Vargar – antal och genetik i konflikt – Del 1

Av Dag Lindgren, professor emeritus i skogsgenetik vid SLU.

Detta är den första i en serie inlägg på SLU:s forskarblogg om varg, vargstammens storlek och genetik som tillsammans kan ses som en artikel. Det är nedbrutet i delar för att vara mer hanterbart för läsaren. En kladd på hela artikeln finns på http://vargdag.wordpress.com/2012/02/08/antal-och-genetik/. Oftast finns också utförligare beskrivningar på bloggen av vad jag här sammanfattar.

Kommentera gärna, men om kommentaren hör bättre hemma i anslutning till ett senare inlägg kanske kommentaren kan vänta.

Artikeln skrivs för att jag – som genetiker – tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek om det behövs fler vargar, och jag tyckte 2010 års vargpolitik var genetiskt rätt bra (genetiskt selektiv populationsbegränsande jakt med sikte på reduktion av inaveln). Men vargpolitiken förändrades i augusti, min förhoppning är att bidra till att vargpolitiken blir bättre igen. Artikeln är lång och försöker vara enkel, en del resonemang är förenklade, alla förutsättningar listas inte, nästan inga referenser ges och relevanta faktorer förbigås. Men förhoppningsvis är resonemangen i stort riktiga. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik, när mycket höga vargantal framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när andra genetiska skäl – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar än som finns. Det är inte lätt att förstå vad de artbevarande regelverken egentligen vill och fordrar, här är utrymmet stort för tolkningar och avancerad juridik och det klarar jag inte av att fördjupa mig i.

Artikelserien kommer att ta upp stammens storlek, vandringar och invandring, flytt av djurparksvalpar till vilda lyor, inavel och dess betydelse, den effektiva migrationens samband med selektiv jakt, effektiva vargar, föräldravargar, balansen mellan migration och genetisk drift, chansen att vargstammen går under, förlust av genetisk variation, långsiktig genetisk uthållighet

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pingat på Intressant

This entry was posted in biodiversitet, naturvård, Varg, vetenskap. Bookmark the permalink.

5 Responses to Vargar – antal och genetik i konflikt – Del 1