Kategoriarkiv: jägmästare

Varför kvinnor föredrar Valmet[1]

Av: Ann Dolling, vicedekan lika villkorsfrågor

Klicka på bilden för store version. / Click on image for larger version.
Klicka på bilden för större version. / Click on image for larger version.

Något har i alla fall hänt sedan 90-talet med avseende på reklam och genus! ”Varför kvinnor föredrar Valmet.” Det är överskriften på ett reklamuppslag i Tidningen Skogen från maj 1990. Jag citerar ur reklamen: ”Det finns all anledning att tro att förarmakor (min anmärkning: inte förarmakar) och dito sambos har en speciell förkärlek till Valmet.” Förarmakorna gillar Valmet på grund av den höga produktiviteten. ”Det kan vara välgörande för familjelivet att herrn i huset är hemma lite oftare.” Dessutom säger bilden mer än tusen ord. Här handlar det om att män kör skogsmaskin och kvinnor föder barn. Det som kollegan, som hittade reklamuppslaget, och jag reagerar på är att det fortfarande år 1990 var ok att framställa så stereotypa könsroller. Det känns mer som 60- och 70-tal.

När jag vänder på uppslaget hittar jag följande citat: ”Skogsmannen väljer jakthund med större omsorg än han väljer plantor”. Inga skogskvinnor, eller? Finns dom inte? Helt plötsligt förstår jag varför jag fick ångest och kände mig så utanför och osynlig varje gång jag läste tidningen Skogen på slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Jag prenumererade på tidningen under ett antal år. Jag var ju för fasen jägmästare och måste hålla mig ajour! Men tidningen var ju inte skriven för mig! Den var ju enbart skriven för skogsmannen.

Inte konstigt att jag kände mig utanför. Jag skulle ju snarare se upp till skogsmannen och föda hans barn.

Det är i alla fall glädjande är att vi numera reagerar och tycker att det här är en förlegad syn på vem som gör vad och att det inte bara finns skogsmän. Vi blir allt mer medvetna om könsstereotypa mönster. Idag finns det kvinnor som kör skogsmaskin och bidrar till produktiviteten i skogen. Kvinnorna fanns i skogsmaskinerna även på 90-talet men det fattade uppenbarligen varken Valmet eller reklammakaren. Norra skogsmannaklubben har bytt namn till Norra skogsklubben och har just nu en kvinna som ordförande. Långsamt men säkert blir det allt fler kvinnor i skogsbruket på alla nivåer.

Det är skönt att kunna konstatera att det sker en utveckling mot ett allt mer jämställt samhälle och en allt mer jämställd skogssektor. Men det sker så långsamt att vi många gånger inte noterar det. Det inger hopp inför framtiden. Om 25 år kommer vi att titta tillbaka och se att det har hänt en del sedan idag.

PS. Apropå generella kompetenser. I artikeln framgår det också att 1967 års jägmästarstudenter fick mer undervisning i traktorkörning (55 timmar) än i talekonstens gåva. Inget nytt under solen!

[1] Valmet (numera Komatsu Forest) tillverkar skogsmaskiner.

Why women prefer Valmet[2]

By: Ann Dolling, vice dean, equal opportunities

In any case, something has happened since the 90’s in terms of advertising and gender! ”Why women prefer Valmet.” That´s the title of an advertisement in the magazine Skogen from May 1990. I quote from the advertisement: ”There is every reason to believe that the drivers wife’s (my note: not the driver’s husband’s) and ditto cohabitant has a special fondness for Valmet. ”Valmet drivers wife’s like Valmet because of its high productivity. ”It may be beneficial for family life that the man of the house is home more often.” In addition, the picture tells more than thousand words. This is about the men running forestry machines and the women give birth. It’s amazing that, still in the 1990, is OK to display that kind of gender stereotypes. It feels more like the 60s and 70s.

When I turn the page, I find the following quote: ”The male forester (in Swedish “forest man”) chooses hunting dog with more care than he chooses tree seedlings”. No forest women, or what? They do not exist? No? Suddenly I understand why I got anxiety and felt so invisible and excluded and every time I read the magazine Skogen at the end of the 80s and early 90s. I subscribed on the newspaper for a number of years. After all, I was a jägmästare and had to keep up to date! But the magazine was not written for me! It was only written for the male foresters.

No wonder I felt like an outsider. I was more supposed to look up to the male forester and to give birth to his children.

It is certainly gratifying that we now react and think this is an outdated view on who does what, and that there are not only male foresters. We are becoming more aware about gender stereotypes. Today, there are women who drive forestry machines and contribute to the productivity in the forest. However, there were women driving the forest machines in the 90s also, but apparently neither Valmet or the advertiser were aware of that. The Northern (male) Forester Club changed its name to the Northern Forest Club and now has a woman as president. Slowly, step by step, it is becoming increasingly more women in the forestry sector at all levels.

It is nice to note that there is a trend towards a more equal society and an increasingly equal forestry sector. However, the change is so slow that we often do not note it. It gives hope for the future. In 25 years we will look back and see that a lot has happened since today.

PS. Speaking of general skills. The article also tells that the jägmästar students in 1967 got more education in tractor driving (55 hours) than in oral presentation. Nothing new under the sun!

[2] Valmet (now Komatsu Forest) is forestry machine manufacturer.

Att ”sälja in” skogen

Av: Ann Dolling, vicedekan

Ann Dolling, vicedekan.

Jag jobbar med att ta fram och försöka implementera skoglig utbildning för våra nysvenskar. Målet med utbildningen är att några av alla de nyanlända ska komma in i ett socialt och kulturellt sammanhang, hitta ett jobb och bosätta sig på landsbygden. Och då är ett jobb i skogssektorn en väg till detta. Skogen finns som bekant in på knuten i landsbygdsamhället. Långsiktigt är det också ett mål att rekrytera till våra skogliga utbildningar på alla nivåer. Från naturbruksgymnasiet till SLU. Det är en del i arbetet att få en jämställd skogsfakultet som speglar det övriga samhället. Lika många kvinnor som män, samma andel utrikes födda som i resten av samhället. Många av de asylsökande och nyanlända har inte har någon erfarenhet av skog eller skogsbruk. Att intressera dessa människor för något helt okänt är inte helt enkelt. Hur gör man då? Det handlar om att ha en röd tråd av skog från asylboendet, vidare till SFI-utbildningen och till naturbruksgymnasiet för att sedan kanske ta steget till SLU eller kanske använda en tidigare högskoleexamen som kompletterats med nya kunskaper om skogen. Det handlar om att göra enkel utbildning med skogs- och studiebesök och visa upp vad skogen är.

Förra månaden var jag med och undervisade på kursen Nature based interventions, en kurs i mastersprogrammet Outdoor Environments for Health and Well-being och som har sin hemvist på LTV-fakulteten. Vi hade en kursträff här i Umeå, med webbaserat material, exkursioner och övningar. Det var jättekul! De jag mötte var en helt annan målgrupp än de jag möter på Skogis i vanliga fall. Studenterna på mastersprogrammet hade en skiftande bakgrund, allt från landskapsarkitektstudenter till biomedicinska analytiker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Eftersom mastersprogrammet handlar om utomhusmiljöer så är ju alla intresserade av att vara utomhus och har då en grundläggande kunskap om vad en hållbar skog är. Trodde jag! Men så var inte fallet. Då uppstår frågan, är det fel på dem som inte kan eller på mig som trodde att de kunde?

Vi är många som funderar på varför så få söker till de skogliga programmen vid fakulteten och hur vi ska göra för att få fler att välja att läsa till skogs- eller jägmästare. I nationella skogsprogrammet ropas det efter mer marknadsföring. Men vilken marknadsföring ska det vara? Och hur når den fram? När det gäller att ”sälja in” skogen och skogssektorn för de nyanlända så är det självklart att börja från grunden och göra det enkelt genom utbildning där de nyanlända befinner sig. När det gäller våra i Sverige födda ungdomar pratas det om att sälja konceptet naturresurs och hållbarhet för att ”skog” är för tråkigt. Då ställer jag frågan:

Är det fel på dem eller oss? Kan det vara så att det är fel på oss; alla vi som är i skogssektorn? Kanske överskattar vi våra ungdomars kunskap om naturresurser och hållbart nyttjande.

Precis som jag gjorde med studenterna som inte hade skoglig bakgrund. Kanske underskattar vi skogens betydelse? Kanske behöver vi en lika enkel utbildning för våra svenska ungdomar som vi behöver för våra nyanlända? Jag ställer frågan men lämnar svaret öppet…

 

”Selling” the forest

By: Ann Dolling, vice dean

Ann Dolling, vicedekan.

I’m developing and try to implement forestry training for our newcomers. The goal with the training is to have newcomers integrated in a social and cultural context, to find a job and settle down in the countryside. A job in the forestry sector is one way to this. The forests are notoriously on your doorstep in the rural society. In the long term, the aim is also to recruit to forestry education at all levels. From the Naturbruksgymnasium to SLU. It is part of our efforts to obtain an equal forest faculty which mirrors the rest of society. The same amount of women as men, the same proportion of foreign-born people as in the rest of society. Many of the asylum seekers and newcomers do not have any experience of forests and forestry. To have these people to be interested in something completely unknown is not easy. How do you have them interested? It’s about having a read thread of “forest” from the asylum accommodation, on to the SFI program and to the Naturbruksgymnasium. Then, maybe take the step to SLU or maybe use a previous university degree, supplemented by new knowledge about the forest. It is about making simple training with forests- and field trips and show what the forest is.

Last month, I taught in the course Nature based interventions, a course in the master’s program Outdoor Environments for Health and Well-being and residing on the LTV faculty. We had a class meeting here in Umeå, with web-based material, field trips and exercises. It was really fun! The students were a very different group compared to those I normally meet at Skogis. The students in the master’s program had a diverse background, ranging from landscape architect students to medical technologists, physiotherapists and occupational therapists. Since the master’s program is all about outdoor environments’ all students are interested in outdoors, and have a basic understanding of what sustainable forestry is. I thought! But that was not the case. Then the question arises, whose fault is that they don’t know anything about forests, theirs or mine?

Many of us reflects about the fact that there are so few applying for the forestry programs at the faculty and what to have been done to get more people to choose forestry education. In the National forest program they call for more marketing. But what kind of marketing should it be? And how to reach out? When it comes to ”selling” the concept of forest and the forestry sector to the new arrivals, it’s obvious to start from scratch and do it easily through training in the spot where the new arrivals are. When it comes to our young people born in Sweden, we talk about selling the concept of natural resources and sustainability, since “forest” is too boring.

Then I ask: who is wrong, the youngsters or we? Maybe it’s us; all of us who are in the forest sector? Maybe we overestimate our young people’s knowledge about natural resources and sustainable use.

Just as I did with the students without forestry background. Perhaps we underestimate the importance of “forest”? Perhaps we need an equally simple training for our young Swedish people that we need for our newcomers? I ask the question but leave the answer open…

Jägmästare – ett starkt varumärke som ingen känner till

Anders Alanärä
Anders Alanärä, vicedekan,  utbildningsfrågor.

Av: Anders Alanärä, vice dekan, utbildningsfrågor

Begreppet jägmästare dyker upp för första gången vid mitten av 1500-talet. Det var då främst invandrade tyskar och danskar som anställdes för att övervaka och sköta kronans jaktmarker. Från början av 1600-talet finns uppgifter på jägmästare i statlig tjänst. Under 1600-1700 talet var jägmästarens huvuduppgift att sköta landets bestånd av vilt och förvalta jakten, vilket gör yrkestiteln högst relevant för arbetet. Vad är då kopplingen till skogsbruket? Fram till början 1800-talet var skogsbruket av liten ekonomisk betydelse och virke från skogen användes mest som bränsle, samt hus- och båtbyggnation. I takt med att skogsbruket industrialiserades och man började använda barrträd för tillverkning av papper och industritillverkade trävaror ökade också behovet av utbildade specialister. Den första kullen jägmästare utexaminerades 1828 vid Skogsinstitutet i Stockholm. Nu skedde således en förändring av yrkesprofilen från viltförvaltning till skogsförvaltning.

Namnet jägmästare har såldes en mycket lång historia och man kan på goda grunder säga att det är ett starkt varumärke.

Frågan är dock hur känt yrket är för dagens ungdomar, d v s framtidens studenter på jägmästarprogrammet?

För ungdomar som växte upp på landsbygden under 1900-talet fanns det en självklar koppling till begreppet jägmästare eftersom många i ens närhet var beroende av skogen som inkomstkälla. Historiskt sett har jägmästarprogrammet haft en stark rekrytering från landsbygd. Idag ser demografin annorlunda ut. Allt fler ungdomar växer upp i storstadsregioner, medan tillväxten i gles- och landsbygd är svag. Skogen är fortfarande en grundpelare för den svenska ekonomin, men allt färre har den som direkt sysselsättning. Den omedelbara förståelsen för skogens betydelse är inte längre självklar. Sannolikt associerar begreppet jägmästare till annat än den moderna utbildningen i hållbar naturresursförvaltning vi ger idag. Sedan 1990 har antalet förstahandssökande till programmet minskat med ca 3 % per år och idag har vi svårt att fylla programmet. Många med mig tror att denna negativa trend är kopplat till den demografiska utvecklingen och det okända begreppet jägmästare.

En tänkbar lösning är att ändra namnet på programmet men behålla yrkestiteln. Det vill säga man blir fortfarande jägmästare, men utbildningen får ett namn som bättre speglar innehållet. Av samma skäl som förs fram ovan så provade fakulteten att ändra namn på programmet under 1990-talet. Skogsvetarprogrammet blev namnet och ledde till en magisterexamen.

Det stora misstaget då var sannolikt att ersätta yrkestiteln jägmästare med en generell magisterexamen.

Jägmästarprogrammet återinfördes 2002.

Vad skulle då ett bättre namn kunna vara? Frågan har diskuterats i fakultetsnämnd och programnämnd. Det lyfts fram en rad olika aspekter. Namnet måste vara begripligt för dagens ungdomar. Associera till framtidens naturresursanvändning, klimat och miljö. Namnet får inte vara för populärt och därmed bli omodernt inom kort.

Själv har jag grunnat mycket på namnfrågan. Det som blir kvar till slut är ”skogsvetenskapliga programmet”. Syftar till skog och vetenskap vilket jag anser är programmets kärna.

Har du andra förslag på namn? Skicka gärna dom till mig. Vi kommer att fortsätta bereda frågan under hösten.

A strong brand that no one has heard of

By: Anders Alanärä, vice dean

Jägmästare has been in the Swedish vocabulary since the 16th century. It was mainly immigrant Germans and Danes who was hired to monitor and manage the Royal hunting grounds. From the beginning of the 17th Century, there is evidence of foresters in government service. Jägmästarens main task was to maintain the country’s stocks of game and manage the hunt, making the professional title highly relevant to the work. What then is the connection to the forestry sector? Until the early 1900s forestry was of little economic importance and wood from the forest mostly used as fuel, as well as house and boat building. As the forest became industrialized, i.e. production of paper and wood products,  the need for trained specialists also increased . The first class of jägmästare graduated in 1828 at the Forest Institute in Stockholm. Thus, there was a change of professional profile from wildlife management to forest management.

The name forester has sold a very long history and one can rightly say that it is a strong brand.

The question is: What does today’s youth, the future students at jägmästarprogrammet, know of the profession?

For young people who grew up in the countryside during the 2000s there was an obvious link to the concept of foresters. Many people were then dependent on forests as a source of income. Historically jägmästarprogrammet had a strong recruitment from rural areas. Today, the demographics are different. More and more young people are growing up in urban areas, while the growth in remote and rural areas is weak. The forest is still the backbone of the Swedish economy, but fewer have direct employment. The immediate understanding of the importance of forests is no longer obvious. Young people probably associate the concept of foresters with something other than the modern education in the sustainable management of natural resources we provide today. Since 1990, the number of first-time applicants to the program decreased by about 3% a year and today we have a hard time filling the program. Many of us believe that this negative trend is linked to the demographic trend and beyond the concept of foresters.

One possible solution is to change the name of the program but keep the title. That is, it will still be a forester, but the training is given a name that better reflects the content. For the reasons put forward above tested the faculty to change the name of the program in the 1990s. Skogsvetarprogrammet became the name and led to a master’s degree.

The big mistake was then likely to replace professional title forester with a general degree.

Jägmästarprogrammet was reintroduced in 2002.

What would a better name might be? The issue has been discussed in the faculty board and program committee. It highlighted a number of aspects. The name must be comprehensible to today’s youth. Associating to the future use of natural resources, climate and environment. The name may not be too popular and thus become outdated soon.

I myself have pondered much on the name issue. What remains in the end is the ”skogsvetenskapliga programmet”. Aimed at forest and science which I think is the core of the program.

Do you have other suggestions for names? Please send them to me. We will continue to prepare the issue in the fall.

 

27 % upp – 34 % ned

Av: Anders Alanärä, vicedekan utbildningsfrågor

Vad står dessa siffror för? Jo, det är antalet förstahandssökande till jägmästarprogrammet respektive skogsmästarprogrammet.

Vi har nu fått söksiffrorna till Sveriges universitet och högskolor. Jägmästarprogrammet har sedan 2009 tappat ca 10 % förstahandssökande per år och 2015 var det endast en förstahandssökande per plats, vilket i slutänden resulterade i att endast 62 studenter registrerades på programmet. Detta ska jämföras med de totalt 88 studenter vi brukar anta till programmet. Det var således många av oss som var spända på resultatet från årets ansökningsomgång. Till min stora glädje så fortsätter vi inte att tappa studenter utan vi kan se en klar uppgång med 27 % jämfört med förra året. I antal innebär detta att 124 personer har valt jägmästarprogrammet i första hand, vilket kan jämföras med fjolårets 98 personer.

Under de senaste månaderna har vi genomfört en rad rekryteringsinsatser utöver den marknadsföring som SLU centralt står för. I nuläget kan vi inte säga något om betydelsen av dessa, men vi ska följa upp insatsernas betydelse när de nya studenterna börjar till hösten. Jag vill också rikta ett stort tack till alla studenter och anställda som bidragit till marknadsföringen. Bra jobbat!

SLU:s ledning har flaggat för en central satsning på studentrekrytering till 2017. Vårt eget arbete de senaste månaderna har också lärt oss att fakulteten måste jobba både mer omfattade och strukturerat med studentrekrytering i framtiden.

Tyvärr uppvisar söktrycket till skogsmästarprogrammet en minskning med 34 %. De senaste fem åren har söktrycket stabilt legat på 1,8, vilket motsvarar 80 behöriga förstahandssökande till de 50 platserna på programmet. Inför hösten är det totalt 87 personer som valt programmet i första hand. När behörigheten till programmet är kollad (t ex kravet på praktik) är jag rädd att antalet behöriga sökande faller ner till under 50. Vi kommer sannolikt inte att fylla programmet till hösten.

Det negativa resultatet för skogsmästarprogrammet kommer dock inte som någon överraskning. Vi har under en treårsperiod haft 32 basårsplatser till skogmästarprogrammet fördelat lika mellan Jällagymnasiet i Uppsalatrakten och Stora Segerstads naturbruksgymnasium i Värnamo. Sedan hösten 2015 har vi endast 16 platser med intag på Jällagymnasiet. Denna halvering av basårsplatser slår tydligt igen i årets siffror på söktryck. Vi har under lång tid sett att så kallade ”karriärbytare” är mycket viktiga för rekrytering till skogsmästarprogrammet, d v s ungdomar som t ex läst samhällsvetenskap på gymnasiet. Via skogligt basår kan de läsa in de skogliga ämnena och få den praktik som behövs för tillträde till programmet. Basåret är mycket populärt och vi har mer än två sökande per plats.

Min bedömning är att vi nu står inför ett vägval; antingen satsar vi mer resurser på basårsutbildning eller så ändrar vi förkunskaperna till programmet så att fler studenter från gymnasiet är behöriga att söka. Linnéuniversitetet erbjuder t ex ett skogskandidatprogram som i sitt upplägg liknar skogsmästarprogrammet men som endast kräver grundläggande behörighet från gymnasiet. Man kan i princip ha läst vad som helst på gymnasiet.

Varför vill så få läsa skogliga utbildningar?

Av Anders Alanärä, vicedekan utbildningsfrågor

Historiskt sett har söktrycket till våra skogliga utbildningar, jägmästare och skogsmästare, varit högt. Under större delen av 1990-talet var det över 200 förstahandssökande till jägmästarprogrammet. Under senare tid har dock antalet fallit snabbt, från 166 stycken under 2010 till endast 98 förstahandssökande hösten 2015. Vid uppropet i höstas kom endast 60 studenter, vilket gör att vi är långt från att fylla programmets 80 platser. Söktrycket till skogsmästarprogrammet ser i dagsläget bättre ut. I höstas hade vi 1,7 förstahandssökande per plats. Det höga söktrycket är dock delvis ett resultat av att vi förra läsåret hade 32 platser på skogligt basår med platsgaranti till skogsmästarprogrammets 45 platser. Detta läsår har basårsplatserna halverats och vi befarar att befintligt studentunderlag nätt och jämt kommer att fylla programmet.
Har vi legat på latsidan när det gäller marknadsföring av programmen och arbetet med studentrekrytering? På den frågan får jag nog svara på ja och nej.
Skogsmästarskolan har under lång tid vart mycket aktiva med att jobba med marknadsföring och har en bra dialog med naturbruksgymnasierna där de flesta studenter kommer från. Här är nog snarare problemet att inte tillräckligt många ungdomar söker till naturbruksgymnasiernas skogliga program. Därav följer ett stort behov av skogligt basår så att studenter med annan gymnasieutbildning kan nå de förkunskaper som behövs.
På jägmästarsidan får vi nog svara ja på frågan, vi har inte varit tillräckligt aktiva med rekryteringsinsatser de senaste åren. Jag skall inte bli långrandig och försöka förklara varför det blivit så utan snarare lyfta fram det intresse och engagemang som växt fram under vintern bland våra studenter, lärare och den nya fakultetsnämnden. Några exempel på ”akuta” åtgärder vi jobbar med. Vi har idag ett 20-tal studenter från skogs- och jägmästarprogrammen som innan den 15 april (sista ansökning till universitet) ska besöka sina gamla gymnasieskolor för att berätta om programmen. Vi har också ökat vårt deltagande i olika studentmässor. Våra studenter kommer att efter den 15 april att kontakta alla som sökt våra program för att försöka motivera dom att tacka ja till sina platser.
Det viktigaste av allt är dock att vi sätter en organisation som kan jobba med rekryteringsfrågor i framtiden. Här ingår ett stort arbete med att förbättra våra hemsidor så att ungdomar som är intresserade får den information de behöver.
Avslutningsvis kan man undra över varför intresset för skogliga utbildningar minskat de senaste åren. Det är ingen tvekan om att arbetsmarknaden för skogliga akademiker är mycket bra idag och bedöms så vara inom överskådlig framtid. Samhället behöver alla de studenter vi utbildar. Vi vet att många av våra studenter historiskt är uppväxta på landsbygd och i områden där skog och skogsbruk är en naturlig del av vardagen. Den demografiska utvecklingen pekar dock på att alltfler av framtidens ungdomar kommer att växa upp i storstäder och storstadsregioner. I dessa delar är inte kopplingen till skogen lika självklar. I framtiden måste vi rikta blickarna mot storstadsregionerna när det gäller studentrekrytering. Det kommer att bli en stor utmaning.

Why do so few take forestry education?

By Anders Alanärä, vice dean, education at basic and advanced levels

Historically, the number of applicants to our forestry programs, foresters, Forest Engineer, each loudly. During most of the 1990s, there were over 200 first-choice applicants to jägmästarprogrammet. Recently, however, the number has fallen rapidly, from 166 in 2010 to only 98 first-choice applicants autumn 2015.  Last fall, only 60 students started their training, which means that we are far from the program’s 80 seats. 

In skogsmästarprogrammet the  situation is better. Last fall, we had 1.7 applicants per place. The high number of applications, however, partly a result of our last school year had 32 seats in the ”forestry base year” with a guaranteed place in skogsmästarprogrammets 45. This year, the base year seats have shrunken to half and we fear that existing student base barely will fill the program.
Have we been lazy when it comes to marketing programs and work with student recruitment? To that question, I might answer yes and no.
Smogsmästarprogrammet have since long been very active in working with marketing and have a good dialogue with the 
naturbruksgymnasier where most students come from. Here, the future problem is probably that not enough young people study at the naturbruksgymnasier. Hence the need of  a ”forestry base year” so that students with secondary education can attain the knowledge needed.
On jägmästarsidan we’ll probably answer yes to the question, we have not spent enough active recruitment efforts in recent years. I will not be long-winded and try to explain why it has become so, but rather to highlight the interest and commitment that emerged during the winter of our students, teachers and the new Faculty. Some examples of ”emergency” measures we’re working with. Today we have some 20 students from the forestry and jägmästarprogrammen that before April 15 (deadline for applications to the University) will visit their old secondary schools to talk about the programs. We have also increased our participation in various student fairs. Our students will be after 15 April to contact everyone who sought our programs to try to motivate them to say yes to their seats.
The most important thing is that we put together an organization that can work with recruitment issues in the future. This includes a major effort to improve our websites so that young people who are interested in getting the information they need.
Finally, one may wonder why the interest in forestry programs declined in recent years. There is no doubt that the labor market for graduated forestry students are very good today and is expected to be so in the foreseeable future. Society needs all the students we educate. We know that many of our students historically have grown up in rural areas and in areas where forests and forestry is a natural part of everyday life. Demographic trends indicate, however, that more and more of the future of young people will grow up in big cities and metropolitan regions. In these parts is the connection to the forest as obvious. In the future, we must turn our gaze towards the metropolitan areas in terms of student recruitment. It will be a great challenge.

Kvinnliga förebilder

Av: Ann Dolling, vicedekan, lika villkor

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, vicedekan.

Idag på internationella kvinnodagen vill jag lyfta fram två kvinnliga förebilder som satt avtryck i det svenska skogsbruket. Det är Monika Stridsman och Marianne Eriksson som båda tog ut sin jägmästarexamen 1976. Jag vill dela med mig eftersom de är förebilder för mig och för att synliggöra dem för fler. Kanske särskilt för den yngre generationen.

Varför? Helt enkelt för att visa att kvinnor kan och för att visa på den potential som finns. En potential och resurs som vi inte utnyttjar fullt ut när vi inte lyckas rekrytera lika många kvinnor som män till våra skogliga utbildningar eller till arbete i skogsbruket. Det blir allt bättre men det går långsamt, alldeles för långsamt.

Monika Stridsman: Jag hörde talas om Monika när jag läste till jägmästare. Monika var revirförvaltare på Domänverket i Jokkmokk. Hon förde bl a dialog med samerna om renskötsel och skogsbruk. Det lät spännande men kändes väldig avlägset för mig. Frågan är om inte Monika var den första kvinnliga revirförvaltaren? Från Jokkmokk bar det av till Naturvårdsverket i Stockholm som enhetschef och därefter till WWF som generalsekreterare. Därefter började Monika på Skogsstyrelsen som regionchef för att slutligen bli generaldirektör där. Nu har hon just klivit av posten och kommer att ägna sig åt bl a styrelseuppdrag. Monikas väg genom arbetslivet visar att det går att jobba brett med natur och skog som jägmästare.

Marianne Eriksson: Marianne började som lärare på skogsbruksskola, jobbade med utbildning, rådgivning och information på Skogsvårdsstyrelsen och var regionchef på LRF i tio år innan hon för nio år sedan började på LRF Skogsägarna. Hon har hela sitt yrkesliv ägnat sig åt att påverka kunskap och attityder i/om/till skogsbruk. När det har handlat om att lyfta fram kvinnorna i skogen och de kvinnliga nätverken så kommer hennes namn alltid upp och hon har fungerat och fungerar som förebild för många i Skogssverige. Så hon har blivit en del av min värld och har gjort avtryck utan att jag träffat henne.

Det är först nu som jag har träffat Monika och Marianne för första gången och fått tillfälle att prata lite med dem. Inte desto mindre roligt att då upptäcka att dessa förebilder dessutom är två glada, kloka, eftertänksamma och beslutsföra men inte det minsta ”macho” kvinnor. Trots alla år i en mansdominerad bransch.

Female role models

By: Ann Dolling, vice dean

Today on International Women’s Day, I want to highlight two female role models who have had impact in Swedish forestry. It is Monika Stridsman and Marianne Eriksson, who both took their “jägmästarexamen” in 1976. I want to share these role models to make them visible to more people. Especially the younger generation.

Why? Simply to show that women can and to show the potential that exists. A potential and resource which we do not fully take advantage of when we do not manage to recruit as many women as men for our forestry programs or to work in the forestry sector. It is improving, but slow, far too slow.

Monika Stridsman: I first heard about Monika when I was studying forestry to become “jägmästare”. Monika was district forest officer at the Domänverket in Jokkmokk. She led among other things, dialogues with the Sami about reindeer herding and forestry. It sounded exciting but felt very distant to me. The question is whether Monika was the first female district forest officer ever in Sweden? Monika went from Jokkmokk to the Swedish Environmental Protection Agency in Stockholm as head of unit and then to the WWF as General Secretary. Then she began at the Swedish Forestry Agency as Chief Regional Forester to finally become Director General. She has just completed her time as a Director-General and will among other things work with directorships. Monika’s path through works shows that it is possible to work with nature and forest in a broad perspective as a “jägmästare”.

Marianne Eriksson: Marianne began as a teacher at the “forestry school”, worked with education, consulting and information on the Swedish Forestry Agency.  She was the Regional Director of the LRF for ten years before she, nine years ago, started to work for the Federation of Forest Owners. She has dedicated her entire career trying to influence knowledge and attitudes in/on/for forestry. When highlighting women in the forestry and women’s networks her name always appears, and she has served and serves as a role model for many people in the forestry sector. Although I had never met her she has become a part of my world and has made a large impression.

It is most recently I have had the opportunity to meet Monika and Marianne for the first time and to talk to them. It was very pleasing to find that these role models also is two cheerful, wise, prudent and resolute but not the least ”macho” women, despite all the years in a male-dominated sector.