Digitala verktyg för att förnekla etisk livsmedelsupphandling

Att allmänhetens intresse för sk mervärden i livsmedelsproduktionen ökar är inte längre omstritt. Branschens egna urspungsmärkning av animaliebaserade produkter (nu senast ‘Från Sverige’) är ett sätt att tillmötesgå detta och underlätta för konsumenter att välja. En stor del av produktionen hamnar dock inte i affärernas diskar, utan upphandlas av skolor och landsting. Den vidare frågan är därför hur offentlig upphandling kan ta vara på intresset för mat med mervärden. Det senaste EU-direktivet 2014/24/EU möjliggör hänsyn till mervärden, och upphandling ska ses som ett verktyg att nå strategiska samhällsmål. Svårigheten är att många mervärden är viktiga, och inte alltid förenliga med varandra. Regional produktion, livskraftig landsbygd, kött, mjölk, smör och ägg från djur som haft ett gott liv, korta transporter och bedövning före slakt, produktionsformer som bidrar till ökad artmångfald och låg klimatpåverkan etc kan vara svårt att hitta i en och samma produkt. Samtidigt ska maten enligt lag vara näringsrik och inte kosta för mycket per portion (SFS 2010:800). Genom att handla importerade produkter kan priserna hållas nere, men rimmar illa med de högre kraven svensk lag ställer på djurhållningen. Dessutom finns politiska mål om hållbar livsmedelsproduktion som ska uppnås. Upphandlare och inköpare har en svår uppgift!

Upphandlingsmyndigheten tillhandahåller en värdefull sk kriteriekatalog, med olika nivåer och fakta om produktgrupper. Det avgörande beslutet om vilka aspekter som är viktigast i en valsituation – som vid kött t.ex. kan stå mellan djurvälfärd eller klimatpåverkan – handlar dock inte om fakta, utan om att värdera fakta. Upphandlaren måste basera beslutet på en värdegrund, som ska omsättas i praktisk handling.

För att underlätta för upphandlarna att balansera olika etiska värden med andra krav eller policies söker vi medel för ett projekt där vi vill utveckla digitala verktyg som bistår i den beslutsprocessen. Mer om detta i en intervju med Helena Röcklinsberg i radio P4 Östergötland (ca 11.16 min in i programmet).

Bioteknologisk mat och djurfristad – samma ideal

Diskussionerna om hur den ideala människa-djur-relationen ser ut pågår ständigt, och då inte bara som en debatt inom tillämpad etik. Även bioteknologiska forskningsprojekt kan ses som inlägg i debatten, liksom det sätt man som djurägare väljer att hålla sina djur. Under veckan som gick sändes två program på Vetandets värld SR P1 om bioteknologisk forskning för att skapa mat utan att hålla djur, där Helena Röcklinsberg medverkar med några etiska reflektioner. Det första handlar om invitro-kött, dvs kött som odlas på laboratorium, eller, som forskarna hoppas, på en fabrik utan att komma från ett slaktat djur. Det andra programmet tar upp försöken att ‘brygga’ mjölk på fabrik, som inte kommer ur en kos juver och inte undantas från en nyfödd kalv. Debatten kring huruvida det är riktigt att kalla produkterna ‘kött’ respektive ‘mjölk’ kommer att bli lång. Att målsättningen och de skäl som anförs till stor del är relaterade till ambitionen att minska beroendet av att hålla djur för kött- och mjölkproduktion är dock entydig bland inblandade forskare.

Ett annat sätt att förmedla en liknande ståndpunkt genom praktisk handling, är att ta hand om djur som inte har någon plats i den kommersiella djurhållningen. Detta utifrån tanken att varje djurindivid har ett okränkbart egenvärde och rätt till sitt eget liv, ingen ska reduceras till en produkt som andra tjänar pengar på. Under april höll Helena Röcklinsberg en workshop om djuretik på Sveriges enda Djurfristad. Där lever grisar, hästar, höns, får, katter och hundar i stor frihet. De hade inte levt om de inte tagits om hand. Vissa blir kvar, andra omplaceras till nya hem. Fristadens vision är entydig: respektera djuren som individer och avskaffa förtrycket av dem, dvs. hållande av djur på ett sätt som de far illa av.

De ideologiska likheterna mellan de bioteknologiska strävandena och djurfristaden är tydliga: minska utnyttjandet av djuren för människans livsmedelskonsumtion. De förra betraktas säkerligen med skepsis i många led, men röner dock uppskattning för sin innovativa forskning,  De senare möter lika säkert med motsvarande skepsis, men kan inte lägga några högteknologiska framsteg i den andra vågskålen. Snarare är det jordnära kunskap om djurs beteenden och behov, daglig skötsel och vård, liksom kamp att få ekonomin att gå ihop. Men även skillnaden i mottagandet är tydlig. Djurfristadens ifrågasättande av dagens djurhållningspraxis och deras djurvänliga ställningstagande uppfattas av många som provokativt, medan de likaledes djurvänliga ambitionerna inom den bioteknologiska forskningen inte ‘stör’ på samma sätt.

Kan det vara så, ännu idag, att inte de etiska resonemangen och argumenten för ett visst ideal (om än omsatta i verkstad), utan storlek på budgeten och grad av avancerad teknologi påverkar hur ett budskap uppfattas?

 

Dyrt att vara fattig

Inte minst i USA är det många fattiga barn som äter mycket skräpmat, bland annat för att det är billigt. Vissa menar dock att hälsosammare mat inte alls behöver vara dyrare, framför allt inte i det långa loppet. Men det finns ett förbisett problem, menar sociologidoktoranden Caitlin David vid Harvard: Barn är kräsna. Att vänja små barn vid nya råvaror och rätter tar tid – och skapar spill och svinn. Därför väljer fattiga föräldrar ofta mat som de vet att barnen äter. Och den maten är inte alltid sådan att den lägger grunden för sunda matvanor. (De flesta föräldrar har väl åtminstone ibland kämpat med att få övertyga barnen om att broccoli är bättre än chips?) Svinnet är en dold kostnad som gör den nyttiga maten dyrare än vad den ser ut att vara.

FDA ber om hjälp att definiera ”naturlighet”

Naturlig mat är ständigt på tapeten. Nu har amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten FDA begärt kommentarer från allmänheten om märkning av mat med påståenden som exempelvis ”bara naturliga ingredienser”. Bakgrunden är att både allmänhet och vissa domstolar har hört av sig till FDA för att få vägledning i frågan.

En del svar börjar nu komma in. Några smakprov och en sammanfattning kan man hitta på Food Navigator. De flesta svaren är från privatpersoner; enligt Food Navigator räknar man med att tunga instanser som livsmedelsindustrin och branschorganisationer kommer att begära förlängd svarstid, eller åtminstone svara precis innan tiden går ut i februari 2016.

Några saker är viktiga att komma ihåg. För det första är det allt annat än lätt att komma fram till vad naturlighet är. Det visar kommentarerna. För det andra är det inte självklart att det naturliga är bra, även om vi kommer fram till vad som är naturligt. Men, för det tredje: trots dessa problem kommer inte naturlighetsargumenten att försvinna. De har dykt upp i olika skepnader i flera tusen år. Redan de stoiska filosoferna under antiken menade att livet gick ut på att leva i enlighet med naturen, och liknande idéer har följt oss sedan dess. Nu senast i marknadsföring av skönhetsprodukter och mat, bland mycket annat.

Därför finns det anledning att förhålla sig pragmatiskt till naturlighetsbegreppet, och det är vad FDA nu tycks göra. Det blir intressant att se vad utfallet av denna process blir.

(Naturlighet har vi skrivit om tidigare på bloggen, till exempel här och här.)

IMG_0291

Vinster genom välfärd – medel beviljade

Svenska Djurskyddsföreningen har vid sitt senaste styrelsemöte beviljat ett anslag till pilotstuden ”Vinster genom välfärd”. För det är vi mycket tacksamma! Syftet är att ta fram realistiska beräkningar av vilka ekonomiska fördelar det medför att ha friska djur, god välfärd och lägre dödlighet.

Vi vill undersöka denna fråga eftersom de ekonomiska beräkningar som finns att tillgå enbart tar med de kostnader djurskyddskraven medför för t.ex större ytor, strö för grisar eller kor på bete, medan de vinster god djurvälfärd medför för lantbrukaren (tack vare friskare djur och högre produktion) sätts till noll kronor i beräkningarna. Det ger förstås en skev bild.

Ur ansökan: Vi vill med detta pilotprojekt visa på en mer omfattande ekonomisk bild, där vi även räknar på vad god djurvälfärd med god hälsa, lägre sjukdomstal, och bättre reproduktion ger för siffror. Vi kommer att relatera uppskattade ekonomiska samband med utvalda parametrar där svensk djurskyddslag ställer högre krav än EU-lagstiftning för lantbrukets djur, t.ex. strö till växande grisar, ingen fixering av suggor och bete för mjölkkor. Här finns väl utförd och mångårig forskning som visar att sådana system innebär lägre stress och bättre hälsa och välfärd.

Pilotprojektet kommer att påbörjas under våren 2015 av Karin Alvåsen, med stöd av projektgruppen, som består av (alfabetiskt): Lotta Berg, Ulf Emanuelson, Jan Hultgren. Birgitta Staaf Larsson, Helena Röcklinsberg,  Elin Röös, Mats Sjöquist och Margareta Stéen.

SLUs forskning påverkar EU

Frågan om den rutinmässiga kupering av grissvansar som flertalet av de Europeiska medlemsstaterna illegalt accepterar och praktiserar har i veckan debatterats i EU-parlamentet, utifrån en petition lagd av Dyrens Beskyttelse (Petition 0336/2012). Ett av de centrala underlag som användes var Frida Edmans examensarbete vid Etologi- och djruskyddsprogrammet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, HMH, SLU.

Hon visar att kontrollerna är undermåliga, informationen bristfällig om direktivets krav och att endast få länder kan sägas leva upp till ‘grisdirektivet’ (Council Directive 2008/120/EC), dvs att vidta åtgärder för att säkerställa att fungerande manipulerbart material finns, innan kupering sker (Annex 1, kapitel 1, punkt 8). Uppsatsen är på engelska, vilket gjort den tillgänglig för hela EU, men i den svenska sammanfattningen anger Edman kärnfullt att ‘sammanfattningsvis finns det paragrafer i grisdirektivet som inte uppfylls. Inblandade parter, så som grisproducenter, myndigheter och EU-kommissionen, vill inte ta något fullt ansvar för att öka efterlevnaden.’

Med hänvisning till denna studie, liksom annan HMH-baserad forskning om lagefterlevnad (bl.a. Lerner och Algers, 2014*; EUWelNet) samt tidigare forskning om grisars välfärd och beteende sammanställt inom ramen för EFSA, drar EUs egen studie, Routine tail-docking of pigs (PE 509.997), som presenterades i veckan samma slutsats:

all the available evidence points at persisting high rates of non-compliance in the large majority of Member States in relation to the ban on routine tail-docking of pigs

Vidare förordas att kommissionens kontroller ska skärpas och information och transparensen ökas: ”The Commission could also more systematically collect, monitor and publish information on the transposition of the Directive by Member States, as well as on their degree of compliance with the ban on routine tail-docking of pigs, including through inspections and specific requests to Member States.”

Återstår att hoppas att kommissionen fångar bollen i luften och verkar för att säkerställa radikalt förbättrad lagefterlevnad. Det skulle inte bara gagna grisarna, utan även de svenska producenterna genom rättivsare prisbild. Förutsättningarna finns, tack vare framför allt tre faktorer: a) ett starkt konsumenttryck (t.ex. 475 576 underskrifter insamlade av Compassion in World Farming för att grisdirektivet ska efterlevas); b) samband mellan brist på manipulerabart material, svansbitning/svanskupering och hög antibiotikaanvändning, dvs koppling till folkhälsorisker och c) den överproduktion av griskött som nu pågår inom EU, pga Rysslands importstopp.

Är inte detta incitament nog, både för EU och för svenska politiker är det dags att på allvar ifrågasätta EUs ambition att skapa handel på lika villkor, iakttagande av medborgarnas intressen och att efterleva Lissabonfördraget (Avd II, allmänna bestämmelser, artikel 13) om att beakta djur som kännande varelser välfärd i alla jordbrukspolitiska beslut. Underlagen finns, SLU har bidragit till dukade bord! 

 

*H.Lerner, B. Algers, ”Tail docking in the EU: a case of routine violation of an EU directive” in ”The ethics of consumption : the citizen, the marked and the law”, edited by Helena Röcklinsberg, Per Sandin, Wageningen : Wageningen Academic Publishers, 2013.

Faror med förenkling och flexibilitet i djurskyddsarbetet

Det av Eva Eriksson 2011 framlagda betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) allmänt kallad Djurskyddsutredningen, har som bekant inte lett till några större förändringar, än mindre till en ny djurskyddslag. Däremot har Jordbruksverket och LRF under 2013 genomfört en process i samma anda som angavs i direktivet till utredningen – öka flexibiliteten i lagstiftningen – den sk förenklingresan. I det fortsatta arbetet handlar det, enligt JV, bland annat om att ‘Se, utveckla och säkra landsbygden’ samt att sätta ‘Kunden först’. 

Gott och väl att landsbygdens företagande tas på allvar, liksom betydelsen av denna landsbygd för storstadsregionerna. Mera oroväckande är det att djuren inte nämns i någon av de fem fokuspunkterna för framtiden. Å ena sidan vill Jordbruksverket och LRF att vi konsumenter ska vara stolta över det goda svenska djurskyddet som (i vissa fall) ligger högre än EU-nivån, och av den anledningen stötta våra inhemska producenter. Å den andra vill man, med hänvisning till flexibilitet, förenkling och ‘kunden först’ sänka kraven på djurhållningen, harmonisera nivån på djurskyddet med EU. Det är en spagat som inte går ihop.

En annan vanlig diskussionspunkt är att kontrollerna är för krångliga (därav förenklingsresan, se även LRFs information). Mycket kan säkert göras för att skapa ett gott klimat kring kontrollerna. Vad som sällan framkommer är dock att ett lantbruk med djur sällan kontrolleras enbart av länsstyreslsen (som ser på lagefterlevnad),  utan av representanter för det (djurvälfärds)program företaget frivilligt är anslutet till, som Svenkskt Sigill (LRFs eget), KRAV eller Svensk Fågel, för att nämna några. De kontrollerar att de specifika krav just den standarden satt på anslutna djurhållare är uppfyllda, och det faktum att verksamheten kontrollerats är en del av marknadsföringen, eftersom det skapar tillit till produkten. Dvs. den höga frekevensen av kontroller som vissa upplever, är inte per se av ondo, eller ens genererad av djurskyddslagen.

När näringen och Jordbruksverket med en mun talar om att krånliga regelverk ska bort, kan det förtsås som att systemet med dessa dubbla, eller fler, kontroller behöver ändras. En förenklingssträvan kunde vara att sammanlänka de olika standarderna innehållsligt, vilket skulle minska möjligheterna att profilera sin djurhållning eller sitt företag, och därmed knappast vara attraktivt. En annan vore att möjliggöra att en och samma kontrollant kunde ta hand om allt, så att även lagkontrollen utförs av en privat certifieringsfirma. Riskerna för jäv eller beroenden finns förstås, men hellre det än att nedmontera djurskyddslagen.

Djurskyddslagen i Sverige och många andra europeiska länder är avsedd att verka förebyggande. Den som håller djur har skyldighet  att tillse att de har ett gott liv, och har då praktisk hjälp av de krav som anges i regelverken (lag, förordningar och föreskrifter). De ger förutsättningar att skapa och upprätthålla lagenlig/godkänd djurhållning, vilket underlättas när man på förhand kan veta vad som krävs. Mot bakgrund av detta framstår strävan efter flexibilitet och förenkling en aning oroande. Förvisso ska det kunna finnas flera sätt att uppnå gott djurskydd, och det kan vara rimligt att en faktor i vissa fall kan uppvägas av en annan. Men om flexibiliteten drivs så långt att det i princip enbart är portalparagrafer som ska följas, blir lagefterlevnad en fråga om tolkning, vilket ökar risken för rättsosäkerhet. Motsatsen efterlyses av alla parter.

Ett förebyggande djurskydd måste baseras på tydliga resurs- och skötselkrav (ex plats att röra sig i naturliga gångarter, ges tillräckligt med foder), och förtydligas i termer av djurbaserade mått (inte törst, hunger etc). Men förebyggande djurskydd kan inte ersättas av enbart djurbaserade mått, eftersom de endast kan avläsas i efterhand – och rättsosäkerheten hur djurets välfärdsnivå ska tolkas kommer som ett brev på posten. 

Även inom djurvälfärdsforskningen är djurbaserade mått i fokus, t.ex. Welfare Quality. Tyvärr leder varje uttalande från forskare om vikten att mäta djurvälfärd till en reaktion från näringen i linje med att ‘då behövs väl inte de krångliga reglerna och den dumma kontrollen!’. Ett sådant yttrande avslöjar att personen inte har skillnaderna mellan resurs- och skötselkrav (bas för förebyggande lagstiftning) å ena sidan och efterhandsmått genom djurvälfärdsmätning å den andra klart för sig. Djurvälfärdsprogram som syftar till att ‘spetsa’ lagstiftningen är en väl beprövad väg – som kan fungera fint som komplement, men kan inte på ett trovärdigt sätt ersätta grundläggande krav på stallar och skötsel. Dessvärre är det inte heller givet att ‘spetsningen’ gäller alla djur i ladugåden/stallet. Medan lagen kräver att alla djurindivider beaktas, sätter många privata standarder ett tröskelvärde. Först om fler individer än X% lider av Y (fotsakdor, mastit/juverinflamation, svansbitning etc) kan djurhållningen inte godkännas på den punkten. Ytterligare flexibilitet skulle inte hjälpa dessa djur, tvärtom.

Karnist – javisst!

Den amerikanska psykologen Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (2011) (den svenska versionen nyutkommen på Karneval, 216 s), har fått visst genomslag, inte för att den egentligen ställer några nya frågor, men för att den på ett slagkraftigt sätt upprepar en inom etiken alltid relevant fråga: av vilka skäl hålls befintlig praxis som berättigad? I detta fall, vad gör att den som äter kött- och mjölkprodukter (en ‘karnist’, eller tydligare, ‘carnist’) inte behöver motivera sitt ställningstagande, medan  vegetarianer och veganer ofta förväntas ge en förklaring? En kort sammanfattning av Joys syn ges i litteraturvetaren Amelie Björcks läsvärda recension SvD.

Utöver omsorg om djuren – baserat i hänsyn till deras välfärd och/eller rätt till liv – finns det numera välkända hälsoskäl och klimatskäl att fundera över nuvarande nivåer på konsumtion av livsmedel från intensiv djurhållning. Dvs. skälen har blivit flera – och därmed ökar provokationen från båda håll: ‘carnisten’ får svårare att hitta andra skäl än att vana eller egen njutning är viktigare än omsorg om andra (människor och djur), och vegetarianen/veganen får svårare att förstå att de argumenten inte ‘övertygar, och kan frestas att ta till än radikalare grepp. Risk finns för ett ökat glapp dem emellan. Låsta positioner främjar varken den ena eller den andra sidan. Återstår att hoppas att böcker som Melanie Joys läses av olika grupper, och att debatten hålls saklig och konsistent kring en av djuretikens svåraste grundfrågor: Vilka välgrundade skäl finns det att göra skillnad på hur vi hanterar en hund och en gris? Vilken etisk relevans bör tradition och vana ha?

Frågor som dessa besvaras inte över en middag, men ett stort steg för för den fria tanken vore taget om utropstecknet byttes till två frågetecken, så att båda delarna av argumentationen lyfts fram: karnist? javisst?

/Helena