Kategoriarkiv: bioekonomi

Angående regeringens forskningspolitiska proposition Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft

Boa Drammeh, fakultetsdirektör (S)
Boa Drammeh, SLU

Av: Boa Drammeh, fakultetsdirektör

Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, har alldeles nyss presenterat regeringens forskningspolitiska proposition Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. SLU hör till Näringsdepartementet (och inte Utbildningsdepartementet som är brukligt för universitet och högskolor), men vi påverkas naturligtvis ändå av propositionen, i vilken regeringen presenterar forskningspolitikens inriktning de kommande 10 åren, med särskilt fokus på satsningar år 2017–2020.

Sverige ska vara en ledande kunskapsnation och ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer, genom omfattande satsningar. Universitets och högskolors basanslag höjs med 1,3 miljarder kronor till 2020. Totalt har man för perioden 2017-2020 aviserat en omfattande satsning på utbildning, forskning och innovation på drygt 3 miljarder kronor, varav 200 mnkr kommer att förtydligas i den energiforskningsproposition som presenteras inom kort och där rimligtvis en rad av fakultetens forskare kan gynnas.

Regeringen är tydlig med att syftet med ökningen inte är att öka antalet forskare, utan avsikten är att höja kvaliteten och att ge större utrymme för forskning inom anställningarna samt en tydlig karriärstruktur. Meriteringsanställningarna föreslås bli mer enhetligt nationellt reglerade och utlysas i öppen konkurrens, nationellt och så långt det är möjligt även internationellt. Meriteringsanställningarna ska kunna vara 4-6 år långa. Flera statliga myndigheter som finansierar forskning och utveckling ges i uppgift att integrera ett jämställdhetsperspektiv vid fördelning av forskningsmedel. Målet är att 50 procent av de nyrekryterade professorerna ska vara kvinnor senast 2030. Regeringen framhåller vikten av att möta våra stora samhällsutmaningar, såsom exempelvis klimatfrågan. Bl.a. ska sex nationella forskningsprogram inrättas. När det gäller satsning på cirkulär och biobaserad ekonomi omnämns SLU som en viktig aktör.

Industriforskningsinstituten ska stärkas och regeringen kommer att fördela nya medel utifrån lärosätenas samverkan med det omgivande samhället, som får samma vikt som publiceringar och citeringar samt externa medel. Detta bör sannolikt gynna SLU i allmänhet och fakulteten för skogsvetenskap i synnerhet. Hela styr- och resursfördelningssystemet till universitets- och högskolesektorn ska ses över med start 2017.

Myndigheten Universitetskanslersämbetet (UKÄ) kommer att få i uppgift att ansvara för kvalitetssäkring även av forskning, inte bara utbildning som i dagsläget. Utöver detta ska utbildningarnas forskningsanknytning stärkas, genom att lärosätena garanteras ett visst basanslag per helårsstudent (minst 12000 kr per helårsstudent). Anställning som doktorand ska vara det normala vid utbildning på forskarnivå. Därför kommer utbildningsbidrag för doktorander att avskaffas och det fåtal doktorander som finansieras med stipendium ska ha goda villkor.

Regarding the government’s research policy bill Collaborating for knowledge – for society’s challenges and strengthened competitiveness

By: Boa Drammeh, Faculty director

Helene Hellmark Knutsson, Minister of Higher Education and Research, has just now unveiled the government’s research policy bill Knowledge of interaction – for societal challenges and strengthening competitiveness. SLU sorts under the Ministry of industry (and not the Ministry of education and research as is usual for colleges and universities), but we are obviously still affected by the bill, in which the government presents its research policy direction the next 10 years, with particular focus on investments in 2017-2020. Sweden should be a leading knowledge nation and one of the world’s leading research and innovation country, through extensive investments. The basic grants to universities and university colleges are increased by 1,3 billion SEK in for the period 2017-2020. The total investment exceeds 3 billion SEK, of which 200 million will be clarified in the energy bill that is presented shortly and where reasonably a number of the researchers at the faculty of forest sciences can benefit.

 

The purpose of the investment is not to increase the number of researchers, but to increase quality, provide greater possibilities for research within the employment and a distinct career structure. The career positions should be more uniformly regulated nationally and advertised in open competition, nationally and as far as possible internationally. These positions should be 4-6 years long. Several government agencies funding research are given the task of having a gender perspective in the allocation of research funding. The goal is that 50 percent of newly recruited professors are to be women by 2030. The government stresses the importance of meeting our major societal challenges, such as climate change. Six major national research programs are to be established. When it comes to circular and bio-based economy, SLU is mentioned as an important contributor. Industrial research institutes will be strengthened and the government will allocate new funds based on universities’ collaboration with the society, which may have the same importance as publications and citations and external funding. This should probably benefit SLU in general and the faculty of forest sciences in particular. The complete resource allocation system should be reviewed starting in 2017. The Swedish higher education agency will be given the task to conduct quality assessment within research, and not just education as it does today. The research link to the education is to be strengthened, by guaranteeing the universities a certain basic grant per full-time student (at least 12,000 SEK per full-time student). Employment as a doctoral student should be the normal state at the postgraduate level. Therefore doctoral grants will be abolished and the small number of PhD students funded by scholarships should have good conditions.

Är den cirkulära bioekonomin vår räddning?

Av: Jonas Rönnberg, vicedekan

Nyss hemkommen från ett arrangemang i Bryssel och just i skrivande stund på väg hem från en kongress på Island kan man konstatera att alla verkar helt insnöade på begreppet bioekonomi, cirkulär ekonomi och allra helst cirkulär bioekonomi. Dessa begrepp som i mångt och mycket handlar om det vi mest hela tiden sysslat med inom skogssektorn verkar vara lösningen på alla frågor och problem rörande de allt mer påtagliga klimatförändringarna. Hur påverkar detta oss på SLU? Hur påverkar det oss som i de flesta fall anser att vi redan har hållit på med det i tid och evighet? Låt oss fundera över några aspekter kring detta.

För det första kan man uppleva att många av dessa möten lockar och kommunicerar till redan frälsta. Det är kanske inte ett problem om det bara vore så att alla andra redan har förstått vad det är vi sysslar med. Så är dock inte fallet. Vid upprepade tillfällen får man veta att t ex skog gör sig bäst stående och outnyttjad. Det är ju märkligt, för det innebär ju att vi måste bygga mer i betong, fortsätta att utnyttja oljebaserade produkter i högre grad och sannolikt bör använda bristvaran vatten i högre grad för att lösa vissa andra problem. Det är mycket svårt att tro att det på sikt skulle vara lämpligare att låta skogen stå än att hållbart bruka den. Att bruka skogen någon annanstans verkar ju vara ett väldigt korkat alternativ eftersom vi redan gjort det under lång tid i de skandinaviska länderna. Man kan ju titta på hur man brukar skog i tex västra Kanada, vilket jag har viss erfarenhet av, där man primärt avverkar naturskog. Förvisso planterar man men knappast med den diversitet som nyss avverkades

Så, om det nu faktiskt är så att det inte är så dumt trots allt att bruka skog, kan man undra varför inte alla har fattat det? Det leder oss in på hur vi uppenbarligen totalt misslyckas med att kommunicera det rätta budskapet.

På Island hade alla deltagare förmånen att lyssna till en mycket pedagogisk herre vid namn Bryan Alexander. Bryan lyfte några intressanta trender (det finns inte utrymme att här gå igenom dessa 200 trendlinjer som han följer) och resultatet av brist på flexibilitet samt oförmåga att respondera på skiften i dessa. Särskilt pekade Bryan på de pedagogiska utmaningar som dagens och framtidens lärare utsätts för. Hur många av oss som undervisar på fakulteten har de senaste fem-tio åren gått en kurs i hur man förändrar sin pedagogik och utnyttjar nya instrument för att nå fram till studenterna? Det har inte jag gjort. Varför inte? Brist på tid, jag gör det imorgon, det blir för dyrt är bara några bortförklaringar. Det får givetvis förödande resultat på kvaliteten i utbildningen om vi inte kan förändra oss och erbjuda de som betalar för att studera det bästa. Dessutom kommer vi ju inte att nå ut med det vi predikar om, att hållbart bruka skog och därigenom bidra till en bättre planet. Hur många av oss forskare har gått en kurs i samma nya pedagogiska instrument jag nyss refererade till för att kunna kommunicera våra resultat till de som kan göra skillnad? Hur många av oss är ute och möter grundskolelärare, gymnasielärare, politiker, policyfolk och inte minst investerare? Helt ärligt är det inte tillräckligt många. Future Forests är ett exempel på en gruppering som åtminstone till viss del är ganska närvarande i samhället. Fler borde ta efter det.

Kanske vi skulle fundera på att omvärdera publiceringshetsen för att istället lägga bara lite mer tid på att föra ut vårt budskap på ett sätt som når de som utgör framtiden.

Kanske vi rent av systematiskt skulle involvera de yngre generationerna i bygget av en bättre utbildning och framtid? Frågorna är inte helt unika för skogsfakulteten, men visst vore det väl intressant om vi som sitter med fantastiska medarbetare skulle våga ta ledningen i en helt nödvändig förändring för samhällets fortlevnad som vi känner det idag? Självklart är den cirkulära bioekonomin en del av framtidens samhälle! Lika självklart är det att vi måste kunna nå ut med vårt budskap, inte bara till de som är närmast sörjande!

 

Is the circular bioeconomy our rescue?

By: Jonas Rönnberg, vice dean

Recently home from an event in Brussels and while writing this on the way home from a congress on Iceland it can be concluded that more or less everyone is overly focused on the concepts of bioeconomy, circular economy or even better the circular bioeconomy. These concepts that mostly deals with what we to a great extent already work with within the forest sector seems to be the solution to all questions and problems related to the more and more obvious climate changes we see. How is this affecting us at SLU? How does it affect us that in most cases believe that we have already been working with these things since ancient times? Let us think about some aspects around this.

First of all one might experience that many of these meetings are attracting and communicating to the already blessed. That might not be a problem if it only was like that that everyone else already had understood what it is we are working with. This is however not the case. Repeatedly one gets to hear that for instance forests are best left untouched and unutilized. That is highly remarkable since it must mean that we will have to build more in concrete, continue to utilize oil based products to an even higher degree and likely will have to use the in many places already scarce resource water to solve certain other problems. It is exceptionally difficult to believe that it in the long run would be better to leave the forest standing than sustainably manage it. To manage the forest somewhere else seems extraordinary stupid when we have already done it for a long time in the Scandinavian countries. One can look at how forests are managed in e.g. western Canada, something I have experience from, where cutting is still primarily done in intact natural forests. Planting is done afterwards but hardly with the same diversity as was just harvested.

So, if it is indeed so that it is not so foolish after all to manage forests, you might wonder why not everyone has accepted it? That brings us to how we obviously totally fails to communicate the right message.

In Iceland, all participants had the privilege of listening to a very pedagogic gentleman named Bryan Alexander. Bryan highlighted some interesting trends (there is no space here to go through these 200 trend lines which he follows) and the result of the lack of flexibility and inability to respond to shifts in them. Especially Bryan pointed on the educational challenges that the present and future teachers are exposed to. How many of us teaching at the faculty have over the past five-ten years, taken a course in how to change the teaching methods and using new tools to reach students? I have not done that. Why not? Lack of time, I’ll do it tomorrow, it will be too expensive are just a few excuses. It will obviously lead to devastating results for the quality of education if we can not change ourselves and offer those who pay to study the best. Moreover, we will not be able to reach out with what we preach, to sustainably manage forests and thus contribute to a better planet. How many of us scientists have taken a course in the same new pedagogical instruments that I just referred to in order to communicate our results to those who can make a difference? How many of us are out meeting primary or secondary school teachers, politicians, policy people, and not least investors? Quite honestly, it is not enough. Future Forests is an example of a group that, at least to some extent is quite present in society. More people should take after that.

Perhaps we should consider reassessing publication baiting and instead add just a little more time to get our message across in a way that it reaches those who represent the future.

Maybe we should even systematically involve the younger generations in the construction of a better education and future? These issues are not unique to the forest faculty, but would it not be interesting if we who are sitting with fantastic colleagues, would dare to take the lead in a completely necessary change for the survival of society as we know it today? Obviously, the circular bioeconomy is a part of the future society! Equally obvious is that we need to be able reach out with our message, not only to those who are bereaved!