Vår individuella klimatmoral

Klimatetik är högaktuellt inte minst inför Parismötet. Vad har vi som individer för plikter att bidra till att rädda klimatet? Kanske inte de vi tror, och kanske inte av de skäl vi tror. Måste jag till exempel avstå från Thailandsresan? Filosofen Bengt Brülde och statsvetaren Göran Duus-Otterström skriver i SvD på temat om individens klimatansvar. ”Det är egentligen olyckligt att diskussionen om det individuella klimatarbetet ofta börjar med flygresorna, när dessa leder till så mycket gott. Det vore bättre att börja med illa isolerade hus och långväga mat.” (Den långväga matens klimatpåverkan är dock ingen enkel fråga – det närproducerade är inte nödvändigtvis bättre ur klimatsynpunkt.) Författarna framhåller i stället att vi bör engagera oss politiskt: ”Den viktigaste individuella klimatplikten är att verka för att en rättvis och effektiv klimatpolitik kommer till stånd. Vi bör därför rösta på partier som står för en progressiv klimatpolitik”, skriver de. I artikeln undviker de dock att tala om vilka dessa partier skulle vara.

 

Karnist – javisst!

Den amerikanska psykologen Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (2011) (den svenska versionen nyutkommen på Karneval, 216 s), har fått visst genomslag, inte för att den egentligen ställer några nya frågor, men för att den på ett slagkraftigt sätt upprepar en inom etiken alltid relevant fråga: av vilka skäl hålls befintlig praxis som berättigad? I detta fall, vad gör att den som äter kött- och mjölkprodukter (en ‘karnist’, eller tydligare, ‘carnist’) inte behöver motivera sitt ställningstagande, medan  vegetarianer och veganer ofta förväntas ge en förklaring? En kort sammanfattning av Joys syn ges i litteraturvetaren Amelie Björcks läsvärda recension SvD.

Utöver omsorg om djuren – baserat i hänsyn till deras välfärd och/eller rätt till liv – finns det numera välkända hälsoskäl och klimatskäl att fundera över nuvarande nivåer på konsumtion av livsmedel från intensiv djurhållning. Dvs. skälen har blivit flera – och därmed ökar provokationen från båda håll: ‘carnisten’ får svårare att hitta andra skäl än att vana eller egen njutning är viktigare än omsorg om andra (människor och djur), och vegetarianen/veganen får svårare att förstå att de argumenten inte ‘övertygar, och kan frestas att ta till än radikalare grepp. Risk finns för ett ökat glapp dem emellan. Låsta positioner främjar varken den ena eller den andra sidan. Återstår att hoppas att böcker som Melanie Joys läses av olika grupper, och att debatten hålls saklig och konsistent kring en av djuretikens svåraste grundfrågor: Vilka välgrundade skäl finns det att göra skillnad på hur vi hanterar en hund och en gris? Vilken etisk relevans bör tradition och vana ha?

Frågor som dessa besvaras inte över en middag, men ett stort steg för för den fria tanken vore taget om utropstecknet byttes till två frågetecken, så att båda delarna av argumentationen lyfts fram: karnist? javisst?

/Helena

De många små stegen – Debatt i UNT

Vad vi äter har moraliskt viktiga konskekvenser för människors hälsa, djurens välfärd och miljön. Vi vet också ganska väl att vissa åtgärder är bra ur samtliga dessa aspekter – till exempel att äta mindre och bättre kött. Men vems ansvar är det att åstadkomma detta? Det är ämnet för en debattartikel i dagens UNT av Elin Röös, doktorand vid SLU och initiativtagare till Köttguiden, tillsammans med SLUs etiklektorer Per Sandin och Helena Röcklinsberg. Budskapet är att alla led i livsmedelskedjan från från odlare till slutkonsument bör ta ansvar för att åstakomma stegvisa förbättringar. Detta förslag är både rättvist och någorlunda realistiskt – ingen kan göra allt, men alla kan, och bör, göra något.

Ikväll den 17 april kl. 19 på Värmlands nation, Uppsala, debatterar Elin Röös på temat ”Äta fritt eller äta rätt” tillsammans med Folke Tersman (professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet), Inger Gauffin Carlsson (köttdjursuppfödare  och distriktsordförande LRF), Gabriella Cahlin (Jordbruksverket) och Maria Eriksson (chefred Svensk Tidskrift). Fritt intröde.

 

Ny global etik?

I en debattartikel i tisdagens GP skriver Billy Larsson, Biger Schlaug med flera på temat ”klimatfrågan kräver en ny etik”. Tesen är att teknikutveckling inte är den enda lösningen på klimatfrågan, vi måste också reformera oss själva och våra värderingar och acceptera minskad privat konsumtion.

”Människan har både egoistiska och altruistiska sidor. Det rimliga nu är att vi utvecklar vår altruistiska sida och blir en globalt solidarisk varelse. För en globaliserad värld där vi alla påverkas av varandras agerande fodrar en etik med globala hänsyn. Endast genom att bryta politikens snäva fokusering på att göra det materiellt bättre för oss nu levande svenskar, kan vi se oss själva som anständiga varelser.”

Frågan exakt hur detta ska gå till är ännu inte besvarad.