Veckan har ägnats helt och fullt åt lignoser och dess latinska namn.
Vi har haft självstudier nästan varje dag och dessa har spenderats ute i Alnarpsparken på olika växtvandringar. På tentan i fredags gällde det att man studerat trädens olika egenskaper och habitus (siluett) för att kunna identifiera och kombinera rätt.
Alla namn skrivs på latin och det svenska namnet är inget vi bör kunna för kursen, självklart är det viktigt inför framtiden att kunna kommunicera korrekt med sina kunder osv, men inget vi lägger fokus på just nu.
Latin må tyckas vara ett märkligt val att använda sig utav men det finns faktiskt en logisk anledning till att det är så.
Latin är ett dött språk, vilket innebär att det inte förändras.
Nämner jag Symphoricarpos albus ssp. laevigatus för någon icke svensktalande person (som arbetar inom samma bransch) så sker där inga missförstånd, vi båda vet att jag talar om snöbär. Snöbär på svenska kan också kallas för smällbär vilket kan resultera i missförstånd. Latinet är konstant och mer eller mindre oföränderligt.
Uttalet kan däremot skilja sig. I.o.m att det är ett dött språk finns där ingen som faktiskt talar det längre, svängrummet blir alltså större och ingen har egentligen rätt eller fel. Weigela t.ex. uttalar jag som ”Vejgela” medans en klasskompis till mig säger ”Vi-e-gela” och båda har rätt!
Trevlig helg!
