väja undan och då köra på en annan person b.
Och i många fall kan man ju ifrågasätta hur fria val vi människor gör. I morse åt jag hotellfrukost. Jag valde själv vad jag ville ha, tycker jag. Men mitt val påverkades av utbudet och presentationen. Kanske väljer jag oftare det pålägg jag ser först?
Så matmoraliska frågor kommer att finnas kvar och fortsätta vara minst lika betydelsefulla som idag, tror jag. Men både innehållet i dem, och vem som ska ansvara för dem, kan nog tänkas bli annorlunda.
Efter seminariet fick Richard, Elin och jag tillfälle att lägga ut texten lite mer i ett samtal med Ylva Carlqvist Warnborg. Samtalet kommer inom som podd inom kort – håll utkik på https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/futurefood/
Undermålig remisshantering undergräver förtroende
Jordbruksverkets förslag på nya föreskrifter för lantbrukets djur, omarbetning av L100, har debatterats under våren och sommaren. Kritiken har hittills handlat om enskilda föreskrifter för olika djurslag – t.ex. sänkt avvänjningsålder för griskultingar på ett sätt som anpassar till EUs nivå och ökar risken för antibiotikaanvändning.
Förändringarna är Jordbruksverkets sätt att möta näringens krav på flexibilitet och målstyrning, men drabbar i föreslagen utformning både djuren, vars grundläggande välfärd riskeras om förebyggande miniminivåer uteblir, och lantbrukaren, som inte vet om hen har nått upp till lagens krav, varvid rättsosäkerheten ökar.
Nu i höst har även en rad forskare från SLU påpekat allvarliga brister i remisshanteringen. (Se debattartikel i GP från 5 oktober). Utöver kort remisstid för en omfattande lagändring har Jordbruksverket valt att bortse från den välgrundade och välformulerade kritik som inkommit från majoriteten av remissinstanserna. De vetenskapliga studier som forskare och andra påvisar talar mot de föreslagna förändringarna har över huvud taget inte beaktats av Jordbruksverket, ej heller kritiken mot näringens studie.
Jordbruksverket svarar med att de litar på lantbrukarna, och att de inte anser att djurskyddsnivån sänks och att de på detta sätt ökar konkurrenskraften, i enlighet med Livsmedelsstrategin. I en slutreplik i GP, samt i en intervju i Land Lantbruk med Helena Röcklinsberg, påpekas bl.a. att lagstiftning ska bygga på vetenskapliga studier, och att konkurrenskraften knappast ökar om djurskyddet devalveras. Tilliten till svenska bönder och motiveringen att köpa produkter märkta med ’Från Sverige’ som nu tagit fart på riktigt, behöver allt stöd det kan få av ansvariga myndigheter genom säkrade mervärden, inte motarbetas.
Delar av de förslag som näringen haft kring ökad intensifiering inom grishållningen, men som inte kunnat förverkligas när det sk kontrollprogrammet inte kan införas, har Jordbruksverket nu baxat in bakvägen. Med tanke på forskarkritiken mot dessa, ur såväl djurskydds- som smittskyddssynpunkt (antibiotika), stärker inte heller det förtroendet för Jordbruksverkets arbete, varken i sak eller i form.
Naturvidriga viner?
Ibland får filosofiska resonemang genomslag på ställen man kanske inte väntat sig. Naturlighet har vi skrivit om förut, till exempel här och här. Nu har SvDs vinkrönikör plockat upp bollen från min krönika i tidningen Curie. Bör ordet naturligt förbjudas? Läs och döm själv!/Per
Naturviner
Tjockt och tunt?
Vet du vad ett tjock och ett tunt värdeord är? Det är en av dagens lärdomar för några av SLUs agronomstudenter. Ett tunt värdeord är ett ord som är rent värderande, till exempel ”bra”. Ett tjockt värdeord är både värderande och beskrivande. Om man säger att någon är ”snål”, så uttrycker man förvisso en värdering, men man gör också ett sakpåstående, nämligen att vederbörande har en visst sätt att hantera pengar.
Matologi bjuder på etiska frågeställningar
Vårt intresse för vad vi äter, och hur det producerats – hur det påverkar miljö, klimat, biologisk mångfald, djurens välfärd etc. – är fortsatt stort. Den 26 augusti arrangerar SLU Matologi i Stockholm för tredje året i rad. Stora o små företag och organisationer visar upp sina produkter och bjuder in till samtal med dem som vill.
Det är även tredje året SLUs etiker medverkar dels med ett bord för möte och samtal kring olika livsmedelsval, dels i panelsamtal: Hur påverkar våra attityder mängden mat som slängs? respektive Klimatsmart mat – vad ska man äta nu och i framtiden?, och detta år även med mini-föredrag i ’Speakers corner’ : Äta etiska insekter?. Se hela programmet här.
Hoppas vi ses där!