Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare

Av Göran Djurfeldt1, Mikael Hammarskjöld2, Hans Holmén3, Magnus Jirström2 & Rolf Larsson1

1 Sociologiska institutionen, Lunds Universitet
2 Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds Universitet
3 Tema Vatten, Linköpings Universitet

Få frågor är föremål för så många missuppfattningar, larmrapporter och mytbildningar som världens livsmedelsproduktion. Den sunda skepsis, som många av alternativrörelserna hyser inför allehanda förslag till lösningar på fattigdomens problem, blandas dessvärre många gånger med en aversion mot moderniseringsprojektet som sådant. Det är därför viktigt att myterna blir föremål för en kritisk granskning så att diskussionen fokuseras på mer realistiska och hållbara lösningar på försörjningsproblemen. Vi vill i en serie inlägg här på forskarbloggen lyfta fram några av de vanligast förekommande myterna när det gäller jordbruksutvecklingen i framför allt världens fattiga länder.

Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare.

Övergången från ett huvudsakligen självhushållsinriktat jordbruk till ett mer marknadsinriktat sådant kan ofta vara problematisk. Det är dock sällan som avsalujordbruket är fel i sig. De finns ändå de som hävdar att produktion för marknaden generellt sett är av ondo och att fattiga bönder gör bäst i att ägna sin arbetskraft och resurser åt att odla för sin egen och familjens direkta konsumtion. Sedan finns de som säger att problemet snarare består i att produktionen av de s.k. exportgrödorna (kaffe, te, bomull,etc.) sker på bekostnad av familjernas och ländernas livsmedelsförsörjning.
Många studier visar att när bönderna producerar ett överskott för marknaden,vare sig det sker i form av livsmedelsgrödor eller exportgrödor, är detta ett viktigt steg i att minska fattigdomen på landsbygden. Men om marknaden inte fungerar, kanske på grund av att regimer eller företag har en monopolsituation, att transport- och lagringsmöjligheter saknas, eller att priserna på världsmarknaden åker berg och dalbana, kan bönderna ställas inför en försörjningskris. Samma sak gäller på nationell nivå för länder som är beroende av råvaror för sin export.

Även om det finns undantag, är det i områden med självhushållningsjordbruk som vi finner de största problemen med fattigdom, ohälsa och undernäring. De flesta studier visar att där man odlar för avsalu är inkomst- och levnadsnivån högre och mattillgången bättre än där produktionen huvudsakligen sker för självhushåll. Det gäller inte bara när det som säljs från gården är just mat, utan även när produktionen handlar om icke ätbara grödor. I det senare fallet används inkomsterna för diverse behov, inklusive mat. Inte sällan används inkomsterna för att göra den del av jordbruket som rör odling för familjens eget matbehov effektivare.

Länk till inledande inlägg och Myt 1: Försörjningsfrågan handlar om fördelning, inte om produktion, finns här.

Länk till Myt 3: Modernisering av jordbruket leder till monokultur, vilket är skadligt, finns här.

Resterande inlägg kommer inom kort att publiceras här på forskarbloggen

Referens: Myths about Agriculture, Obstacles to Solving the African Food Crisis,Holmén
The European Journal of Development Research 18, 453-480 (31 August 2006)

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This entry was posted in jordbruk. Bookmark the permalink.

One Response to Myt 2: Cash-cropping eller odling för avsalu försämrar möjligheten för fattiga bönder att brödföda sig och gör utvecklingsländerna ännu fattigare