Finns det en gräns för tillväxten eller är den vår enda utväg?

Av Göran Djurfeldt, sociolog och utvecklingsforskare vid Lunds Universitet

Allt fler kineser, indier och afrikaner siktar på att leva på en västerländsk standard med bilar, TV-apparater, datorer och mobiltelefoner. Enligt FN:s prognos kommer befolkningen att stiga upp mot 9 miljarder inom ett par decennier, alla med krav på en andel av planetens ändliga resurser. Är det möjligt att åstadkomma hållbara ekosystem, när rovdriften med planeten redan är så stor? Kommer vi inte att stöta in i tillväxtens gränser? Denna fråga om ekologisk hållbarhet är en av vår tids stora debatter.

Två svenska böcker angriper detta tema från varsin utgångspunkt. Humanekologen Alf Hornborg är kritisk mot tillväxt. Martin Andersson och Christer Gunnarsson, som båda är ekonomisk historiker, säger tvärtom: Tillväxt är vår enda utväg! Endast tillväxt kan lyfta en miljard människor ur fattigdom, främja deras mänskliga rättigheter och ge oss resurser att investera i hållbara teknologier och ekosystem. Hur kan kvalificerade forskare komma fram till så diametralt motsatta slutsatser?

Hornborg är den yngste i en seglivad stam av malthusianer. Den engelske prästen och ekonomen Thomas Malthus (1766-1834) hävdade på sin tid att befolkningens tendens att växa fortare än livsmedelsproduktionen endast kunde tämjas av krig och sjukdomar eller i bästa fall av avhållsamhet. Men han var inte först. Redan cirka 200 f.v.t. hävdade Tertullianus samma sak, vilket visar att denna tankefigur följt åtminstone den västerländska människan genom historien. Det gör den inte mindre problematisk.

Så här skrev den gamle romaren:

”Det viktigaste tecknet på det stora antalet människor är att vi blivit en börda för världen. Råvarorna räcker knappast åt oss. Det nödtorftiga har blivit knappare. Alla klagar, medan naturen inte längre kan uthärda oss. Pest och svält och krig och städers undergång får betraktas som ett botemedel, ett slags beskärning av det vildvuxna människosläktet.”

Svält, pest och krig framstod som lösningar för Tertullianus och även för Malthus. Hornborg är dock en mindre cynisk malthusian eftersom han anvisar andra utvägar ur försörjnings- och miljökrisen.

Malthus trodde att han upptäckt en matematisk modell för befolkningens tillväxt och en annan för livsmedelsproduktionen, enligt vilka den ena måste växa snabbare än den andra. Han har, precis som Tertullianus, grundligt motbevisats av historien, eftersom livsmedelstillgångarna per capita i dagens värld är långt större än de var för 200 år sedan, för att inte tala om på romersk tid.

Hornborg har dock anspråk som liknar Malthus’. Där den senare åberopade matematiken, stöder sig Hornborg på naturvetenskapen. Han menar att ytterligare ekonomisk tillväxt är ohållbar, eftersom den strider mot termodynamikens andra lag (den s.k. entropilagen). Det skulle föra för långt att här försöka redogöra för entropilagen, speciellt som eftersom tolkningen av den, speciellt utanför fysiken, är omstridd. Svenska Wikipedia har dock nyligen (23/8 2011) uppdaterats med en bra skildring av entropi.

Kort sammanfattat menar Hornborg att världshandeln kännetecknas av ojämnt utbyte, där kapitalismens centrum plundrar sin periferi på råvaror som olja och mineraler. Råvarorna är i sin tur nödvändiga för att hålla kapitalismen och produktionen igång. Detta är en variant på en tes som nymarxister som Emmanuel och Amin drev på 70-talet. Enligt nymarxisterna var imperialismen ett system där kapitalismens centrum levde på rovdrift med den Tredje Världens arbetskraft. Hos Hornborg är arbetskraften utbytt mot råvaror. I båda fallen handlar det om ett nollsummespel, där den enes vinst är den andres förlust.

Man ska vara ordentligt blind för att missa vad som hänt sedan Emmanuel och Amin. Deras teorier skulle förklara den ”Tredje Världens” till synes eviga fattigdom och underutveckling. Men Tredje Världen finns inte längre! Idag lever en majoritet av världens fattiga i medelinkomstländer som Kina, Brasilien, Mexico, Sydafrika etc. Världsekonomins centrum har förflyttats från Väst till Öst. Kina och Indien växer som aldrig förr och 2010 var sju av de tio snabbast växande ekonomierna i världen afrikanska. Var ligger periferin (eller centrum) egentligen?

En annan central tanke hos Hornborg är myten om maskinen, som gett titeln till hans bok. Enligt ekonomisk teori är maskinen primärt ett sätt att spara arbetskraft. Enligt Hornborg är maskinen i stället ett sätt att konsumera och föröda ändliga resurser. I tillägg till kapitalismen och det ojämna utbytet är maskinen boven i det miljödrama som vi lever mitt i.

Man kan förundras och fascineras av hur en automatisk pappersmaskin i ett modernt pappersbruk, betjänad av ett fåtal arbetare kan spotta ur sig papper. Hornborg blir skrämd av samma maskin och hur den tuggar i sig ändliga resurser. Han är inte emot maskinen som sådan, däremot menar han att miljökrisen kommer att tvinga oss att överge den och förlita på vår egen arbetskraft och på dragdjuren. Han hänvisar till Sovjetunionens kollaps och hur de ryska bönderna fick låta traktorer och tröskor stå och förlita sig på hästen. Så här säger han i en minnesvärd formulering:

”Att tillskriva världshandeln (och maskinen, mitt tillägg, GD) ett exploaterande drag är mer än ett värdeomdöme. Det är en logisk slutsats härledd ur entropilagen.” (s. 58)

Entropilagens centrala ställning hos Hornborg är anmärkningsvärd. Det innebär att han kan förankra sin i grunden malthusianska teori om världens tillstånd i allmänt accepterad naturvetenskaplig teori. Därmed behöver han inte några som helst empiriska belägg för sina teser: De är teoretiskt bevisade genom de mest robusta av alla teorier, i sista hand i fysiken.

Jag ska inte strida med Hornborg om termodynamiken, eftersom jag inte är expert på detta. Så vitt jag förstår gäller dock entropilagen i slutna system och jorden är inget sådant. Planeten tillförs hela tiden mängder av energi från solen. Detta är förutsättningen för allt liv och har drivit på evolutionen i miljontals år. Solenergin skapar liv, tack vare den, skulle man som amatör kunna tro, minskar entropin snarare än ökar.

Hornborgs hela teori utgår från att vårt samhälle är beroende av fossil energi (dvs. lagrad solenergi) och att denna förbrukas i snabb takt. Fossila resurser bryts de ner när de används och restprodukterna blir till avfall och föroreningar. Metaller används likaså i stor mängd, men grundämnena, som finns i en bestämd mängd på jorden alltsedan planeten bildades, kan inte förstöras (utom vid en kärnreaktion). I den mån de inte lagras i depåer cirkulerar de i ekosystemen, ibland till nytta ibland till fördärv.

Det är främst misshushållningen med ändliga resurser som skrämmer Hornborg. Dock diskuterar han knappast alls solenergi, den i mänskliga termer outtömliga resurs som världens ekosystem lever av. Eftersom han är teknikpessimist och maskinernas fiende diskuterar han egentligen inte vår största utmaning: att utvinna mer livsuppehållande resurser ur solenergi. Om mänskligheten ska ha någon framtid måste vi lära oss att hushålla med ändliga resurser och att direkt och indirekt utvinna mycket mer ur solenergin. Där är biotekniken och ett långt mera solenergieffektivt jordbruk vårt främsta hopp.

Malthusianismen idag lika malplacé som den var på Tertullianus’ tid. Det finns inget behov av abstrakta teorier, vare sig de är förankrade i matematiken eller termodynamiken – teorier som gör anspråk på att veta och förklara allt om världen och dess framtid. Däremot behöver vi massor av forskning, som inte bygger på luftiga teoretiska spekulationer, utan som är öppen för den verkliga världen i all dess komplexitet.

Martin Andersson och Christer Gunnarsson kan verka irriterande provokativa, men deras bok är betydligt mera konstruktiv. Författarna attackerar det de kallar hållbarhetsmyten, dvs. ett antal författare, där Hornborg är en i raden, som på mycket dubiösa grunder hävdar att vi har stött in i tillväxtens gränser, att ytterligare tillväxt hotar hela planetens framtid och att vi måste dra ner på konsumtionen. Man känner igen namnen: Romklubben, Georg Borgström, Paul Ehrlich, Nicolae Georgescu Roegen, Herman Daly och andra.

Tankefelet som Tertullianus begick, Malthus upprepade och Hornborg och hans sentida efterföljare fortsätter att begå är att anta att tekniken inte förändras. När Tertullianus beskådade sin samtid hade han knappast ens ett begrepp för teknologisk förändring. På hans tid utvecklades tekniken långsamt, så det kan kanske vara honom förlåtet.

Samtidigt som Malthus formulerade sin matematiska dystopi förändrades det engelska jordbruket radikalt i och med införande av växtföljder och stallning av boskap, dvs. vad engelsmännen kallar för ’high farming’. Tack var ett bättre utnyttjande av solenergi utvecklades produktionen inte ”aritmetiskt” som Malthus föreställt sig, utan var betydligt mera dynamisk. Tack var high farming kunde de engelska bönderna brödföda en växande stadsbefolkning och lägga en av grunderna för industrialiseringen.

På 1960-talet upprepades samma historiska ironi som i början på 1800-talet: Romklubben förutsade världens undergång och byggde sina profetior på mer sofistikerade, men lika felaktiga matematiska modeller. Den dystre Paul Ehrlich förutsåg en befolkningsbomb och vår egen Georg Borgström skrev fram kurvorna, liknade befolkningsutvecklingen vid en atombomb och förutspådde at den stora katastrofen skulle inträffa i slutet av 70-talet. Vi som var unga då trodde honom.

Samtidigt med allt detta inleddes den Gröna Revolutionen i Latinamerika och Asien. Ny jordbruksteknologi gjorde ett möjligt att försörja en växandebefolkning och slog sönder domedagsprofetiorna.

Idag pågår en bioteknisk revolution, inte bara i jordbruket utan även i industrin. Likt boxare som reser sig innan tio, uppträder då nya generationer av malthusianer och förklarar på nytt världens undergång.

Vår egen svenske nymalthusian och Borgströms efterföljare, Alf Hornborg kan dock inte anklagas för att inte ha något begrepp om teknologi. Men hans termodynamiska dystopi ser bara den destruktiva sidan av teknologin. För honom slukar maskinen råvaror.

Vi kan återvända till exemplet med den nästan automatiska pappersmaskinen. Slukar den icke-förnyelsebara råvaror? Nej, den slukar skogsråva. Är det hållbart? Ja, i den mån vi lyckas göra skogsbruket hållbart. Slukar den inte olja? Nej, inte i den mån den drivs med vatten- och vindkraft eller till och med (mera kontroversiellt) med kärnkraft. Det vore mig fjärran att påstå att svensk pappersindustri funnit lösningen på hållbar pappers-produktion, men den ligger uppenbarligen långt från de energi- och råvaruslukande monster som befolkar Alf Hornborgs dystopiska värld.

Finns det någon anledning att lita på malthusianerna denna gång, när det trots allt tagit fel i 2000 år? Inte så länge solen skiner!

Referenser:

Andersson, Martin, and Christer Gunnarsson. 2011. Hållbarhetsmyten : Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet. Stockholm: Timbro.

Hornborg, Alf 2010. Myten om maskinen: essäer om makt, modernitet och miljö. Göteborg: Daidalos.

Pingat på Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in miljö, vetenskap. Bookmark the permalink.

4 Responses to Finns det en gräns för tillväxten eller är den vår enda utväg?

  1. Åke Barklund says:

    De svenska massa/pappersbruken, använder mycket biobränsle (bark och lignin i form av svartlut) till sina egna el- och värmebehov. Ett modernt sulfatbruk, som inte går vidare med pappersproduktion, är nettoleverantör av ström

  2. Alf Hornborg says:

    För en klokare recension av Andersson & Gunnarssons ”Hållbarhetsmyten”, se:
    http://ekonomistas.se/2011/09/01/osaklig-miljokritik-fran-forblindade-tillvaxtoptimister/

  3. Pingback: Finns det en gräns för tillväxtoptimismen? | Forskarbloggen

  4. sofia says:

    Jag har just läst Hornborgs bok och vet inte vad jag ska tänka. Håller på att titta på lite olika synsätt.
    Jag vill dock påpeka att när du skriver om den automatiska pappersmaskinen så nämner du inte den tid och energi som krävs för att tillverka den. Hornborg hävdar att den tid och de resurser som krävs för att tillverka maskinen är mer än vad som sparas med dess användning. Detta fungerar ekonomiskt eftersom arbetstid och resurser värderas olika i olika delar av världen.
    Hornborg tar dock inte upp särskilt många konkreta exempel så därför håller jag på och letar efter något sådant nu.

    För att veta om maskinen sparar tid och resurser kan man dock inte bara titta på det som går åt för att tillverka den. Man måste även kolla på vad som går åt för att tillverka de maskiner som behövs för att tillverka den. Och vad som går åt för att tillverka maskiner för eventuell transport av dessa maskiner. Och det krävdes förmodligen maskiner för att tillverka dessa osv. Så det är rätt komplicerat.