Nödvändigt lidande – igen

Av Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal.

 

Just före jul slog SvD.se djurskyddslarm igen: Svenska grisar kastreras utan bedövning. Man blir lätt hemmablind. Under de senaste tio av de femton år jag sysslat med djurskyddsforskning har jag haft blicken riktad mot den biomedicinska forskningen och har vant mig vid att få förklara att de osmakliga bilder som förekommer i kampanjer mot djurförsök inte är representativa för vad som sker i verkligheten. Nu blir jag hastigt påmind om att ibland är verkligheten faktiskt precis just sådan som den beskrivs. Praxis är densamma som när jag var lantbrukspraktikant 1989 och min handledare bad om ursäkt för det blodiga och föga inbjudande ingrepp vi bägge var överens om att det hörde till att jag lärde mig om jag skulle bli husdjursagronom.

 

Just kastrering av smågrisar är något de flesta lantbrukare och djurskötare skulle avstå från om de kunde – det är blodigt, bullrigt och obehagligt för alla inblandade. Odiskutabelt värst för grisen, och symboliskt motbjudande för oss människor. Ändå kastreras 80% av de 125 miljoner hangrisar som föds upp för slakt årligen i Europa – och de allra flesta utan bedövning.

 

Att det rör sig om ett smärtsamt ingrepp är det ingen – i all synnerhet ingen av hankön – som betvivlar, fast det brukar hävdas att det är svårt att med blotta örat höra mer än det oljud som smågrisar för bara man lyfter upp och håller fast dem. Men med mer systematisk mätning har man visat att smågrisar skriker mer och på ett annat sätt när de kastrerasän när de bara hålls fast och att grisarna reagerar betydligt mindre om bedövning ges.

 

I Norge är det sedan 2002 och i Schweiz sedan i år 2010 i lag förbjudet att genomföra kirurgisk kastration utan bedövning.  Om man fortsatt föredrar att kastrera kirurgiskt – att skära av sädesledarna och ta bort testiklarna – kan ingreppet genomföras under bedövning som antingen kan läggas av veterinär (vilket innebär en påtaglig merkostnad och är mer omständligt för producenten) eller av en specialutbildad djurskötare (vilket något som svenska veterinärer enligt SvD.se är skeptiska till och som innebär att narkotikaklassade preparat handhas av djurskötare och producenter).

 

Ett alternativ till den kirurgiska metoden är så kallad immunokastrering, där grisarna vaccineras med en syntetiskt framställd kopia av det kroppsegna proteinet GnRH (Gonadotropin-releasing, så att de kommer att bilda antikroppar mot sitt eget GnRH-hormon. Därmed blockeras den hormonproduktion som leder till könsmognad.

 

Det är nämligen just könsmognaden som är den springande punkten – eller närmare bestämt den obehagliga så kallade galtlukt som finns i köttet från en del okastrerade, könsmogna hangrisar. Än så länge finns ingen tillräckligt effektiv metod för att sortera ut detta kött på slakterierna.

 

Intressant är att i Storbritannien där grisar slaktas vid en lägre vikt och ålder kastrerar man traditionellt inte hangrisar och betraktar inte heller galtlukt som något problem. Det innebär att man kan dra nytta av produktionsfördelarna med hangrisar: de växer snabbare och lägger inte på sig fett lika lätt som kastrater. De är dock mer aggressiva, vilket i sig kan vara ett djurvälfärdsproblem.

 

Även om praxis fortfarande är att kastrera hangrisar i Sverige liksom i de flesta andra länder med storskalig produktion så debatteras frågan numera flitigt i både forskarkretsar och hos myndigheterna. Under de senaste åren har Jordbruksverket haft regeringens uppdrag att ”medverka till att utveckla teknik och system inom svinproduktionen i syfte att göra kastrering av smågrisar utan föregående bedövning överflödig”. Den senaste rapporten kan laddas ner här, och 2008 svarade man i sin redovisning av detta uppdrag:

 

Kastrering av smågrisar utan föregående bedövning är en hantering som i längden inte är djurskyddsmässigt acceptabel. Ett flertal alternativa metoder är under utarbetande,men är ännu inte redo att tillämpas i praktiken. Jordbruksverket råder dock grisnäringen att påbörja förberedelser för att göra produktionen mer flexibel,så att producenterna inte av produktionsskäl hindras att välja alternativa metoder då sådana finns att tillgå. (…) Bedövning före kastrering innebär en viss lindring för grisarna, men bör enligt Jordbruksverket inte anses vara den slutliga lösning som föranleder ett förbud mot obedövad kastrering. Bedövningen ska snarare ses som en möjlighet, i väntan på alternativa metoder som innebär att kirurgisk kastrering inte längre är nödvändig.

 

På internationell nivå pågår ett stort europeiskt forskningsprojekt, PIGCAS, vars resultat bland annat presenteras i novembernumret av den vetenskapliga tidskriften Animal.

 

Forskningsmässigt har således mycket hänt på de tjugo år som gått sedan min lantbrukspraktik. Det finns ett antal alternativ till kirurgisk kastrering av obedövade smågrisar – om än uppenbarligen ännu inte något som är lika ekonomiskt effektivt. Blir det därmed fråga om nödvändigt lidande?

This entry was posted in Anna Olsson, djurskydd, etik, husdjur. Bookmark the permalink.

Comments are closed.