Kategoriarkiv: lika villkor

Varför kvinnor föredrar Valmet[1]

Av: Ann Dolling, vicedekan lika villkorsfrågor

Klicka på bilden för store version. / Click on image for larger version.
Klicka på bilden för större version. / Click on image for larger version.

Något har i alla fall hänt sedan 90-talet med avseende på reklam och genus! ”Varför kvinnor föredrar Valmet.” Det är överskriften på ett reklamuppslag i Tidningen Skogen från maj 1990. Jag citerar ur reklamen: ”Det finns all anledning att tro att förarmakor (min anmärkning: inte förarmakar) och dito sambos har en speciell förkärlek till Valmet.” Förarmakorna gillar Valmet på grund av den höga produktiviteten. ”Det kan vara välgörande för familjelivet att herrn i huset är hemma lite oftare.” Dessutom säger bilden mer än tusen ord. Här handlar det om att män kör skogsmaskin och kvinnor föder barn. Det som kollegan, som hittade reklamuppslaget, och jag reagerar på är att det fortfarande år 1990 var ok att framställa så stereotypa könsroller. Det känns mer som 60- och 70-tal.

När jag vänder på uppslaget hittar jag följande citat: ”Skogsmannen väljer jakthund med större omsorg än han väljer plantor”. Inga skogskvinnor, eller? Finns dom inte? Helt plötsligt förstår jag varför jag fick ångest och kände mig så utanför och osynlig varje gång jag läste tidningen Skogen på slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Jag prenumererade på tidningen under ett antal år. Jag var ju för fasen jägmästare och måste hålla mig ajour! Men tidningen var ju inte skriven för mig! Den var ju enbart skriven för skogsmannen.

Inte konstigt att jag kände mig utanför. Jag skulle ju snarare se upp till skogsmannen och föda hans barn.

Det är i alla fall glädjande är att vi numera reagerar och tycker att det här är en förlegad syn på vem som gör vad och att det inte bara finns skogsmän. Vi blir allt mer medvetna om könsstereotypa mönster. Idag finns det kvinnor som kör skogsmaskin och bidrar till produktiviteten i skogen. Kvinnorna fanns i skogsmaskinerna även på 90-talet men det fattade uppenbarligen varken Valmet eller reklammakaren. Norra skogsmannaklubben har bytt namn till Norra skogsklubben och har just nu en kvinna som ordförande. Långsamt men säkert blir det allt fler kvinnor i skogsbruket på alla nivåer.

Det är skönt att kunna konstatera att det sker en utveckling mot ett allt mer jämställt samhälle och en allt mer jämställd skogssektor. Men det sker så långsamt att vi många gånger inte noterar det. Det inger hopp inför framtiden. Om 25 år kommer vi att titta tillbaka och se att det har hänt en del sedan idag.

PS. Apropå generella kompetenser. I artikeln framgår det också att 1967 års jägmästarstudenter fick mer undervisning i traktorkörning (55 timmar) än i talekonstens gåva. Inget nytt under solen!

[1] Valmet (numera Komatsu Forest) tillverkar skogsmaskiner.

Why women prefer Valmet[2]

By: Ann Dolling, vice dean, equal opportunities

In any case, something has happened since the 90’s in terms of advertising and gender! ”Why women prefer Valmet.” That´s the title of an advertisement in the magazine Skogen from May 1990. I quote from the advertisement: ”There is every reason to believe that the drivers wife’s (my note: not the driver’s husband’s) and ditto cohabitant has a special fondness for Valmet. ”Valmet drivers wife’s like Valmet because of its high productivity. ”It may be beneficial for family life that the man of the house is home more often.” In addition, the picture tells more than thousand words. This is about the men running forestry machines and the women give birth. It’s amazing that, still in the 1990, is OK to display that kind of gender stereotypes. It feels more like the 60s and 70s.

When I turn the page, I find the following quote: ”The male forester (in Swedish “forest man”) chooses hunting dog with more care than he chooses tree seedlings”. No forest women, or what? They do not exist? No? Suddenly I understand why I got anxiety and felt so invisible and excluded and every time I read the magazine Skogen at the end of the 80s and early 90s. I subscribed on the newspaper for a number of years. After all, I was a jägmästare and had to keep up to date! But the magazine was not written for me! It was only written for the male foresters.

No wonder I felt like an outsider. I was more supposed to look up to the male forester and to give birth to his children.

It is certainly gratifying that we now react and think this is an outdated view on who does what, and that there are not only male foresters. We are becoming more aware about gender stereotypes. Today, there are women who drive forestry machines and contribute to the productivity in the forest. However, there were women driving the forest machines in the 90s also, but apparently neither Valmet or the advertiser were aware of that. The Northern (male) Forester Club changed its name to the Northern Forest Club and now has a woman as president. Slowly, step by step, it is becoming increasingly more women in the forestry sector at all levels.

It is nice to note that there is a trend towards a more equal society and an increasingly equal forestry sector. However, the change is so slow that we often do not note it. It gives hope for the future. In 25 years we will look back and see that a lot has happened since today.

PS. Speaking of general skills. The article also tells that the jägmästar students in 1967 got more education in tractor driving (55 hours) than in oral presentation. Nothing new under the sun!

[2] Valmet (now Komatsu Forest) is forestry machine manufacturer.

Att ”sälja in” skogen

Av: Ann Dolling, vicedekan

Ann Dolling, vicedekan.

Jag jobbar med att ta fram och försöka implementera skoglig utbildning för våra nysvenskar. Målet med utbildningen är att några av alla de nyanlända ska komma in i ett socialt och kulturellt sammanhang, hitta ett jobb och bosätta sig på landsbygden. Och då är ett jobb i skogssektorn en väg till detta. Skogen finns som bekant in på knuten i landsbygdsamhället. Långsiktigt är det också ett mål att rekrytera till våra skogliga utbildningar på alla nivåer. Från naturbruksgymnasiet till SLU. Det är en del i arbetet att få en jämställd skogsfakultet som speglar det övriga samhället. Lika många kvinnor som män, samma andel utrikes födda som i resten av samhället. Många av de asylsökande och nyanlända har inte har någon erfarenhet av skog eller skogsbruk. Att intressera dessa människor för något helt okänt är inte helt enkelt. Hur gör man då? Det handlar om att ha en röd tråd av skog från asylboendet, vidare till SFI-utbildningen och till naturbruksgymnasiet för att sedan kanske ta steget till SLU eller kanske använda en tidigare högskoleexamen som kompletterats med nya kunskaper om skogen. Det handlar om att göra enkel utbildning med skogs- och studiebesök och visa upp vad skogen är.

Förra månaden var jag med och undervisade på kursen Nature based interventions, en kurs i mastersprogrammet Outdoor Environments for Health and Well-being och som har sin hemvist på LTV-fakulteten. Vi hade en kursträff här i Umeå, med webbaserat material, exkursioner och övningar. Det var jättekul! De jag mötte var en helt annan målgrupp än de jag möter på Skogis i vanliga fall. Studenterna på mastersprogrammet hade en skiftande bakgrund, allt från landskapsarkitektstudenter till biomedicinska analytiker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Eftersom mastersprogrammet handlar om utomhusmiljöer så är ju alla intresserade av att vara utomhus och har då en grundläggande kunskap om vad en hållbar skog är. Trodde jag! Men så var inte fallet. Då uppstår frågan, är det fel på dem som inte kan eller på mig som trodde att de kunde?

Vi är många som funderar på varför så få söker till de skogliga programmen vid fakulteten och hur vi ska göra för att få fler att välja att läsa till skogs- eller jägmästare. I nationella skogsprogrammet ropas det efter mer marknadsföring. Men vilken marknadsföring ska det vara? Och hur når den fram? När det gäller att ”sälja in” skogen och skogssektorn för de nyanlända så är det självklart att börja från grunden och göra det enkelt genom utbildning där de nyanlända befinner sig. När det gäller våra i Sverige födda ungdomar pratas det om att sälja konceptet naturresurs och hållbarhet för att ”skog” är för tråkigt. Då ställer jag frågan:

Är det fel på dem eller oss? Kan det vara så att det är fel på oss; alla vi som är i skogssektorn? Kanske överskattar vi våra ungdomars kunskap om naturresurser och hållbart nyttjande.

Precis som jag gjorde med studenterna som inte hade skoglig bakgrund. Kanske underskattar vi skogens betydelse? Kanske behöver vi en lika enkel utbildning för våra svenska ungdomar som vi behöver för våra nyanlända? Jag ställer frågan men lämnar svaret öppet…

 

”Selling” the forest

By: Ann Dolling, vice dean

Ann Dolling, vicedekan.

I’m developing and try to implement forestry training for our newcomers. The goal with the training is to have newcomers integrated in a social and cultural context, to find a job and settle down in the countryside. A job in the forestry sector is one way to this. The forests are notoriously on your doorstep in the rural society. In the long term, the aim is also to recruit to forestry education at all levels. From the Naturbruksgymnasium to SLU. It is part of our efforts to obtain an equal forest faculty which mirrors the rest of society. The same amount of women as men, the same proportion of foreign-born people as in the rest of society. Many of the asylum seekers and newcomers do not have any experience of forests and forestry. To have these people to be interested in something completely unknown is not easy. How do you have them interested? It’s about having a read thread of “forest” from the asylum accommodation, on to the SFI program and to the Naturbruksgymnasium. Then, maybe take the step to SLU or maybe use a previous university degree, supplemented by new knowledge about the forest. It is about making simple training with forests- and field trips and show what the forest is.

Last month, I taught in the course Nature based interventions, a course in the master’s program Outdoor Environments for Health and Well-being and residing on the LTV faculty. We had a class meeting here in Umeå, with web-based material, field trips and exercises. It was really fun! The students were a very different group compared to those I normally meet at Skogis. The students in the master’s program had a diverse background, ranging from landscape architect students to medical technologists, physiotherapists and occupational therapists. Since the master’s program is all about outdoor environments’ all students are interested in outdoors, and have a basic understanding of what sustainable forestry is. I thought! But that was not the case. Then the question arises, whose fault is that they don’t know anything about forests, theirs or mine?

Many of us reflects about the fact that there are so few applying for the forestry programs at the faculty and what to have been done to get more people to choose forestry education. In the National forest program they call for more marketing. But what kind of marketing should it be? And how to reach out? When it comes to ”selling” the concept of forest and the forestry sector to the new arrivals, it’s obvious to start from scratch and do it easily through training in the spot where the new arrivals are. When it comes to our young people born in Sweden, we talk about selling the concept of natural resources and sustainability, since “forest” is too boring.

Then I ask: who is wrong, the youngsters or we? Maybe it’s us; all of us who are in the forest sector? Maybe we overestimate our young people’s knowledge about natural resources and sustainable use.

Just as I did with the students without forestry background. Perhaps we underestimate the importance of “forest”? Perhaps we need an equally simple training for our young Swedish people that we need for our newcomers? I ask the question but leave the answer open…

Balans i livet

Av:  Jenni Vahlström (personalspecialist) och Christer Björkman, prodekan

I ett samhälle där gränser mellan arbete och privatliv löses upp och där det finns tekniska möjligheter att arbeta nästan vart som helst och när som helst påverkar det hur vi lever våra liv. Det möjliggör att vi får ihop livspusslet, som inte bara involverar mig och min familj utan även mina arbetskamrater och arbetsplatsen. Samtidigt kan dessa möjligheter göra att risken för att vi hamnar i situationer då vi upplever stress ökar. Detta kan spädas på av att varken arbets- eller privatlivet rullar på i en jämn ström utan det finns både toppar och dalar vilket påverkar vår hälsa.

Om det är jobbigt hemmavid så påverkar det hur vi mår på jobbet och är det en tung period på arbetet så påverkar det privatlivet. Om det då toppar både hemma och på jobbet samtidigt så finns det ingen tid för återhämtning.

Resultatet av vår Medarbetarundersökning visade att väldigt många av oss på fakulteten har svårt att finna tid för återhämtning – ett resultat som vi inom ledningen ser med oro på.

Det vi också ser är att även om våra sjukskrivningstal är låga så är det de långa sjukskrivningarna som ökar och den trenden är något vi vill hejda. En långtidssjukskrivning är inte bara något som händer över en natt utan det är många faktorer, både i privat- och arbetslivet, som långsiktigt samverkar.

Det vi arbetsgivare kan påverka och förändra är förhållandet på vår arbetsplats. Dels i rollen som chef i att erbjuda medarbetarsamtal, löne- eller lönesättande samtal och dels genom att hålla en dialog med våra medarbetare om vad som händer i livet, både hemmavid och på arbetet. Du som medarbetare kan också flagga för oss som chefer om det är något som påverkar din vardag och hälsa så att vi i tid kan göra något eller kanske bara finnas till som stöd i något som händer på hemmafronten.

Tryggare anställningar med en basförsörjning är viktigt för att känna mindre stress. Reformen med karriärvägen biträdande universitetslektor och rätt till prövning för att bli lektor är en del i att skapa mer trygghet i systemet.

Avslutningsvis vill vi uppmuntra er alla som känner ett behov att gå på en av våra utbildningar i att hantera stress – det kan vara en början till att finna tid för återhämtning och balans i livet.

Balance in Life

By: Jenni Vahlström (Human Resources Officer) and Christer Björkman, Deputy Dean

In a society where boundaries between work and private life dissolves and where it is technically possible to work almost anywhere and anytime affect the way we live our lives. It enables us to get together the puzzle of life, involving not only me and my family but also my colleagues and the workplace. At the same time, these opportunities can increase the risk that we end up in situations where we experience stress. This can become worse in that neither work or private life rolls on in a steady stream, but there are both highs and lows which affect our health.

If it is tough at home, it affects the way we feel on the job and if it is a heavy period of work, it affects the privacy. If it then peaks both at home and at work simultaneously, there is no time for recovery.

The results of our employee survey showed that many of us on the faculty have difficulty finding the time to recovery – a result that we take seriously.

What we also see is that although our sickness rates are low, it is the long sick leaves that increase and the trend is something we want to stop. A long-term illness is not just something that happens overnight, but there are many factors, both personal and work life, that interact.

What we as employers can influence and change is the conditions at our workplace. Both more formally by offering appraisals, salary or wage-setting conversations and more informally by maintaining a dialogue with our employees about what happens in life, both at home and at work. You as employee may also flag for us as managers if there is something that affects your life and health so that we can in time to do something or just be in support of something is happening on the home front.

More stable employment with basic funding is important to feel less stress. The reform of the career track associate senior lecturer with the right to be assessed for promotion to senior lecturer is a part of creating more security in the system.

Finally, we want to encourage all that feel the need to attend one of our courses in managing stress – it can be a beginning to find the time to recovery and balance in life.

Har vi råd att vara sämst i klassen?

Av: Ann Dolling, vicedekan, lika villkorsfrågor

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, vicedekan.

Jaha, så får vi då stå där med hundhuvudet igen på skogsfakulteten. ”Sämst i klassen” när det gäller upplevd diskriminering och studiesocial miljö för fakultetens studenter. Vi som jobbar med att införliva lika villkorsfrågor i utbildningen, som informerar om diskrimineringslagstiftning, normer, härskartekniker och jämställdhet. Vi gör det, om ännu i en ganska blygsam skala. Och faktiskt, det syns också i studiesociala enkäten där fler av fakultetens studenter än övriga SLU-studenter känner till att diskrimineringslagstiftningen gäller även för dem.

Kan det vara så att det är just för att fakultetens studenter känner till diskrimineringsgrunderna och lika villkor som de faktiskt uppmärksammar det som händer runt omkring dem? Kan det vara så att det är just det som händer när vi börjar ”lyfta på locket” och synliggör och diskuterar diskriminering?

Kanske är det så att våra studenter ser att det finns ett utrymme för förändring och därför påtalar detta i den studiesociala enkäten? Då visar det dåliga resultatet snarare att det finns en acceptans för att dryfta frågorna än att diskrimineringen har ökat.

För precis som när det gäller sexuella trakasserier på festivaler är det egentligen inte ett nytt fenomen, utan snarare att det har blivit synliggjort, vilket gör att fler anmäler.

Kan vi då på skogsfakulteten slå oss för bröstet för att vi är så bra på lika villkorarbete och att synliggöra diskrimineringen i vår studie- och arbetsmiljö. Icke! Tvärtom måste vi ta tag i den diskriminering som synliggörs i studiesociala enkäten och på andra sätt. Det handlar om att kritiskt granska normer och att förändra i en grupp som börjat förstå problemet. Men för att kunna skapa förändring måste fler vara med. Det räcker inte med att våra studenter får kunskap om normer och diskriminering. Vi måste alla vara med i förändringsarbetet.

Vilka är det som är våra studenters förebilder och som för normer vidare? Jo, våra lärare. Vad kan våra lärare om diskrimineringslagstiftning och normer? De flesta kan ingenting. Varför inte? Därför att nästan hela lärarkåren utgör normen i samhället; medelålders vita män.

En grupp som inte är öppet diskriminerande men som ändå utgör normen utifrån vilket allting utgår: överordnad, medålders, manlig, hetero, orädd, macho och jägare (en beskrivning som några av våra kvinnliga studenter använt för att beskriva kulturen på fakulteten) och där väldigt få förstår att de ÄR normen. Många har ingen egen erfarenhet av att bli diskriminerad och har därför ingen insikt i att de agerar ojämställt eller att de bidrar till att sprida och cementera gamla diskriminerande mönster till våra studenter.

För att fakulteten ska vara fri från diskriminering och vara inkluderande för alla måste vi alltså utbilda våra lärare i diskrimineringslagstiftning och lika villkor. Det finns idag en nätbaserad likavillkorskurs framtagen på fakulteten och som fakultetsnämnden och fakultetskansliet just nu går. Målet är att så många som möjligt ska gå kursen: nämnder, kommittéer, chefer, handledare, studierektorer, kursansvariga, lärare. Självklart så ska fakulteten inte ha lärare som accepterar diskriminering! Så då utbildar vi då! Men, så var det, det där med tid och resurser för att kunna bedriva kompetensutveckling som t ex att gå en kurs. Idag finns inte det utrymmet. Det måste skapas! Hur kan vi frigöra tid och resurser? Det är något som vi måste jobba med att lösa. För har vi råd att stå där med hundhuvudet igen och vara sämst i klassen när det gäller en diskriminerande studiesocial miljö? Tror vi att det är en bra studiemiljö för att attrahera nya studenter till våra utbildningar?

Can we afford to be the worst?

By: Ann Dolling, Vice dean, equal opportunities

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, Vice Dean.

Well, so there we go again. The Forestry Faculty is ”the worst” in terms of perceived discrimination and social environment for the faculty’s students. We are working to incorporate equal opportunity issues in education, informing about the Discrimination Act, norms, suppression techniques, and gender equality. We do that, if even in a fairly modest scale. And indeed, it is also seen in the survey about the study social environment, in which a larger number of the faculty’s students, compared with other SLU students, are aware of the fact that the Discrimination Act also applies to them.

It is possible that the reason that our students are paying attention to discriminating acts around them emanate from their knowledge about discrimination and equal opportunity issues? Could it be that this is precisely what happens when we begin to ”open the lid” and start to identify and discuss discrimination?

Perhaps our students can see that there is room for change and therefore makes this clear in the “student social survey”? If so, the poor result rather mirrors the acceptance to discuss the issue rather than proves that discrimination has increased.

For just as in the case of sexual harassment at festivals, it is not really a new phenomenon, but rather that it has been made visible, which increases the number of reports made to the police.

Is it OK for us at the Forestry Faculty to be complacent because we are so good at equal opportunity issues and  making the discrimination visible in our study and work environment. No! On the contrary, we must take hold of the opportunity that the discrimination have been made visible in “student social survey” and in other ways. We have to critically scrutinize norms and make changes in a group students that have started to understand the problem. But in order to create change, more people have to be involved. It is not enough that our students have knowledge about norms and discrimination. All of us must be involved in the changing process.

Who are the living examples for our students and who are the ones that put the norms forward? Well, our teachers. What do our teachers know about discrimination legislation and norms? Most of them don’t know anything. Why not? Because almost all of the teaching staff represent the norm in society; middle-aged white men.

A group that isn’t openly discriminatory but which still constitute the norm from which all emanates: superior, middle-aged, male, straight, fearless, macho and hunters (a description that some of our female students used to describe the culture at the Faculty) and where very few understand that they represent the norm. Many have no personal experience of being discriminated against and therefore have no knowledge that they act unequal or that they contribute to spread and perpetuating the old discriminatory patterns to our students.

To become a faculty free from discrimination and being a place which is inclusive for all, we must train our teachers in discrimination laws and equal opportunity issues. Nowadays there is a web-based course about equal opportunities, developed at the Faculty. The Faculty Board and Faculty Office are currently attending the course. The aim is that as many as possible will attend this course: councils, committees, managers, supervisors, directors of studies, course managers, and teachers. Of course, the Faculty shall not have teachers who accept discrimination! So let’s train then! But, then it was this with time and resources to conduct skills such as taking a course. Today there is no room in the organization for this. It has to be created! How can we free up time and resources? This is something we have to work with to solve. I just ask: Can we afford to stand there again and to “be the worst” when it comes to discriminatory study environment? Do we think that’s a good study environment to attract new students to our forestry programs?

Lika villkorsutbildning, behövs det?

Av: Ann Dolling, vicedekan, lika villkorsfrågor

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling

Fakulteten har tagit fram en lika villkorsutbildning i tre steg. Steg 1 behandlar lika villkorslagstiftningen och SLUs styr- och strategidokument och hur lika villkor behandlas där. Det finns även ett avsnitt som handlar om härskartekniker. Steg 2 och 3 handlar om att studera organisationen ur ett normkritiskt perspektiv och att kunna tillämpa och föreslå lösningar utifrån lagstiftning och SLUs styrdokument. Men, tänker nog många:

Behövs det verkligen? Kan vi inte alla det här med lika villkor och jämställdhet? Det här vi ju pratat och skrivit om de sista 30 åren och de flesta anser nog att de är upplysta och vet vad som gäller.

Trots detta så har det inte hänt särskilt mycket på fakulteten. Om vi nu är så medvetna och har jobbat för en jämställd fakultet, varför ser det då fortfarande ut som det gör? Såväl våra utbildningar som lärar- och forskarkår domineras fortfarande av män. Varför är det så? Är det för att det är enklast att vara och jobba med de som är som en själv, som den unge, manlige taxichauffören sa till mig häromdagen. ”Vad är det för bra att blanda en massa olika människor, det blir ju bara besvärligt då”, sa han, när jag sa att jag jobbade för att få en större mångfald i skogssektorn. Är det kanske så att trots all kunskap om genus, jämställdhet och mångfald som vi har, så trampar vi på i samma gamla ullstrumpor och förstår inte att de val vi gör, inte är jämställda. Och att det är våra omedvetna val som bidrar till att så lite händer.

I fredags installerade fakulteten fyra nya professorer. En kvinna och tre män. I och för sig är de tre männen inte svenska utan två är från Australien och en från Tyskland, så det finns ju ändå en geografisk spridning. Dessvärre får vi nog ändå acceptera att de representerar det som är normen på vår fakultet när det gäller högre forskartjänster; medelålders vita män.

Låt oss uppehålla oss vid det här med norm. Vad menar vi när vi pratar om normer och normkritik? Monika Johansson från Make equal, var och föreläste för Lika villkorskommittén härom veckan. Hon använde sig av rulltrappor när hon skulle förklara norm och normkritik. I tunnelbanan vet alla stockholmare att man står till höger i rulltrappan, så att de som har bråttom kan springa förbi till vänster. Det finns ingen lag eller regel för det men alla vet att det är så en gör. Normen är att stå på höger sida. När det då kommer sådana som jag, som står lite var som helst i rulltrappan, så blir jag åthutade och föst åt sidan. Jag är en avvikare och håller mig inte till normen och de försöker få mig att passa in i ramen. De gör det inte av elakhet utan för att de oreflekterat anser att det är så en gör.

Om vi återgår till fakulteten där det är de medelålders vita männen som är normen, alltså det normala, de som är vi så blir övriga, kvinnorna, de med en annan etnisk bakgrund, det avvikande och de andra. Att inte tillhöra vi-et kan leda till att kvinnor väljer bort en forskarkarriär och istället söker sig till arbeten utanför akademin där de inte är avvikare. Detta kan vara en förklaring till att vi inte kan behålla våra disputerade kvinnor på fakulteten. För det är så att kvinnorna är väldigt få på de högre tjänsterna. En annan orsak till att vi inte lyckas rekrytera fler kvinnor till högre positioner kan bero på rekryteringsprocessen. Även om vi strävar efter att ha jämn könsfördelning i våra nämnder och kommittéer så är det inte säkert att de som sitter där, oavsett kön, gör könsneutrala bedömningar. Precis som i rulltrappan så är de val som görs ofta oreflekterade och följer normen. Det finns studier som visar att kvinnor och mäns kompetens bedöms olika.

Till exempel så kan en man, som ägnat sig åt många olika projekt, anses ha bredd i sin forskning,  medan en kvinna anses vara spretig.

Så behöver vi en lika villkorsutbildning? Svaret är ja! För att kunna bli en jämställd fakultet där vi alla har samma förutsättningar behöver vi en utbildning i lika villkor. Vi behöver alla titta på vår organisation med ett normkritiskt perspektiv så att vi kan förändra våra strukturer och normer och inte reproducera ett exkluderande av alla som inte passar inte i mallen. Därför håller nu fakultetsnämnden på att utbilda sig i lika villkor. Målet är att alla nämnder, kommittéer, chefer, kursledare, handledare osv och helst alla på fakulteten ska genomgå lika villkorsutbildningen.

Med en större kunskap och medvetenhet om normer och lika villkor kan vi göra medvetna val. Val som kan bidra till en fakultet med mindre enfald och större mångfald. En mångfald som i sin tur kan leda fram till en jämställd fakultet.

Equal opportunities training. Do we need it?

By: Ann Dolling, Vice Dean for Equal Opportunities

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling

The faculty has developed a course for equal opportunities in three stages. Step 1 deals with equal legislation and SLU control and strategy and how equal opportunities are dealt with there. There is also a section on suppression techniques. Steps 2 and 3 deals with the organization from a norm-critical perspective and how to be able to apply and propose solutions based on legislation and policy documents SLU. However, many probably think:

Is it necessary? Are we not already familiar to equal opportunities and gender equality? We have been talking and writing about it for the last 30 years and most people probably think that they are enlightened and know what to do.

Despite this, not much has happened at the faculty. If we are so aware and has worked for an equal faculty, why does it still look like it does? Our education as well as our research community is still dominated by men. Why is it like that? Is it because it is easiest to be and work with those who are as I am, as the young, male taxi driver said to me the other day. ”What´s good with mixing a lot of different people, it only becomes inconvenient,” he said, when I told him that I was working to improve the diversity in the forestry sector. Despite all of our knowledge about gender, equality and diversity we all “pedal on in the same old socks” and do not understand that the choices we make are not equal. And it is our unconscious choices that contribute to the lack change.

We installed four new faculty professors last Friday. One woman and three men. In itself, the three men are not Swedish but two are from Australia and one from Germany, so it is anyway a geographical spread. Unfortunately, we probably still have to accept that they represent the norm at our faculty when it comes to higher research positions; middle-aged white men.

Let us dwell on this with the norm. What do we mean when we talk about norm and norm criticism? Monika Johansson from Make Equal was lecturing at the Equal Opportunities Committee last week. She used the escalators when she explained norm and norm criticism. In the Stockholm subway all natives from Stockholm know that you´re supposed to stand to the right of the escalator, so that those who are in a hurry can pass on the left hand side. There is no law or rule for this, but everyone knows that’s the way to do it. The norm is to stand on the right side. People like me, who stands anywhere in the escalator, is then reprimanded and pushed to the side. I’m an outlier and I don’t keep to the norm. The natives are trying to get me to fit into the frame. They do not do it out of malice but because they unreflective consider it the way to do.

If we return to the faculty where the middle-aged white man is the norm, accordingly the normal and those who are we, the rest as women and those with a different ethnic background becomes the deviant and the other. Being viewed as deviants can lead women to opt out of a research career, and instead seek to work outside the academy where they not are seen as deviants. This may be one reason why we cannot keep our female PhDs at the faculty. It´s obvious that women are very few in the senior positions. Another reason for the low recruitment of women to higher positions may depend on the recruitment process. Although we strive to have gender balance in our boards and committees, it is not certain that those sitting there, regardless of gender, making gender-neutral assessments. Just as in the escalator so are the choices often unreflective and follow the norm. There are studies that show that women’s and men’s skills are assessed differently.

For example, a man can be considered to have breadth in his research when engaged in many different projects while a woman is considered to be sprawling.

So do we need an equal education? The answer is yes! In order to become an equal faculty where we all have the same opportunities, we need an education in equal opportunities. We all need to study our organization with a norm critical perspective so that we can change our structures and norms and not reproduce the exclusion of everyone that does not fit the template. Accordingly, the Faculty Board is now taking the first step in the equal opportunities course. The goal is that all councils, committees, managers, trainers, tutors, etc., and preferably all of the faculty should undergo equal opportunities education.

With a greater knowledge and awareness of norms and equal conditions, we can make conscious choices. Choices which can contribute to a faculty with less stupidity and more diversity. A diversity, which in turn can lead to a equal faculty.

Kvinnliga förebilder

Av: Ann Dolling, vicedekan, lika villkor

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, vicedekan.

Idag på internationella kvinnodagen vill jag lyfta fram två kvinnliga förebilder som satt avtryck i det svenska skogsbruket. Det är Monika Stridsman och Marianne Eriksson som båda tog ut sin jägmästarexamen 1976. Jag vill dela med mig eftersom de är förebilder för mig och för att synliggöra dem för fler. Kanske särskilt för den yngre generationen.

Varför? Helt enkelt för att visa att kvinnor kan och för att visa på den potential som finns. En potential och resurs som vi inte utnyttjar fullt ut när vi inte lyckas rekrytera lika många kvinnor som män till våra skogliga utbildningar eller till arbete i skogsbruket. Det blir allt bättre men det går långsamt, alldeles för långsamt.

Monika Stridsman: Jag hörde talas om Monika när jag läste till jägmästare. Monika var revirförvaltare på Domänverket i Jokkmokk. Hon förde bl a dialog med samerna om renskötsel och skogsbruk. Det lät spännande men kändes väldig avlägset för mig. Frågan är om inte Monika var den första kvinnliga revirförvaltaren? Från Jokkmokk bar det av till Naturvårdsverket i Stockholm som enhetschef och därefter till WWF som generalsekreterare. Därefter började Monika på Skogsstyrelsen som regionchef för att slutligen bli generaldirektör där. Nu har hon just klivit av posten och kommer att ägna sig åt bl a styrelseuppdrag. Monikas väg genom arbetslivet visar att det går att jobba brett med natur och skog som jägmästare.

Marianne Eriksson: Marianne började som lärare på skogsbruksskola, jobbade med utbildning, rådgivning och information på Skogsvårdsstyrelsen och var regionchef på LRF i tio år innan hon för nio år sedan började på LRF Skogsägarna. Hon har hela sitt yrkesliv ägnat sig åt att påverka kunskap och attityder i/om/till skogsbruk. När det har handlat om att lyfta fram kvinnorna i skogen och de kvinnliga nätverken så kommer hennes namn alltid upp och hon har fungerat och fungerar som förebild för många i Skogssverige. Så hon har blivit en del av min värld och har gjort avtryck utan att jag träffat henne.

Det är först nu som jag har träffat Monika och Marianne för första gången och fått tillfälle att prata lite med dem. Inte desto mindre roligt att då upptäcka att dessa förebilder dessutom är två glada, kloka, eftertänksamma och beslutsföra men inte det minsta ”macho” kvinnor. Trots alla år i en mansdominerad bransch.

Female role models

By: Ann Dolling, vice dean

Today on International Women’s Day, I want to highlight two female role models who have had impact in Swedish forestry. It is Monika Stridsman and Marianne Eriksson, who both took their “jägmästarexamen” in 1976. I want to share these role models to make them visible to more people. Especially the younger generation.

Why? Simply to show that women can and to show the potential that exists. A potential and resource which we do not fully take advantage of when we do not manage to recruit as many women as men for our forestry programs or to work in the forestry sector. It is improving, but slow, far too slow.

Monika Stridsman: I first heard about Monika when I was studying forestry to become “jägmästare”. Monika was district forest officer at the Domänverket in Jokkmokk. She led among other things, dialogues with the Sami about reindeer herding and forestry. It sounded exciting but felt very distant to me. The question is whether Monika was the first female district forest officer ever in Sweden? Monika went from Jokkmokk to the Swedish Environmental Protection Agency in Stockholm as head of unit and then to the WWF as General Secretary. Then she began at the Swedish Forestry Agency as Chief Regional Forester to finally become Director General. She has just completed her time as a Director-General and will among other things work with directorships. Monika’s path through works shows that it is possible to work with nature and forest in a broad perspective as a “jägmästare”.

Marianne Eriksson: Marianne began as a teacher at the “forestry school”, worked with education, consulting and information on the Swedish Forestry Agency.  She was the Regional Director of the LRF for ten years before she, nine years ago, started to work for the Federation of Forest Owners. She has dedicated her entire career trying to influence knowledge and attitudes in/on/for forestry. When highlighting women in the forestry and women’s networks her name always appears, and she has served and serves as a role model for many people in the forestry sector. Although I had never met her she has become a part of my world and has made a large impression.

It is most recently I have had the opportunity to meet Monika and Marianne for the first time and to talk to them. It was very pleasing to find that these role models also is two cheerful, wise, prudent and resolute but not the least ”macho” women, despite all the years in a male-dominated sector.