Digitala verktyg för att förnekla etisk livsmedelsupphandling

Att allmänhetens intresse för sk mervärden i livsmedelsproduktionen ökar är inte längre omstritt. Branschens egna urspungsmärkning av animaliebaserade produkter (nu senast ‘Från Sverige’) är ett sätt att tillmötesgå detta och underlätta för konsumenter att välja. En stor del av produktionen hamnar dock inte i affärernas diskar, utan upphandlas av skolor och landsting. Den vidare frågan är därför hur offentlig upphandling kan ta vara på intresset för mat med mervärden. Det senaste EU-direktivet 2014/24/EU möjliggör hänsyn till mervärden, och upphandling ska ses som ett verktyg att nå strategiska samhällsmål. Svårigheten är att många mervärden är viktiga, och inte alltid förenliga med varandra. Regional produktion, livskraftig landsbygd, kött, mjölk, smör och ägg från djur som haft ett gott liv, korta transporter och bedövning före slakt, produktionsformer som bidrar till ökad artmångfald och låg klimatpåverkan etc kan vara svårt att hitta i en och samma produkt. Samtidigt ska maten enligt lag vara näringsrik och inte kosta för mycket per portion (SFS 2010:800). Genom att handla importerade produkter kan priserna hållas nere, men rimmar illa med de högre kraven svensk lag ställer på djurhållningen. Dessutom finns politiska mål om hållbar livsmedelsproduktion som ska uppnås. Upphandlare och inköpare har en svår uppgift!

Upphandlingsmyndigheten tillhandahåller en värdefull sk kriteriekatalog, med olika nivåer och fakta om produktgrupper. Det avgörande beslutet om vilka aspekter som är viktigast i en valsituation – som vid kött t.ex. kan stå mellan djurvälfärd eller klimatpåverkan – handlar dock inte om fakta, utan om att värdera fakta. Upphandlaren måste basera beslutet på en värdegrund, som ska omsättas i praktisk handling.

För att underlätta för upphandlarna att balansera olika etiska värden med andra krav eller policies söker vi medel för ett projekt där vi vill utveckla digitala verktyg som bistår i den beslutsprocessen. Mer om detta i en intervju med Helena Röcklinsberg i radio P4 Östergötland (ca 11.16 min in i programmet).

Femtio nyanser av grönt

Vid seminariet ”Femtio nyanser av grönt” presenteras dialogprojektet  ”Biotekniken i växtodlingen”. Ett antal ledamöter i Kungliga skogs- och lantbruksakademien med vitt skilda uppfattningar om bioteknik har samlats till en informell diskussion där ingen har företrätt ett organiserat intresse, men alla har talat utifrån sina egna tankar, erfarenheter och perspektiv. Seminariet hålls på KSLA i Stockholm tisdag 7 juni. Medverkar gör bland andra Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen, Christel Cederberg från Chalmers, Svalöf Weibulls förre forskningschef Anders Nilsson och Bengt Persson, ordförande i Stiftelsen Lantbruksforskning. Per Sandin, etiklektor från SLU, är också med.

Här finns länk till program och anmälningsformulär.

Man kan läsa mer om dialogprojektet i nya utgåvan av   Kungl. Skogs- och Lantbruksakademins Tidskrift nr 2-2016 Frön för framtiden

Bioteknologisk mat och djurfristad – samma ideal

Diskussionerna om hur den ideala människa-djur-relationen ser ut pågår ständigt, och då inte bara som en debatt inom tillämpad etik. Även bioteknologiska forskningsprojekt kan ses som inlägg i debatten, liksom det sätt man som djurägare väljer att hålla sina djur. Under veckan som gick sändes två program på Vetandets värld SR P1 om bioteknologisk forskning för att skapa mat utan att hålla djur, där Helena Röcklinsberg medverkar med några etiska reflektioner. Det första handlar om invitro-kött, dvs kött som odlas på laboratorium, eller, som forskarna hoppas, på en fabrik utan att komma från ett slaktat djur. Det andra programmet tar upp försöken att ‘brygga’ mjölk på fabrik, som inte kommer ur en kos juver och inte undantas från en nyfödd kalv. Debatten kring huruvida det är riktigt att kalla produkterna ‘kött’ respektive ‘mjölk’ kommer att bli lång. Att målsättningen och de skäl som anförs till stor del är relaterade till ambitionen att minska beroendet av att hålla djur för kött- och mjölkproduktion är dock entydig bland inblandade forskare.

Ett annat sätt att förmedla en liknande ståndpunkt genom praktisk handling, är att ta hand om djur som inte har någon plats i den kommersiella djurhållningen. Detta utifrån tanken att varje djurindivid har ett okränkbart egenvärde och rätt till sitt eget liv, ingen ska reduceras till en produkt som andra tjänar pengar på. Under april höll Helena Röcklinsberg en workshop om djuretik på Sveriges enda Djurfristad. Där lever grisar, hästar, höns, får, katter och hundar i stor frihet. De hade inte levt om de inte tagits om hand. Vissa blir kvar, andra omplaceras till nya hem. Fristadens vision är entydig: respektera djuren som individer och avskaffa förtrycket av dem, dvs. hållande av djur på ett sätt som de far illa av.

De ideologiska likheterna mellan de bioteknologiska strävandena och djurfristaden är tydliga: minska utnyttjandet av djuren för människans livsmedelskonsumtion. De förra betraktas säkerligen med skepsis i många led, men röner dock uppskattning för sin innovativa forskning,  De senare möter lika säkert med motsvarande skepsis, men kan inte lägga några högteknologiska framsteg i den andra vågskålen. Snarare är det jordnära kunskap om djurs beteenden och behov, daglig skötsel och vård, liksom kamp att få ekonomin att gå ihop. Men även skillnaden i mottagandet är tydlig. Djurfristadens ifrågasättande av dagens djurhållningspraxis och deras djurvänliga ställningstagande uppfattas av många som provokativt, medan de likaledes djurvänliga ambitionerna inom den bioteknologiska forskningen inte ‘stör’ på samma sätt.

Kan det vara så, ännu idag, att inte de etiska resonemangen och argumenten för ett visst ideal (om än omsatta i verkstad), utan storlek på budgeten och grad av avancerad teknologi påverkar hur ett budskap uppfattas?

 

Tillämpad etik ett elände?

Bedrivs tillämpad etik i kostsamma kommissioner, centra och domstolsliknande tribunaler där det härjar en självutnämnd etisk expertis som saknar ett ”djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv”? Debattens vågor har gått höga på DNs kultursidor den senaste veckan, bland annat i kölvattnet av den s.k. Macchiariniaffären vid Karolinska institutet. Södertörnsprofessorn Hans Ruin skriver under rubriken ”Den praktiska filosofins elände” (26/2) dels om den akademiska filosofins förfall, dels om hur den tillämpade etikens ledande företrädare ”under falsk varubeteckning säljer in sin kunskap och forskning”.

Den debatt Ruin driver är angelägen. Problemet är att han tecknar en vrångbild av hur den tillämpade etiken faktiskt bedrivs – den består ingalunda av tribunaler av utilitaristiska filosofer som tror sig ha ”hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel”. Det menar jag i min replik till Ruin (2/3). Många som ägnar sig åt tillämpad etik är för övrigt inte filosofer överhuvudtaget, utan medicinare, teologer, med mera. Och det görs utredningar, det skrivs debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, det hålls filosofiska salonger och det bloggas, bland mycket annat.

(Ruin har tidigare fått svar i DN av Hugo Lagercrantz och PC Jersild; Jesper Ahlin skriver också ett längre inlägg på sin blogg. Man kan nu även läsa Ruins svar. )

Dyrt att vara fattig

Inte minst i USA är det många fattiga barn som äter mycket skräpmat, bland annat för att det är billigt. Vissa menar dock att hälsosammare mat inte alls behöver vara dyrare, framför allt inte i det långa loppet. Men det finns ett förbisett problem, menar sociologidoktoranden Caitlin David vid Harvard: Barn är kräsna. Att vänja små barn vid nya råvaror och rätter tar tid – och skapar spill och svinn. Därför väljer fattiga föräldrar ofta mat som de vet att barnen äter. Och den maten är inte alltid sådan att den lägger grunden för sunda matvanor. (De flesta föräldrar har väl åtminstone ibland kämpat med att få övertyga barnen om att broccoli är bättre än chips?) Svinnet är en dold kostnad som gör den nyttiga maten dyrare än vad den ser ut att vara.

Hur fattas etiska beslut i djurförsöksetiska nämnder?

Vetenskapsrådet arrangerar varje höst en försöksdjursdag, för alla intresserade. Föredrag om det lagstadgade kravet att ersätta, förfina resp. minska användningen av djur (3R) är ett återkommande tema, och i år (4 dec) var Jordbruksverket inbjudet att tala om uppbyggnaden av ett nationellt 3R-centrum. Storbritannien har länge haft ett ansett 3R-centrum, NC3R, och även Danmark har byggt upp sitt med bred kompetens under senare år. Det är välkommet att Sverige är på god väg, men frågan är förstås om placeringen på Jordbruksverket kan garantera närhet till vetenskaplig expertis och tillgång till viktiga databaser, liksom möjligheter att initiera vetenskapliga möten och kunskapsutbyte mellan forskare och de djurförsöksetiska nämnderna.

Det senare är centralt, eftersom nämnderna enligt direktivet 2010/63/EU inte får godkänna användning av djur om en djurfri metod finns tillgänglig. Studier av nämnderna visar dock att det finns vissa svårigheter i nämndarbetet. Några av dessa handlar om att det finns olika uppfattningar bland ledamöterna för vems skull den etiska granskningen ska ske, andra om att ett delvis förlegat ideal om att alla känslomässiga aspekter ska uteslutas ut diskussionen råder. En nämnds etiska beslut ska bygga på en ‘harm-benefit’ analys, i strävan att få fram ett objektivt resultat. Därmed är dock varken alla etiskt relevanta aspekter inkluderade, eller hänsyn tagen till att ingen människa kan vara objektiv eller neutral, utan på sin höjd opartisk i en diskussion. Dessutom är det svårt att de hur en bedömning av djurens situation (potentiellt lidande) ska kunna göras om allt medkännande med djuret måste uteslutas.

Forskare i moralpsykologi hävdar att grunden för att alls kunna fatta etiska beslut ligger i vår förmåga att känna empati, att inse den andres situation, varför det kan tyckas rimligt att dessa aspekter får en given plats i nämndernas beslutsfattande. Helena Röcklinsberg var inbjuden till årets VR-dag om försöksdjur att tala om  ”Balans mellan objektivitet och empati i djurförsöksetisk prövning”. Läs gärna mer om detta tema och föredrag på HMHs sida (högerspalten), och gärna Elisabeth Tjärnströms mastersarbete (2013) om beslutsfattande i djurförsöksetiska nämnder.

Övriga externa föredrag av SLUs etiklektorer finns listade på Etikämnets hemsida.

FDA ber om hjälp att definiera ”naturlighet”

Naturlig mat är ständigt på tapeten. Nu har amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten FDA begärt kommentarer från allmänheten om märkning av mat med påståenden som exempelvis ”bara naturliga ingredienser”. Bakgrunden är att både allmänhet och vissa domstolar har hört av sig till FDA för att få vägledning i frågan.

En del svar börjar nu komma in. Några smakprov och en sammanfattning kan man hitta på Food Navigator. De flesta svaren är från privatpersoner; enligt Food Navigator räknar man med att tunga instanser som livsmedelsindustrin och branschorganisationer kommer att begära förlängd svarstid, eller åtminstone svara precis innan tiden går ut i februari 2016.

Några saker är viktiga att komma ihåg. För det första är det allt annat än lätt att komma fram till vad naturlighet är. Det visar kommentarerna. För det andra är det inte självklart att det naturliga är bra, även om vi kommer fram till vad som är naturligt. Men, för det tredje: trots dessa problem kommer inte naturlighetsargumenten att försvinna. De har dykt upp i olika skepnader i flera tusen år. Redan de stoiska filosoferna under antiken menade att livet gick ut på att leva i enlighet med naturen, och liknande idéer har följt oss sedan dess. Nu senast i marknadsföring av skönhetsprodukter och mat, bland mycket annat.

Därför finns det anledning att förhålla sig pragmatiskt till naturlighetsbegreppet, och det är vad FDA nu tycks göra. Det blir intressant att se vad utfallet av denna process blir.

(Naturlighet har vi skrivit om tidigare på bloggen, till exempel här och här.)

IMG_0291