Bedrivs tillämpad etik i kostsamma kommissioner, centra och domstolsliknande tribunaler där det härjar en självutnämnd etisk expertis som saknar ett ”djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv”? Debattens vågor har gått höga på DNs kultursidor den senaste veckan, bland annat i kölvattnet av den s.k. Macchiariniaffären vid Karolinska institutet. Södertörnsprofessorn Hans Ruin skriver under rubriken ”Den praktiska filosofins elände” (26/2) dels om den akademiska filosofins förfall, dels om hur den tillämpade etikens ledande företrädare ”under falsk varubeteckning säljer in sin kunskap och forskning”.
Den debatt Ruin driver är angelägen. Problemet är att han tecknar en vrångbild av hur den tillämpade etiken faktiskt bedrivs – den består ingalunda av tribunaler av utilitaristiska filosofer som tror sig ha ”hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel”. Det menar jag i min replik till Ruin (2/3). Många som ägnar sig åt tillämpad etik är för övrigt inte filosofer överhuvudtaget, utan medicinare, teologer, med mera. Och det görs utredningar, det skrivs debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, det hålls filosofiska salonger och det bloggas, bland mycket annat.
(Ruin har tidigare fått svar i DN av Hugo Lagercrantz och PC Jersild; Jesper Ahlin skriver också ett längre inlägg på sin blogg. Man kan nu även läsa Ruins svar. )