Vår individuella klimatmoral

Klimatetik är högaktuellt inte minst inför Parismötet. Vad har vi som individer för plikter att bidra till att rädda klimatet? Kanske inte de vi tror, och kanske inte av de skäl vi tror. Måste jag till exempel avstå från Thailandsresan? Filosofen Bengt Brülde och statsvetaren Göran Duus-Otterström skriver i SvD på temat om individens klimatansvar. ”Det är egentligen olyckligt att diskussionen om det individuella klimatarbetet ofta börjar med flygresorna, när dessa leder till så mycket gott. Det vore bättre att börja med illa isolerade hus och långväga mat.” (Den långväga matens klimatpåverkan är dock ingen enkel fråga – det närproducerade är inte nödvändigtvis bättre ur klimatsynpunkt.) Författarna framhåller i stället att vi bör engagera oss politiskt: ”Den viktigaste individuella klimatplikten är att verka för att en rättvis och effektiv klimatpolitik kommer till stånd. Vi bör därför rösta på partier som står för en progressiv klimatpolitik”, skriver de. I artikeln undviker de dock att tala om vilka dessa partier skulle vara.

 

Ekologisk triage

Hur ska man välja mellan vilka arter som ska bevaras? Det diskuterar bland andra SLU-forskarna Ulf Gärdenfors och Per Sandin i det här inslaget i P1-programmet Vetandets värld. Temat är begreppet ekologisk triage. Triage är en ursprungligen fransk term som betyder sortering, och inom akut.- och katastrofmedicinen talar man om triage när man kategoriserar sjuka eller skadade beroende på hur bråttom det är att ta hand om dem. Svårast skadade går först, lindrigt skadade får vänta längre. Men på vilka grunder ska vi prioritera mellan hotade arter? Lyssna gärna!

Symposium om genmodifiering av lantbruksdjur

Galleri

Inom medicinsk forskning har genmodifierade möss länge varit en självklarhet, och genmodifierade grödor odlas på många fält världen över. I det förra fallet talas mycket lite om risker för människans hälsa, och i det förra mycket om biologiska risker. Vilka risker respektive … Läs mer

Rött ljus för räkor och magra torskar – vad händer under ytan?

Nordhavsräkan hamnade på ‘rött’ på WWFs fiskeguide i vintras, bl.a. med hänvisning till att icke uthålliga fiskemetoder används, vilket skapade starka reaktioner i vissa led. Nu har Artdatabanken (vid SLU) i dagarna meddelat att beståndet av Nordhavsräkan är hotat. Det har minskat med 30-50% på 10 år, vilket troligen inte bara kan förklaras med naturlig variation, enligt en radiointervju med Ulf Gärdenfors, chef för Artdatabanken. Fisket – uttaget – påverkar också. WWFs expert i fiskefrågor, marinbiolog Inger Näslund, säger i en intervju i senaste Buffé (ICAs medlemstidning) att det inte kan uteslutas att småräkor, som dött vid fångsten, kastas i, eftersom de inte ger tillräckligt bra pris i handeln. Dvs det klassiska glappet mellan det som fångas och det som landas finns även här. 

Beräkningar visar att 23% av den totala fångsten av kommersiella arter kastas över bord, en siffra som är än högre för den vita fisken. Detta, och överfisket generellt, har EU försökt råda bot på genom att nyligen fatta beslut om att reformera fisket för att skapa ett långsiktigt hållbart uttag av bestånden. Bla. har man infört krav på landningsskyldighet, dvs att inte ta upp mer än det som fångas. Detta kräver selektiva redskap, och Inger Näslund säger i intervjun att de nya reglerna kan initiera forskning för att få fram sådana – något WWF även påtalat behovet av långt tidigare i samband med krav på stoppad dumpning.

WWFs första fiskguide kom ut 2002, med den då hotade torsken högt på dagordningen. Informationen har nått fram, selektiva redskap har använts för att få bara fånga rätt storlek (större/äldre), konsumenterna blev medvetna, bestånden har vuxit, och för en tid sedan kunde vi glädjas åt att Östersjötorsken är ok att äta igen. Men säg den glädje som varar…  torskarna är många, men numera små och magra. Vadan detta? Reproduktionsområdena tycks fungera väl, inget klart samband till områden med syrefria bottnar kan fastslås, men troskarna blir inte stora, däremot är de äldre än vad forskarna trodde. Nu tror man att  bl.a. selektionen haft negativ påverkan och lett till stora grupper i en och samma storlek – som då konkukrrerar om samma föda. Men, det är komplext att reda ut orsakssamband under ytan, inte minst eftersom de påverkas av agerandet ovanför. Ett fiske utan selektion på storlek kräver tillförlitliga beståndsbedömningarna och väl genomförda förvaltningsplaner, och att de följs. Överfiske, behov av genomgripande reformer och kontroller visar att det nog inte är den starkaste grenen inom näringen. Nyligen kom dessutom uppgifter om att fartygens ljud påverkar fiskens beteende, och vi visste sedan tidigare att havsbaserad vindkraft kan påverka deras möjlighet att kommunicera. De tycks lämna områden med föda pga oljud, och lägger därmed kraft på förflyttning istället för födointag. Beståndsbedömningar är ingen lätt sak. Det är många aspekter som måste beaktas, och EU reformens krav på att tillämpa försiktighetsprincipen är välkommen.

WWF, MSC och KRAV som har till uppgift att hålla sig a jour med forskningen och beståndsbedömningar, och att kommunicera vad som är ‘ok’ till konsumenterna, har en grannlaga uppgift. Nu gäller det att få ut att försiktighet bör råda med Östersjötorsken och Nordhavsräkan. Besked som troligen varken är välkomna, eller lätta att förmedla. Men nödvändiga.

 

De många små stegen – Debatt i UNT

Vad vi äter har moraliskt viktiga konskekvenser för människors hälsa, djurens välfärd och miljön. Vi vet också ganska väl att vissa åtgärder är bra ur samtliga dessa aspekter – till exempel att äta mindre och bättre kött. Men vems ansvar är det att åstadkomma detta? Det är ämnet för en debattartikel i dagens UNT av Elin Röös, doktorand vid SLU och initiativtagare till Köttguiden, tillsammans med SLUs etiklektorer Per Sandin och Helena Röcklinsberg. Budskapet är att alla led i livsmedelskedjan från från odlare till slutkonsument bör ta ansvar för att åstakomma stegvisa förbättringar. Detta förslag är både rättvist och någorlunda realistiskt – ingen kan göra allt, men alla kan, och bör, göra något.

Ikväll den 17 april kl. 19 på Värmlands nation, Uppsala, debatterar Elin Röös på temat ”Äta fritt eller äta rätt” tillsammans med Folke Tersman (professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet), Inger Gauffin Carlsson (köttdjursuppfödare  och distriktsordförande LRF), Gabriella Cahlin (Jordbruksverket) och Maria Eriksson (chefred Svensk Tidskrift). Fritt intröde.

 

Naturlighet – Louise König i Coop Mersmak

I senaste numret av Coops medlemstidning Mersmak (9/2012) skriver Louise König, chef för hållbar utveckling, om naturlighet. Naturlighet är knepigt; det har vi skrivit om tidigare på bloggen. König påpekar att bananer, svenskarnas favoritfrukt, är framodlade av människan. Hon hävdar vidare att vi idag tycker att bananen är helt naturlig. Så här skriver hon:

Svaret på vad som är naturligt får vi kanske alltid först i backspegeln, eftersom svaret förändras i och med att vår kultur utvecklas.

Men – om svaret hela tiden förändras, och vi vet att det förändras, får vi då någonsin svaret? Eller är verkligen svaret på frågan om vad som är naturligt ”det vi är vana vid sedan en längre tid”?

Hon avslutar sin krönika med att konstatera att det ofta är

….på sin plats att ha en dialog om hur vi kan göra vårt bästa för att värna om en utveckling som är hållbar för både människor, djur och natur.

Det kan jag helt hålla med om. Men hållbarhet och naturlighet är olika saker, trots allt.

Mersmak kan man läsa här, Königs text hittar man på sidan 24.