EurSafe-konferens om professionalitet inom livsmedelskedjan

Inom ramen för EurSafe (European Society for Food and Agricultural Ethics) arrangeras den 14 konferensen i år. Den 13-16 juni håller Wiens veterinärhögskola i arrangemanget, på ett högst aktuellt tema:  Professionals in Food Chains – Ethics, Roles and Responsibilities

Frågor om etisk professionalitet i yrkesutövningen har visat sig bli allt mer angelägna i takt med ökad globalisering och tekniska innovationer. Ju mer det finns att välja på, desto bättre måste man kunna motivera sina val. Exempel på aktuella frågor är: finns det en etiskt relevant skillnad mellan genmodifiering och geneditering? Är insekter det bästa proteinalternativet ur ett hållbarhetsperspektiv, eller är vegetariskt bättre? Bör alla fritt kunna välja vad de vill äta? Hur ska valfrihet viktas gentemot risker för hälsa, djurvälfärd, klimat och miljö? Hur tar man sitt ansvar som ‘en länk i den globala kedjan’?  Dylika frågor, men även lång rad andra teman kring etik och professionalitet  i livsmedelskedjans olika delar kommer att diskuteras i ett stort antal parallella seminarier. Se information om huvudtalarna här.

Arrangörerna har sin hemvist vid veterinärhögskolan, varför veterinäreryrkets utmaningar kommer att lyftas. Veterinärer som har att balansera val av behandling och prognos, egna värderingar, klinikens policies och ekonomi med djurvälfärd och djurägarens önskemål. Vad är och hur upprätthålls ‘veterinär integritet’? Vilka misstag görs, och hur kan man förbättra dialogen mellan veterinär och djurägaren? När uppstår etisk stress och hur kan det motverkas?

Under en av flera inledande workshops leder forskare från SLU, KTH och Köpenhamns universitet en diskussion om etiska och legala aspekter kring geneditering av livsmedel, med utgångspunkt i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Mistra Biotech som de deltar i.

EurSafe-konferenserna har en god tradition av att möjliggöra möten mellan akademin och det omgivande samhället, varför det finns all anledning att förvänta sig intressanta samtal och möten under dessa tre dagar.

Missriktad ändring i jaktförordningen – hjortkalvars betestryck minimalt

Regeringen har beslutat om en ändring i bilaga 4 i Jaktförordningen, gällande skyddsjakt på kron- och dovhjort: från och med årsskiftet är det tillåtet att skjuta nyfödda kalvar, utan föregående beslut från aktuell länsstyrelse. Pressmeddelandet kom 30 november.  Flera kritiska röster har höjts sedan dess kring såväl beslutets innehåll, som beslutsprocessen där remissinstansernas synpunkter inte beaktats tillräckligt, samt kring bristande konsekvensutredning och dialog med berörda parter. Anders Jaremo nämner i ATL den 19 december utöver detta bl.a. risker för ökande skogsskador, och i en debattartikel i SvD den 25 december skriven av en rad forskare, varav några är SLU-baserade, lyfts fram att betestrycket från nyfödda kalvar naturligtvis är obefintligt, och istället utsätter man hinden för psykisk stress och abrupt avbrott i kalvens diande.

Även Svenska Jägareförbundet är kritiskt. Det ser liksom forskarna brister i faktaunderlaget, och anför även risker med förlängd jakttid. Det ”är direkt olämpligt att försöka jaga kronkalv fram till 15 april. Vid den tiden på året är det mycket svårt att se skillnad på kalv och vuxna djur. Felskjutningar skulle bli vanliga, säger Daniel Ligné.” Han utlovar en utvärdering av hur lagstiftningen faller ut, och man får hoppas den beaktar både i vilken utsträckning jägarna alls väljer att skjuta kalvar, och antalet av misstag skjutna ungdjur.

Jakt är utan tvivel ett etiskt komplext område, inte bara vad gäller stora rovdjur, utan även i relation till ordinarie viltvård. Generellt anses den skada som viltet orsakar etiskt rättfärdiga avskjutning av ett ‘lagom’ antal individer, och då helst rätt individer sett till utbredning, antal, och sammansättning (ålder, kön, genetik etc) inom ett angivet område. Att regeringen, utan föregående grundlig genomgång av det biologiska och ekologiska kunskapsläget, nu tillåter ‘jakt’ på nyfödda kalvar framstår inte som särskilt genomtänkt – vilken gröda skonas genom att nyfödda och mycket unga kalvar skjuts? Snarare är det den dräktiga hinden som behöver näringsrik föda, så ska då inte, rent logiskt, hellre hon hindras från att bli dräktig? En variant vore i så fall – rent hypotetiskt – att hellre minska reproduktionen. Kastrering av hanar, om något, skulle begränsa viltets betestryck, men skulle förstås föra med sig en lång rad andra konsekvenser (genetisk begränsning, välfärdsaspekter vid kastrering, kostnader etc). Orealistiskt, ja visst, men, som tankeexempel är det belysande: väljer vi den metod som ger bästa resultat, eller den som framstår som lättast att genomföra, utan att veta om målet därigenom kan uppnås? Och, hur ser det etiska rättfärdigandet ut för olika förslag?

För att motverka risken för faktaresistens och kunskapsskyggande får fäste bland beslutsfattare vore således ett omtag välgörande. Tills det sker, står hoppet till att jägarna själva väljer att avstå sin möjlighet. Jaktetik handlar i stor utsträckning om jägaretik. Det som är lagligt, är ju som bekant inte alltid etiskt riktigt, och det som är etiskt försvarbart, är inte alltid lagstadgat.

Vår individuella klimatmoral

Klimatetik är högaktuellt inte minst inför Parismötet. Vad har vi som individer för plikter att bidra till att rädda klimatet? Kanske inte de vi tror, och kanske inte av de skäl vi tror. Måste jag till exempel avstå från Thailandsresan? Filosofen Bengt Brülde och statsvetaren Göran Duus-Otterström skriver i SvD på temat om individens klimatansvar. ”Det är egentligen olyckligt att diskussionen om det individuella klimatarbetet ofta börjar med flygresorna, när dessa leder till så mycket gott. Det vore bättre att börja med illa isolerade hus och långväga mat.” (Den långväga matens klimatpåverkan är dock ingen enkel fråga – det närproducerade är inte nödvändigtvis bättre ur klimatsynpunkt.) Författarna framhåller i stället att vi bör engagera oss politiskt: ”Den viktigaste individuella klimatplikten är att verka för att en rättvis och effektiv klimatpolitik kommer till stånd. Vi bör därför rösta på partier som står för en progressiv klimatpolitik”, skriver de. I artikeln undviker de dock att tala om vilka dessa partier skulle vara.

 

Ekologisk triage

Hur ska man välja mellan vilka arter som ska bevaras? Det diskuterar bland andra SLU-forskarna Ulf Gärdenfors och Per Sandin i det här inslaget i P1-programmet Vetandets värld. Temat är begreppet ekologisk triage. Triage är en ursprungligen fransk term som betyder sortering, och inom akut.- och katastrofmedicinen talar man om triage när man kategoriserar sjuka eller skadade beroende på hur bråttom det är att ta hand om dem. Svårast skadade går först, lindrigt skadade får vänta längre. Men på vilka grunder ska vi prioritera mellan hotade arter? Lyssna gärna!

Symposium om genmodifiering av lantbruksdjur

Galleri

Inom medicinsk forskning har genmodifierade möss länge varit en självklarhet, och genmodifierade grödor odlas på många fält världen över. I det förra fallet talas mycket lite om risker för människans hälsa, och i det förra mycket om biologiska risker. Vilka risker respektive … Läs mer

Rött ljus för räkor och magra torskar – vad händer under ytan?

Nordhavsräkan hamnade på ‘rött’ på WWFs fiskeguide i vintras, bl.a. med hänvisning till att icke uthålliga fiskemetoder används, vilket skapade starka reaktioner i vissa led. Nu har Artdatabanken (vid SLU) i dagarna meddelat att beståndet av Nordhavsräkan är hotat. Det har minskat med 30-50% på 10 år, vilket troligen inte bara kan förklaras med naturlig variation, enligt en radiointervju med Ulf Gärdenfors, chef för Artdatabanken. Fisket – uttaget – påverkar också. WWFs expert i fiskefrågor, marinbiolog Inger Näslund, säger i en intervju i senaste Buffé (ICAs medlemstidning) att det inte kan uteslutas att småräkor, som dött vid fångsten, kastas i, eftersom de inte ger tillräckligt bra pris i handeln. Dvs det klassiska glappet mellan det som fångas och det som landas finns även här. 

Beräkningar visar att 23% av den totala fångsten av kommersiella arter kastas över bord, en siffra som är än högre för den vita fisken. Detta, och överfisket generellt, har EU försökt råda bot på genom att nyligen fatta beslut om att reformera fisket för att skapa ett långsiktigt hållbart uttag av bestånden. Bla. har man infört krav på landningsskyldighet, dvs att inte ta upp mer än det som fångas. Detta kräver selektiva redskap, och Inger Näslund säger i intervjun att de nya reglerna kan initiera forskning för att få fram sådana – något WWF även påtalat behovet av långt tidigare i samband med krav på stoppad dumpning.

WWFs första fiskguide kom ut 2002, med den då hotade torsken högt på dagordningen. Informationen har nått fram, selektiva redskap har använts för att få bara fånga rätt storlek (större/äldre), konsumenterna blev medvetna, bestånden har vuxit, och för en tid sedan kunde vi glädjas åt att Östersjötorsken är ok att äta igen. Men säg den glädje som varar…  torskarna är många, men numera små och magra. Vadan detta? Reproduktionsområdena tycks fungera väl, inget klart samband till områden med syrefria bottnar kan fastslås, men troskarna blir inte stora, däremot är de äldre än vad forskarna trodde. Nu tror man att  bl.a. selektionen haft negativ påverkan och lett till stora grupper i en och samma storlek – som då konkukrrerar om samma föda. Men, det är komplext att reda ut orsakssamband under ytan, inte minst eftersom de påverkas av agerandet ovanför. Ett fiske utan selektion på storlek kräver tillförlitliga beståndsbedömningarna och väl genomförda förvaltningsplaner, och att de följs. Överfiske, behov av genomgripande reformer och kontroller visar att det nog inte är den starkaste grenen inom näringen. Nyligen kom dessutom uppgifter om att fartygens ljud påverkar fiskens beteende, och vi visste sedan tidigare att havsbaserad vindkraft kan påverka deras möjlighet att kommunicera. De tycks lämna områden med föda pga oljud, och lägger därmed kraft på förflyttning istället för födointag. Beståndsbedömningar är ingen lätt sak. Det är många aspekter som måste beaktas, och EU reformens krav på att tillämpa försiktighetsprincipen är välkommen.

WWF, MSC och KRAV som har till uppgift att hålla sig a jour med forskningen och beståndsbedömningar, och att kommunicera vad som är ‘ok’ till konsumenterna, har en grannlaga uppgift. Nu gäller det att få ut att försiktighet bör råda med Östersjötorsken och Nordhavsräkan. Besked som troligen varken är välkomna, eller lätta att förmedla. Men nödvändiga.

 

De många små stegen – Debatt i UNT

Vad vi äter har moraliskt viktiga konskekvenser för människors hälsa, djurens välfärd och miljön. Vi vet också ganska väl att vissa åtgärder är bra ur samtliga dessa aspekter – till exempel att äta mindre och bättre kött. Men vems ansvar är det att åstadkomma detta? Det är ämnet för en debattartikel i dagens UNT av Elin Röös, doktorand vid SLU och initiativtagare till Köttguiden, tillsammans med SLUs etiklektorer Per Sandin och Helena Röcklinsberg. Budskapet är att alla led i livsmedelskedjan från från odlare till slutkonsument bör ta ansvar för att åstakomma stegvisa förbättringar. Detta förslag är både rättvist och någorlunda realistiskt – ingen kan göra allt, men alla kan, och bör, göra något.

Ikväll den 17 april kl. 19 på Värmlands nation, Uppsala, debatterar Elin Röös på temat ”Äta fritt eller äta rätt” tillsammans med Folke Tersman (professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet), Inger Gauffin Carlsson (köttdjursuppfödare  och distriktsordförande LRF), Gabriella Cahlin (Jordbruksverket) och Maria Eriksson (chefred Svensk Tidskrift). Fritt intröde.

 

Naturlighet – Louise König i Coop Mersmak

I senaste numret av Coops medlemstidning Mersmak (9/2012) skriver Louise König, chef för hållbar utveckling, om naturlighet. Naturlighet är knepigt; det har vi skrivit om tidigare på bloggen. König påpekar att bananer, svenskarnas favoritfrukt, är framodlade av människan. Hon hävdar vidare att vi idag tycker att bananen är helt naturlig. Så här skriver hon:

Svaret på vad som är naturligt får vi kanske alltid först i backspegeln, eftersom svaret förändras i och med att vår kultur utvecklas.

Men – om svaret hela tiden förändras, och vi vet att det förändras, får vi då någonsin svaret? Eller är verkligen svaret på frågan om vad som är naturligt ”det vi är vana vid sedan en längre tid”?

Hon avslutar sin krönika med att konstatera att det ofta är

….på sin plats att ha en dialog om hur vi kan göra vårt bästa för att värna om en utveckling som är hållbar för både människor, djur och natur.

Det kan jag helt hålla med om. Men hållbarhet och naturlighet är olika saker, trots allt.

Mersmak kan man läsa här, Königs text hittar man på sidan 24.